Väntade beslut om förbifarten och nya JAS-plan

Jaha, så visar det sig då att man lagt ner en stor del av sitt liv på ett parti som kommer att administrera och legitimera beslut om såväl nya JAS-plan som miljömonstret Förbifart Stockholm. Det var ju liksom inte meningen. 

Känns lite konstigt att intensivt ha ägnat 20 år av sitt liv med något som resulterar i detta.

Besvikelsen uteblev dock för min del, eftersom jag var övertygad om att man skulle göra upp. 

Besvikelsen kom istället på valdagen när MP, trots mycket sämre valresultat än väntat förklarade att man ändå ville bilda regering med ett fyra gånger så stort socialdemokratiskt parti som, ur grönt perspektiv, är den sämsta upplagan sedan 1996. Lägg till det en riksdag som ser ut som den gör. Och, framför allt, att partiledningen haft som övergripande mål att sitta i en regering - inte att uppnå politiska mål.

Som jag påpekat tidigare: MP kommer som tack för några statsråds- och statssekreterarposter att få administrera en politik som stärker de system, strukturer och normer som man bildats för att förändra. Å andra sidan drev man inte förändringskrav i valrörelsen, utan riktade in sig helt på att få plats i en regering för att ta kollektiva regeringsbeslut. Om nåt.

Så målet är ju uppnått...

MP riskerar att få betydelsen Meningslösa Partiet.

Å andra sidan går det ju åt helvete med besked också på andra sätt. Sverige har nu klättrat på listan över länder som pressar planeten och de planetära processerna hårdast.  

Vi har klättrat till tionde plats. Det krävs nu 3,7 jordklot för att planeten skulle kunna hantera 7, 1 miljard svenskar. För ett år sedan krävdes det 3,4 jordklot. Vi konsumerar sönder planeten under fältropet: "Vi ligger i framkant!"

Det ironiska är att rapporten om tiondeplaceringen kommer samma dag som MP beslutat sig för att administrera beslut om förbifarten och lägga ner ytterligare cirkus 15 miljarder - som hade behövts för goda miljöinvesteringar - på nya JAS-plan. Tablå. 

Det vore ju kul med ett riksdagsparti som ville något annat än att köra på samma motorväg, åt samma håll, mot samma utvecklingsmål, hysteriskt ropande till varandra: jobba mer, konsumera mer, producera mer, ge planetjäveln vad den tål!

Ett grönt parti, skulle det kunna vara nåt? Om man nu inte lyckats massakrera begreppet grönt förstås.

Skoltvånget skall öka till tretton tunga år

Jaha, så skall då gymnasiet bli obligatoriskt. Ett förslag som sossarna presenterade för ett halvår sedan. Fast en del borgerliga tidningar, t ex moderata BT, har liksom inget minne alls utan påstår att det är en eftergift till MP.

Gustav Fridolin meddelade i och för sig redan när sossarnas krav kom att han gillade det, vilket kontrasterade ganska mycket till den frihetliga politik som tidigare utgjort ideologisk bas för MP.

Jag gillade inte sossarnas förslag när det kom utan skrev följande vilket jag anser står sig:

Skoltvång så länge du inte är myndig

Först ska vi ha en obligatorisk förskola. Därefter obligatorisk gymnasieskola. Åtminstone om Socialdemokraterna får bestämma...  Uppriktigt sagt: jag förstår ingenting. Trots att jag gick i gymnasium. Möjligen fattas mig förskolan.

Socialismens avigsidor är inte tankarna på rättfärdig fördelning, eller mer av politik för att balansera kapitalet. Avigsida är istället vurmen för obligatorium som riktas mot medborgarna. Som nu konkretiserats genom idéer om att alla i tretton tunga år skall genomgå förskola-grundskola-gymnasium.

Hade jag i sjuan haft den framtiden att vänta hade jag lagt av. Luckan i natten var att det skulle kunna ta slut efter nian. Hade jag sett framtiden som en enda lång svart tunnel med påtvingade ytterligare år i en skola som jag vantrivdes i hade jag i ren desperation slutat plåga mig, sluta att ta en dag i taget i hopp om att det snart skulle bli fredag eftermiddag. 

Kan inte skolan vara så lockande, intressant och spännande att man som ung själv väljer att läsa vidare är det något fel på skolan. Då är det felet som skall åtgärdas. Morötterna - att få lära sig saker - måste bli så smakliga att man inte skall behöva piska ungdomar för att få dem att tugga sådant som de ändå kommer att spotta ut. 

Skoldebatten är retorisk. Den är undermålig. Och detta trots att skolpolitiker rent generellt lunkat sig fram i gymnasiet. Björklunds "betyg i fyran" är lika dumt som när MP för fyra år sedan uttalade att omdömen som efter MP-framgång skulle införas från ettan var den "viktigaste skolreformen i modern tid". 

Pärlbandet av dumheter förlängs nu av Löfvens krav på att alla som inte uppnått myndighetsålder skall tvingas gå i den skola man helst av allt vill kräkas på. Att däremot återinföra Kunskapslyftet är en helt annan sak. En bra sak.

Politik som teater: Lööf, Palme, Adelsohn, Johnson och Gandhi..

Minns ni Den Stora Scenen: Annie Lööf vandrar fram till Löfven, försöker lämna över ett papper som han vägrar ta emot. Han liksom skuffar undan henne. Statsministern spelar därefter upp en egen scen. Publiken tittar på. I medierna analyseras regin, retoriken och det fysiska utförandet i rollspelet.

Den snabba tevedramaturgin har medfört att gammalt klassisk teaterkonst återupplivats: coup de théãtre eller ”effektscen”.

Att skapa en spektakulär scen kan överrumpla och överraska. Det behöver inte alltid bli bra. Men det kan vara oerhört vinnande. En av de mest omtalade scenerna i svensk politisk historia är när Olof Palme under en teveutfrågning om de påstådda ubåtskränkningarna 1983 i SVT:s Magasinet, plötsligt ur innerfickan, till programledaren Annika Hagströms förvåning, halade upp ett "hemligstämplat brev". 

Det gav det effekt. Man trodde förstås att det i "brevet" verkligen fanns ett hemligt svar på alla de frågor som virvlade runt.

Något svar fanns inte alls, men vem upptäckte det...

När jag plötsligt lyfte upp ett akvarium, med giftalger, i en tevedebatt och utifrån detta pratade om sambandet mellan ekonomi och ekologi var den avsedda effekten att skapa dramatik i en direktsändning, få människor att uppmärksamma att något ovanligt hände.

Det lyckades. Det var detta som det skrevs om nästa dag. Precis som med Lööfs papper...

När Per Unckel (M), under en tevedebatt inför folkomröstningen om kärnkraft, lutade sig framåt och tittade rakt in i kameran och med sorgset upprörd röst berättade att det stod ett litet barn framför teverutan därhemma och kvad ”pappa, pappa, varför vill dom ha kol?”, då var det mycket stor teaterkonst.

I början av min tid som politiker var jag lite avundsjuk på Bengt Westerberg, Folkpartiets dåvarande partiledare. Inte för politiken, utan för att han, precis som Annie Lööf, kunde lysa upp så fort en tevekamera riktades mot honom.

Jag glömmer aldrig hur han under ett debattprogram i SVT (Kvällsöppet) såg trött, glåmig och uttråkad ut – men genom någon magik så lyckades han koppla på den engagerade glansen i ögonen så fort kameran riktades mot honom. Gudarna vet hur han lyckades känna av kameran. Men det var alltid likadant. Stor konst...

När teve blev en del av politikens vardag så blev ju närbilden av ett ansikte, rakt in i vardagsrummet, något att ta hänsyn till. Idag måste man räkna med att allt förstoras i HD till 60 tum, så varenda näshår och rödporig finne riskerar att krypa in över räkfrossan i vardagsrummen… Lite äckligt är det allt.

Maria Wetterstrands råd till Åsa Romson, inför debatten i TV4 i årets valrörelse , var att hon skulle se snygg ut. Enligt vad Åsa sagt till en kvällstidning.

Med teve har den intellektuellt uppbyggda politiska argumentationen till stor del ersatts av det snabba välsminkade leendet, den snärtiga ordvändningen och den väl repeterade spontana repliken. Det krävs verklig skådespelartalang för detta.

Det innebär förstås inte att det måste saknas allvarligt menat, och väl analyserat budskap, bakom teatermasken. Självfallet inte. Shakespeare blir ju inte sämre för att skådisen är bra.

Men man får se upp förstås. Så det inte går som för Lyndon Johnson, ni vet den stackars president som tog över Vietnamkriget efter John Kennedy. Johnson kom från Texas, var en riktig sydstatare som hade en egen ranch. Självfallet ville han framstå som en ”riktig karl” som jobbade på farmen trots sitt höga ämbete.

Vad göra? Jo, kasta upp hö på skullen kunde ge en perfekt image, så det gjorde han gärna, så där spontant, när journalister kom. Men en gång dröjde sig en journalist kvar längre än som var avsett. Då hörde han hur medarbetaren på skullen ropade ner till Lyndon:

– Ska jag kasta ner skiten igen, så du har till nästa gäng? 

Mahatma Gandhi beskriver i sina memoarer, Mitt tidigare liv, hur han kom till Sydafrika som advokat och prövade sig fram i olika roller. Han uppträdde i bonjour som engelsmännen, med turban i bengalisk stil – och registrerade noga resultatet. Han skriver: ”I Bombay bar jag skjorta, höftskynke, mantel och vit halsduk. Därefter klädde jag mig i kostym som de fattiga med mössa från Kashmir - allt valdes efter kalkyl och registrerades, liksom effekten i ett aktivt och passivt politiskt spel.”

Kläder har alltid varit viktiga i den politiska världen; ofta beskrivet är hur Robespierre bar gula byxor i sämskskinn, livrock och skärp i trikolorens färger. Kläderna var ett budskap i sig: han ville se ut en bonde klädd till fest och med det berätta att han kom från folket och inte skämdes för att likna det.

I Sverige utgör mörk kostym och vit skjorta det manliga politiska plagget. Så har det varit smärtsamt länge. När jag var språkrör i den ännu unga Miljöpartiet, som ville markera rågången mot de gamla partierna, var det därför viktigt att inte använda dessa symboler. Så under 80-talet bar jag stickade koftor istället. Efter mycket om och men fick jag till och med använda kofta – om det var slag på dem - i riksdagen.

Inför valet 1994 blev det skjortor i starka färger med slips. Det gav distans till såväl det gamla vänster-högeretablissemanget som det gamla koftpartiet, som ju faktiskt ramlat ur riksdagen och hade förlorarstämpel. 

