Maskrosorna i Visby planerar ju dessutom att vara blekare än någonsin, det är nästan så jag skäms lite för att mitt namn återfinns på så många bänkar framför scenen, att jag varit långvarig länk till det som blivit som det blev.
Det var liberalernas dag igår, berättas det. Förra året skrev jag så här efter deras dag - Gustav Fridolin hade tidigare berättat att han var liberal med "grön" som prefix.
Hur som helst: jag läste en bok igår istället. En bok som år efter år blivit omsprungen
av någon annan just innan den kommit överst på listan över böcker som skall
läsas. Det ångrade jag när jag började läsa den.
Helga - sotarens röst tystnar aldrig heter den. Författare:
Anette Svensson Kozica. Glaskonstnär till vardags. Helga utgör hennes debut som
författare. På sidan 409 säger Helga: "För mig började helvetet efter kriget... Jag är ingen, jag måste leva med
munkavle."
Det var tiden före och under andra världskriget som var
Helgas bästa tid, det var då hon levde i gemenskapen, det var då hon levde för
att mål. Nazismen. Det fanns trygghet i den. Inte för offren, inte för de hon sorterade i Auschwitz, inte för de som blev medel för hennes uppdrag
påViktoriaskolan i Danzig. Men för Helga. Utföraren. Ända tills Sotarens röst började äta sig in i henne.
Boken följer krigets avslutning, när tyskarna är på väg att
förlora, när ryssarna tränger in i Danzig, när det gäller för Helgas far att
rädda undan guld och smycken stulna från mördade och förvisade - bankbröder
från Sverige sägs ställa sig till förfogande - medan engelska flygare lekte med
kvarvarande kvarter och liv i Hamburg. Helgas mor flyr undan för att bli
övergiven. Helga håller fast i tron på nazismen och sin Führer och målet. Även när hon långt efter kriget försvinner från en stuga i Skåne, med kvarvarande
brev och handlingar, medan Sotarens röst plågar henne. Det är i breven i den där stugan som det hela börjar. Och slutar.
Huset existerar, eller har åtminstone existerat, det återfinnas i boken "Svenska Ödehus" (av Sven Olov Karlsson). Kvinnan som heter Helga i boken har bott där, lär ha
tagit emot stora summor som kan ha varit krigsbyten. Hon lämnade huset åt sitt öde 1989.
Välskriven, är boken. Dokumentär är den till stora stycken, detaljerna sipprar naturligt fram utan att betunga berättelsen, researchen tycks djupt seriös.
Ambitiös är författaren, dock utan att drunkna. Jag sträckläser. Bara det. Visst hade texten kunnat rensas från
sekvenser där författaren haft svårt att hålla igen - eufori
över lusten att skriva om något som är viktigt har ibland vunnit över en författarens bästa vän: viss
disciplinering.
Hur som helt: en bok med ett annorlunda perspektiv på
nazismens ondska och krigets vanvett. Ångrar, som sagt, att den gång efter
annan, i flera år, flyttats bakåt på listan över böcker som skall läsas, just
precis när det varit den som stod på tur. Visserligen var det faktaböcker som
skulle läsas - jag gjorde drygt 95 intervjuer med författare till fackböcker i SVT:s
Kunskapskanalen - men en del annat prioriterades dumt nog också.
Tack för att du skickade boken, Anette. Och förlåt att det
dröjt så länge tills jag recenserat den. Vi har ju alla våra brister... Sajten om boken finns här.
