Ur arkivet (20): Partiledardiktatur och personval...

Artikel införd i Svensk Tidskrift 2011.

Vi lever i en partiledardiktatur, skrev jag i en artikel inför valet 1988. Man kunde nämligen allt oftare läsa om ”partiledaröverläggningar” där frågor avhandlades och beslut togs. Miljöpartiet skulle komma in i riksdagen och sätta stopp på detta, blockpolitiken skulle raseras och riksdagen skulle få den makt den borde ha. Som vågmästare mellan sossar och kommunister på ena sidan, och borgarna på den andra, skulle vi återföra makten till parlamentet. Det var den lagom naiva tanken.

Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988 som första nya parti på 70 år. Men vågmästare blev vi inte. Sedan dess har det runnit många mer eller mindre meningslösa motioner genom riksdagens motionsflod…  I mediernas logik utgör mängden motioner ett inslag i ledamotens ”aktivitet”, ett absurt räknesätt som tyvärr påbörjades genom Per Gahrtons doktorsavhandling. När Anne-Marie Pålsson tog sig in i riksdagen 2002 så upptäckte hon att vi fortfarande lever i något som snarast kan betraktas som partiledardiktatur.  Med riksdagsledamöter som ägnar sig åt meningslösa motioner och är ”statister i ett välregisserat skådespel”.

Den stora skillnaden mellan 1988 och nu är att allt mer makt flyttats till EU och marknaden.  Vilket också Anne-Marie Pålsson påtalar. Båda företeelserna borde väl rimligen glädja en moderat – för inte var väl moderaterna så okunniga att man inför EU-omröstningen inte kände till att åtskilliga beslut skulle fattas i Bryssel? Och rent ideologiskt kan man väl inte ha något emot att den så kallade marknaden fått större inflytande? Som avdankad miljöpartist tycker jag mig har mer rätt att protestera mot tingens ordning än Pålsson har…

Men Pålssons tar alltså också ansats i att makten ligger i regeringskansliet och hos partiledningarna. Inom den rödgröna oppositionen kunde man givetvis konstatera samma sak inför blockvalet 2010. Frågor, utspel och strategier avgjordes av en liten klick. Orerande och obstinata riksdagsledamöter med starka egna uppfattningar, som gick utanför fållan, riskerade enligt blockpolitikens logik inte bara sabotera det för det egna partiet utan för hela sitt block.  Den som är obstinat uppmanas/tvingas att vara lojal.

Frågorna som bör ställas blir således: Blir man inte lurad om man tror att man kan driva egna frågor i riksdagen? Vill partierna verkligen ha personval och starka personer i sina grupper? Eller skall de bara fungera som röstdragare inför valdagen för att sedan dö en välbetald sotdöd i sina riksdagsgrupper?

Kanske utgör ett antal centerpartister de mest flagranta fallen i detta spel – att svänga från starka motståndare till kärnkraften till att öppna upp för densamma måste ha varit påfrestande för många av dem. Några, som fungerat som partiledningens nyttiga idioter i valet, steg av. Solveig Ternström var en av dem. Hon hade annan bakgrund än politiken, precis som Anne-Marie Pålsson och Mauricio Rojas . Dessa tre tillhör därmed den skara som aldrig begripit vare sig de partipolitiska koderna eller hur ett parlament faktiskt fungerar.

Partipiskor har nämligen en funktion i så motto att det skulle vara hart sagt omöjligt att ta beslut om parlamentet bestod av starka personvalda individer som kommit in på alldeles egna meriter – förhandlingar mellan partiernas ledningar är nog så komplicerade, att börja förhandla med ett gäng fritänkare skulle bli synnerligen besvärligt. Och vad mer, det skulle utmålas som spektakel av de ledarskribenter som före valet så gärna talar lyriskt om personval och starka politiker med integritet.  Och Mats Knutsson skulle med ett lite föraktfullt leende berätta att ”dom bråkar”.

Personvalet är alltså inte till för att få starka personer till riksdagen, personvalet är till för att partiledningarna skall kunna låtsas gilla starka personer, att de skall kunna få några affischnamn. Kändisar lånar sitt ansikte, sitt kändisskap och får i betalning en hygglig lön och en plats i ett utskott där de inte kan ställa till det. Mauricio Rojas (FP), Anne-Marie Pålsson (M) och Solveig Ternström (C) är exempel på detta.

När jag var språkrör för Miljöpartiet så uppmanade jag obstinata politiker att rösta efter sin övertygelse. Hade inte partiledningen, eller riksdagsgruppens majoritet, lyckats övertyga om sina egna förträffliga argument – som kunde vara sakliga eller strategiska – så ansåg jag att det må vara hänt att man röstar som man vill. Själv gjorde jag också det. Som språkrör för MP låg jag faktiskt väldigt högt upp på listan över riksdagsledamöter som ”svek partilinjen”, i vårt fall den linje som riksdagsgruppens majoritet kommit fram till.

Men – och nu kommer det avgörande – de få gånger då vi hade vågmästarposition och faktiskt kunde få igenom något som partiet drivit i valrörelsen då jävlar gällde det att vi höll ihop. En av dessa gånger gällde det vår motion om att småföretagare skulle få göra undantag i LAS så att man kunde skydda två av sina anställda innan turordningsregeln skulle tillämpas. Vi fick med oss de borgerliga. Men hela vår grupp måste hålla ihop. En tvekade, ansåg att det var fel, trots att vi drivit frågan inför valet 1994. Då var det hårda bud som gällde. Hade den som trilskades verkligen före valet talat om att hon inte stod för partilinjen? Nej, det hade hon inte. Trycket var hårt, det kan jag säga. Vi höll ihop. Men om det nu varit så att den trilskande personen blivit personvald, drivit sin fråga inför valet, då hade det varit kört om vi inte använt sådana metoder som Reinfeldt, enligt Pålssons utsagor, använder sig av. Eller som Bildt använt mot Reinfeldt.

Frågan om partipiska, personval och starka enskilda ledamöter är inte okomplicerad. Tvärtom. Självständigt hårt agerande ledamöter som anser sig stå över sitt parti medför att parlamentarismens inte funkar. Sorry, Anne-Marie. Berätta det för de som pläderar vitt och brett för personval!

Publicerad i Svensk Tidskrift 2011, med anledning av att Anne-Marie Pålsson hoppat av riksdagen och skrivit en bok.
Bild: Sommarens sofflock, detalj från akvarell, Lena Rosén Schlaug