Böcker i januari

Ibland får jag frågan om vad jag läser för bok. Flera år har svaret varit någon fackbok, biografi eller memoar som skulle leda till en intervju i En bok, en författare. Det blev nästan hundra sådana böcker på några år. Nu är det mer fritt. I januari har jag betat av lite annat bara för att det varit kul.

Mördarens apa, av Jakob Wegelus. Jaha, minsann, berättarkonst av riktigt hög kaliber. Skröna. Är man intresserad av Portugal av 1910-talssnitt - är man det inte kan man bli - där ett brödraskap vill återinföra kungadömet så ger den mer än underhållning. Nån har kallat den för allåldersbok. Ganska bra uttryckt. Ska nog läsa den för eventuella barnbarn någon gång... Känns mer givande än att dra en omgång till med Femböckerna, som mina egna ungar gillade att jag läste för dem - men jag hoppade över de där evigt förekommande sidorna där det i detalj förklarades vad som fanns för mat i utflyktskorgen. Förresten sägs det att författaren Enid Blyton var en elak jäkel. Huruvida författaren till Apornas mördare är elak har jag ingen aning om. Men skriva kan han.

I mullbärsträdets skugga, John Grisham. Är måttligt road av hans böcker - försökte traggla igenom en del av dem inför skrivandet av Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac för att lära mer om den amerikanska södern. Ska sanningen fram och det ska den, så har jag påbörjat några men avslutat dem eftersom livet är för kort för att kastas bort. Men den här är bra, borde läsas av varenda figur som älskar det amerikanska juridiska systemet där advokater lever gott på andras elände och i mån av möjlighet snor sina klienters pengar. Utspelar sig i Mississippi, Memphis nämns vid namn vilket ger pluspoäng. Rasism, fördomar, egenheter, en historia rullas upp som förklarar varför ett testamente ser ut som det gör. Hjälten, om man nu kan tala om sådan, är Jack Brigance. Vilket lär få de som läst författarens genombrottsroman Juryn att tindra med ögonen.  Det här är en fristående uppföljare. Jag tänker göra Juryn till en av mina påskböcker.

Sanningen om fallet Harry Quebert, av Joël Dicker. Suck, tänkte jag när boken hamnat i en paket under granen. Först när det blev kris på bokfronten började jag motvilligt läsa. Tjafsigt omslag, författare som tycks mig vara ett sånt där trendigt gli som är ointressant, utspelar sig inte ens i Södern utan i New Hampshire. Kan nåt låta tristare? Men, jodå, upplägget är kreativt. Vändningarna otaliga. Till slut sugs man in och vill läsa vidare trots att man har viktigare saker för sig. Laga mat, äta, klara deadlines och förbereda föreläsningar. Men, visst, språket är ganska platt, Men drivet. Figurerna som det berättas om - en femtonårig flicka hittas mördad i en känd författares trädgård - är visserligen tecknade som schabloner, men skenet kan ju bedra. Överlag är figurerna otrevliga - vilket ju kan vara en krydda. 

Barrikaden valde mig, av Kristina Lundgren. Nej, det är ingen spänningsroman. Men det är spännande. Åtminstone för mig som grottat ner mig i Elin Wägner, rösträttsrörelsen och kvinnorna kring Fogelstad och Tidevarvet. Den här boken handlar om Ada Nilsson, en detaljrik och omfattande - snyggt upplagd och bildrik - biografi. Ada Nilsson var med all sin sociala patos modell för  hur huvudpersonen i Elin Wägners roman Helga Wisbeck tog sig ut. Även om verklighetens Ada Nilsson tycks haft ett mer utsvävande privatliv - vilket uppriktigt sagt gläder mig. Hur hon nu hann med det med tanke på alla uppdrag hon hade för den goda saken. Kvinnosaken, demokratin, sexualupplysning, arbete som läkare och opinionsbildare, upprättelse för illa drabbade kvinnor - allt förknippas med Ada Nilsson. Inom parentes: Ada Nilsson tog starkt intryck av Alexandra Kollontaj - Sovjetunionens ambassadör i Sverige - vars dagböcker kom ut för några år sedan. Så det blev en del beundran för Stalin, medan Elin Wägner förblev lika kritisk till Stalin som till Hitler. Vänskapen sattes på hårt prov.

Det hållbara samhället, redaktör Mats Friberg. Jaha, en bok till om det hållbara samhället... Kan man tycka. Och det gör jag också. Men den här är lite mer djuplodande än många andra, här väver man ihop resonemang om ekologisk, social, ekonomisk och kulturell hållbarhet. Gräddan av gamla välkända namn i branschen skriver: bland annat Ronny Svensson, Lars Ingelstam, Johan Galtung. Ibland har de nog varit lite lata när det gäller uppdatering. Och så lite yngre: bland annat Björn Forsberg som återigen vågar sticka ut hakan med en väl formulerad bredsida riktad mot ekomodernismen. Lars Ingelstam redogör, ännu en gång, pedagogiskt för de fyra fälten där ekonomin rör sig: det röda, blå, gröna och svarta. En akademiskt grundad kritik av ekonomisk tillväxt kryper genom de flesta avsnitten - exempel på detta är hur professor Joachim Vogel stillsamt och fint klär av föreställningen om den ekonomiska tillväxtens betydelse för välfärden. En del skriver med flyt, andra med mindre flyt. På frågan som ställs i underrubriken - Kan det hållbara samhället byggas underifrån? - får vi väl ett sådär lagom svar. En sak tycks dock de tjugotalet medverkande vara klara över: vi behöver gå från teknisk och ekonomisk rationalitet till humanistisk och ekologisk. Hur den sistnämnda skall vävas ihop på kort och lång sikt - vilket faktiskt inte är det lättaste - förblir ganska oklart, men ytterligare pusselbitar kan man nog själv lägga med boken som underlag. Således: ännu en akademiskt präglad bok med bred och djup kritik av såväl tillväxtbegrepp som tillväxtjakt. Kritiken flyttar alltmer in i akademin, tycks det mig. Läsvärd, och inte särskilt svårtuggad, för den som inte hållit på med de här frågorna i årtionden.

