Song of the shrimp...

Fredagskväll och inget bokat under helgen. En lätt doft av 70-tal. Stearinljus i biblioteket. Katterna ligger och spinner. Elden sprakar. Räkor och vin. Sånt där ekologiskt cykelvin. Pratar om det absurda i tidningars och teves fäbless för att göra hysteriskt löjliga recensioner av vin. Varför inte för kakao, kaffe, te och spenat?  Leonard Cohen och Sharon Robinson i högtalarna. Ljuvligt. Den här...

Mitt i alltihopa stirrar svarta ögon från avbrutna räkhuvuden på mig. De ligger i en halshuggen hög på tallriken. Och jag tänker på den här fåniga låten, trots att det inte passar in riktigt...Ha en bra helg!

PR-byrå tar fram klimatrapport åt Svenska kyrkan

En PR-byrå har "hjälpt" Svenska Kyrkan att ta fram en klimatrapport. Rapporten är högst elementär och det vore tragiskt om kyrkan betalat mer än några tusenlappar för PR-byråns standardarbete som redan gjorts så många gånger förr. Kyrkans själslösa rapport berättar - för vilken gång i ordningen? - att elbilar kan drivas av el från solceller och att vi kan bygga el-motorvägar.

Jodå, cykel-motorvägar finns också med. Rapporten meddelar, som om den vore skriven för Tillväxtverket, att vindkraften är bra för tillväxten, biobränslen är bra för tillväxten och att klimatåtgärder minsann kan bli en tillväxtkick. Tillväxten kan ge jobb - eller om det var jobben som skulle ge tillväxt... Hej och hå.

Funderar på hur f.d. ärkebiskopen K.G. Hammar - som är en av författarna i den tillväxtkritiska antologin Att svära i kyrkan - har att säga.

Som troende ateist tycker jag att det vore en fördel om en rapport från Svenska Kyrkan innehåller åtminstone något som har anknytning till någon sorts teologisk bas. El-motorvägar i all ära men kyrkan borde ha någon sorts analys utifrån den mer vertikala kommunikation jag antar att man bedriver - t ex om sådant som Stefan Edman saknar i rapporten: resonemang om konsumtionens, livsstilens och värderingarnas betydelse.

PR-byrån (Westanders) skall även hjälpa kyrkokansliet att planera utspel som ska nå ut i medierna, meddelas av Kyrkans Tidning.

Ett biskopsbrev i klimatfrågan är att vänta. Det är bara att hoppas att allehanda PR-byråer håller sina välbetalda tassar borta från detta. Annars riskerar biskopsbrevet bli lika sterilt som konsultrapporten. Svenska kyrkan kan bättre, engagemang för klimat och miljö finns inom dess väggar. Ta vara på det!

After work

 Så här presenteras den nya boken After Work av förlaget:

Arbete är en institution. Jobben är den viktigaste politiska frågan. Samtidigt blir arbetstillfällena färre. De som har jobb arbetar för mycket, de som inte har det straffas och kontrolleras. Att hålla hjulen snurrande tär också på miljön. Men det finns alternativ till arbetslinjen.

I antologin After Work. Farväl till arbetslinjen diskuterar författarna idéer som arbetstidsförkortning, medborgarlön, lokala valutor och friår. De beskriver hur synen på arbete har vuxit fram historiskt och teoretiserar begrepp som arbete och fritid på ett nyfiket och kritiskt prövande sätt.

Vill vi ha jobb till varje pris? Är alla jobb nödvändiga? Att kritisera lönearbetet är att rucka på det moderna samhällets grundval. Det väcker frågor om kapitalismen, men också om vår existens. Vilket värde har människan i ekonomin och hur ser människans villkor efter arbetet ut?

Den första svenska antologin om arbetskritik spänner över fält som idéhistoria, ekonomi, sociologi och politisk filosofi. Författarna är akademiker, aktivister och journalister som delar insikten att arbetslinjen har nått vägs ände.

Boken är en lättillgänglig introduktion till arbetskritik i dag och en plattform för vidare debatt. Bland de medverkande finns Birger Schlaug, Rasmus Fleischer, Ann Ighe, Linn Spross, Mathias Wåg, Jon Weman, David Graeber, Lasse Ekstrand, Samira Ariadad, Ylva Lundkvist och många fler.

Redaktör är Kristian Borg, kulturjournalist på Fria Tidningen.

Utkommer 2 december.

Bokfakta
Titel After work. Farväl till arbetslinjen
Format häftad, 150×220 mm
Omslag och form Daniel Andréasson
Sidantal 202
ISBN 978-91-977495-9-6

Säg det i toner...

Med anledning av gårdagens Lambertz walk...

Läste att Bert funderar på att bilda ett nytt parti, som om inte det gamla var nog:

Minnen

Minnesbild av Pontus...

Gamla minnen som väcks upp kommer alltid att förändras lite varje gång man tänker på dem… 

Så skriver hjärnforskaren Pontus Wasling i sin bok Minnet. Om detta ska vi samtala ikväll. Kunskapskanalen 19.00.

Inom den politiska sfären är vi dålig på att utnyttja de kunskaper som finns, särskilt om de strider mot ideologiska föreställningar. Skoldebatten är ett sådant exempel. Vad värre: när vittnen i domstolar berättar om vad de sett, hört och upplevt så tas de fortfarande på allvar. Trots den kunskap som faktiskt finns om  hjärnans förmåga att berätta sagor snarare än att berätta om vad som verkligen hänt - begreppet vittnesutsagor är på det sättet relevant...

