Tankar om skolan

"Jag tror att det är den viktigaste reformen i skolan i modern tid."

sa Peter Eriksson i Almedalen med anledning av att de rödgröna nu föreslår att man skall införa skriftliga omdömen från årskurs ett.

Tänk så olika världsbild man kan ha, trots att man är/har varit språkrör för samma parti.

Begreppet modern tid omfattar hela 1800- och 1900-talen. Ja, egentligen tiden från upplysningen. Folkskolan inrättades 1842. Men även om man med "modern tid" inräknar betydligt kortare tid så ter sig tanken att skriftliga omdömen skulle utgöra den viktigaste reformen minst sagt konstig. Tror personligen att en reform med fler lärare i skolan - så att varje elev kan bli sedd som individ - är hundrafalt viktigare. Lite mer Zaku Bona skulle skolan må bra av. 


Så här sa jag i en skoldebatt under min tid som språkrör för MP:

"När zulufolket från Natalprovinsen i Sydafrika hälsar varandra säger man "Saku bona". Det betyder "jag ser dig". Den andra svarar med "Sikhona", vilket betyder "jag är här".

Budskapet är mycket tydligt. Ser du mig inte, existerar jag inte för dig. Budskapet kan lära oss i Sverige oändligt mycket. Inte minst har vi att lära när det gäller hur vi möter barnen i skolan. Saku bona! Jag ser dig!

Jag är övertygad om att det största, grundläggande problemet i skolan i dag är att så många elever inte blir synliga. I de allt större klasserna och grupperna försvinner individerna i kollektivet. Lärarna får ingen rimlig möjlighet att, ens om de själva verkligen vill, se alla elever i en stor grupp. Någonstans går en smärtgräns för hur stor en grupp eller klass kan vara för att varje individ skall framträda som en individ. Kanske går gränsen vid 18 elever.

Barn behöver bekräftelse Jag har under vårterminen besökt en mängd skolor - såväl grundskolor som gymnasier. Jag möts av samma problem snart sagt överallt: det är för få vuxna i skolan. Detta är resultat av politiska prioriteringar. Det är en av de politiska felprioriteringar som kommer att visa sig vara den mest kostsamma som vi överhuvudtaget gjort i vårt land.

Inom det moderna näringslivet arbetar man, i de goda exemplen, medvetet med att bekräfta medarbetarna. Bekräftelse ges främst av andra människor; chefer inom näringslivet, ordförande inom fackföreningarna, gruppledare, partiledare och språkrör inom den politiska sfären. Att få bekräftelse är för de flesta ett starkt incitament för att göra ett bra arbete. Att bli bekräftad är detsamma som att erkännas som en viktig individ i ett större sammanhang, att vara någon att räkna med, att få det egna jaget bekräftat.

Varför är det inte lika självklart inom skolan? Att som ung människa - barn eller ungdom - få bekräftelse är något av det viktigaste man kan få. Behovet av bekräftelse är närmast outtömligt. Bekräftelse fungerar som en stark social drivkraft. Det är kanske t o m den starkaste drivkraft som finns. Men varför tar då inte vuxenvärlden hänsyn till detta när man drar upp förutsättningarna för skolan? Varför är bekräftelse så viktigt i vuxenvärlden, men så bortglömt i skolpolitiken?

Att bli sedd, bekräftad, synliggjord kräver att omvärlden har tid att se, tid att bekräfta, tid att synliggöra. En lärare med 30 elever i en klass har inte den tiden - hur gärna hon eller han än vill. Genomsnittligt kan man ge några minuter till var och en under en hel vecka. Före sommarlovet mötte jag förtvivlade lärare - lärare som kände det omöjligt att sätta betyg på elever som man inte haft tid till, individer som försvunnit i den massa som en klass utgör. Jag mötte galghumor och till och med tårar.

Saku bona! Jag ser dig! Vi måste ta barn och ungdomar på allvar. Föräldrar måste ges tid för sin barn - vad gör man efter det att föräldraförsäkringen tagit slut och barnet är två år? Arbetar åtta timmar om dagen, en timme lunch, en timme resor och en timme handla. Elva timmar borta - sedan hem, trött, full med praktiskt arbete för att få hemmet att fungera. Är det så vi ska behandla barn? Är det rimligt?

Vuxna som inte har tid - hur gärna de än vill. Hur behandlar vi våra barn? Egentligen? Skollunchen får kosta mindre än en kopp kaffe i vuxenvärlden. Många skolmiljöer är så torftiga och hälsovådliga att facket aldrig godkänt dem om det varit vuxna som suttit inklämda i bänkarna i allergiframkallande skolsalar med icke fungerande ventilationssystem. Vad gör LO? TCO? Hur kan de tiga om de skolmiljöer som är undermåliga? Vad gör SAF? Driver kravet på färre kronor till offentliga sektorn och därmed till skolorna! Vad gör regeringen? Drar ner statsbidragen till kommunerna, lägger nya kostnader på dem och tvingar fram neddragningar och avskedanden i skolorna. Miljöpartiet har aldrig accepterat detta.