Religion utan gud, av Ronald Dworkin. Jaha, minsann. Religionsbegreppet vidgas till något större än tro på gudar. Gudstro är bara ett av uttrycken för en"djup, distinkt och allomfattande världsåskådning som gör gällande att ett inneboende, objektivt värde genomtränger allt". Naturen, jag hela universum, är i sig självt sublimt, med inneboende värde och skönhet. Omfattar man detta är man religiös i dess verkliga bemärkelse. Menar Dworkin. Själv brukar jag hävda att jag som "troende ateist" uppfattar att det finns något som jag anser vara heligt. Och så berättar jag om den långa resan - från det att jorden bildades och genom evolutionens gång där människan inte är någon slutprodukt, inte ens kronan på verket, utan bara bäst och mest utvecklad på att vara just människa.

Elin Wägner och Alva Myrdal, en dialog om kvinnorna och samhället, av Margareta Lindholm. Inte ny, den har stått i hyllan för "läsa sen". Elin Wägner skriver i Väckarklocka från 1941: "Det råder en oro i den svenska kvinnorörelsen, men den är inte på långt när så stor som den borde vara". Trots att kvinnor haft rösträtt i flera decennier har inte mycket hänt, visserligen hade kvinnor fått rättigheter, men möjligheterna var det fortfarande illa ställt med. Elin Wägner var inte bara orolig, hon kände såväl vrede som desperation. Alva Myrdal delade oron, men kände mer tillförsikt, skriver författaren till denna bok. De två - Wägner och Myrdal - träffades aldrig för den dialog som de båda skrivit till varandra om att de borde ha. Men Alva Myrdal hade förberett sig genom att skissa på hur en sådan dialog skulle kunna läggas upp. Hon trodde det skulle kunna bli en "strålande syntes" av deras tankevärldar. Elin Wägner hade meddelat att "somliga som gillar oss båda har det som en kameleont på en skotsk pläd...". Och det är förståeligt. Wägner värnade det småskaliga, det överblickbara. Myrdal tänkte sig storskalighet och institutioner. Wägner lade till den ekologiska dimensionen till freds- och kvinnosaksfrågan. Välfärd för Wägner innefattade även överblickbarhet. Ni som hört mig föreläsa eller följt bloggen kanske anar varifrån jag får tjatet om vikten av att bygga ett förståelsesamhälle...

Dilemman: Medfinansiering eller egenfinansiering?

Statens medicinsk-etiska råd har meddelat att medfinansiering bör stoppas i sjukvården. En debatt med massor av dilemman.

Om A väljer att spara pengar, istället för att konsumera prylar, åka till Thailand och gå på krogen, ska då inte A ha rätten att satsa egna pengarna på att medfinansiera en bättre hörselapparat än vad landstinget betalar? Eller, efter en starroperation, speciallinser som upplevs bättre än de som bekostas med skattemedel? Om hen vill ha det där lite bättre, ska hen behöva betala hela priset för hörselapparat och speciallinser (egenfinansiera) detta då?

Den som känner sig trygg med sin något dyrare blodtrycksmedicin, ska inte den få betala mellanskillnaden i pris mellan den och den något billigare som apoteket beordrats skriva ut för tillfället? 

Skälen för medfinansiering är främst: man har betalat skatt - som bör ses som en försäkring - och då bör man få ut en del när man behöver det. Och detta bör inte begränsa valfriheten, lika lite som det bör medföra extra kostnader för det det offentliga. Skälen mot är egenfinansiering formuleras av etiska rådets ordförande och nuvarande, eller före detta, ledamöter i etiska rådet från FP, C, KD, MP, S och V:

• Det är patientens behov av vård, inte hennes möjligheter att betala, som ska avgöra vilken insats den offentliga vården ska erbjuda.
• Medfinansiering kan komma att påverka värdegrunden för hälso- och sjukvården – vård ska ges på lika villkor efter behov.
• På sikt skulle medfinansiering kunna leda till en offentlig hälso- och sjukvård där basnivån blir lägre än i dag – det finns en uppenbar risk att vi gradvis överger tanken om en vård av hög kvalitet till alla.
• Förtroendet för den offentliga hälso- och sjukvården skulle äventyras.

Det ligger mycket i denna analys. Å andra sidan: om A nu medvetet valt att spara istället för att slösa - och dessutom betalt sin skatt utan att knorra - skall hen då tvingas att betala hela kostnaden för hörselapparaten eller speciallinserna eller blodtrycksmedicinen? Och därmed inte få del av något av det som den inbetalda skatten skulle bekosta på ålderns höst? Ska inte skatten ses som en försäkring?

Dilemmat blir förstås värre när man lever i ett samhälle med stora ekonomiska klyftor, där det förstås inte främst handlar om huruvida man prioriterat utlandssemestrar och krogbesök eller sparande för att få lite guldkant på ålderdomen. Men den dimensionen finns också.

Hade vi haft ett jämlikt samhälle, där klyftorna varit betydligt mindre än idag och där det tydlig politisk vilja att bassjukvården inte riskerade att bli sämre, hade jag varit fullständigt säker på vad jag tyckt: medfinansiering är okej. Nu behöver jag fundera på frågan.

Hade jag varit politiker och fått en mikrofon uppkörd under näsan för att uttala mig finns en  risk att jag känt mig tvingad att ha en uppfattning. Den som inte svarar riskerar att någon tevejournalist med ett hånflin i mungipan gottar sig åt detta. Ibland är det skönt att inte vara politiker.

PS! Det finns många dilemman...
I tidningen Skogen beskrivs i senaste numret hur  en skogsägare skött skogen med så varlig hand att skogen är så ekologiskt välskött att den bör bli totalt skyddad som reservat där skogsägaren inte får fortsätta med sin varliga skötsel. Han gör motstånd mot detta. Han känner sig straffad därför att han varit varlig istället för att i årtionden behandlat skogen som myndigheter rekommenderat i en tid när kalhyggen och ensidig trädplantage varit normen. Den som betett sig oekologiskt, den som inte varit varsam, får fri tillgång till sin skog. Den som skött sig får inte längre ta vare sig julgran eller ved till husbehov.

Ett annat dilemma. Brevens Bruk. En levande kulturmiljö. Anses vara Närkes bäst bevarade bruksmiljö av riksintresse. I centrum ligger en av brukets två dammar med välbevarade kulturhistoriska byggnader. Hela området är helt enkelt vackert. Dammarna har funnits i flera hundra år, utgör byns själ. Nu krävs att fisktrappor byggs såväl i anslutning till dammarna som till en intilliggande sjö. Kostnaden för fisktrappor beräknas till 15 miljoner - vilket sägs vara ekonomiskt omöjligt för kraftägaren. Bruket kan då istället återställa miljön som den såg ut för flera hundra år sedan - vilket innebär att den vackra dammen i byns centrum "förvandlas till en rännil". Dilemma kan man tycka.