Själv har jag tydliga minnen av sådant som hände när jag var språkrör. När jag sätter näsan i anteckningar från den tiden märker jag att minnet sviker, lägger tillrätta, formar en historia som på något sätt känns logisk. Ett tecken på att min hjärna fungerar bra, tröstade en hjärnforskare för en tid sedan. Att det var bättre förr, är en konstruktion av hjärnan. 

Frågan är om minnen alltid förändras i en riktning. Behöver vi livslögner? Det skall jag fråga Pontus Wasling om.

Vad händer förresten när den nya tekniken kommer att ge oss möjlighet att ägna oss åt lifelogging och samla allt vi upplever i ett elektroniskt exakt minne? Hur kommer hjärnan att reagera när den omedelbart avslöjas som skojare om den börjar manipulera med minnen - facit finns ju i det elektroniska minnet? Hur kommer vi att uppleva våra liv när det elektroniska minnet registrerar allt, istället för att som hjärnan redigera bort oväsentligheter...? Kommer vi att våndas över hur trista våra liv är, hur vi går upp, äter samma frukost dag efter dag, åker till jobbet, jobbar med något av mer eller mindre stor betydelse, går på gallerian, köper nåt vi inte behöver, åker hem, ser på teve och dator, kanske älskar lite slentrianmässigt och somnar. 

Hur klarar vi av att bli medvetna om att mer än 90 procent av våra liv fylls med med sådant som vår hjärna, för att vi skall stå ut, redigerar bort från minnet? Kommer det att uppstå mänskliga behov av att manipulera också det elektroniska minnet? Kan det vara en affärsidé att sälja minnesredigeringsprogram?

Självklart kommer jag också att be Magnus prata om ett av de mer klassiska fallet inom hjärnforskningen. Offret går under namnet HM. Man tog bort hippocampus på honom, av ren välvilja och upptäckte något ganska förfärande. 

Sen är det förstås det där med arbetsminnet. Garanterat tragiskt. Försök att komma ihåg ett telefonnummer som du just fått redovisat för dig... Eller sådana där förbaskade långa sifferserier som man skall skriva in när man betalar räkningar. Arbetsminnet i hjärnan är starkt begränsat... Trots att vi kallar oss homo sapiens.

Förresten måste jag fråga hjärnforskaren om han tror på änglar... Och om det är någon mening med att skriva memoarer.

Kunskapskanalen 19.00

En bok, en författare

Repris 23.55 samt imorgon 09.00

Kan du inte vänta så finns samtalet här redan nu.

Bekymmersam devalvering

Besvikelse är det som kännetecknar kommentarerna efter klimatmötet i Warszawa. På DN-Debatt har MP talat om behovet av en attitydförändring. Vilket förstås är helt riktigt. Partiet bör förstås vara det ledande i klimatfrågan. Inte minst inför EU-valet.  Och lär säkert också vara det.

På DN-debatt kräver MP att EU minskar utsläppen med 60 procent fram till 2030. Inför förra EU-valet krävde MP en EU-strategi som gick ut på minskning med 80 procent fram till 2020. En kraftig devalvering har således skett. Varför denna devalvering när man samtidigt påpekar att situationen är än allvarligare idag än för fem år sedan?

"Det är bekymmersamt att några länder tagit steg bakåt", skriver Åsa Romson och Isabella Lövin i DN-artikeln. Det är även bekymmersamt att MP tagit steg tillbaka.

Förutom att MP, som rimligen har i uppgift att ligga längst fram och dra, minskar sina ambitioner uppstår ett följdproblem när man skjuter fram målsättningen från 2020 till 2030 utan att betona att det är utsläppen av den totala mängden växthusgaser som är avgörande för klimatets utveckling. Det blir lätt feltänkt när ett mål sätts långt fram, man skapar en bild av att det inte är nu vi måste börja. Koldioxid vi släpper ut idag stannar i atmosfären i över 100 år. Därför är det våra samlade utsläpp som är avgörande.

Genom att skjuta fram utsläppsmål till 2030 spelar man, medvetet eller omedvetet, med i det taskspel som bygger på idén: inte nu, utan sen. Ska vi lita på forskarna, och det bör vi rimligen göra, så är det nu vi måste börja minska utsläppen. Inte sen. Idén om att först ska vi ha tillväxt så vi får råd att sedan åtgärda problemen som uppkommer av tillväxten är förkastlig. Den strategin har körts i snart trettio år... och "sedan" har en tendens att medan åren går förbli "sedan".

Jag anar att MP:s medlemmar nu, precis som tidigare, har större ambitioner när det gäller klimatfrågan än vad partiledningen har. Så var det inför förra EU-valet. Då fastställde en kongress hur MP:s valmanifest skulle se ut, man körde över partiledningens förslag. Man krävde mer av MP:s EU-parlamentariker. Inför det här EU-valet sköter partiledningen det mesta av valmanifestet utan inblandning av någon kongress.

Jag har ingen anledning att ifrågasätta att MP lär bli det parti som vill mest i klimatfrågan. Men det ger signaler till andra när partiet devalverar sina mål och skjuter dem än längre in i framtiden. Jag anar, utan att ha minsta belägg för det, att devalveringen är en signal till kommande regeringsbildare. Vi tar steg tillbaka, tro inte vi blir omöjliga att ha att göra med.

Ska bli intressant att se hur MP:s medlemmar reagerar när de mer allmänt förstår att partiledningen devalverat de målsättningar som just medlemmarna tidigare krävt. Och: finns "risken" att något annat parti inför EU-valet lägger fram såväl mer långtgående mål som en strategi för att nå dit?

