"Några dussin afghaner, några dussin icke-människor"

Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycks överraskade av att det är krig i Afghanistan - eller åtminstone överraskade av att Sverige deltar i ett krig. Framför allt verkar man överraskade av att även svenska soldater skjuter för att döda i krig. Nu har man hört uppgifter om att svenska soldater dödat "några dussin" afghaner. Och kallar ÖB till riksdagens försvarsutskott för att få information. 

 

Det första spontana  frågan man måste ställa sig blir: hur lite får man låtsas att man vet? 

Nu skall sägas att Vänsterpartiet möjligen kan vara förlåtet. Vänsterpartiet har nämligen aldrig gjort svensk medverkan under Natobefäl i Afghanistan till sin fråga. Och har därför taktiskt betingade politiska skäl att sätta ljuset på det som inte de andra vill sätta något ljus på.

Annat är det tyvärr med Miljöpartiet. Man var till och med drivande för att Sverige skulle dras in. Under Natobefäl. I ett krig där man blandade civila och militära verksamheter i en enda röra. Stridande mot allt vi lärt oss genom så många år. Detta var för övrigt ett av tre skäl till att jag slutade vara medlem. Det nuvarande språkröret - han var då journalist - Gustav Fridolin har också reagerat.

Nu är man således överraskade över att svenska soldater tagit kål på - som militären uttrycker det - några dussin afghaner.
 
Militären vill givetvis försakliga de människor man dödat medvetet eller av misstag eller av rädsla eller av den enkla anledning att man inte sett afghaner som riktiga människor utan räknat dem som om de vore ägg. Dussin används också för att beskriva något medelmåttigt eller alldagligt. Vi talar till exempel om dussinmänniskor och dussinromaner.

Vid ett terrorangrepp på Sergels torg hade ingen sagt att ett par dussin svenskar dog. Men afghaner går det bra med. Det är förvisso militär logik, men det är också uttryck för den sorts rasism som underlättar för soldater att döda. Att försakliga den andre. Det sker i Israel, det sker i Palestina, det sker i krig var de än förekommer. De andra är inte riktiga människor. De kan räknas i dussin. Ungefär som icke utvecklade människor, som ägg.

Det goda i att dra ÖB till  försvarsutskottet är att Högkvarteret möjligen tvingas berätta det som alla vet men inte vill veta eftersom det solkar bilden av det rena och goda. Generellt uttryckt: militära ledares bästa vän är, och har alltid varit, lögnen. Det ingår. Och måste förmodligen ingå. Enligt den militärpolitiska logik som är förutsättning för verksamheten. Problem uppstår på flera sätt. Rent demokratiskt. Ibland kallar man det att man redovisar fragment. Nuförtiden är den svenska strategin att inte nämna antalet döda alls - dels eftersom den lilla klick som vet inte vill att medborgarna skall veta, dels eftersom kunskap om hur många svenska soldater dödar kan trigga till hämnd på svenska torg.


Men det finns skäl att också påpeka att Högkvarter inte riktigt tar de enskilda soldater som de facto har utfört sitt uppdrag i ett krig på allvar. Bilden av mysdresstillvaro och trevliga samtal med små barn och tacksamma byäldsten som uppskattar gulblå vänners närvaro är liksom lättare att sälja in. I den bilden passade ju också det faktum in att man i Högkvarteret  inte ens försåg sina soldater med ordentliga skyddsfordon under lång tid.