Vi har förvisso också ställt oss bakom kravet på sanering av statens finanser men vi har konsekvent föreslagit att skolan ska ha mer. Vi har valt att dra ner på de militära investeringarna i stället av den anledningen att vi är övertygade om att demokratin hotas mer av att barn och ungdomar mår dåligt, inte blir sedda, inte tas på allvar, än av ryssen. Vi har också, när möjligheten gavs i en förhandling med regeringen, lyckats friställa över en miljard kronor för kommunerna att allergisanera skolor och dagis för. Vi önskar att vi kommit in i fler förhandlingssituationer - det hade gynnat skolan!

Jesse Jackson, tidigare amerikansk svart presidentkandidat, har sagt: "Jag vill hellre se barn i bra skolor i dag, än i dåliga fängelser i morgon." I detta ligger det mest grundläggande, själva kärnan i politiken: en bra skola är en investering i ett gott samhälle!

Någonstans på vägen till Nu förvandlade de makthavande politikerna skolan till en kostnad - inte en investering. Någon större felbedömning är svår att finna i svensk politik. Vi måste nu ställa krav på fler vuxna i skolan. Lärarfacket riktar lite väl mycket in sig på att tala om högre löner. Det vore pedagogiskt betydligt bättre om man koncentrerade sig på att kräva mindre klasser, mindre grupper och möjlighet att ägna tid åt varje elev.

Problemet har naturligtvis förstärkts nu när gymnasiet i realiteten blivit en obligatorisk utbildning på tre år - där också många som drabbats av (en väl så naturlig) skoltrötthet tvingas in, för att man inte har något annat alternativ. (Man borde självfallet återupprätta tvååriga praktiska linjer och dessutom låta skolan ta ansvar för lärlingssystem. Skolan får kosta Det kan inte finnas något mer förödande än att tvinga in skoltrötta ungdomar tre år i gymnasiet - hur ska de någonsin få lust för att studera i framtiden?).

Miljöpartiet vill sjösätta Projekt Saku bona! Målet skulle kunna vara att före år 2005 ha rustat upp grundskolor och gymnasier, att öka antalet vuxna i skolan markant, att se till att inga klasser är större än 18 elever, att det finns fungerande kurators- och skolsköterskeverksamhet, att skolluncherna är bra och näringsriktiga.

Ganska rimliga krav. Inget märkvärdigt. Det som är märkvärdigt är att det måste sägas. Och jag är övertygad om att en överväldigande majoritet av alla oss som bor i landet skulle ställa sig bakom att det skulle få kosta. Att bygga ett ekologiskt, socialt och demokratiskt hållbart samhälle förutsätter att vi ger barn och ungdomar de bästa förutsättningar - och att vi ser och bekräftar. Miljöpartiets krav på barnkonsekvensanalyser som underlag för varje politiskt beslut skulle kunna förändra politiken - om det tas på allvar. Och jag är övertygad om att det som är bra för barn och ungdomar också är bra för hela landet!"



Den långa citatet är mer än femton år gammalt, men jag tycker att det håller än. Idag skulle jag vilja tillägga att staten borde ta över ansvaret för skolan i syfte att för 2030 ha förvandlat varje offentligt ägd skola till vackra, kreativa och prestigefyllda utbildnings- och kulturcentrum. Det kräver ombyggnad, nybyggnad och massor med skaparglädje. Men detta borde bli de närmaste decenniernas stora politiska projekt över partigränser. 

Lägg till detta att vi omedelbart ser till att lärarnas arbete blir status. Inte genom högre löner - och därmed ökat konsumtionsutrymme - utan genom sänkta arbetstider, mindre klasser, bästa tänkbara arbetsmiljö, högkvalitativ lärarutbildning, ständig vidareutbildning och kreativa samarbetsmodeller med högskolor och skapande organisationer. Till grund måste ligga den forskning som faktiskt finns när det gäller hur lärande sker på bästa sätt - troligen bör principen vara att det finns två lärare i varje klass, att speciallärarna återfinns i de vanliga klassrummen, att läxor i första hand skall klaras inom skolans ram och att lärarstudenter ges möjlighet att skattefritt arbeta med läxhjälp inom skolans ram.  

Skolans utveckling borde bli ett av de gemensamma projekt som samhället borde samlas kring - sådana utmaningar och visioner är nödvändiga för att hålla samman ett samhälle och lägga grunden för ett land som vill skapa livskvalitet snarare än i panik hålla fast vid patetiska mål om ökad materiell konsumtion och enfaldigt mätt ekonomiskt tillväxt.