Så var då klimatmötet avslutat. Det blev som förväntat. Nästan ingenting. Frågorna som söker svar känns alltför svåra. Dagarna går, åren går, decennierna går. Utsläppen ökar för var år. Politiker, marknad, fackföreningar skjuter på det oundvikliga. Det är så människan fungerar när vi söker smita undan det obehagliga och söker tröst i udda röster som hellre söker brister i forskningen än tar riskerna på allvar. Dagarna går, åren går, decennierna går... Och vi lever som vanligt. Av rädsla för förändring. Vi lever som vanligt och risken att den oundvikliga förändringen bli kaotisk och helt okontrollerad kommer allt närmare. Har vi tur är vi döda då och slipper uppleva skammen.

Gör som initiativtagarna...

Billy Larsson, Leg psykolog
Birger Schlaug, Samhällsdebattör
Nina Björk, Kulturskribent
Bengt Brülde, Professor
Annika Lillemets, Riksdagsledamot
Christina Ringsberg, Konstnär
Stellan Tengroth, Civilingenjör
Alf Hornborg, Professor
Annki Hedström, Banktjänsteman
Charlotta Saldert, Leg logoped
David Jonstad, Journalist
Angela Aylward, Föreläsare

... skriv på du också!

Radikalisera klimatpolitiken nu

Så har då Folkpartiet klippt till... sig självt.

Så har då Folkpartiet klippt till. Sådant som tidigare var att se som något som snarast liknats vid kommunism eller grönt flum har numera blivit liberalt. Det går undan. När ett val närmar sig. Och väljare visar sig vara sådär lagom roade av riskkapitalbolag. Nu är högsta folkpartistiska retoriska budskap att riskkapitalisterna skall bort från skola och äldrevård

Uppenbarligen har man sett något. Som många av oss sett länge. Nämligen att det är skillnad mellan frihet för fysiska personer och frihet för juridiska personer. Eller rakare uttryckt: skillnad på frihet för människor och frihet för kapital

Hur vore det med ett parti som formulerade det så här: Vårt mål är frihet i kultur- och vardagssektorn för människor, syskonskap i ekonomin och absolut jämlikhet inom rättssystemet

När friheten hamnar på fel ställe är det inte bra. Lika illa är det om syskonskapet hamnar i rättssystemet eller om den absoluta jämlikheten hamnar inom ekonomin. Vägen till ett samhälle med ovanstående tregrenade vision är lång – men som vision är den klart bättre än det slags visioner som riksdagens partier numera stoltserar med och som går under begrepp som arbetslinje och jobbpolitik. Risken är att någon börjar undra varför partiernas främsta mål är att skapa mer arbete… Svaret på den frågan riskerar leder till andra frågor som få politiker vill ställas inför.

Det mest intressanta med Jan Björklund utspel var nog hans berättelse om hur han upptäckt...
... fortsättning i min senaste krönika i HD som finns här.

Tove och Ursula på Östermalm - och Hjalmar i Helsingborg

Hotellfrukost. Helt ensam i matsalen, eller vad man skall kalla den. Aktar mig för äggröran, den är fejk. Snart på väg till SVT för Nyhetspanelen med Ursula Berge och Tove Lifvendahl igen. Östermalm brukar ligga tyst och stilla så här dags. Och flådiga stadsjeepar står och ruvar för att snart få överlämna löjligt och onödigt stora mängder kolatomerna till atmosfären på det att mindre bemedlade kommer att få det ännu lite värre i framtiden. Nu ska jag berätta lite snabbt om Hjalmar Jönsson.

Biblioteket i Helsingborg

Söndag 15.00

Elin Wägner - "den modiga lilla Quinnan..."

Föreläsning av Birger Schlaug

Hjalmar Jönsson. Det var så han hette. Han jobbade som redaktionschef på Helsingsborgs-Posten.  Och han blev stört förälskad i en ung flicka som hette Elin.

Det blev inte bra.

Elin hade följt med sin far till Helsingborg. Han hade blivit rektor för det alldeles nya läroverket. Året var 1897. Och Elin hade blivit femton år. Hon gick i Appelgrenska flickskolan, men hoppade av ett år före examen. Trots stor begåvning. Hon vägrade skolan därför att hennes far – den djupt konservative Sven Wägner - sagt att hon, som ändå bara var flicka, inte skulle inbilla sig att hon skulle få fortsätta att utbilda sig… Vad var det då för mening att gå färdigt i den skola som ändå inte undervisade henne i något hon inte redan kunde?

Någon mor som kunde stöttat henne hade hon inte. Modern hade dött i barnsäng. Inte kunde någon då ana att Elin skulle bli den andra kvinnan i Svenska Akademien. Men så blev det. Trots många års kamp för kvinnors rösträtt, fred och miljö.

Trots? Ja, trots. För herrarna i Svenska Akademien hade hon länge varit ett gissel. Så radikal, så uppnosig, så mycket tjat om kvinnors rättigheter och så det där tjafset om fred med Jorden. Men hon skrev ju så bra.

Det upptäckte man på Helsingborgs Posten också. Att hon skrev bra. Hon var 19 år när hon kom dit, Det var där hon träffade på Hjalmar Jönsson. Som blev betuttad i Elin. Och Elin blev förälskad i tanken att någon var förälskad i henne. 