Ett lite bisarrt minne: Inför ekonomidebatten i teve 1994 kom jag till studion med traditionell kostym, men minuterna före sändningen tog jag, som planerat, av mig kavajen. Jag satte mig på min plats, bredvid Göran Persson, med mörkgrön skjorta och slips. Persson insåg att jag skulle se mer avspänd ut än de övriga - hur skulle han uppträda? Han blev orolig, tittade sig runt, funderade på att ta av sig kavajen, men bestämde sig för att ha den på sig. Någon på den borgerliga kanten mumlade surt något om provokation... Debatten gick bra, budskapet gick hem och kläderna förstärkte, på ett närmast retoriskt sätt, budskapet.

Kläder speglar en attityd, men attityden som man vill skapa får inte krocka med den personlighet man har. Då blir det lätt katastrof. Högerns partiledare Yngve Holmberg försökte man lansera som en svensk Kennedy, en roll han inte kunde fylla. Det blev ett praktfiasko.

Ulf Adelsohn, som var en glad gamäng med ett stort mått av självdistans, försökte moderaterna i valrörelsen 1985 stöpa om till något annat. Han fick dra iväg till Scandinavium i Göteborg för valupptakt. Här skulle han spela en annan roll än den sympatiske killen i grannhuset. Han möttes av mängder med strålkastare, gjorde en lång entré med spotlights och talkörer som följde honom. Det viftades med flaggor och han framträdde i en upphöjd, isolerad talarstol högt över alla människor, avtecknad som en siluett mot himmelen… Och i skyn svävade ett jättestort M.

Det där var inte Ulf Adelsohn. Det visste han. Det visste journalisterna. Det visste publiken. Det var ett skådespel med fel regi, fel skådis och fel manus. Modellen hade man hämtar från Reagans valrörelser. Det blev förödande. Sossarna tog över makten.

När Lars Leijonborg, som ju har en närmast förlägen framtoning, skulle göra sitt första framträdande i Almedalen hade man hjälp av en PR-byrå. Byrån försökte lansera Leijonborg som en karismatisk, offensiv statsman. Man lät bland annat trycka upp en gigantisk textilbanderoll som täckte Visbys största husgavel. Teatern misslyckades totalt. 

En person i PR-firman berättade sedan att ”Leijonborg kunde inte leva upp till vårt koncept”. Då har man som PR-firma, och teaterregissör, totalt missuppfattat sitt uppdrag. Och gjort sin uppdragsgivare mycket illa och än mer förlägen. 

Sen gäller det förstås att se till att inte en kamera avslöjar sånt som lätt kan missbrukas...:

Från 9 till 11

BOKMÄSSAN Lördag 14.00 Att svära i tillväxtens tempel  Birger Schlaug, Stina Oskarsson och Pär Holmgren  Plats: CO4:02

"Världens befolkning kommer att öka mer än man tidigare trott. Förväntade 9 miljarder kommer, enligt nya beräkningar, snarare att bli drygt 11 miljarder inom några få generationer. Därmed blir den naiva förhoppningen om ”hållbar tillväxt” än mindre sannolik. Snart sagt varje dollar, euro och krona är nämligen mättad med såväl ändliga naturresurser som utsläpp av bland annat koldioxid." Så inleder jag gårdagens inledare i Fria Tidningen. Hela inledaren hittar du här.

Ungjävel, du kostar!

Så är det då dags igen. Att reducera värdet av barn till en fråga om hur många tusenlappar man blir av med under sitt liv. Att barn också har den egenskapen att de ger något - t ex kan öka meningen med livet - är ingenting ekonomismens siffernissar och statuskonsumtionsdrogade samhällsdebattörer tycks få in i sina hjärnor. De är ju fullt upptagna med att koppla ordet JAG och MITT och LIV med begrepp som cv, karriär, heltid och drömmar om pension som ändå ingen jävel kan veta något om.

Nu senast är det ärkesossen Anna Hedborg som förskräckt konstaterar att föräldrar - mest kvinnor enligt normer från en annan tid - tar ut föräldraledighet alldeles obetalt. Detta leder till allvarliga problem för näringslivet som inte riktigt vet var det har sina anställda. Att barnen får veta vad de har föräldrarna är en skändning...

Även LO rasar. Att föräldrar tar ut ledighet - i form av deltid eller annat - utöver vad den betalda föräldraförsäkringen ger ställer till trassel för näringslivet. Meddelar alltså LO-chefen tillika sossen Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson.

Att föräldrar - jo, det är fortfarande mest mödrar - håller sig borta från arbetsmarknaden genom att t ex jobba deltid uppfattas således som förluster. För alla. För föräldrar, för näringslivet, för staten. Vad barnen tycker har liksom inte med saken att göra. Barnperspektiv är bara bra så länge det gynnar arbetslinje, tillväxt och konsumtion. Fler nya barnvagnar sätter snurr på ekonomin. Men de där som ligger i barnvagnen är mest till besvär.

Deltid, detta hatade begrepp i samhällsdebatten. Visserligen är arbetslösheten skyhög, men det ska vi inte prata om nu. För nu ska vi prata om att DU, din lata oansvariga jävel, ska jobba heltid och skicka ungarna till dagis fortast möjligt. På heltid. Gärna på nätter också. Därför ska kommuner ställa dagis till förfogande dygnet runt. Om det är även röda, och gröna och rosa överens. Och Svenskt Näringsliv förstås. Småbarnsföräldrar skall ges möjligheten att få jobba nätter och på oregelbundna tider, meddelade ett gäng s-märkta kommunalråd före valet. Möjligheten!

Det är direkt ohälsosamt att arbeta på oregelbundna och obekväma arbetstider. Hur vore det om vänstern tog till sig det budskapet istället för att vara duktiga idioter i en samhällsutveckling som medför att det reella klassamhället förstärks...

Forskning visar inte bara på ett samband mellan sömnbrist och fetma, utan också att störning av dygnsrytmen leder till sämre ämnesomsättning, minskad insulinproduktion och ökad risk för diabetes. Gamla hederliga klassjukdomar.

Och var så säker, det är inte vi med goda inkomster och goda fria arbeten som lär åka på dem. Det är inte ens kommunalråden som skriver att nattöppen förskola ”möjliggör för fler kvinnor att kunna jobba obekväma arbetstider, vilket leder till en högre inkomst och bättre pension”.

Tro nu inte att ett enda parti sätter målet att inga småbarnsföräldrar skall tvingas till jobb på obekväm arbetstid och oregelbundna arbetstider. Tvärtom, här skall inte bara sjukhus, brandstationer och polis var öppet dygnet runt utan varenda galleria borde hålla öppet dygnet runt så att jobb skapas och att vi begriper att vår uppgift är att konsumera mer.


Vad är det för arbetarrörelse vi försetts med i detta land?

• Först ställer man sig bakom en pensionsreform som innebär att pensionerna sänks medan pensionsmäklare och fondägare kan skära guld med täljkniv på pensionsmarknaden.

• Sedan ser man till att låginkomsttagare betalar löjligt hög skatt på sin inkomst, medan höginkomsttagare kommer allt mer lindrigt undan - inte minst genom låg skatt på kapitalinkomster.

• Slutligen vägrar man sänka arbetstiden – vilket leder till att arbetslösheten blir så hög att kvinnor med små barn ska jagas ut på nätterna för att kunna försörja sig.

Skälet till allt detta är att också vänstern låter idén om den eviga tillväxten väga tyngre än människors livskvalitet och värdighet. Man har fastnat i tillväxtmanin. Man hjälper Svensk Näringsliv att reducera människan till en produktions- och konsumtionsvarelse vars uppdrag det är att hålla igång ett ekonomiskt hjul som ska snurra fortare och fortare. Dygnet runt. Ungjävlar är i vägen. Bortsett från att deras förekomst i samhället genererar försäljning av barnvagnar och plastiga leksaker.

Vore det inte hög tid att sätta ner foten och istället kräva att småbarnsföräldrar ska slippa arbeta oregelbundna tider och på obekväm arbetstid?


Jag har svårt för delar av feminismen och delar av vänstern eftersom företrädare anammat ekonomismens idé om att det mesta skall reduceras till enkelt mätbara värden där arbete, konsumtion och siffror på konton är det som räknas. Jobba heltid! Gör karriär! Tänk på dig själv - men bara i mätbara termer. Istället för att kritisera männens traditionella sätt att leva bör tydligen alla leva samma torftiga liv vars värde räknas i konsumtionsutrymme, cv och heltid.

Hur mycket förlorar man om man jobbar deltid när ungarna är små? Frågan bör ställas: hur mycket förlorar man om man inte jobbar deltid när ungarna är små? Hur mycket förlorar män som envisas med att ta ut mindre av föräldraförsäkringen för att familjen ska får råd att dra iväg på den där resan som ingen minns när man ligger på dödsbädden och funderar på vad som var de bästa stunderna i livet.

Kommer ni håg debatten som fördes innan maxtaxan på dagis infördes... Jo, det var för barnens skull. Hette det. Snick snack. Hela idén baserades på att föräldrar skulle stimuleras att ha barnen längre tid på dagis för att de själva skulle kunna lönearbeta mer och bli duktiga kuggar i samhällsmaskineriet som kräver tillväxt, heltid, arbetslinje, jobba-din-jävel-och-gör-din-plikt-som-konsument och begrip att du skall skämmas om du smiter undan och tar hand om dina barn när du egentligen skulle kunna jobba så näringslivet vet var de har dig och du kan drömma om en pension som du förmodligen ändå blir blåst på.

Nu meddelas alltså att "den obetalda föräldraledigheten" skall stramas åt. LO tycker att det bara ställer till trassel på arbetsmarknaden. Det där med att jobba deltid när barnen är små. Det trasslar till det, meddelar arbetsgivarna.

Trassel för barn är liksom ingenting som räknas. För du skall vara lönsam lille vän. Var duktig kugge. Om det är vänster och höger överens. Och glöm aldrig att ungjävlar kostar, sätt dig och räkna bara. Men räkna bara siffror. Inte det reella värdet av innehållet i varje siffra. Då kan du bli en samhällsfara. I den värld där LO och Svensk Näringsliv, vänster och höger skapar normen. Och alltför många gröna och feminister dessutom.

Kanske blir de som jobbade deltid, för att få mer tid för barnen, de stora vinnarna. Om Anna Hedborg får sitt så blir det färre vinnare.

Klimattullar
Det tar sin tid... Ibland nästan ett kvarts sekel... Men, tro det eller inte, DN släpper igenom en debattartikel av en docent i företagsekonomi (Håkan Pihl) som pläderar för miljötullar. I detta fall en klimattull som Sverige, och andra länder i en tullallians, bör införa på varor från länder som inte har något koldioxidskatt. När exportländerna infört koldioxidskatt så avvecklas tullen.

Det var det förslaget som borde införts 1994... Men då uppfattades det som så dumt och bakåtsträvande att bara ett grönt verklighetsfrämmande flumparti kunde skriva rapporter om saken...

Per Gahrton, Joschka Fischer och dessutom en air av fossil...

Här ett utdrag ur en gårdagens debattinlägg på SVT Opinion:

"Inte bara det att Stefan Löfvens socialdemokrati har en air av fossil över sig när det gäller allt från miljöfrågor till fredsfrågor. Riksdagen har dessutom en sammansättning som medför att gröna statsråd riskerar att bli medspelare i en utveckling som går på tvärs mot vad partiet säger sig vilja uppnå.