Tratten vidgas, visdom läggs till visdom... eller Idi Amin...???

Nu tillhör jag visserligen de som vare sig tror på religioner eller astrologi eller borgerlighet eller socialism men jag tackar givetvis den person som inför min födelsedag - jag är född den 29 januari vilket jag inte kan göra mycket åt - uppmärksammat mig på hur en vattuman är. Min hustru nickar igenkännande... och suckar en aning.

Vattumannen är en komplicerad person att förstå sig på. De är ofta självgoda (hustrun förnekar aktivt den biten, vilket jag tackar för), stolta och har starka åsikter i det mesta. Vattumannen är inte känslig för vad andra tycker och tänker utan går gärna sin egen väg.

Det viktigaste för vattumannen är den egna friheten och oberoendet. Som tur är har vattumannen också en väl utvecklad känsla för vad som är rätt och fel. Denna komplexa personlighet gör vattumannen till den borne revolutionären. (Yes!!)

En vattuman drar sig inte för att följa sitt eget huvud och bekämpar gärna de orättvisor som kan tänkas dyka upp. Tyvärr kan det ibland gå snett om stoltheten tillåts agera ersättare för intelligensen.(Hustrun ler i mjugg, jag väljer att tolka det leendet utifrån stolthet snarare än utifrån intelligens...).

En vattuman kan lätt bli en vilsen rebell som slåss mot allt och alla. (Vadå då?)Viktigt är att det finns en god sak att kämpa för annars kan energin riktas på fel håll. (En socialdemokratisk vän hävdar att min energi riktas åt fel håll och har pläderat för att jag "med andra åsikter och annan livsstil" hade kunnat bli en tillgång för sosseriet... Vilket öde!).

Samtidigt som vattumannen har en tendens att gå emot strömmen och inte räds en kamp finns det en fredsälskande, tolerant sida också. (Jajamän!) Vattumannen accepterar alla för vad eller vilka de är (Mmmm...tolerans är inte att tolerera de/det man gillar, vilket många fått för sig, utan de/det man ogillar). I utbyte förväntar sig vattumannen att bli accepterad tillbaka. Han uppskattar fördomsfrihet, humanism och intellektualitet. (Rätar en aning på ryggen, märker jag).

Det kan vara svårt att inleda en relation med en vattuman. (Hmmmm...) De får inte känna sig för bundna eller instängda. Samtidigt kan de vara otroligt lojala och stöttande om de hittar rätt person att leva livet med. Vattumannens partner måste vara redo att acceptera en del personliga egenheter (va???) och olika yttringar som syftar till att visa oberoende. Även i en relation håller vattumannen på sin integritet och självständighet. Försök inte dominera vattumannen utan tillåt istället en del friheter även om de kan vara påfrestande. (Gott råd!)

I grund och botten är vattumannen en idealist. (Jo... suck... tänk om man lagt ner sin energi på att göra börsaffärer...) Starka åsikter om olika saker tillsammans med en allmänt vänlig och utåtriktad person är väldigt tilltalande för omgivningen. (Se där, se där!) Till nackdelarna hör en tendens till tjurskallighet (jaja, det var ett jävla tjat om det...), rastlöshet och överdriven impulsivitet.

Vattumannen finner du ofta i yrken med kreativa inslag. Inte sällan heller i yrken som kan bli rebelliska eller kontroversiella. Vattumannen har starka åsikter och behöver få utlopp för sina tankar. (Tänk vad skönt det vore att bara kunna hålla käften...) Exempel på vanliga yrken är författare, vetenskapsman, uppfinnare, politiker, journalist eller astronom. Ett exempel på vad som kan hända när en vattuman spårar ur är Ugandas f.d. diktator Idi Amin. (Tack för den...)

Utredning ville ge Björklund aura av vetenskaplighet

Alla som har satt nosen i forskning om skolan, och som inte är partipolitiskt drogade, vet att betyg i lägre klasser inte är bra. Visserligen lyckades Jan Björklund, lagom till valrörelsen, pressa fram en utredning som visade tvärtom. Med hjälp av professor Martin Ingvar, som, gissar jag, utförde ett beställningsarbete för att lägga vetenskaplig aura åt Björklunds valrörelse. 

Jag kan tänka mig att beställarens önskemål såg ut ungefär så här: "Kom fram till att min betygsuppfattning är vetenskapligt förankrad, jag är ju för fan inte bara reservare utan också utbildningsminister."

Utredningar, som förr fick ta lite väl lång tid, har under de senaste årtiondena alltmer förändrats till att bli beställningsarbeten på temat: "försökt hitta argument för min uppfattning". Alltså: när ni hör talas om politiskt tillsatta utredningar så ta det med en nypa salt. Det borde journalister också göra. Man ska se upp med professorstitlar också - de utgör ingen garanti. Vilket inte bara beror på att det gått inflation i dessa titlar.

När man de senaste åren avlyssnat den politiska debatten om skolan är det snarast Vänsterpartiet - ni vet de där som på borgerliga ledarsidor beskrivs som flummare i skoldebatten  - som envetet, oavsett politiska trender, haft förmåga att titt som tätt redovisa var forskningen står i frågor som rör skolan. Man har gjort det i stark motvind. Miljöpartiet har varit aningen trendkänsligt - förutom ett och annat totalt haveri - i skolfrågan, men verkar ha hamnat rätt till slut.

Fridolin v/s Björklund har nu avgjorts av domarna i Vetenskapsrådet. Hur ska de borgerliga ledarskribenter, som envisas med att tala om betygskritiker som flummare, nu hantera att de själva, tillsammans med Björlund, utgör de verkliga flummarna?

PS!
Martin Ingvars "beviskedja" byggde på följande: När Läroplan 80 infördes för grundskolan (1980) avskaffades betyg i årskurs 3 och därefter har det gått åt fanders. Problemet med denna bevisning är att den är synnerligen darrig. I en läsundersökning 1991 låg svenska elever på internationellt mycket hög nivå, några år senare kollades matematik och naturvetenskap med samma goda resultat.

Här pratar jag med Emma Leijnse om skola och skolpolitik.

Arbeit macht frei

Parollen placerades vid ingångarna till koncentrationslägren.

Det är 70 år sedan ännu levande människor i Auschwitz befriades. Jag kommer att tänka på att jag för många år sedan satt på vinden till ett hus i norra Stockholm och letade efter material till det som skulle bli boken Svarta oliver och gröna drömmar.  Det luktade gammalt och regnet slog mot taket. 