Det smögs.  För vad skulle den konservativa ägaren av tidningen säga om han fått veta… Vad skulle Elins far säga… Vad skulle Hjalmars fästmö säga… Skandalen lurade i varje hörn. Och närmade sig i samma takt som Elin gjorde succé i tidningen. Hon skrev recensioner, nyhetsartiklar, översatte telegram från stora världen och skrev till och med noveller – den första var införd redan den 21 augusti 1901. Den hette En modig liten Quinna.

Och det var väl det hon var. En modig liten kvinna. Hon flydde från Hjalmar. Flyttade till London. Försörjde sig till nöds genom att skriva artiklar. Pengar var det ont om, hon bodde sunkigt och inte blev det bättre av att Hjalmar kom farande.

Vad som hände då vet vi inte. Elin har aldrig berättat. Men Hjalmar åkte hem. Och troligen genomgick Elin en abort – som var förbjuden i både England och i Sverige. Men vad skulle hennes far säga om hon kom hem och var gravid? Genom en förlovad mans försorg? Vad skulle Helsingborg säga? Hur mycket skulle inte fadern få skämmas i det etablissemang där han blivit en stor man…

När Elin kom hem var hon tystlåten. Hon sökte upp Hjalmar. Och fann honom i sin systers säng.  Hon flydde från Helsingborg. Till Småland och sina morföräldrar.  Elin var förtvivlad. Och inte blev det bättre den dag då familjen badade i Bergsjön. Och hennes halvsyster drunknade.

Elin hade simmat ut och försökt rädda henne. Det gick inte. Elin slutade prata, hon slutade äta, hon var nära döden. Men då kom pigan Linnea Johansson…

Resten skall jag berätta på söndag. På Helsingborgs bibliotek. Då ska jag också berätta hur Elin Wägner förändrade hela mitt liv.

Warszawa COP19

FN:s klimatmöte COP19 i Warszawa går idag in på sin elfte dag.  Framgångarna lär utebli, även om en och annan politiker retoriskt kommer att meddela en och annan framgång för att motivera sin egen insats.

Läget är följande:

• FN:s klimatpanel IPCC har meddelat att människan med 95 procents säkerhet orsakat den globala uppvärmningen.

• FN:s miljöprogram Unep har meddelat att akuta åtgärder måste sättas in omedelbart om den globala medel temperaturen inte ska öka mer än de två grader som kan minska risken för katastrofala följder.

• Global Carbon Project meddelade häromdan att utsläppen av koldioxid beräknas bli större än någonsin i år.

• Kunskapen om växthuseffekten har tydligt funnits sedan mitten av 1980-talet men utsläppen har ökat som följd av den ekonomiska tillväxten, marknadens ointresse av långsiktiga frågor och den politiska sfärens ovilja att ta kortsiktigt obekväma beslut.

• Länder som USA och Kina är fortfarande negativa till s.k. bindande internationella avtal.

• Länder som byggt sin välfärd på fossila bränslen vill inte stå för kostnaden för det man ställt till - samtidigt som man vill förhindra andra länder att göra det man själva gjort.

• Regeringar i länder som Sverige och Australien anser det vara viktigare att aktivt skapa ökat utrymme för privat konsumtion än för investeringar för att minska utsläppen.

• Inte ens klimatförhandlingar är befriade från spioneri från bland annat USA. Dokument från Eric Snowden har avslöjat att sådant skett i samband med mötet på Bali 2007.

Bland det positiva, utifrån klimatfrågan, finns ändå följande:

• Utsläppen av koldioxid kommer att minska - men mycket annat kommer att skapa enorma  problem för människor - vid de framtida finanskriser som är oundvikliga i den fas som kapitalismen nu befinner sig.

• Tysklands politiska beslut att satsa på flödande energi har lett till att priserna för t ex solceller rasar i en takt som få trodde var möjligt - men även solceller byggs av ändliga råvaror...

• I Sverige är villaoljan nästan helt utfasad som följd av beslut om den gröna skatteväxling - där just skatten på villaolja var den starka, och mest hatade, profilen - som MP tvingade fram i samarbetet med Göran Persson i slutet av 90-talet.

• Vi befrias snart från Polen som arrangör för klimatförhandlingar, nästa gång  blir det Frankrike. Polen är känt som sabotör av klimatförhandlingar - men klassas av Svenskt Näringsliv som föredöme när det gäller företagsklimat... Förmodligen hänger det ihop.

I den tragiska skålen ligger bland annat följande:

• Det finns inga som helst politiska beslut på global nivå som pekar på att vi kommer att nå det 2-gradersmål man satt upp

• Som väntat kommer ett land som gjort sig beroende av kärnkraft att efter en katastrof öka användningen av fossila bränslen på det sätt som Japan nu gör.

• Länder som Sverige vägrar att inse sin egen roll i klimatförändringarna genom att bortse från de utsläpp som sker in andra länder som följd av den konsumtion och livsstil som bär upp jakten på ekonomisk tillväxt.

• Tankesmedjor - som t ex den "grönliberala" tankesmedjan Fores - agerar som duktiga, och ganska välbetalda, idioter när man envisas med att inte - om jag nu spetsar till det lite - låtsas begripa kopplingen mellan klimatproblem och jakt på ekonomisk tillväxt.

• Trots tjugo års klimatförhandlingar ökar utsläppen år efter år.

En liten film med gladare budskap än titeln ger sken av...

Portugal

Portugal vann. Ronaldo var bra. Men min barndoms stora fotbollshjälte heter Eusebio. Ronaldo blir ingen Eusebio, hur han än bär sig åt.

För att påminna banemännen om deras brister kan man ju alltid peka på deras låt i 1981 års Eurovision Song Contest.