Förhandlingssituationen är således usel. Pimpa detta med att längtan efter att bli statsråd lätt kan bli större än längtan att förändra samhället. Då är man på hal is. Bräcklig dessutom. Inte minst när det gäller ideologiska grundbultar som försvarspolitik. Grön erfarenhet av det finns.

De tyska grönas frontfigur Joschka Fischer tvingades, när han blev Tysklands utrikesminister, åka till Washington för att be om ursäkt för allt han sagt, skrivit och tänkt som ledare för de tyska gröna. Han fick ta avstånd från såväl sin kritik av Nato som sitt partis pacifistiska hållning.

Den gröna Fischer blev till slut blev den som – jag citerar Per Gahrton från boken Maskrosbarn - ”aktivt ledde Tysklands första anfallskrig efter Hitler”. Per ställer sedan den retoriska frågan: Har man inte gått för långt då?

I svensk kontext kan man fundera över om inte ett parti som Miljöpartiet går för långt om man under sin tid i regeringen beslutar om militär upprustning, ytterligare närmande till Nato och miljardbeställningar av nya JAS-plan.

För ett parti där vi tvingats ha styrelsemöte på kåken – Per Gahrton satt i fängelse på 80-talet för att ha vägrat repövning som protest mot att Sverige skulle lägga ner miljarder på ett offensivt nytt militärplan vid namn JAS Gripen - måste nog detta betraktas att gå för långt."

Hela artikeln finns här.

Några texter som gör att man håller på...

Hamnade i en diskussion på temat "varför håller man på?". En bra fråga. Samtalade förresten för en tid sedan med Fredrik Sjöberg på just det temat i Kunskapskanalen.

Nu handlade emellertid frågan om varför man håller på när man inte behöver, när pensionen försöker lägga sin fadda näve över tillvaron och det mesta i världen ändå fortsätter i tangentens riktning. 

Tja, svaret är väl för att man är engagerad och ibland förbannad över sakernas tillstånd. Det går liksom inte bara att stänga av. Även om man känner doften av höst och hör äpplen falla dovt.

Några år efter millennieskiftet tröttnade jag på allt vad samhällsdebatt hette. Jag hade beslutat att inte tacka ja till fler föredrag, lägga ner skriverier och sluta åka runt och prata. Kort sagt: jag tyckte att det var meningslöst att hålla på att tjafsa. Pladdermaskinen överlever ju utan mig. Och, vem bryr sig egentligen om vad som sägs bortom Idol?

Så kom en debattartikel i DN. Skriven av Nina Björk. Hon blev överöst av kritik. Från feminister och från vänster. Det vill säga från sina vänner som inte tålde det hon skrev. Och hyllad av högermänniskor som inte alls begrep vad hon skrev. Själv kände jag att det trots allt finns hopp om mänskligheten...

Här är artikeln. Läs den! Och ta dig sedan tid att tänka på vad du läst...

Nu efter valet upplevde jag en repris av känslan. Jag hörde mig själv säga i ett samtal: "Dom verkar vara idioter allihopa...". Så ska man inte säga. Inte tänka heller. Dom är ju alls inte idioter. Men jag var trött på att den politiska debatten inte tycktes orka längre än till konkurrens, konsumtion, upprustning, "slå-världen-med-häpnad-med-nya-saker", vinster, springa runt, vara kugge, vara konsument, heltid, heltid, heltid för att till slut dränkas i ekonomismens mentala dynghög.

Men, häromdagen, läste jag så Stina Oscarsons krönika i DN.

Och jag känner att det finns hopp när hon skriver så klokt om vikten av... siktlinjer. Om att vi har byggt bort snart sagt alla siktlinjer, både fysiskt och mentalt. Kängan vet var den tar och jag älskar det: "Inte konstigt då att politikerna denna valrörelse, för att lösa skolans kris, tävlat om att ösa pengar på lärarna och helt missat att konsten är grunden för bildning. Att vi söker svara på krisen i Ukraina genom upprustning. Att vi söker svaret på fattigdom genom att förbjuda tiggeri. Vi har byggt bort siktlinjerna."

Läs den också. Men börja med Nina Björks.

En regering med sådana uppfattningar som Stina Oscarsons och Nina Björks skulle säkert uppfattas som naiv av de flesta som springer i tangentens riktning.

Jag tror att vi behöver mer av sådant som idag kan uppfattas som naivt. Det som uppfattas som icke-naivt och realistiskt skall ses i ljuset av den norm vi lever i. Och den normen är bekymmersam. Den bygger på det absurdaste av det absurda: jobba mer så du kan konsumera mer så vi kan producera mer så du kan jobba mer så vi får råd med varandra. Med förlov sagt: Det ÄR sjukt. Systemet äter människors möjligheter.

Där föll ett äpple till. Dovt och tungt. Snart är trädet befriat, kan gå i dvala och hoppas på bättre tider.
På lördag är förresten jag och Stina på samma plats på bokmässan.

BOKMÄSSAN
Lördag 14.00

Att svära i tillväxtens tempel
Birger Schlaug, Stina Oskarsson och Pär Holmgren 

talar utifrån boken Att svära i kyrkan.

 Plats: CO4:02

Fredrik Reinfeldt gjorde rätt

Fredrik Reinfeldt. Han meddelade sin avgång, lämnade partiet i sticket. Sägs det. Moderater först i tårar, sedan i vredesmod. Obegripligt agerande, sägs det. Analyserna avlöser varandra. Svek talas det om. Ett föräldralöst parti...

Jag förstår inte hur man resonerar. Jag känner inte Fredrik Reinfeldt, har i stort sett bara träffat honom en enda gång. I en debatt på Handelshögskolan. Han verkade tillbakadragen, lätt tilltufsad, han hade inte haft det lätt i sin riksdagsgrupp under gångna år. Han massakrerades på gruppmöten. Mobbaren var Carl Bildt, partiledaren.

Där, på Handelshögskolan, träffade jag honom, Fredrik. Jag gjorde väl bort mig. Inte i debatten, den vann jag och Linus Brohult (han som numera jobbar på SVT och Vetenskapens värld). Debatten handlade om civil olydnad och vårt ansvar i egenskap av människor. Det var just innan debatten jag gjorde bort mig. Kanske tyckte Fredrik att jag ägnade mig åt mobbning jag också.

Jag satt i riksdagen och var i fasen för att efter 11 år slutligen sluta som språkrör. Det var maj år 2000. Jag kände igen Fredrik från hans tid i ungdomsförbundet. Sedan hade jag inte sett till honom. Så jag frågade vänligt vad han gjorde nuförtiden. Det var ingen bra fråga. Han satt i riksdagen. Jag hade inte sett honom, inte hört honom, inte anat honom.

Frågan var inte menad som elak. Jag fann mig och svarade, när han berättat att han liksom jag satt i riksdagen sedan många år, jo, det vet jag förstås, men vilket utskott sitter du i...?


Mitt förhållande till Fredrik Reinfeldt är svalt. Men jag tycker eftervalsdebatten har ett drag av ynklighet över sig. Det var inget svek att meddela sin avgång på valnatten. Valet hade gått åt helvete för det moderata parti som han, och några få av hans följeslagare, skapat. Varför skulle han då sitta kvar? Var inte det rimliga att öppna upp för intern debatt om vägval? Vore det inte förmätet att sitta kvar i egenskap av auktoritet och därmed hämma en nödvändig intern debatt?

Fredrik Reinfeldt gjorde rätt. När han meddelade sin avgång. Han lämnade partiet på en nivå skyhögt över den han övertagit. Knappat femton procent fick han överta. Han lämnade med tjugotre. Och de rödgröna hade inte vuxit sedan förra valet.

Han lyckades under resans gång få ett tämligen homofobiskt och asylnegativt parti att bli dess motsats. Huruvida detta var en följd av att att ljuset kommit alla moderater till del eller var en följd av moderat auktoritetstro och inre ledarvurm må vara en öppen fråga... Men under mina år i riksdagen var Moderaterna än värre än Socialdemokraterna i frågor som hade med flyktingar att göra.


Att Fredrik Reinfeldt avgick var inte mer än rätt. Rätt för honom. Rätt för moderaterna. Att dessa nu riktar ilska mot hans "svek" säger mer om moderater än om Reinfeldt.

Gunilla Carlsson, förste vice ordförande i detta parti, tar honom i försvar. Det gör hon rätt i. Det må vara första gången jag skriver att hon gör rätt i något.

Jo, det känns konstigt att drista sig att skriva ett inlägg som försvarar en ännu varande moderat partitopp. Men försvaret inriktar sig inte på den infantila arbetslinjen eller den frånvarande miljöpolitiken eller den skamliga hanteringen av människor som redan har det svårt - försvaret inriktar sig hur det moderata kapitlet Fredrik Reinfeldt kom att avslutas på valnatten.


Många hävdar att Reinfeldt varit fylld av självkontroll. Att duktigheten varit kännetecken ända sedan barnsben, när han utsattes för moderns psykologiska utvärderingsmetoder, tills barndomens avslutning vid Lapplandsjägarna. Duktig var han.

Sen skrev han Det sovande folket. Staten vare sig kan eller bör ta ansvar för mer än nattväktartjänst. Ansvaret ligger på individen. Lätt sagt för den som är så duktig. Innan boken tillkom hade han vunnit de vässade knivarnas strid om ordförandeskapet i ungdomsförbundet. Reinfeldt den konservative. Mot Ulf Kristersson den liberale.

Och sedan mobbad i riksdagsgruppen, men så duktig att han slutar som partiordförande när Bo Lundgren gjort det katastrofval som jag och andra gladde oss åt. Han inser vikten av att inlemma gamla fiender i laget, ser till att den gamle mobbaren Bildt blir utrikesminister och den gamle knivduellanten socialförsäkringsminister.

Omgärdad med troget folk som Borg, Schlingmann, Schenström och Gunilla Carlsson kan man stå ut med såväl gamla mobbare som sargade duellanter.


Självbehärskning. Ordet återkommer ständigt när Reinfeldt skall beskrivas. Jag är tveksam. Tror mer på rädsla att inte ha kontroll. Försiktig med alkohol, kanske mest för att inte tappa kontroll, han har sett vad sådant kan leda till. Alltid påläst. Duktig.

Efter valnederlag av den art som skedde en smågrinig septemberdag 2014 - till på köpet mot en motståndare som kringgärdas av en air av fossil - har man inte kontroll. Knivar som legat undanstoppade slipas i korridorer och kommuner. Moderater som känt sig tvingade att vara med på den politiska resa där Reinfeldt varit reseledare kan se sin chans att åter få vädra sådant som de bara tänkt. Vetskapen att moderata ledare som misslyckats skändligen och utan pardon avhyses - som om de vore såväl fattiga som pestsmittade i ett moderat samhälle - finns. Och skrämmer den som vill ha kontroll, den som är rädd att släppa någon inpå sig, den som aldrig kan se sig själv som förlorare utan att känna sig som... allt annat än duktig.