Jag läste igenom gamla tal från andra världskriget. Jag läste tal som rikskansler Hitler och riksutrikesminister Rippentrop höll för det tyska folket. Jag hittade nazimärken där jag önskade att jag sluppit hitta dem.

Jag läste det tal Hitler höll den 11 december 1941 inför den tyska riksdagen. Han talade om Det europeiska familjen, Det Nya Europa, Vår gemensamma kultur, Vårt bröd. ”Ty liksom grekerna en gång i tiden gentemot perserna icke försvarade Grekland, och romarna gentemot kartagerna icke Rom, romare och greker gentemot hunnerna icke Västeuropa, tyska kejsare gentemot mongolerna icke Tyskland, och de spanska hjältarna mot Afrika icke försvarade Spanien, utan alla försvarade Europa, så kämpar icke heller Tyskland idag för sig självt utan för Europa.”

Han talade om Vårt bröd. Och jag kommer att tänka på hur tjänstemannafacket TCO formulerade det där om vårt gemensamma bröd som basföda - till skillnad från de där som käkar couscous eller ris - i ett studiematerial inför folkomröstningen om medlemskap i EU. Så här skrev man: 

 ”Det är klart att vi tillhör Europa, det har vi alltid gjort. Fast nu håller De ju på med det där EG. Som inte vi är med  i och som är något mer än bara ett handelsutbyte. Vi är med i EFTA istället. Det känns inte likadant. Utan gemenskapen. Det gör det inte... Vi har samma kulturarv, samma demokratiska grundvärderingar som resten av Europa. En sådan enkel sak som att vi alla har bröd - inte ris eller couscous - som basföda, förenar oss. Eller att vi så gott som alla har samma Gud. Vi är helt enkelt rätt lika.”

Mitt motstånd mot medlemskap i EU blev, när jag läste det där, mer än politik. Det blev känslor. Jag började lägga till ett element till i min argumentation: Historien lär att det finns skäl att vara rädd för vad Europa kan göra när det går illa.

Hur var det Hitler sa i sitt Europatal i München den 8 november 1941? Jag letade på vinden och fann i gamla kartonger som luktade stöveltramp, nazism och förnedring. Jag hörde rösten när jag läste: 

”Folkkamrater! Denna kamp är verkligen inte en kamp bara för Tyskland, utan för hela Europa, en strid om dess vara eller icke vara. Vi har ett mål och det omfattar denna kontinent och jag hyser den övertygelsen att denna kontinent inte skall vara den andra i världen, utan att den skall vara den första. Vi får inte hysa något tvivel därom, att Europas öde för de närmaste 1000 åren avgöres just i denna tid.”

Jag sänder en tacksamhetens tanke till "vänsterpopulistiska" - det är så det kallas i medierna - Syriza. Hade det inte varit de som vunnit valet i Grekland hade det kunnat vara nazistiska Gyllene gryning som fångat människors längtan efter något annat. Då hade motsvarande partier i andra länder fått den våg de längtar efter att surfa på. De hade talat om vårt bröd som basföda och hur det skiljer "oss från de andra". Som en rikskansler. Och som ett svenskt tjänstemannafack i kampen för att få människor att rösta rätt.

Bilden: Arbeit macht frei. Parollen för nazisterna. Funderar över om detta är ett av alla skäl till att jag ogillar tesen om arbetslinjen, närmast kände avsky när Reinfeldt skrek: "Vi ska kämpa för arbetslinjen tills vi dör."  Irrationellt av mig i så fall. Men vi människor är väl irrationella. Vi kan till och med vara dumma och onda. Vilket nazismens framfart bevisade.

PS! Anna Kinberg Batra meddelade i sitt kongresstal att man skall kunna "driva med precis vad som helst", vilket innebär att man uppenbarligen skall kunna driva med de som överlevt förintelsen. Det säger en del om Kinberg.

Populister och realister och Grekland

Det verkar som om ett helt etablissemang - också i Sverige - med allmänt illamående ser på Grekland. Illamåendet beror inte på att europeiska banker under många år lånat ut pengar - och fåtalet kunna sko sig lite extra av lämpligt utformade bonusar - för att sedan lobba bort risken och placerat den hos de skattebetalare som främst utgörs av de som bär den europeiska vardagen på sina axlar. Inte de kapitalstarka, men de kapitalsvaga, allt i enlighet med den gyllene regel som ännu gäller i vår tid.

Nu har visserligen Greklands politiska höger- och vänsteretablissemang bäddat synnerligen illa i alltför många år. Bland annat fick man för sig att man skulle kunna upprätthålla en ekonomisk tillväxt på över fyra procent som någon sorts naturlag... De som passade på att utnyttja den usla bäddningen har varit banker i Europa - man lånade ut pengar först till låga räntor och sedan när man fångat in dem till allt högre riskräntor. Risken lobbade man emellertid bort genom att låta skattebetalarna stå för fiolerna om det skulle gå åt helvete. Vilket det förstås gjorde.

Människor har farit illa i Grekland. Ett parti som lovar mat till hungrande - och el och sjukvård till de som inte har råd att köpa den - kallas "populistiskt". De som vill rädda banker och ge fri lejd till de som redan samlat på sig i överflöd kallas "realister" och ansvarstagande. Jag är innerligt trött på beklagande ledarskribenter och kränkta ekonomijournalister som förmodligen aldrig somnat hungriga eller tvingat släcka mysbelysningen för att elen stängts av i det med ROT-bidrag ombyggda köket.

Syriza vann valet. Inte lär dom föra grön politik. Och människor som röstat på dem kommer att bli besvikna. Många kanske inte har hört att partiets retorik förändrats inför valet, blivit försiktigare. Talet om att folkomrösta om nya EU-avtal, avveckling av medlemskapet i Nato och förstatligande av banker har fått vika undan. Men illa drabbade kan komma att få det lite drägligare, sjukvården kanske kan börja fungera, de rika kanske kan få börja dela med sig, gamla skeppsredare tvingas ta ansvar. Det är ett steg i rätt riktning om man utgår från att politik är till för människor och inte för kapitalet - borgerliga och socialdemokratiska surkart kan få säga vad de vill. Har man inte politik för människor i första hand ska man bort. Det gäller på fler ställen än Grekland.