Donizetti, Presley, Wägner och SÄPO

Ett sådant här år, när den tungrodde Wagner uppmärksammas, kan man ju alltid demonstrera genom att lyssna på Gaetano Donizettis L'elisir d'amore. Går nu på Göteborgsoperan. Det gör den rätt i. En kärleksdryck säljs av en skojare. I Göteborg säljs dåliga ursäkter av andra skojare. Synd, en klart trevlig stad annars.

När jag ändå är inne på det tunga kulturspåret kan nämnas att SvD:s kulturkrönikör Harry Amster meddelar att Dalarnas museum köpt in Sveriges första elgitarr - som är prototypen till Hagströms storsäljare. Harry Amster meddelar även att Elvis spelat på Hagströmgitarr. Vilket inte är sant. I sin enda TV-show (Comeback -68) höll han i en sådan gitarr (Hagström, Viking II) eftersom den var snyggast av dem som för tillfället fanns tillgängliga i lokaliteterna. Men spela offentligt eller i studio gjorde han aldrig på en Hagström. 

Kulturen fortsätter... Det meddelades idag att det nu är "möjligt för polisen, Säpo och landets övriga brottsbekämpande myndigheter att själva plocka ut information om det som 100-tusentals svenskar gör på internet och i telefonen direkt från trafikdatabasen". Allt givetvis för att värna trygghet och demokrati...

Elin Wägner påpekade - apropå ovanstående -  en gång i tiden följande apropå att bygga upp system med demokratiska och goda avsikter: "När trådarna är samlade i en hand, kan de lätt flyttas över till en annan. När människan blir van att lyda bemannar hon snart sådant hon inte skulle bemanna om hon inte blivit van att lyda...".

PS!
Den som undrar vad som finns för godbitar i Gaetano Donizettis L'elisir d'amore kan alltid lyssna på numren här nedan - den inleds med två versioner av Una furtiva Lagrima, den ena av Pavarotti och den andra så elegant, så fjäderlätt och så utan maner och ansträngning av Jussi Björling i en inspelning från 40-talet. Maria Callas i Donizettis Anna Bolena går inte att undvika, även om man vill, i detta sammanhang.

En halv seger för STEG 3

Vad gör vi när tillväxten inte fortsätter? Det är STEG 3:s mål att få igång ett sådant offentligt samtal. En halv seger är på gång...

Vi vet att tillväxt gått hand i hand med massaker av den biologiska mångfalden, skövling av naturresurser och ökande globala miljöproblem. Vi vet också att den senaste tidens tillväxt upprätthållits genom att nationers och hushålls skulder ökat - tillväxten har varit skulddriven. 

Bortom BNP-tillväxt. Scenarier för hållbart samhällsbyggande heter ett projekt där forskare ska undersöka hur en hållbar samhällsutveckling skulle kunna se ut "om tillväxten bromsar upp".

Sent tillkommet eftersom en lång omställningssträcka hade varit att föredra än de mindre genomtänkta ad-hoclösningar som lär bli följden när tillväxtsystemet krackelerar.

– Den här forskningen förbereder samhället på de utmaningar som kan komma om tillväxten minskar. Samtidigt tittar vi på möjligheter för att skapa en mer hållbar utveckling, säger Åsa Svenfelt, som är en av två ledare för projektet.

KTH, Uppsala universitet, Lunds universitet, Svenska miljöinstitutet (IVL) och Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) är några av de inblandade parterna.  Är det som om räven skulle utreda säkerheten i hönsgården - eller vågar man gå utanför den norm som tillväxtsamhället cementerat? Lite om bland annat forskningens problematik och tillväxtparadigmet skriver jag här.

Mer om forskningsprojektet finns här.

Blå himmel, natt som dag

Blå himmel, klar luft, fjärden ligger stillsamt vakande. Jag läser några rader från Anna Eks blogg. Hon citerar en 13-årig pojke från Waziristan i Pakistan:

  
”I no longer love blue skies. In fact, I now prefer grey skies. The drones do not fly when the skies are grey… When the sky brightens, drones return and we live in fear.”
 
Pojken vittnade tillsammans med sin syster nyligen inför den amerikanska kongressen om hur deras liv påverkas av drönare. De miste sin farmor/mormor i en drönarattack när de var ute på fälten och odlade okra.  Sju andra barn omkom också i attacken.

Är det på detta sätt vi skall få människor att tro på demokrati? På västerlandet? Vad är det vi skapar? Hur hade du reagerat om dina barn blev dödade av en amerikansk drönare på väg till skolan? Hade du nöjt dig med svaret att dom tyvärr var på fel plats vid fel tillfälle? Eller att demokratins bomber är bättre än talibaners?

Totalt har det i Pakistan utförts minst 340 attacker med amerikanska förarlösa plan och studier har dokumenterat 884 civila offer, därav 176 barn. Förutom döda och fysiskt sårade följer stora psykologiska problem i spåren av drönarna. Hur kan det komma sig att Sverige samverkar militärt med en makt som bär sig åt på detta sätt?

Så här när feminismen uppmärksammas ett tag...

Så här när feminismen uppmärksammas ett tag i den politiska debatten (skrev om det igår) så känns det naturligt att upplysa Jan Björklund och de andra om Elin Wägner och det mod hon visade i kamp för kvinnors rättigheter, miljö och fred. 

Elin Wägners radikalitet var både bredare och djupare än de traditionella arbetarförfattarnas eftersom hon vävde samman kampen för kvinnors rätt till frihet och jämställdhet med både fredsarbete och ekologisk grundsyn. Hon var den första ekofeministen. 