Att äga ögonblicket när man bestämmer att man skall avgå är - för oss som är rädda att förlora i en situation där man saknar kontroll - nästan en livsstrategi. Hellre själv avgå i det som kan uppfattas som förtid än att bli avpolletterad. Det kan tyckas vara ett svaghetstecken. Och är det säkert också. Men kanske också något som ligger i det bagage man bär med sig och vars innehåll gör det möjligt att lyckas med annat. Själv är jag fegare än den som jag tror är Reinfeldt - jag har nästan aldrig sökt ett uppdrag eller tjänst utan att blivit tillfrågad och ombedd att ta det. Rädslan att få nej ligger djupt förankrad någonstans. Rädslan att bli sparkad medför att besynnerligt mycket tid läggs ner på att vara... duktig, påläst, ha kontroll över sammanhang såväl som över detaljer, läsa mer än sammanfattningar och sällan lita på att medarbetare, bortsett från ett ynka litet fåtal, ger hela bilden av en komplicerad fråga.

Till slut blir man trött också av sådant. Man avgår. Drar en suck av lättnad.

Kontroll. Rätt att äga beslutet om sin avgång. Passar det inte så hej då. Ett valresultat som säger att det inte passar leder till ett hej då. Av omsorg om både sig själv och sitt parti kan jag tänka mig.

Moderater i tårar. Och sedan besvikelse. Och sedan ilska. Över att bli lämnade. Lustigt nog besvikna av att få äga vägval utan att följa en ledare, en auktoritet. Moderaterna borde vara tacksamma. Inte gnälliga.


Men tänk om det blir nyval? Då står moderaterna som en herrelös hund och vet inte åt vad den skall vifta på svansen åt. Kan man tänka. Man kan också tänka att en partiordförande som blivit symbol för ett förlorande lag knappast kan fungera som röstmagnet i ett extraval några månader senare. Det är inte lätt att bli flöte om man alldeles nyss varit ett sänke.

Och till slut blev Fredrik Reinfeldt sänke. Man blir lätt det. Även om sänket medförde att partiet han lämnade var betydligt större än det var när han tillträdde.

Hela gänget tackade för sig. Schlingmann hade gått, Littorin blivit utstött, Schenström drack vin med journalist istället för att sköta sitt jobb. Och så Borg. Mannen som mer än någon vände bilden av moderaterna, mannen som blev den första finansminister som såg ut som en miljöpartist. Mannen som  var lika obenägen att länka anslag till Försvarsmakten som varenda socialdemokratisk finansminister varit den senaste tiden - åtminstone de jag haft att göra med. Är det något dom gillat så är det när MP vägrat gå med på de höjda anslag - och extrapengar till de ständigt förekommande svarta hålen - som Försvarsmakten önskade.

Projektet för Borg var inte att vara riksdagsledamot utan att vara finansminister. Projektet för Reinfeldt var att göra om moderaterna och med bruna ögon och mild röst förvandla Sverige till arbetslinjens land.

Han var villig att ta kamp för arbetslinjen till sin död. Meddelade han i desperat stackato några dagar före valet. Han gick mot sin politiska död. Förmodligen väl medveten innerst inne att arbetslinje i sig är död. När mer än två miljoner jobb kommer att försvinna de närmaste tjugo åren så ter sig idén om arbetslinje såväl naiv som intellektuellt undermålig. Det det nu handlar om är en helt annat linje: försörjningslinjen... Hur ska vi försörja människor i en tid när den digitala revolutionen likt en tromb suger åt sig allt fler av de jobb som anses kräva hög kompetens och som medelklassen funnit sig tillrätta i? Det blir den stora utmaningen. Den som tror på arbetslinjen kommer inte att ha kontroll.

Det handlar om att fördela jobben som blir kvar mellan människor, det handlar om att byta skattemodell så att de digitala arbetet också genererar skatteinkomster till vård, skola, omsorg och trygghetssystem, det handlar om att skapa försörjningssystem som fungerar bortom arbetslinjens tidevarv. Där har moderaterna inga svar. Fredrik Reinfeldt ingen kontroll. Att stå där som svarslös i en tid som kräver nya svar är inte duktigt. Och att vara duktig är Fredrik Reinfeldts livlina.

Jag känner mig djupt generad över att inte sett Reinfeldt de där åren före vår debatt på Handelshögskolan. Och jag känner det som ett svaghetstecken att jag kände mig tvingad att redan i inledningen på denna blogg berätta att jag tillhörde den sida som vann debatten. Kanske har det med den förbannade livlinan att göra. Vad vet jag.

Med detta vill jag säga att Fredrik Reinfeldt gjorde rätt till slut.

Pratar ikväll med Ulrika Hjalmarson Neideman, vetenskapsjournalist specialiserad på hälsa och psykologi, om hennes bok Försonas med din barndom - och kanske med dina föräldrar.  Kunskapskanalen 19.00. (Repris 23.40 samt tisdag 09.00)

MP skriver ett nytt kapitel - det sista?

Jag såg Agenda igår. Ska Miljöpartiet administrera militär upprustning och beslut om tio nya JAS-plan? 

Tja, det var väl det som sades mellan raderna när partisekreteraren intervjuades. "Vi skriver ett nytt kapitel", meddelar Miljöpartiets partisekreterare. Han kunde sagt: "Vi är på väg att skriva vårt sista kapitel..." 

Partiets första språkrör Per Gahrton hamnade i fängelse för sin vägran att göra repövning som svar på beslutet om att bygga ett nytt jakt- och attackplan, JAS. Vi var några som skrev på ett upprop, publicerat i DN, med innebörden att vi skulle vägra repövningar som protest. Miljöpartiet har rötter i bland annat fredsrörelsen. Att vara del av den militära upprustningsspiralen var en total otänkbarhet. Lika otänkbart som att administrera ny kärnkraft eller stå på barrikaderna för att försvara dogmerna som predikar ekonomisk tillväxt.

Nu förbereds skrivande av sista kapitlet... Det blir gärna så när begäret efter att sätta statsråd och statssekreterare i sina cv smyger sig in i den del av hjärnan som är sugen på karriär snarare än värderingar.

Tillsammans med det sämsta tänkbara socialdemokratin - ledd av Stefan Löfven - när riksdagen har den sämsta sammansättningen på årtionden, när varje möjlighet att bryta de system, strukturer och normer som partiet bildades för att bryta är totalt omöjligt. Då sitter MP i regeringsförhandlingar för att skriva ett kapitel. Efter en valkampanj när snart sagt varje uns av grön ideologi tonades ner och målet var triangulering och kostymering för att inte sticka ut. Som om det var tanken på Miljöpartiet!

Den försvarspolitiska debattören Annika Nordgren Christensen fanns också med på ett hörn i gårdagens famösa Agenda. Annika är Miljöpartiets tidigare försvarspolitiska talesperson som under sina år i riksdagen med mild hand övertygade mig om att militären snarast borde avvecklas. Nu förordar hon upprustning, svenskt medlemskap i Nato och är ledamot av Krigsvetenskapsakademien.

Annika föreslår att att de nyvalda i riksdagens försvars- och utrikesutskott skall kallas till ett krigsspel, grundat på Högkvarterets ståndpunkter om vad resurserna räcker till om vi utsätts för "den sortens påverkansoperationer och krigföring vi ser i Ukraina".

Tankegången känns igen från den traditionella spiralen för upprustning. Själva skräckbilden som man vill plantera är att Ryssland, under överbefälhavare Putin, kastar sig över Sverige för att lägga beslag på skogar, vattendrag och kvarvarande industriverksamhet i syfte att inte bara göra Skavsta flygplats till rysk militärbas utan också sjösätta den råa kapitalism - eller om det är smygkommunism - som numera präglar landet i öster.

Vankelmodiga politiker - som sätter fingret i luften efter att bedömt vad SvD och övrig press kan skapa för opinioner - kastar sig över excelbladen och fyller i nya miljarder i kolumnen för Militär Upprustning. Det tycks komma att gälla även MP, om jag förstod partisekreteraren i gårdagens Agenda. Allt medan SVT:s nyhetsprogram Aktuellt inkallar en så kallad expert som iklädd jägarbyxor - och med kragen uppfälld - meddelar att här krävs svensk militär upprustning. Allt annat är livsfarligt.


För att motivera för partiets medlemmar varför partiets statsråd kan komma att besluta om ökade anslag till militären, pimpade med tio nya JAS-plan, lär väl partiets nuvarande ledning gå på Annikas strategi. (Petitesser som att berätta att Rysslands åt helvete för stora militärbudget är en sjundedel av USA:s, knappt hälften av Kinas och "bara" drygt hälften av vad EU:s kärnländer Tyskland- Frankrike- Storbritannien passar liksom inte in i bilden.)


I tidskriften Försvarets Forum meddelar Annika följande: "Den, eller de, som kanske heller ser besparingar håller i rådande klimat truten i ren självbevarelsedrift".

Självbevarelsedrift har aldrig varit något som jag och likasinnade värnat speciellt mycket. Vare sig när det gällde de pompösa angreppen från industrin när vi krävde att klor skulle avvecklas, eller från bilindustrin när vi krävde avgasrening eller från militären när vi - på den tiden inkluderade "vi" även Annika - drog en fredlig lans för avveckling av vapenbeställningar som drog undan resurser från skola och vård när 90-talskrisen var som värst.

Självbevarelsedriften tystar kanske den som tänker mer på sitt CV än sina värderingar.

På sin blogg undrar Annika vilken "skruv det tar den här gången" och syftar på de ryska militära plan som kränkte svenskt luftrum för en tid sedan precis efter det att Sverige - utan större politisk debatt - undertecknat ett "värdlandsavtal" som innebär att Nato erbjuds att transportera och handha militär och militärt materiel i vårt land.

En infrastruktur för detta byggs upp för att logistiken skall fungera så att allt från vapen, stridsammunition och flyg till mat och persedlar kan hanteras och transporteras i svenskt land- luft- och havsterritorier. Hamnar, flygfält och markområden ställs till förfogande efter ett enkelt beslut. Därefter ska trupperna förflyttas fram till det tänkta insatsområdet.

Frågan är nu: Gagnar det vår säkerhet att öppna upp landet än mer för Nato på detta sätt? Eller bidrar det till ökad osäkerhet? Är det en brandvägg vi bygger upp - eller en krutdurk?

Varför skickar Ryssland in militära plan i svenskt luftrum för att provocera och bryta mot anständighet? Kan svaret vara att det är en provokation som svar på en provokation som är svar på en provokation som är svar på en provokation som är svar på en icke-militär provokation som i sig är svar på en adrenalinstinn maktkamp från båda sidor om ett handelsavtal som borde varit en bro istället för en konfliktskapare.

