Ni har kanske läst det förr. Har alltid varit skeptisk till höghastighetstågen. Eller, rättare sagt: inte alltid, utan efter det att jag för länge sedan begrep att entusiasterna levde med a) ekonomiska glädjekalkyler och b) tidsdrömmare och c) med framtidsdrömmar som kommit alltför sent.
Det har inte varit populärt bland mina politiska vänner att ifrågasätta deras entusiasm. Tyvärr - och jag menar verkligen tyvärr - har jag haft rätt hela tiden. Allt fler har plötsligt begripit att kostnaderna skulle bli ohyggligt mycket större än man i början ville tro. Snart begriper man nog också att tiden för att bygga ut höghastighetsbanor består av mycket större ramar än man inbillat sig. Och vad värre: vi skulle redan haft höghastighetsbanor om röda och blåa partier varit mer lyhörda för 25 år sedan. Skulle dagens höghastighetsprojekt bli av så börjar tågen rulla när tekniken redan är gammal.
Dessutom: för många människorna, mellan de få stationer där tågen skall stanna, lär restiderna i verkligheten bli än längre än idag. Systemet innebär centralisering, inte decentralisering.
Ska man bygga snabb järnväg så bör man överge de planer man har, börja på ny kula med annat teknik, luftburen i så fall. Men de bästa är att använda pengarna till att säkra dagens krackelerande järnvägsnät, lägga ett tredje spår utefter delar av nuvarande sträckning.
En annan variant är att börja ställa sig sokrastiska frågor. Varför ska vi komma en halvtimme fortare fram? För att spara tid? På vilket konto sätter vi in den tiden, och kan vi ta ut den för att begära uppskov när liemannen kommer... Filosofiskt skitsnack? Tycker du?
Den 30 augusti 2012 skrev jag, efter det att Alliansregering lagt sitt första förslag på investeringar i järnvägen: "Till min oförställda glädje gick man inte på MP:s linje om så kallade höghastighetståg
utan sansade sig och satsade på mer konventionell räls där framtida
tågset kan vandra fram med en hygglig bit över 25 mil i timmen."
Istället för 32 mil i timmen på helt nya banor valde Alliansen alltså en mer sansad linje. Ända tills man började närma sig valet: då lovade man storsatsning på höghastighetståg och oppositionen blev fråntagen den profilfrågan.
Nu visar det sig alltmer - det som var tydligt redan då: kalkyler, tidsramar, förutsättningar var skojiga att prata om men bar på den baksida som den sortens politiska viljeyttringar ofta har. Ju snabbare tåg, ju rakare dragningar och ju mindre hänsyn till såväl natur som människor som är i vägen. Vilket till och med DN snappat. Naturstriden när Bottniabanan skulle byggas var inte nådig, det är inte lätt att dra ny järnväg: Naturskyddsföreningen, Ornitilogiska föreningen, över 60 sakägare protesterade, frågan uppe flera gånger i domstol. Fågelskyddsområden hotades. Målet var hyggligt snabbt tåg ända upp till Peter Erikssons hemtrakter. Men han har flyttat.
Strulet är en bagatell jämfört med de konflikter som skulle uppstå vid bygge av höghastighetsbanor.
Men det ger ju jobb i Sverige. Jobb skapas. Jobblinje, ni vet... Men arbetsmarknaden rymmer mer än Sverige, hela EU med långt mer än 20 miljoner arbetslösa. Det tycks de som pratar jobb glömt. Löftet att Sverige skall ha EU:s lägsta arbetslöshet var naiv när Löfven utlovade det, idag är det ändå mer naivt, Synd att MP dragits in i det där.