När hon dog 1949, sextiosju år gammal, hade hon skrivit mer än 30 romaner, en mängd noveller, artiklar och manus till både radio och film. Alltid radikalt och engagerat, ofta mästerligt, och humoristiskt, formulerat. Med sinne för både det fjäderlätta och tungt analyserande.

Frågan om kvinnlig rösträtt var central för Elin Wägner. Sverige låg efter de övriga nordiska länderna. I den ryska lydstaten Finland hade kvinnor fått rösträtt redan 1906. I Sveriges riksdag hade visserligen liberalen Fredrik Borg 1884 motionerat om kvinnlig rösträtt på lika villkor som männen, men utan framgång. Greve Sparre kritiserade förslaget med motivet att det skulle bli för trångt i riksdagshuset eftersom kvinnorna hade så vida kjolar…

Det dröjde ända till 1921 innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Ytterligare sex år dröjde innan flickor fick tillträde till läroverk på samma villkor som pojkar. Och fram till 1939 hade arbetsgivare rätt att avskeda kvinnor på grund av förlovning, äktenskap, graviditet eller förlossning. I kampen för kvinnlig rösträtt och kvinnlig frigörelse var Elin Wägners böcker murbräckor som ihärdigt och skoningslöst under decennier hamrade på patriarkatets murar.

Sv Akademiens utgåva

I Pennskaftet (1910) beskriver hon humoristiskt och ömsint hur idealism och lust driver liberala kvinnor att, i nästan religiös anda, arbeta för kvinnlig rösträtt. Men också hur motståndet gjorde sig hört från såväl överklassens som medelklassens och arbetarklassens kvinnor. Vad skulle hända med familjerna om kvinnan fick rösträtt? Hade man en bra man som förmyndare var det väl inga problem? Var det verkligen kvinnligt att behöva bekymra sig om politik? Och vad begrep arbetarrörelsens fattiga kvinnor?

Pennskaftet uppfattades som en av det årets främsta böcker. Genom rappt språk och humoristisk dialog lyckas Elin Wägner på ett lysande sätt beskriva den tidens många samhällsproblem. Men Elin Wägner vågar även beskriva rösträttsrörelsens inre liv, intriger, kompromisser och tvekande. Hon faller aldrig för förenklingarnas frestelse när hon utmålar de män som dyker upp i handlingen, tvärtom, här finns ingen kollektiv skuldbeläggning utan varje man, liksom varje kvinna, beskrivs som individer.
  Elin Wägner ogillade ”maninnor”, kvinnor som efterapade män i val av kläder och livsstil. Hon ville ge kvinnor frihet att vara de individer de är, inte kopior av de roller som män intagit.
 
Hon såg ingen konflikt i att värna moderskapet och att samtidigt plädera för kvinnans frigörelse. Hon menade att kvinnan hade lika stor rätt till arbete som till familj och barn eller vilka relationer hon så önskade. Valde hon att föda barn utanför äktenskapet så var det hennes sak och för detta skulle hon inte straffas. Och fick hon möjlighet att förälska sig i medelåldern – ”råka ut för en vårflod i augusti” – så hade hon sin fulla rätt utan att bli klandrad och fördömd.

Om en kvinna lever som en man så blir hon omyndigförklarad – det är temat i Natten till söndag (1926) som kom ut 6 år efter den allmänna rösträttens införande… Även då riskerade kvinnor att bli omyndigförklarad om de använde sina pengar på ett sätt som män ansåg ”oförnuftigt” – än värre om de också valde att leva utanför äktenskapet. ”Jag levde inne i en för mig osynlig byggnad, konstrikt sammanfogad av lagar och förordningar, som männen plitat hop under århundraden, och där de bodde med oss.” Så beskriver hon träffsäkert samhället i romanen.

Elin Wägners syn på jämställdhet brukar jämföras med den syn Ellen Key hade. Key menade att mannen stod för hjärnan och kvinnan för hjärtat i det system som upprätthåller samhället. Skillnaden mellan man och kvinna var strikt biologsikt betingad. Samhället skulle, enligt Ellen Key, bli bättre den dag kvinnan fick möjlighet att föra ut sina moderegenskaper i det offentliga livet. 

Ellen Keys uppfattning var att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor bar med sig intellektuella, emotionella och psykologiska olikheter som på ett ödesbestämt sätt gett dem olika samhällsuppgifter. Elin Wägner, som förde brevväxling med Ellen Key och på många sätt beundrade henne, delade inte denna syn på feminism, på kvinnligt och manligt. Elin Wägner menade tvärtom att begreppet kvinna inte alls bara var biologiskt bestämt utan även kulturellt konstruerat och direkt beroende av samhällets maktrelationer. Medan Ellen Key menade att kvinnor nog kunde bli arkitekter för att konstruera barnstugor och lekrum, menade Elin Wägner att kvinnor kunde bli arkitekter. Punkt. 

Elin Wägner var inspirerad av den sydafrikanska författaren Olive Schreiner som gett ut boken Kvinnan och arbetet 1911. Schreiner menade bland annat att kvinnor ”känner människobarnets historia” till skillnad från mannen. Kvinnor vet vad det kostar att bära på ett barn, att föda ett barn, att mätta ett barn – och därmed kommer kvinnan att, så fort hon får rösträtt, avskaffa krig och våld som metod att lösa konflikter.