Hur som helst: Så här fungerar den där förbannade spiralen som gör oss allt mindre mottagliga för tankar längre än kalibern på ett pansarskott.

Ska Sverige vara en del av kraften i spiralen eller ska vi stiga av och hävda att det kan gå åt helvete om alla låter sig transporteras genom spiralen utan att veta var den slutar.

Ska vi spela krigsspel på temat att Ryssland utsätter oss för "den sortens påverkansoperationer och krigföring vi ser i Ukraina", springa i upprustningstangentens riktning och bli del i den helvetesspiral som så lätt blir självgående.

Det är egentligen det saken handlar om.

Det är det som de tilltäppta trutarna bör tala om istället för att låta sig tystas av ren självbevarelsedrift i en tid när enögdhet är på väg att bli norm. I en tid när det bakom de stängda dörrarna planeras för sista steget in i Nato. I en tid när partier av populistiska skäl - eller av karriärskäl - inte vågar säga nej till mer pengar till Högkvarteret.

I en tid när SVT:s nyhetsprogram Aktuellt inkallar så kallad expert - som iklädd jägarbyxor och med kragen uppfälld - meddelar oss att här krävs svensk militär upprustning. Allt annat är livsfarligt.

Själv hävdar jag - naivt eller inte - att det livfarligaste vi kan göra är att täppa till trutarna medan de som springer i helvetesspiralen ropar i stackato.


Vi som anser att svenska politikers agerande snarare minskar säkerheten - genom att Sverige plötslig kan uppfattas som potentiell aktiv fiende till Ryssland i takt med att vi upplåter mark, luft och hav till Natos infrastruktur - blir förstås bekymrade över hur argumentationen går. I grunden handlar det om att säkerhet innebär att försvara vår demokrati från angrepp.

Att göra sig till potentiell måltavla som logistikserviceland för Nato kan tyckas strida mot ökad säkerhet.

Att dessutom låta mer av offentliga sektorns medel gå till militär upprustning kan tyckas försvaga försvaret mot den demokrati som är så beroende av fungerande skola, fungerande rättssystem och fungerande tilltro till sociala trygghetssystem.

De flesta av oss vet - åtminstone om vi gräver lite i minnet - hur illa Sverige drabbades under 90-talskrisen när nedskärningarna i skola och trygghetssystem medförde många av de problem vi fortfarande lever med.

Natos prisnivå på medlemskapet innebär att försvarsanslaget bör uppgå till 2 procent av BNP, vilket i så fall skulle innebära bortåt 80 miljarder kronor, det vill säga en ökning med nästan 40 miljarder årligen. Vilket skall sättas i relation till valdebattens stora stridsfrågor som ofta handlade om några få miljarder... Miljöpartiets skolsatsning visade sig, när retoriken klätts av, bestå i knappt 200 kronor i månaden mer i lön till lärare. (På tio år skulle det bli 2000 kronor utöver de vanliga förväntade löneökningarna)


Brandvägg, är ett ord som ofta används av de som förordar såväl ökade militära anslag som Natomedlemskap. Brandvägg... smaka på ordet! Det låter ju fint. Kan man tycka.

Men frågan som måste ställas är ändå om inte det värdlandsavtal - med det låtsasgömda målet att bli medlem i Nato och få möjlighet att exportera mer militärt materiel - som Sverige tecknat snarare har likheten med en krutdurk än en brandvägg. Om nu det som upprustningens vänner menar väntar bakom hörnet: en Ukrainasituation i Östersjöområdet.

Frågan är om något politiskt parti nu vågar stå upp för idén om nedrustning snarare än upprustning. Eller om de som egentligen anser det vara den rimligaste vägen känner sig tvingade att "hålla truten av ren självbevarelsedrift".

Allt medan Sverige leker följa John på den spelplan där upprustningsindustrins och upprustningssprialens egna domptörer återupprättar de spelregler som de tydligen så förtvivlat saknat sedan Berlinmurens fall.

Värt att läsa

Äpplen faller dovt i trädgården. Kvarvarande Victoriaplommon dunsar mer lättsamt. Höst bakom hörnet. Löv på växthusets tak. I farstun väntar några ytterligare rynkor. Har man tur slipas ännu inte lien bakom hörnet. Den som orkar med en engelsk text kan, i väntan på nästa drag, läsa en text som är värd att läsa - fast man kan ju alltid låta bli också om tiden kan nyttjas bättre...Bara man inte låter sig luras och tror att den kan sparas, tiden. God morgon, middag och kväll. http://www.theguardian.com/sustainable-business/2014/sep/15/rethinking-prosperity-credible-alternatives-ecomonic-system

Svar till Angela och Per

"Angela Aylward och Per Gahrton - som båda varit aktiva i tankesmedjan Cogito - meddelar på DN Debatt (19/9) att Miljöpartiet lika gärna kan samverka med ett "mittenparti" som med Vänsterpartiet i en regering. Konstaterandet är intressant och hade dessutom varit relevant om de nämnda partierna stått för det som de stod för när Miljöpartiet bildades 1981."

Så inleder jag en replik i DN på Angelas och Pers artikel. Repliken finns här. (Kommentera gärna direkt i anslutning till artikeln på DN).

Att vara eller inte vara i regeringen, det är frågan...

Ska MP ingå i en regering med det många gånger större S? Och vad leder det till? Hur tänkte vi 1998 när frågan kom upp första gången?  Finns nåt att lära av detta inför hur dagens situation skall hanteras?

Har fått frågor, bland annat från en del medier, kring detta. Blir bland annat något i en av kvällstidningarna på söndag.

1998. Det var ett tråkigt val, läser jag i mina minnesanteckningar. Dels för att de stora frågorna inte kom in i debatten trots våra envetna försök, dels för att stämningen var slitsam i vår egen valgrupp. Det som var lust och glädje och jävla-anamma 1988 och 1994 (då jag också var språkrör) var denna gång grinigt och tryckande.

Efteråt har det funderats en del hur det kom sig att MP inte krävde regeringsmedverkan redan då. Här kommer den historien, levererad på pricken 33 år sedan partiet bildades den 20 september 1981.

På sajten Backspegel - En del av Miljöpartiets historia skrev jag för några år sedan nedanstående (här kraftigt  förkortat och aningen redigerat) med benägen hjälp med bildmaterial.

Gav vi bort makten?

För ett tiotal år sedan gjorde Maria Wetterstrand och Peter Eriksson till sin version att ”Birger skänkte Göran Persson makten” 1998. Denna bild gavs första gången i DN (9 augusti 2004) av Peter Eriksson  och upprepades sedan med jämna mellanrum. Jag valde att inte kommentera detta under de år Maria och Peter var språkrör.

 Vårt mål i valrörelsen 1998  var att försöka bli vågmästare mellan det de borgerliga partierna (M+FP+C+KD) och de socialistiska (S+V). 

Ett än mer grundläggande mål var förstås att för andra gången hålla oss kvar i riksdagen... Efter att som första nya parti på 70 år kommit in i riksdagen 1988, åkte vi nämligen som första parti ut ur riksdagen 1991, för att som första parti återkomma till riksdagen 1994.NU gällde det att hålla sig kvar. Valrörelsen var dålig från vår sida. Själv var jag trött, hade velat lägga av två år tidigare, men - dumt nog - övertalats att stanna kvar. Det var en djupt grinig valrörelse...

Men: vi klarade både målen: såväl hålla oss kvar (med ynka 4,5%) som bli vågmästare. Mer intressant än själva valrörelsen är hur vi hanterade den vågmästarställning vi uppnådde. Sättet att hantera den skilde sig radikalt från hur partiet agerade fyra år senare.

Språkrörens funktion

Vid den här tidpunkten var inte funktionen som språkrör sådan att man som "ledare" kunde bestämma partiets linje i regeringsfrågan. Själva idén med språkrör var från början att partiet inte skulle ha någon ledare i den vanliga bemärkelsen. Både jag och Marianne Samuelsson - som var språkrör 1998 - hade varit aktiva redan när partiet bildades i början av 1980-talet.

Inte minst jag kritiserade hårt det jag kallade partiledardiktatur, det vill säga att det blivit allt vanligare att partiledarna i de gamla partierna själva gjorde upp om allt fler frågor över huvudet på både partistyrelse, riksdagsgrupp och medlemmar.

Valrörelsen 1998

Vi fick således erbarmliga 4,5 procent av rösterna, medan Vänstern gjort sitt bästa val genom tiderna och blivit dubbelt så stort som MP. Gudrun Schyman hade drivit upp feminismen på dagordningen så att till och med borgerliga partiledare plötsligt kallade sig feminister.

 

 Själv utsattes jag för en kontroll av en kvällstidning hur det var ställt med jämställdheten hemma och om jag kunde tvätta. Jag hade enligt referatet skött mig bra, och kunde det här med tvätt. Givetvis lade jag ett ideologiskt perspektiv på tvättande genom att påpeka att man inte behöver tvätta ullkläder så ofta, det räcker att hänga ut dem.

Gudrun Schyman hade i slutdebatten i teve spelat på att hon var den enda kvinnliga partiledaren och tillika den enda partiledaren som var nykter alkoholist – vilket skulle vara ett bevis på att Vänstern var det parti som förstod hur människor som drabbats illa verkligen hade det.

Gudrun Schyman var som bäst i 1998 års valrörelse. Hon hade blivit en alltmer tekniskt skicklig retoriker som aldrig släppte ordet frivilligt – hon hade tekniken att andas mitt i en mening, istället för vid punkt, och kunde därmed inte avbrytas utan att det upplevdes som en oförskämdhet.

(Tillägg: Således var det Schyman som drog röster från MP redan 1998, hon gjorde det också 2014...)

Kongressen beslutar om linje i regeringsfrågan

Miljöpartiet hade på kongressen, våren 1998, uttalat att regeringsmedverkan för MP endast skulle vara aktuellt om a) partiet blev ”tillräckligt stort” samt b) regeringspolitiken i "huvudsak är grön".

Valresultatet blev 4,5 procent, det vill säga lägre än i föregående val. Detta innebar att det första kravet från kongressen inte var uppfyllt.  Vi blev inte tillräckligt stora, och med 4,5 procent bakom oss vore det inte rimligt att tro att regeringspolitiken skulle bli ”i huvudsak grön”. (Vår bästa valresultat kom i stora städer, vilket således på intet sätt är något nytt).

Vi hade för övrigt i partistyrelsen diskuterat vad "tillräckligt stort" skulle kunna vara  i siffror och kommit fram till att det borde ligga i häraden kring 8 procent, lite beroende på hur stora övriga tilltänkta regeringspartierna skulle bli. (Som ensamt parti med S krävdes förstås mer än 8 procent.)

Vad hade vi då för strategi före och efter valdagen 1998?

Det var inte bara kongressens grundläggande beslut som utgjorde beslutsunderlag för vårt agerande. Även partistyrelse och riksdagsgrupp, som träffades efter valet, hade den klara uppfattningen att vi inte skulle kräva medverkan i regeringen.