Skulderna. Ja, det är klart att stora delar måste skrivas av. Det vet ju alla. Euron? Tja, den lär knaka i fogarna, även om ett utträde också kommer att kosta. Ett utträde med en flytande valuta - och motverkande av kapitalflykt vilket väl såväl Argentina som Island ägnade sig åt när de låg på konkursens rand - skulle dock kunna medföra att den nya regeringen skulle kunna genomföra mer av sina sociala ambitioner: rimliga kollektivavtal, högre lägstalöner och fler inom sjukvården. Dessutom skulle man underlätta för demokratin att överleva i viss anständighet och norpa tillbaka turister från Turkiet. Lätt blir det inte.

Även om Grekland får viss skuldavskrivning så medför det inte att problemet med euron försvinner: valutaområdet är lika icke-optimalt idag som igår. Det är rent ut sagt befängt.

Intervju om arbetstid

Arbetaren hade arbetstid som tema för ett tag sedan. Jag är en av dem som intervjuas. Den intervjun finns här.Tack för idag, slut för idag.


Tillägg...
Tydligen inte helt slut för idag... Det finns nämligen ett gäng som har örnkoll på mig och mitt politiska liv. Idag för precis 25 20 år sedan lämnade jag tydligen in en motion till riksdagen med krav om att protokollen från EU-nämnden (där jag var ledamot) skulle offentliggöras snabbt för att öka den demokratiska insynen. Motionen avslogs...

Detta med snabbare hantering av frågor rörande EU fick mig att tänka på nedanstående lilla intermezzo, så det är väl lika bra att lägga in det också mot löftet att ni inte bara för det struntar i intervjun i Arbetaren...:-)

Kyrkor, tystnad, trosbekännelsen och sokrastiska frågor

Gårdagens inlägg - om hur inte minst borgerligheten numera föraktar K-märkta hus som står i vägen för det man kallar modernt och utveckling - har fått till resultat att flera hört av sig via e-post istället för via kommentarsfält (skälet tycks vara att man ogillar den ton som ibland förekommer där - en del har för vana att kalla kommentatorer av annan sort än den egna för idioter). Bland annat fick jag en fråga om hur jag, som icke-troende, ser på idén att riva eller sälja ut äldre kyrkor för att frilägga tomtmark.

Om det tycker jag - rent generellt - inte. Faktiskt. Det har, som ni säkert förstår, inte med religion att göra utan med historia. En historia som inte alltid varit vacker. Allra minst den som förknippas med kyrkor, där präster predikat mot kvinnlig rösträtt, för militär upprustning och blind tro på auktoriteter som godsägaren, kungen och prästen själv.

Förutom att historia är ett skäl för bevarande så finns ett annat skäl också: tystnad. Utsätter man sig inte för gudstjänster så är kyrkan en god lokal när man vill samla tankar, tänka dem längre än man förmår i det påträngande informationsflödet och allmänna tjattret.

Personligen föredrar jag de lite mer spartanska kyrkobyggnaderna, de där som inte har behov av att vare sig betona sin fysiska rikedom eller kokettera med pinglor och olikfärgad garnityr. Hur som helst med garnityr: det tysta kyrkorummet är en god plats för att ställa sokratiska frågor till sig själv, det vill säga fullfölja sitt tänkande med att t ex filosofera över varför man tycker och tänker som man gör. Ett ställe där man får äga sina egna tankar i fred.

Det är ont om tystnad. Nu finns det förstås massor med platser där tystnad redan råder. På orter där snart sagt bara koltrasten finns kvar tillsammans med andra icke-mänskliga djur. Där finns väl inget större behov av att bevara kyrkor för att att hitta tystnad. Men det finns skäl att bevara rummet som sådant. Ett stilla rum. Där inte ens koltrasten hörs. Historiska skäl finns förstås också. Landmärken. Ofta är de dessutom vackra. Som t ex den lilla kyrkan i Boo i gränstrakterna av Närke, Södermanland och Östergötland. Den lever upp ibland, med musik, konserter och allmänt välbefinnande. Mer sånt. 

På morgonkvisten dristade jag mig att fundera vidare på det här med kyrkor, i gryningen är det lättare att låta tankarna löpa på något sätt. Ibland hamnar även jag i sammanhang där trosbekännelsen läses. Ni vet den där ramsan där man säger sig tro på jungfrufödelse, himmelsfärd och dödsrike. En del är tysta, andra läser lite hycklande med, få tror på det man säger. Varför inte skrota det där? 

Nej, det kanske man inte kan göra. Bättre att tvinga människor att hyckla. Eller? Idén att låta orden i Olov Hartmans "trosbekännelsepsalm" (nr 335, psalmbok 1986)  -”Vi tror på Gud som skapar världen” - ersätta hela rasket skulle väl åtminstone befria en del kyrkobesökare att känna sig som hycklare? Det skulle väl ligga i linje med den tro som många av de som kallar sig kristna idag bär på. Som ju kan vara lite vad som helst.

Som nyfiken på det mesta har jag förstås inte kunna låta bli att sätta tänderna i kyrkohandboken - det är den som ger instruktioner hur det skall gå till i kyrkan. Den är under omarbetning. Ett tips är att man instruerar präster att ägna sig mer åt förundran än åt syndafall. Tror att många behöver lära sig förundras. Vilket inte är detsamma som att hemfalla åt tro på någon religion eller ens någon gud - även om jag kan ana att det finns människor som, då det ägnar sig åt långa tankar, plötsligt befinner sig i en mer sakral än profan känsla.

Vidgar vi begreppet sakral så är det inte helt fel. Även vi som inte är troende kan känna att det finns något som är heligt och väcker förundran... Det här t ex. Om en gud skapat världen så har hen i alla fall humor. Tyvärr på andras bekostnad.

Tillbaka till kyrkolokalerna: de inte inte bara erbjuder utan inbjuder till långa tankar som inte behöver inrymma vare sig gudar eller profeter eller sakrament.Vi behöver mer av långa tankar. Vi behöver mer tystnad. Vi behöver frihetsrum från allt kackel, alla reklamflöden, att stackaton som brusar upp för att - innan de hinner leda till minsta lilla sokratiska filosoferande - omedelbart ersättas av nästa utrop. Vi tvångsdränks av information. Men informationssamhälle har inte ett dyft med kunskapssamhälle att göra. Än mindre med förståelsesamhälle. Vi behöver frihetsrum från alla jävla twittrare och... bloggare. För att kunna förstå.