Just detta – att kvinnor som vet vad det kostar att föra fram liv – var något som också fick Elin Wägner att fast och fullt tro på att kvinnors rösträtt verkligen skulle leda till nedrustning och pacifism. Efter det att åren gick blev hon djupt besviken på att kvinnor inte använde sin rösträtt för att driva fram en annan ordning, en fredens och nedrustningens ordning.

Elin Wägner var djupt kritisk till uppdelning av män och kvinnor. I samband med att Socialdemokraterna och Högern (som då hette Allmänna Valmansförbundet) bildat kvinnoförbund, där kvinnor skulle få leka för sig själva medan männen tog besluten, skrev hon en essä i tidningen Tidevarvet (1923) i vilken hon motsatte sig ”ghettoiseringen”. Hon kritiserade att kvinnor hänvisades till att skriva tidningsartiklar som riktade sig till kvinnor, att böcker skrivna av kvinnor riktades till kvinnor… Liksom hon kritiserade att ”svarta magistrar” i USA blev hänvisade till att läsa med svarta barn, att svarta tandläkare i Frankrike blev hänvisade till att laga svartas tänder.
 

Kön och ras kan inte vara skäl för gränsdragning, menade Elin Wägner. Detta är bara en form av maktutövning som ”den vite mannen, härskaren som lagt jorden under sig” använder för att bibehålla förtryck, makt och egen vinning. Hon skrev: ”Det var en tid, då det blåstes i horn för den första kvinnliga läkaren, juristen och journalisten. Trumpeten skulle kanske ha blivit mindre livligt begagnad, om man då kunnat förutse, att deras efterföljare skulle hänvisas att öva sin verksamhet blott och bart i sin egen avskilda värld. 

Men, menade Wägner, även "framtidens män" underställs den vita mannens härskarmentalitet. I hennes böcker finns oftast åtminstone en "framtidens man" som förstår sig på kvinnors rättigheter såväl som verklig fredssträvan. Hon skrev:

 

"Bland dem (framtidsmännen) är naturligtvis Gandhi den främste, emedan han först av alla folkledare i världen fick den idén att den vita civilisationen var förgänglig och kunde och borde i så hög grad blandas upp med andra tillsatser från andra raser att den miste sin exklusivitet, men vann en framtid. (-) Framtidens män förstår att människan dukar under i sin hopplösa kamp för anpassning till den mekaniska tillvaron..." 

Hennes analyser kan likna marxismen när det gäller hur hon ser på systemets oundvikliga kollaps. Också i hur hon förväntar sig att de många maktlösa människorna skall vakna upp och förändra. Men Elin Wägner syftar djupare än till bara klasskamp, för också den kommer att domineras av män. Hon ser möjligheter i delaktig demokrati och i självständiga enheter i samverkan där män och kvinnor samarbetar "utan skrank emellan, på lika villkor och på samma plan". Kvinnan måste ha rätt att såväl ha familj och barn, som möjlighet till varje arbete utanför familjen; annars skulle hon hållas som mannens fånge därför att hon saknade ekonomiska möjligheter att själv ha kontroll över sitt liv och sin framtid. 

Elin Wägner kom i viss konflikt med Alva Myrdal och marxisterna. Hon såg nämligen redan 1941 faran i att bygga stora system, om än i det godas tjänst och med ädla syften, eftersom system alltid kan "övertas av krafter med onda eller snöda syften". Det gällde allt från storskaliga institutioner för barn och äldre till politiska system. Hon hänvisar till en av de fredliga fäderna för anarkismens, Peter Kropotkin. Skulle hon tvingas välja mellan Marx och Kropotkin vore valet lätt. 

Kropotkin myntade begreppet inbördes hjälp som svar på kapitalismens inbördes kamp, och hade dessutom redan trettio år tidigare påpekat risken för att även arbetarna skulle utöva "den kolonialistiska imperialismens" idé - enda sättet att motverka detta var att decentralisera, utveckla självtillit, överblickbarhet och energihushållning samt producera mer lokalt för lokala behov. Som hand i handske för Elin Wägner, som på alla sätt tänkte globalt, men förstod vilken av det lokala.

Elin Wägner var en av kvinnorna i Fogelstadgruppen som bland annat drev Medborgarskolan på Fogelstad. I denna folkhögskola gavs kvinnor ur olika samhällsklasser möjlighet att studera hur samhälle och politik fungerar – teoretiskt och genom praktiska övningar. En pedagogik utformades, som än idag känns modern. 

Förutom Elin Wägner bestod gruppens kärna av Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Ingen av kvinnorna tillhörde arbetarrörelsen.

Två av dem var riksdagsledamöter för liberalerna. Det tycks varit skäl nog för den socialdemokratiskt dominerade kommunen att negligera en av nittonhundratalets mest spännande centra… De liberala kvinnorna lät sig förresten, till skillnad från Elin Wägner, förföras av Alexandra  Kollontajs försvar av Stalin.

När Elin Wägner invaldes till stol nr 15 i Svenska Akademin så var hon drygt 60 år. Det var en senkommen bekräftelse på närmare 40 års engagerat skrivande. Året var 1944. Hon hade engagerat sig i krigets vanvett och redan 1938 tagit starkt avstånd både från både nazism och kommunism. November 1938 skrev hon:
  

”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran, de förstår inte att det mänskliga väsendet protesterar mot att slitas från sambandet med naturen, liksom grödan och boskapen protesterar mot att industrialiseras för produktion och profit.” 

Men det var naturligtvis inte Elin Wägners heta engagemang mot diktatorer och för kvinnors rättigheter - än mindre för hennes heta plädering mot militarismen eller hennes starka övertygelse om att människan inte har rätt att våldföra sig på naturen - som öppnade dörren till Akademin.