Givetvis fanns det ändå en rad andra vägval att göra. Såväl i valrörelsen som efter valdagen. I valrörelsens slutskede valde vi att  klart uttala att vi såg möjlighet till samarbete med socialdemokraterna, att moderaterna och kristdemokraterna kändes orimliga att släppa fram i regeringsställning.

Vi blev alltmer tydliga i den frågan i takt med att - som Sören Holmberg i DN den 25 september 1998 påpekade - valet kom att bli "det tydligaste blockvalet sedan 60-talet". Vi vågade helt enkelt inte riskera att tappa väljare som ville ha någon sorts garanti för att vi inte skulle släppa fram en borgerlig regering med Carl Bildt som statsminister.

Duellen mellan sittande statsminister Göran Persson och utmanaren Carl Bildt tog allt större plats ju närmare valdagen vi kom. Vi släppte dock inte vår politik för att närma oss socialdemokraterna - vi drev kravet på sänkt arbetstid, kritik av konsumtionssamhället och andra gröna grundbultar i närmast stigande grad.

 Vi valde att driva vårt budskap rakt av. Sänkt arbetstid skulle, med vår modell, innebära sänkt lön för höginkomsttagare. Däremot skulle låginkomsttagare få så pass mycket sänkt skatt att det skulle gå jämt upp.

Vi formulerade vårt akuta uppdrag i termer som att "göra Persson lite grönare", vi ville försäkra oss om eventuella stödröster från socialdemokrater som ville blockera en moderat regering. Socialdemokraterna såg nämligen ut att göra sitt sämsta val någonsin - man tappade enormt när valet närmade sig - vilket var både till fördel och nackdel för oss.  

Nackdel eftersom vi upplevde att många, som kunde tänka sig att rösta på oss, i första hand ville blockera att Bildt skulle bli statsminister. Fördel för oss eftersom socialdemokraterna skulle vara sårade och kanske till och med aningen ödmjuka.

Klara signaler för valdagen

Vi gav klara signaler före valdagen att vi skulle släppa fram Persson som statsminister men samtidigt ta oss den självklara rätten att driva egen politik även om det skulle medföra att regeringen förlorade enskilda omröstningar i riksdagen.

Vi gav således ett löfte till väljarna före valdagen att släppa fram Persson som statsminister. Ett sådant löfte innebär ett ansvar. Man använder det inte för att lura till sig väljare.

Strategier 1998 och 2002

Inför valet 2002 hävdade språkrören att man aldrig skulle släppa fram moderater eller kristdemokrater i regeringsställning. Man fick på det sättet nödvändiga stödröster från det socialdemokratiska hållet - MP låg nämligen oerhört illa till i opinionsmätningarna och behövde stödröster från S för att kunna klara sig kvar i riksdagen. Efter valet satte man sig med kristdemokrater, folkpartister och centerpartister och förhandlade om en regeringsbildning.

Klargörande redan på valnatten1998

Marianne Samuelsson och jag beslöt redan på valnatten, när det var klart att vi blivit vågmästare, att omedelbart klargöra att vi var ointresserade av att samtala med de borgerliga - allt i enlighet med vad vi sagt före valdagen.

Vi hade dessutom strikt strategiska skäl för vår bedömning. Vi hade alla skäl i världen att inte agera så att det uppstod utrymme för de socialdemokrater som avskydde oss att påbörja sökande mot mitten, vi ville att Persson inte skulle finna minsta anledning att töva - eller hinna pressas - vad gällde samarbete med oss. Perssons ställning var starkt försvagad inom partiet, och hur han skulle agera och bli behandlad inom sitt parti var vi osäkra på.  

Vi ville låsa upp Göran Persson

Inom socialdemokraterna fanns en stor ovilja att legitimera MP genom att göra sig beroende av oss. För många socialdemokrater var MP det värsta av riksdagens partier.  Det fanns ett tryck på Göran Persson att söka sig till mittenpartierna och kanske också till kristdemokraterna. Detta visste vi mycket väl. Inte blev det bättre av att Vänsterpartiet gått som en raket (12%, vilket var plus 5,8%), medan socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan 1920-talet (36,4%, minus 8,9%). (En rad mer eller mindre tunga socialdemokrater fortsatta att varna för samarbete med MP i olika debattartiklar etc efter valdagen).

 

 

Vi ville ha Persson fast - dels för att det skulle ge oss en reell vågmästarsituation, dels därför att ett närmare samarbete skulle legitimera oss inför grupper som slentrianmässigt utmålat oss som flummare etc.

Sent på valkvällen 

Jag fick tillfälle att fånga Persson redan när partiledarna intervjuades i teve sent på valkvällen, vilket fick Göran Persson att omedelbart kunna säga att han avsåg att sitta kvar trots de stora mandatförluster man gjort. I sin biografi skriver han, till hälften rätt, till hälften fel: "Birger Schlaug gav oss klartecken att fortsätta regera. Det skedde, troligen oavsiktligt, på valnatten 1998. I de första partiledarkommentarerna efter valutgången deklarerade nämligen Birger Schlaug att allt var tänkbart för miljöpartiet - utom samarbete med kristdemokraterna."

 

Göran Persson hade rätt i att jag gav klartecken, men fel i att det var oavsiktligt.Hur som helst: vi hade uppnått två av målen vi hade när valrörelsen började. För det första att för första gången hålla oss kvar i riksdagen, för det andra att bli vågmästare utan att tumma på vår politik. Redan vid midnatt samtalade jag med Göran Persson om hur vi skulle ta de första stegen på ett samarbete. Vårt motstånd mot Kristdemokraterna härrörde inte minst från ett antal uttalanden av homofobisk karaktär i valrörelsen.

Per Gahrton och Peter Eriksson kritiserar partilinjen

Per Gahrton tillhörde dem som ville att vi skulle ta oss in i regeringen. Han hävdade med emfas i debattartiklar, i Studio Ett, i morgonsoffor och i Aktuellt att MP borde kräva och få två ministrar.  Socialdemokraterna och De gröna ingick vid denna tidpunkt i flera regeringar i Europa, vilket Per hänvisar till.

Per hade uppmuntrats av sin kollega i EU-parlamentets gröna grupp: Dany Cohn-Bendit, som vi annars med alla upptänkliga medel försökt hålla borta från svenska valrörelser på grund av en rad skäl… Nu var han tydligen småguru för Per Gahrton, vilket förvånade mig storligen.

Per fortsatte att driva frågan offentligt trots att vi redan den 5:e oktober offentliggjort att Miljöpartiet inlett samarbete med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet utan att ingå i regering. Samarbetet skulle gälla budgetpropositionen samt fem politiska områden som specificerades under de ospecifika begreppen rättvis fördelning, jämställdhet, miljö, sysselsättning och ekonomi. 

Per hävdar i sin bok Det gröna genombrottet – mina trettio år med Miljöpartiet att han vid författandet av boken, som kom ut tretton år efter valet 1998, förstått att ”varken Miljöpartiet eller svensk politik var mogna för något sådant” som grön regeringsmedverkan.  

Jag förstår inte hur Per kan påstå något sådant, det hade inte ett dyft med mognad att göra. Det hade däremot med heder och valresultat att göra. Det hade varit pubertalt omoget att ingå i en regering - ens om Persson släppt in oss utan strulande - efter det valet.

Sakpolitiska skäl till de vägval som gjordes efter valet 1998.

Fanns det då rent politiskt sakliga skäl att avstå från regeringsmedverkan 1998? Jo, en hel del och Per Gahrton låter ofrivilligt det främsta skälet framstå i all sin patetiska skönhet: Per krävde, från sin plattform i Bryssel, i en DN-debattartikel (25 september 1998) att MP, med sina 4,5 procent av väljarna bakom sig, borde få två ynka statsråd i en socialdemokratisk regering och med V som valets stora vinnare.

Det skulle naturligtvis ha lett till total katastrof för MP att som minsta parti ha ingått i en regering med det "statsbärande partiet" och ett vänsterparti som gjort sitt bästa val genom historien. Min bedömning, som jag delade med partistyrelse och riksdagsgrupp, var att vi skulle kunna få mycket större politiskt inflytande om vi dels kunde utnyttja vågmästarrollen i sakpolitiken, dels utsätta S för utpressning i en del frågor.

Till detta kom att vi skulle ha fritt spelrum i medierna att driva vår politik, opponera både mot borgare och socialister, driva opinion för grön politik i syfte att få fler människor att ställa sig bakom den världsbild som De gröna stod för.

Det var således inte bara interndemokratiskt hederligt, det var också strategiskt bättre, att välja att inte kräva poster i regeringen. Hur vi sedan hanterade samarbetet med S under valperioden är en fråga som jag, med viss kritik i bagaget, återkommer till.

Dagen efter valet 

På måndagen efter valdagen 1998 hade jag och Göran Persson telefonkontakt, på tisdagen den 22:a september träffades vi "hemma" hos Persson på Sagerska över några mackor och en öl. Jag presenterade de krav vi hade för att överhuvudtaget sätta oss i formella budgetförhandlingar. Göran Persson hade förståelse för dessa, och nickade dessutom extra positivt till ett av kraven - mer om det längre fram.

Övergripande diskuterade vi områden där det fanns anledning för både oss och Socialdemokraterna att i ett första skede inte samarbeta och hur MP avsåg att förhålla sig till sin friare roll när det gällde rätten att kritisera regeringen och utnyttja vågmästarsituationen i riksdagen vad gällde sakfrågor som kunde betraktas som liggande utanför det formella budgetarbetet.

Jag uppfattade att Göran Persson förstod hur viktigt det var för oss att värna vår identitet. Formellt skulle vi inte i detta inledande skede ha inflytande över t ex försvarspolitiken, men jag uppfattade ändå mycket tydligt att vi informellt var helt överens om att MP i realiteten skulle ha inflytande över försvarsfrågan eftersom vi skulle förhandla om statens budget. Jag är inte helt säker på att Persson verkligen ogillade detta faktum...

Självfallet insåg också Göran Persson finessen med ett mer fristående grönt parti, som skulle kunna dra väljare från det borgerliga blocket och därmed de facto stärka sin egen möjlighet att förbli statsminister.

Krav för att börja prata...

Redan när Persson via telefon tog kontakt för att bjuda in till prat i Sagerska hade partiet beslutat att några samtal inte ens skulle inledas om inte tre punkter var tillgodosedda:

1) Inget beslut om att föra in Sverige i EMU under mandatperioden utan eventuellt folkomröstning.
2) Inget beslut, eller förberedande delbeslut, om att föra in Sverige i Nato undermandat perioden.
3)  Vänsterpartiets krav att betala tillbaka mindre på statsskulden, än vad S och MP var överens om, skulle avvisas.