Snart, i gryningen, ska jag ta mig till ett sådant frihetsrum. En stol under eken borta vid skogskanten. Utrustad med en termos med varmt kaffe, ett nybakat bröd med sommarens plommon förpackade som marmelad. Det sägs att koltrasten är på väg. Förresten övervintrar en del. Undrar om jag inte hörde revirsång för några dagar sedan, innan snön fick för sig att falla.

Ombytta roller: Högern vill riva, vänstern bevara

Det är en konservativ ådra att vilja bevara, värna historien och kulturella värden från äldre tider. 

Man kan tro att det är borgerliga partier som vill värna K-märkta hus, ömsint restaurera istället för att riva, bevara gammalt och vackert istället för radera och bygga rationellt, effektivt -  lönsamt för plånboken om än sorgligt för själen. 

Stockholm är under förändringstryck. Staden växer, tomtmark skall frigöras, bostäder byggas. K-märkta hus är i vägen för utvecklingen. Borgerligheten, högern, driver på. Riv skiten. Bygg nytt. Kulturarv i all ära, lönsamhet i digitala siffror på konton är viktigare.

Maria Hannäs är vänsterpartist och ledamot i Stockholms stadsbyggnadsnämnd. Hon säger att hon försöker gå emot alla rivningar av hus med kulturhistoriskt värde, men att hon är ganska ensam om det. Hon intervjuas i SvD:

– I vår nämnd är det ingen som är på samma linje. Man river ändå - blåklassade, grönklassade, det spelar ingen roll. Nämnden har varit väldigt nonchalant mot Stadsmuseet och deras utsagor, trots deras roll som expert. Ibland har det varit en nästan raljerande ton.

Det var sossarna, arbetarrörelsen, som under 50- 60- och 70-talen gick fram som en enda stor  grävskopa över landet. Snart såg varenda kommuncenter i landet likadant ut. Det kallades modernisering. Egenheter försvann. Historia begravdes. Bara i Klarakvarteren i Stockholm revs 700 byggnader. Sen blev det stopp. Äldre män med plommonstop från Öfvre Östermalm tillsammans med en ung vänster och hemmafruar och grönavågare och trubadurer och gu´vet allt satte stopp. Det gällde rent konkret almarna i Stockholm. I Kungsträdgården. Sossar var förbannade, ville såga ner, bygga betong. Talade om reaktionärer, innan de förstod att det var dags att kovända. Det lugnade ner sig på rivningsfronten.

Nu visar det sig att det är dags igen. Att se K-märkning som ett hinder för den utveckling som inte vill kännas vid någon historia. "I jakten på nya tomter att bebygga offras såväl parker, fotbollsplaner som äldre byggnader", meddelas.

Över 100 k-märkta byggnader i Stockholm har rivits de senaste tio åren. Nästan hälften hade blå eller grön skyddsklassning,viket innebär att de har ett "särskilt stort eller synnerligen stort kulturhistoriskt värde". Bebyggelse inom de kategorierna ska inte vara möjliga att riva. Resten, de med gul skyddsklassning, borde inte rivas med tanke på de har "ett stort värde för stadsbilden eller gatubilden".

Nu är det inte höger som vill värna det gamla, värna K-märkta hus. Det är Vänsterpartiet. Högern vill riva, se K-märkning som ett hinder. Sossarna hakar förstås på. Vänstern står på sig. Vänstern vill bevara. Någon gång med stöd av Miljöpartiet. Ombytta roller.

PS!

Dalgatan, sedd från Vasaparken

Slutet av 50-talet. Familjeföretaget finns på Dalagatan 40 i Stockholm. Jag går i tredje klass när även familjen flyttar in i huset. Från Norrby i Haninge. Farsan orkar inte stiga upp vid fyra varje morgon och ta sig till jobbet.

Vi ska bo i samma hus och på samma plan där företaget ligger. Farsans kamp för huset börjar då. Ägaren vill riva, staden vill tydligen bredda gatan, alla hus skall tydligen flyttas inåt, man har redan börjat med några hus i samma kvarter, rivit det gamla vackra, byggt upp ett nytt "rationellt", indraget - för visionen är att Dalagatan skall bli en större genomfartsgata.

Farsan är fly förbannad. Vägrar låta flytta firman trots att husägaren erbjuder såväl nya lokaler som "flyttersättning" som tycks vara större än två års vinst på företaget. Husägaren begrep aldrig att farsan var ointresserad av pengar, "den fan vill muta mig" sa han som aldrig svor annars. Farsan ogillade - för att uttrycka det milt - sossarnas rivningsraseri i stan. Farsan var höger. På ett gammalt sätt. Bevara, restaurera, inte riva. Nyliberalism hade han avskytt.

Innan han dog hann han några gånger rösta på MP. Som under sina tidigare år var både det mest konservativa som det mest radikala partiet. Miljöfrågan var en gång en konservativ fråga - i kamp mot socialisterna. Den historien vill inte de senare kännas vid. Inte de förra heller...

Ekonomisk tillväxt v/s ekonomisk hållbar utveckling

Jag har förstått att debatten om hållbar tillväxt eller ekonomisk hållbar utveckling pågår utan att alla riktigt förstått vad det är man diskuterar.

Jag tror att ganska många som gärna talar om tillväxt inte riktigt vet vad det är för något, man tror att tillväxt med automatik uppstår bara för att man byter ut något dåligt (t ex fossila bränslen) mot något bra (t ex grön energi) eller byter ut kemikaliejordbruk mot ekologisk odling eller genom att köpa varor från ett företag som engagerar sig i hållbarhetsfrågor istället för från ett företag som inte gör det.

Uppenbarligen har inte alla funderat färdigt på vad ekonomisk tillväxt är är för något. Den mäts i form av växande BNP. Det vill säga det som kommit att kallas "ekonomin" måste växa från ett år till ett annat.

Om vi säger att årets BNP utgörs av en hink så måste således den hinken vara större nästa år för att vi skall få ekonomisk tillväxt. Det handlar således inte om vad det är som ryms i hinken, utan bara hinkens storlek.

Nu, när de flesta av oss är överens om att vi måste ställa om samhället från brun energi (fossila bränslen) till grön energi, så handlar det i första hand om att byta ut innehållet i hinken. Det är en omfattande uppgift. Att byta innehållet innebär inte att hinken blir större. Målet bör vara att hinkens reella innehåll skall bli ekologiskt, socialt och demokratiskt hållbart. Det kan vi kalla hållbar ekonomisk utveckling Att ha som mål och medel att hinken skall bli större innebär att målet är ekonomisk tillväxt. Vilket per definition inte är detsamma som ekonomisk hållbar utveckling.

Sedan en tid tillbaka har det blivit trendigt att tala om hållbar tillväxt. Detta kan förstås som att den del av hinken som skall bli större också skall vara "hållbar". Problemet är att stora delar av hinkens gamla innehåll i så fall kan förbli ohållbar. Men vitsen är ju att vi skall byta ut innehållet i hinken, vilket i sig är en gigantisk uppgift som inte i sig leder till att hinken blir större.

Ska vi både ha hållbarhet och tillväxt - det vill säga det populära uttrycket "hållbar tillväxt" - så kommer alltid tillväxten att prioriteras. Av akuta skäl. När riksbankschefen Stefan Ingves meddelade, efter den senaste räntesänkningen, att hoppet nu stod till att konsumenterna kommer att "köpa mer grejer"- han sa så ordagrant i Studio Ett den 28 oktober förra året - så var det för att tillväxten prioriteras. Inte för att hållbarhet prioriteras. Ironiskt nog kom klimatpanelens senaste rapport i samma veva som vi uppmanades att köpa mera grejer.

Det system vi lever i kräver att vi håller igång hjulen. Att vi konsumerar. Även om det drabbar de planetära processer som gör att vi kan bygga våra samhällen och leva goda liv. Även om det minskar kommande generationers frihetsrum. Även om det står i strid med den klimatpolitik som snart sagt alla vet att vi borde anpassa oss till. Det är därför vi måste bryts oss ur beroendet av tillväxt. Vilket är en enorm uppgift. 

Någonting brister i hur vi ser på ekonomi. Någonting brister på hur vi ser på jorden. Någonting brister på hur vi ser på oss själva. Någonting brister också när debattörer som förstår sammanhangen väjer för att säga vad de vet för att istället "låta mjukare" för att inte skrämma beslutsfattare. 

Min erfarenhet av budgetförhandlingar säger mig att motiveringen att något leder till "ekonomisk tillväxt" är den som får varje finansminister på gott humör. Det är också därför allt från musikskola till nytt operahus i Stockholm motiveras med att det kan ge tillväxt. När t ex maxtaxa på dagis genomfördes så kunde det i den offentliga politiska retoriken heta att det var för barnens bästa, men i underlaget hittade man det verkliga motivet: genom maxtaxa skulle barnen kunna vara längre tid på dagis, vilket skulle få föräldrarna att kunna jobba längre, vilket var bra för tillväxten. (Jag lägger nu inga som helst värderingar på vare sig dagis/förskola utan resonerar om hur det hårda motivet såg ut).

Problemet uppstår när vi skapat system och strukturer som gjort sig akut beroende av just ekonomisk tillväxt - inte av hållbar utveckling i första hand. Vi blir fångade i ett system där politikers kortsynthet (nästa val) - och företags kvartalsrapporter - styr alltför mycket och där jakten på nästa kvartals ekonomiska tillväxt i realpolitiken akut väger tyngre än hållbar utveckling.

Så sluta prata om hållbar ekonomisk tillväxt. Tala om hållbar ekonomisk utveckling. Och låt det vara målet. Det är en enorm utmaning. Som inte blir lättare av att vi väntar att ta oss an den.

Smått men gott

På inget enskilt område blev konsekvenserna så stora av att de borgerligas budget gick igenom  som på miljöområdet, påpekades av Gustav Fridolin under senaste partiledardebatten. Miljöbudgeten skars ned med 22 procent.

Man skar ned med...
1,2 miljarder till järnvägsunderhåll,
660 miljoner till skydd av värdefull natur
350 miljoner på åtgärder för artbevarande viltförvaltning och biologisk mångfald
183 miljoner till sanering och återställning av förorenade områden,
150 miljoner till förebyggande åtgärder mot naturolyckor och jordskred,
100 miljoner till insatser för skydd av skog,
75 miljoner till övervakning av sådant som kemikalier i grundvatten som kan komma i dricksvattnet, 75 miljoner till åtgärder för havs- och vattenmiljö
50 miljoner till klimatanpassningsåtgärder för att förebygga och begränsa samhällets sårbarhet till följd av klimatförändringar,
50 miljoner till utveckling av transportinfrastruktur,
20 miljoner till lantbrukare som drabbas av rovdjursskador eller som vill sätta upp stängsel för att förebygga rovdjursskador,
100 miljoner till energiteknik,
20 miljoner till energiforskning,
11 miljoner till Sveriges lantbruksuniversitet,
5 miljoner till miljöförbättrande åtgärder i jordbruket,
5 miljoner till bidrag för veterinärverksamhet i fält.

Ovanstående hade inte löst alla problem, långt därifrån. Det är inte ens speciellt mycket pengar, mindre än en tiondel av vad räntebidragen - det vill säga stimulansen för att hushållen ska låna - kostar. Men att dessa satsningar inte blev av gör sannerligen inte saken bättre.

Skärgårdsupproret

 Fick Naturskyddsföreningens miljöpris. Klicka på bilden.

Försvarsmakten vill öka mängden krigsövningar i Göteborgs södra skärgård från dagens ca 20 dagar per år till 115 agar. Antalet skott ökar från 100.000 till 1,3 miljoner. Två ton bly, ett ton koppar, zink och antimon vill man släppa ut. Boende i skärgården protesterar, man har organiserat Skärgårdsuppropet. 

Man protesterar mot att behöva utsättas för krigsmuller och att skärgården utsätts för negativ miljöpåverkan genom övningarna där också Nato skall få möjlighet att delta. 

Om bland annat detta skrev jag en Inledare i Fria Tidningen häromdagen. Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten gillade inte detta, en del av de vanligaste försvarstwittrarna kritiserade också utan att berätta vad som skulle vara fel i artikeln.

Jag påpekade också att Försvarsmakten varit den mest framgångsrika instansen när det gäller att stoppa vindkraftens utbyggnad - halva landytan i södra Sverige omfattas idag av militärens vindkrafts restriktioner! - och att verksamheten, som numera också omfattar medverkan av Nato, skadar  vattentäkter, livsmiljön för boende så pass att man till och med tvångsavvisar människor från deras hus. 