Det sistnämnda fick Persson att skina upp lite extra, han hade nog inte förväntat sig detta trots att vi varit tydliga i valrörelsen. Jag och Marianne, uppbackade av riksdagsgrupp och partistyrelse, var måna om att inte medverka till att det skulle råda några som helst oklarheter om att vi skulle vara noga med statens finanser. Tanken att inte låna på kommande generationers bekostnad var stark. Att inkräkta på nästa generations frihet var ett icke-grönt förhållningssätt. Lån till investeringar för framtiden, javisst. Lån för att att hålla igång konsumtion, absolut nej.Vi hade också hela 90-talskrisen i färskt minne.

Ville spara på annat sätt

Miljöpartiet hade under den föregående mandatperioden varit noga att, till skillnad från Vänsterpartiet, hålla budgetramarna som regeringen antagit. Däremot hade vi lagt helt andra förslag inom budgetramen – sålunda hade vi sparat lika mycket på socialförsäkringarna men med en helt annan profil så att låginkomsttagare skulle gå skadelösa, vi hade sparat lika mycket på offentlig verksamhet men dragit ner på t ex militära vapenköp istället för på pengar till kommuner och landsting.

Vi hade varnat för det samhälle som skulle växa fram när klyftorna ökade och till och med välfärdens kärna drabbades av nedskärningar – jag hade bland annat skrivit en DN-debattartikel på temat ”Perssons politik skapar rädslans samhälle”. Socialdemokrater var förbannade på mig.

Långsiktigt samarbete?

Helt riktigt påpekade Göran Persson i sina memoarer Min väg, mina val att jag inte var speciellt ”socialdemokratiskt orienterad”. Han skrev:

”Miljöpartiets faktiske ledare i det här läget var Birger Schlaug. Liksom jag hade han sin förankring i Vingåker. Han hade egentligen aldrig varit en person som orienterat sig till vänster. Jag uppfattade Schlaug som borgerlig, dock progressiv i frågor som rörde livsstil och radikal i frågor som rörde miljöhänsyn. Han hade ett antikapitalistiskt drag, vilket inte var ovanligt i rörelser som var miljöpartiet närstående. Jag har aldrig upplevt att Schlaug var socialdemokratiskt orienterad.”

Persson och jag åkte från Katrineholm till Stockholm. Då berättade han att det bara fanns två riktiga partier: Socialdemokraterna och Centern. När Daléus ersatte Olof Johansson som partiledare föll samarbetet.

Hur som helst: Persson var mer angelägen än jag att betona det långsiktiga i samarbetet när vi satt i det Sagerska köket och åt mackor och drack varsin öl. För statsministern var det givetvis viktigt, nästan ett självändamål, med långsiktigheten för att visa på stabilitet. Visserligen förstod jag detta, men för MP var inte långsiktigheten ett mål i sig. 

Däremot var det ett mål i sig att MP skulle få igenom något av det som vi gått till val på. Jag tog också upp frågan om att vi nog måste få in eget folk i finansdepartementet om vi rent praktiskt skulle kunna hålla ihop samarbetet under en längre tid. Centerpartiet hade haft det under föregående mandatperiod då S och C samarbetat på ungefär samma sätt som vi nu gjorde. 

Förtroendeskapande åtgärder...

Samtidigt hölls kontakter mellan Marianne Samuelsson och bland annat Thage G. Peterson - som lämnat posten som försvarsminister för att i Statsrådsberedningen vara Perssons kontakt med riksdagsgrupp och partiorganisation - för att bygga någon sorts väv av förtroende och tillit. Vi hade fördelen att vara två språkrör, vi insåg fördelen av att ett språkrör utnyttjade sin sociala kompetens och byggde välvilliga relationer, medan det andra språkröret avhöll sig från personligt relationsskapande och därmed lättare skulle kunna uppträda buffligt om så skulle behövas.

På onsdagen efter valet träffade språkrören och partisekreterare Kjell Dahlström Vänsterpartiets ledning. Vi hade att ta hänsyn till att inte bli utspelade mot varandra, att inte driva samma krav gentemot regeringen även om vi informellt var överens om vikten av förslagen. Nog fanns där ett inte helt dold misstänksamhet mellan de tre partierna i detta skede.
 

Vad hade hänt om vi bildat regering?

Situationen efter valet var således den att MP var ett parti som gått tillbaka, Vänstern var ett parti som blivit stort. Lägg till det att det tunga uppblåsta statsbärande partiet var cirka 8 gånger så stort som MP. Vad hade hänt om Per Gahrton – och Peter Eriksson – fått sin vilja igenom och vi skulle tagit oss in i regeringen?

Jo, vi hade låst in oss utan att kunna utnyttja vågmästarrollen, tvingats ta ansvar för en politik som absolut inte var vår och dessutom tvingats hålla band på oss när det gällde opinionsbildning. Dessutom hade vi kört över partimedlemmarna som via kongressbeslut slagit fast att partiet måste vara ”tillräckligt stort” för att ingå i en regering – vilket partistyrelsen uppfattade som ungefär åtta procent - och att regeringspolitiken skulle vara i ”huvudsak grön”

Att ingå i en regering på dessa grunder hade varit djupt omoget.

Per Gahrton inser det själv när han i sin bok Det gröna genombrottet (2011) skriver: ”När det kom till kritan om neutralitet, försvar, västorientering, krigsmedverkan och liknande stod Socialdemokraterna närmare högern än de rödgröna samarbetspartierna. ”

Socialdemokraterna kunde givetvis inte plötsligt anamma vare sig Vänsterpartiets eller Miljöpartiets syn på t ex försvars- och utrikesfrågor. Det hade jag full respekt för.

Göran Persson hade full respekt för att vi inte kunde anamma deras syn. Även om han säkert blev förbannad på en och annat debattartikel i DN.

Budgetförhandlingar inleds

Det största problemet var att skapa förtroende mellan partierna. Det skulle visa sig vara svårare sagt än gjort. Själva hade jag inga problem med Göran Persson  – jag uppfattade honom visserligen som lite bufflig ibland när andra var närvarande, men hederlig i den bemärkelsen att ett ord var ett ord. Jag uppfattade också att ett handslag med Persson var att betrakta som ett ingående avtal. Något som på intet sätt gällde andra socialdemokrater.  

Huruvida detta var ett spel vet jag ingenting om. Om han spelade the good guy och lät andra spela rollen av flåbusar, tja, vad vet man… 

Under de här dagarna, innan riksdagen skulle samlas igen efter valet, träffades förstås vår förhandlingsgrupp regelbundet för att analysera de kontakter vi haft med våra tänkta samarbetspartner.  I vår förhandlingsgrupp ingick förutom språkrören även gruppledaren i riksdagen, Gunnar Goude, samt partistyrelseledamöterna Åsa Domeij och Conny Wahlström. Partisekreteraren Kjell Dahlström var adjungerad och bistod med kloka synpunkter.  

Nivågruppering...

Egentligen ville vi att förhandlingarna med de övriga partierna skulle ske på partiledare/språkrörsnivå men Gudrun Schyman verkade ointresserad och Göran Persson ville lämna över förhandlandet till finansdepartementet där Erik Åsbrink utgjorde statsråd.  

Jag var tudelad inför detta upplägg: jag insåg att praktiskt förhandlande om detaljer skulle ta oändligt mycket tid i anspråk och därmed också minska möjligheterna att fungera som utåtriktat språkrör, men samtidigt ville jag ha viss kontroll över vad som yppades kring förhandlingsbordet – dessutom hade jag viss fallenhet, efter ett antal år med facklig verksamhet och till och med strejkledare, för förhandlingar. 

Till detta skall läggas att jag förstås insåg att det var en finess att inte sitta med i förhandlingarna om jag skulle skälla på regeringen – förhandlarna kunde alltid skaka på huvudet och säga nåt i stil med ”jaja, ni vet hur Birger är…”.  Sägas skall också att jag inte hade något odelat förtroende för Eric Åsbrink.  Jag litade överhuvudtaget inte på andra socialdemokratiska politiker än Persson och några enstaka andra.

Rent praktiskt förelåg också det faktum att vi var i tidsnöd. Det talade för att finansen tog över förhandlingarna. Vi bara hade några veckor på oss innan höstbudgeten måste vara klar. 

Förtroende, och brist på sådant

Problemet med upplägget – att föra över förhandlingarna till finansnivå – var, enligt mina minnesanteckningar, större än att jag inte litade på socialdemokraterna. Det trista var att jag inte fullt ut litade på miljöpartisterna vi hade att tillgå på den här nivån. De var förträffliga personer, men de var ideologiskt långt ifrån säkra kort. 

Vår man i finansutskottet under föregående mandatperiod var Roy Ottosson och vår ekonomisk-politiska utredare var Lennart Olsen. Dessa utgjorde de naturliga valen för detta uppdrag. De adjungerades till förhandlingsgruppen för att bli våra direkta förhandlare med finansdepartementets folk. 

Skulle det bli problem fanns en ”högre nivå” i form av partiledare och språkrör som kunde ta över.

Tandempar...

Jag ångrade snart mycket djupt att vi inte lagt upp det så att Marianne ensam fick utgöra ”den högre nivån för partiledarsamtal” och att jag själv hade ingått som en av dem som konkret förhandlade med finansen. Inte för att vi fått ut mer, men det visade sig så småningom att Lennart Olsen gick utanför de ramar som förhandlingsgruppen satt upp. Det skulle bara dröja ett halvår innan han gjorde egna utspel och drog in oss i förhandlingar om maxtaxan på dagis, något vi kommer överens om att inte göra.

Hård e-post 

Roy Ottosson, senare med efternamnet Resare, var på många sätt en utmärkt miljöpolitiker och som språkrör hade jag haft mycket glädje av hans kunskaper på det mer biologiska området. Men under åren då han suttit i riksdagens finansutskott (1995 – 1998) hade han tillsammans med just Lennart Olsen utgjort en ekonomisk-politisk axel som allt för ofta saknade det jag uppfattade som grön kompass.

Jag hade under dessa år alltmer förstått varför min gamla språkrörskollega från 1988 – Eva Goës – ofta haft hårda duster med Roy också på hemmaplan i Västernorrland. 

För några år sedan fick jag tillgång till e-post som skickade inom vår riksdagsgrupp och kunde konstatera att Roy och jag hade några våldsamma uppgörelser under åren. 

Roy ersattes inför nästa budgetförhandling av Matz Hammarström som efter valet tagit platsen i riksdagens finansutskott. Roy hade inte blivit återvald till riksdagen. Matz var en försiktig general, dock mer ideologiskt förankrad än Roy. (Matz skulle år 2000 komma att efterträda mig som språkrör. Tyvärr avgick han efter mycket kort tid, vilket jag beklagar djupt eftersom jag är övertygad om att han hade kunnat slå igenom i medierna ungefär som Bengt Westerberg gjorde 1985.)

Budgetförhandlingarnas nestor

Lennart Olsen skulle bli den som deltog i alla de femton budgetförhandlingar som MP hade med regeringen under samarbetsperioden. Han var en utmärkt tjänsteman, hade varit ekonomisk utredare under vår första period i riksdagen, och varit mig behjälplig i valrörelsen 1994.