För att ta några exempel:

• Försvarsmakten vill fälla fler bomber i Vättern som försörjer en kvarts miljon människor med dricksvatten.  Man vill skjuta tiotusentalet raketer, avlossa tiotusentals skott och ha skarpa stridsövningar över Vättern tillsammans med Natoländer. Man vill "dumpa" mer kemikalier, flygfotogen, bly och andra tungmetaller i Vätterns dricksvatten. Boende runt sjön protesterar, man har organiserat sig i Aktion Rädda Vättern som fått både Lions miljöpris och stöd av Svenska kyrkan som låtit klockor ringa för Vätterns sak.

•I Norrbotten ligger Vidsel Test Range - eller som det tidigare hette Missile Test Range Vidsel. Det är redan Europas största militära övningsområde på land. Nato och andra brukar hålla till där. I närheten ligger Pärlälvens naturreservat med urskog, björn, lo, utter och kungsörn. Här har Försvarsmakten fått tillstånd att testa bomber, missiler, vapen. Människor som har stugor i området tvångsavvisas. Bokningar för turister kan inte göras av turistföretag . Och fan tar den som råkar vara på utterjakt med kameran i högsta beredskap. Lokala samebyar, Naturskyddsföreningen och till och med kommunägda Destination Jokkmokk protesterar.

Det är, hur man än ser på den militära verksamheten, trist att människor i Sverige skall behöva försvara sig mot den svenska försvarsmakten. Att man dessutom bjuder in Natoländer att öva på det här sättet kan förstås uppfattas som olustigt. 

Hela artikeln finns här - den möttes med intellektuellt högstående tillrop på temat att jag var en pajas, dåre och idiot. När argument tryter så låter det ofta så. Men visst vore det väl värdefullt också för Försvarsmakten att agera så att människor inte känner behov av att försvara sig. Eller uppfattar man att alla som kritiserar och protesterar är idioter, dårar och pajasar?

Bilden av profeten

I ett civiliserat samhälle har alla rätt att yttra sig fritt och "driva om precis vad som helst", meddelade Anna Kinberg Batra i sitt tacktal till M-kongressen (vilket föranledde mig att driva med hennes tal här). 

Jag har svårt att se det rimliga i att man i en skolteater driver med de i skolan som stammar. Jag har svårt att se det anständiga i att driva med de som överlevde Hitlers gaskammare och som envisas med att åka runt i skolor för att berätta om hur föräldrarna blev gasade. Jag har svårt att se att mobbing blir en rättighet bara för att det utförs i formen "driva med". När blir "driva med" hets mot folkgrupp? Kanske är det ok att driva med allt bara det sker på ställe där det inte kränker eller innebär mobbing? Eller?

Kan man driva med något utan att kränka? Absolut. Kan man provocera utan att provokationen i sig blir själva grejen? Absolut. Behöver man använda yttrandefrihet för att yttra vad som helst? Nej. Har vi total yttrandefrihet i form av att vi har rätt att yttra oss fritt? Nej, hets mot folkgrupp är olagligt. Lag mot detta finns i stora delar av västvärlden - medan Kinberg Batra i sitt tal, om man skall ta hennes ord på allvar, ifrågasatte detta.

Försvarar man yttrandefriheten genom att publicera satirteckningar på profeten? I Frankrike motsätter sig nu 42 procent att man göra satirteckningar av profeten. 50 procent säger att de står bakom ”begränsningar av yttrandefriheten online och i sociala medier”... Är det den åsikten som vinner gehör när tanken hunnit ifatt upprördheten? Om den uppfattningen blir dominerande och vinner gehör i demokratiska val skall då politiker inleda arbetet med att begränsa yttrandefriheten...? Frågor radas upp.

Det sägs att man inte får avbilda profeten. Men det är vanligt i i moskéer med tavlor som i ord berättar om hans utseende.  I själva verket tycks man veta mer om Muhammeds utseende än om Jesus utseende. Den som vandrat på marknader i Mellersta Östern vet för övrigt att det säljs bilder av Muhammed.

En av dem som skrivit en bok med titeln Bilden av profeten är professor Jan Hjärpe. Honom pratade jag med efter det att hans bok kom ut. Vem var egentligen statsmannen, maken och religionsstiftaren Muhammed? Och var det verkligen så att hans första svärfar måste supas under bordet för att han skulle godkänna Muhammed som äkta make till sin dotter, den förmögna änkan och ägaren av ett stort handelsföretag? Klicka på bilden.

Klicka på bilden så berättar Jan Hjärpe.

Förpassat

Sista resterna av julen är förpassade till uthuset. Ljusslingorna hoprullade, de sista adventsljusstakarna bortplockade och fönstren längtar mer efter våren än efter dioder. Förr, när barnen var små, var det med visst vemod julen monterades ner. 

Nu infinner sig vemodet när julen pliktskyldigas monteras upp och en känsla av lättnad infinner sig när den monteras ner. Varför lättnaden infinner sig kan jag inte riktigt definiera. Kanske beror det på att ljuset håller på att tränga bort mörkret, att hoppet att få uppleva en vår till börjar rinna upp i hjärnan, att det snart att dags att ersätta löpbandet med löparrundor kring tjärnen, att lommen skall hälsa gryningen och hägern stå på stenen i vasskanten och spana ut över fjärden.

Kanske beror det bara på att timglasets övre glaskupa stillsamt töms och att varje sandkorn blir alltmer värdefullt. Vad vet jag.

"Ekonomisk tillväxt är problemet..."

Så här kan man också klä av de troende... Klicka på bilden så länkas du till ett program från UR. Värt att se av många skäl: Robert Kennedys insikt om tillväxten, maktmannens hot mot den gråhåriga damen som ställde den besvärliga frågan, det pedagogiska kortförklaringen av exponentiell tillväxt och funderingen varför det är lättare att ställa de obehagliga frågorna när man har karriären bakom sig...

.

Klicka på bilden så kommer du till Ståltanter mot makten

Och så här kan man tala om klimatfrågan:

Apropå återvända idéer om allmän värnplikt

På väg till Nyhetpanelen i SVT igen - blir väl prat om bland annat partiledardebatten och det faktum att kvinnor försvunnit från skolans historiaböcker. Vandrar över Karlaplan, möter en glad figur som var i Sälen på Folk och Försvar - hen känner att det blir mer pengar till militären och lutar åt ett medlemskap i Nato. Vi människor blir glada av olika saker. Kom att tänka på den här: 

Lås era dörrar!
Friden är slut!
Vapenvägraren har sluppit ut!
Tänk om han kommer där,
kristen och galen,
och vägrar att anfalla
folk på centralen.

Tage Danielsson

Tillägg: Så här blev det...