Jag hade lyckats få riksdagsgruppen att anställa honom igen 1995, dock med en hel del motstånd från flera riksdagsledamöter. Min uppfattning om Lennart var att han var en utmärkt kompetent utredare – den kanske bästa som jag överhuvudtaget haft att göra med – men en visionslös och byråkratisk siffernisse som absolut inte skulle få styra politiken.   

Min tanke hade varit att en stark riksdagsgrupp skulle kunna styra honom, men snart blev det tvärtom, han började så smått styra riksdagsgruppen genom sitt ihärdiga och, som många tyckte, nedbrytande ältande. 

En förtjänst med Lennart är att han är djurgårdare och jag uppskattade hans lågmälda humor och att vi alltid kunde föra bra samtal trots att vi hade olika ingångar, uppfattningar och syn på vad som var realistiskt.

"Fan  vet hur det här ska gå..."

Första gången de tre partierna träffades på ”finanspolitisk nivå” var jag som språkrör med, liksom vid några andra tillfällen då partiet fann det strategiskt rimligt.

Starkaste minnet var hur Eric Åsbrink vid detta första tillfälle talade om ”pengar till parker” när vi krävde pengar till biologisk mångfald och inköp av skyddsvärda skogar. Jag antecknade också följande (förkortningar är utskrivna och några mindre smickrande ord är raderade) efter mötet: 

”Åsbrink såg totalt frågande ut när jag redogjorde för tanken med friåret. Att man inte skulle behöva stå till arbetsmarknadens förfogande utan göra precis det man ville upp till ett år med a-kassa (anm: om någon som var arbetslös tog jobbet under detta år) vållade karln bekymmer. Han verkade inte tro att det var sant att någon hade så befängda idéer. Ligga i hängmattan ett helt år om man så vill utan en enda byråkrat eller förbaskad sosse lägger sig i. Men hur många vill ligga i en hängmatta ett år? Friåret skapar kreativitet! Åsbrink såg ett tag ut att dö. Han förstår ingenting av miljöfrågor. Persson är bättre. Fan vet hur det här ska gå.”

Sossarna försöker ta hela utrymmet

Naturligtvis hade socialdemokraterna valt att redan från början uppträda som den allenarådande parten. Således fick vi besked om att de själva tagit hela budgetutrymmet i anspråk för egna förslag i linje med deras valmanifest. Det hela var absurt.  Hade Persson släppt lös Åsbrink för att komma undan den överenskommelse som innebar att också MP skulle vinna något på uppgörelsen? 

Maxtaxans kostnader hade man yxat till, det slutade någonstans kring drygt tre miljarder medan Kommunförbundet kommit fram till mer än det dubbla. Jag – och jag tror även Marianne – tog en del kontakter med folk inom regeringspartiet. Huruvida det var detta som innebar att Åsbrink i sista förhandlingsögonblicket drog tillbaka kravet på maxtaxa vet jag inte, men våra förhandlare kom tillbaka med ett sådant besked i alla fall.

Detta medförde att det fanns utrymme för våra egna förslag inom budgetens ram. Eftersom det nu handlade om den första budgeten vi samarbetade om ville vi markera vår närvaro i frågor som vi gått till val på. Det innebär att vi fick till en smärre skattesänkning för låginkomsttagare, ökat bistånd samt pengar för att minska eländet för hemlösa. Vi lyckades också, långt bättre än till och med Naturskyddsföreningen hade krävt, öka anslagen för biologisk mångfald, som i praktiken innebar pengar för inköp av skyddsvärd skog.  Vi lade också grunden för ökade anslag för miljöforskning.   

Några principiella framgångar fick vi också, några av största betydelse inför framtiden: vi fick till beslut om gröna nyckeltal i finansplanen samt beslut om att barnkonsekvensanalyser skulle göras av innan beslut togs i olika frågor. Resultatet av det sistnämnda blev, med facit i handen, inte mycket med eftersom regeringen aldrig genomförde det. Vi lade också grunden för grön skatteväxling.

Telefonsamtalet

I mina minnesanteckningar framgår att jag fick telefonsamtal framåt fyratiden på morgonen den 13 oktober. Lennart Olsen ringde och meddelade hur slutbudet såg ut. Jag sa nej och Marianne delade senare min uppfattning. Vi vägrade att ta beslut på så lösa boliner och krävde att hela förhandlingsgruppen skulle mötas morgonen därpå för att analysera budet på ett mer seriöst sätt.

Lennart verkade bli besviken, det var bråttom att låsa budgeten inför tryckningen. Visst kunde jag sagt okej, som jag upplevde slutbudet verkade det vara i linje med vad vi sagt var den nivå vi skulle nå. Men, vad fan, hade Åsbrink trixat så länge som han gjort i inledningen av förhandlingen fick han nu ta konsekvenserna. Måste de låsa budgeten i natt så fick Åsbrink göra det utan vår medverkan. Vi måste stävja den här formen av dålig och grabbig förhandlingskultur. 

Bara tanken att sitta och förhandla till framåt fyratiden på morgnarna var absurd. Jag hade ett stort intresse för hjärnforskning, följde med så gott jag kunde och fascinerades av allt nytt som hade börjat komma fram. Av detta drog jag slutsatsen att politiska beslut inte skall tas på det sättet som socialdemokraterna ville. 

Efter att ha gått igenom budgeten än en gång, analyserat konsekvenserna ytterligare några timmar, kunde vi enhälligt acceptera budet om vi fick bort en del text som hyllade ekonomisk tillväxt. Självfallet hade formuleringarna kring EU också varit en delikat balansgång mellan det EU-ivriga finansdepartementet och de skeptiska samarbetspartierna.  

MP korades till segrare

Under tidig eftermiddag pratade jag med de första journalisterna för att ge en glimt av överenskommelsen, utan att för den skull avslöja allt. Under resans gång hade givetvis lämpligt material läckt. Vad som var lämpligt rådde det förstås olika uppfattningar om. Hur som helst: jag uppfattade att det läckte ganska vilt från Finansdepartementet, som gnällde på att vi läckte. Det gjorde vi också, men först när vi förstod att sossarna hade för avsikt att i sina informella kontakter med medierna förminska bilden av vårt inflytande.

 

K-G Bergström meddelade i Rapport att vi var den stora vinnaren i budgetöverenskommelsen. I Dagens Nyheter meddelade deras politiska recensent Göran Eriksson att Göran Persson hade ”goda skäl att tacka väljarna för Birger Schlaugs vågmästarsituation”.

Motivet för detta var att vår kritiska analys av tillväxtsamhället hade hjälpt regeringen att hålla i Vänsterpartiet som gärna lovade allt till alla. Dessutom hade vi varit en konstruktiv partner för att hjälpa Persson med idén om ett grönt folkhem, något som få andra socialdemokrater verkade vara så begeistrade i. Grön skatteväxling var dessutom på gång.

Partiledarsamtal om spelreglerna

Samtidigt med 1998 års budgetförhandlingarna pågick partiledarsamtal om hur vi skulle lägga upp spelreglerna för det fortsatta samarbetet.  Ministrarna skulle hålla Miljöpartiets och Vänsterpartiets ledamöter i respektive riksdagsutskott informerade om vad som var på gång. Vi skulle anmäla vilka propositioner vi ville vara med om. De vi inte ville  samarbeta om kunde vi lämna därhän och istället driva vår egen politik. Den innebar att vi själva kunde styra i vad mån vi ville samarbeta och i vad mån vi ville opponera.  

Jag betonade vår rätt att också kunna göra upp med de borgerliga för att få igenom vår egen politik.

Persson såg lagom road ut, men jag vet att han förstod att allt annat var omöjligt. Jag tror faktiskt att han innerst inne tyckte det var bra att vi skulle utnyttja rätten att agera fritt eftersom MP på detta sätt skulle kunna dra till sig väljare från den borgerliga sidan. Vilket de facto skulle gynna vår konstellation i nästa val. Några förluster för Persson i kammaren kunde i själva verket stärka hans möjlighet att bilda någon form av regering även efter nästa val.

Det kunde till och med vara så att hård offentlig kritik från MP i olika debattartiklar skulle kunna gynna konstellationen eftersom det markerade De grönas självständighet. Några av artiklarna jag skrev på t ex DN-debatt var ganska hårda, trots att vi samtidigt samarbetade. En del socialdemokrater blev förbannade, men jag mötte faktiskt en och annan som mös - särskilt efter en artikel där jag hävdade att Göran Persson var värd förakt för sin fula argumentation för  EMU.

Lojalitet med vad?

Jag var personligen mycket nöjd med den här överenskommelsen och den frihet vi skapat med den. Alla i riksdagsgruppen var inte lika nöjda. Det fanns röster för att vi skulle knyta oss starkare till regeringen för att på det sättet visa lojalitet inför en eventuell regeringsbildning efter valet 2002. Tanken var att om vi var tillräckligt snälla nu skulle vi bli belönade med taburetter. Jag menade tvärtom att man kunde slå hur mycket som helst på sossarna, de var så kåta på makten att de skulle kunna samarbeta med oss ändå bara de kunde behålla bilden av sig själva som det statsbärande partiet.

 

Min uppfattning var att lojalitet med vår egen gröna ideologi, som vi arbetat så hårt för att utveckla och torgföra som något betydligt vidare än "bara" omfattande miljöfrågor, var viktigare än allt annat. Skulle vi börja tumma på den så skulle begreppet "grönt" snart åter börja definieras som en fråga om enbart natur. Precis på det sätt som "gröna" liberaler och "gröna" socialister alltid velat ha det för att på det sättet kunna cementera sin idé om att det bara finns en dimension i politiken: vänster-höger, rött-blått.

Grönt är mer än stråk i rött och blått, grönt är en heltäckande ideologi vars rågång mot övriga ideologier är viktig att värna.

Ministrar ringer och ber om hjälp...

Under de fortsatta förhandlingarna visade det sig att bland annat Kjell Larsson, som var miljöminister, ringde mig och bad oss driva en del frågor som han inte fått Finansdepartementet att acceptera. När jag berättade detta på ett seminarium om grön ideologi, som spelades in av Axess-TV, kunde Staffan Edman, som arbetade på departementet under denna tid, bekräfta. Här finns inspelningen - Stefan bekräftar det under mitt anförande. (Finns här - en bit in på mitt anförande som börjar efter 10.30)

Under perioden fram till 2002 togs bland annat beslut om grön skatteväxling på 30 miljarder, friårsförsök, rejäla anslagsökningar för biologisk mångfald. Frågan är emellertid om vi verkligen lyckades få ut så mycket som vi kunnat få. Efter några år började sakförhandlingarna, enligt min uppfattning, bli väl urvattnade - kanske i syfte att lägga grund för en regeringsmedverkan 2002. Jag avgick som språkrör år 2000 och lämnade riksdagen ett år senare, efter att ganska ofta hamnat i minoritet i riksdagsgruppen.