Nej, allt detta va snarare något som besvärade männen i Svenska Akademin… Dessutom var Elin kvinna, vilket i sig var en provokation. Att hon kunde skriva var höjt över allt tvivel - hon hade redan gett ut närmare 30 romaner, varit en utmanade skribent i tidningar som Idun och Dagens Nyheter. Hon behärskade allt från fjäderlätt ironi, humoristiska vändningar och brinnande pamfletter till sofistikerad, intellektuellt disciplinerad, analys. Men det var inte detta som varit avgörande för hennes inval i Akademien. Motivet var istället att hon skrivit en biografi över Selma Lagerlöf. Lagerlöf var ju den första kvinnan i Akademin - att skriva en biografi över denna kvinna var att betrakta som en bekräftelse på att Akademin, i all sin manliga vishet, gjort rätt som släppt in Lagerlöf i den illustra församlingen.

Som akademiledamot var Elin delaktig i jakten på värdiga Nobelpristagare inom litteratur. Men självfallet tog hon också del av resonemang kring andra pristagare. Jag kan tänka mig att hon rös i samband med utdelningen av Nobelpriset i medicin 1948… Nobelpriset hade just delats ut och den traditionella Nobelmiddagen pågår. Plötsligt tystnar de välklädda männen och de elegant klädda damerna. Akademiledamot Gustav Hellström får ordet och påbörjar sitt hyllningstal till pristagaren Paul Müller: ”Doktor Müller! För en lekman framstår ni som en mänsklighetens välgörare av sådan dignitet att ni behöver ett helgons ödmjukhet för att undvika att drabbas av den värsta av alla andliga sjukdomar – övermod!”.

Dr Paul Müller hade just tagit emot priset för upptäckten av diklordifenyltrikloretan – eller DDT. Vid den högtidliga prisutdelningen hade DDT beskrivits som ”ett undermedel, en välgörare, en räddare i nöden… Och praktiskt taget ofarligt för människan…”. Detta välsignade undermedel hade under några år redan spridits inom jordbruket. Kemikalierna hade kommit, det onda skulle utrotas och överflödets lycka skulle sprida sig med kemikalieduscharna. 

Elin Wägner hade varnat för den naiva idén att insekterna skulle kunna utrotas, hon hävdade att de skulle anpassa sig, att kemikalierna skulle sprida sig genom näringskedjorna. I Väckarklocka, formulerade hon en världsbild som var en helt annan än den som gett Paul Müller sitt nobelpris:

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.”
 
Det var ord och inga visor. Elin Wägners världsbild präglades av att allt hänger ihop. Människan som en art bland andra arter, tillhörande den stora familjen tillsammans med allt annat levande. Allt hänger ihop och hon uppmanade kvinnor och män att värna naturen och förutsättningar för liv. Hennes oro för vad man gjorde med jorden kom ur ett djupt engagemang. Hon skrev: 

"Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren äro jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att motarbeta den. (-) Människan har tillerkänt sig själva oinskränkt äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever, växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och sönderslits under deras strider om dem. (-) Vi här i Sverige äro icke helt okunniga om vilka svårigheter andra länder ha att dras med på grund av jordens revolt, men vi har ytterst svårt att känna igen symtomen på samma revolt när de uppträder hos oss själva." 

Denna ”civilisationskritik” formuleras när andra världskriget avslutas och drömmarna om evig ekonomisk och materiell tillväxt präglar efterkrigstiden på ett naivt sätt. Tron var stark på att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla och förnya jordbruket, industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen, transporterna skulle öka vår frihet med hjälp av exploatering av naturresurser, några ekologiska hinder existerade inte och människans mål var entydigt: lägga jorden under sig. 

Mitt i detta rus av naivitet varnar Elin Wägner för människans kortsiktiga perspektiv och begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”.

 
Det är spännande att jämföra Elin Wägners värderingsgrund med t ex Raquel Carsons, vars bok Tyst Vår kom ut drygt 20 år efter Väckarklocka. Elin Wägners värderingsgrund är den ekosofiska, hon beskriver världen och sambanden i livets väv på ett nästan andligt sätt. Carson har ett mer ytligt perspektiv. Hon beskriver effekterna av DDT och konstaterar att ämnet vandrar i näringskedjorna, hur skogen tystnar när så småningom fåglarna dör. 

Carsons bok möttes med ilska från forskarsamhället. Hon hånades, inte minst i medierna, för att hon var biolog och kvinna – inte kemist och man. Hennes hysteriska kärringprat hotade utvecklingen. Wägners kritik hade snarare mötts med tystnad. De som ändå valde att kommentera förstod oftast inte vad hon ville ha sagt – eller ville inte förstå eftersom frestelsen att söka lättköpt lycka och tillfredsställelse alltid är motor i det som alltför ofta leder till dess motsats. Det var inte politiskt korrekt att hävda att jakten på ”ekonomisk utveckling” skulle driva fram ett samhälle där miljö, djur och människor skulle fara illa. Det var inte politiskt korrekt när Elin Wägner hävdade det. Det är inte politiskt korrekt idag. Hon varnade för den eviga tillväxten: "Inte ens om vi idag skulle simma i bruksartiklar, som tillverkats vid löpande band, skulle vår längtan efter ett rikare liv bli tillfredsställt.”  

Det är märkligt att denna fantastiska kvinna inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Kanske är skälet att hon inte lät sig inlemmas i vare sig arbetarrörelsen eller den liberala rörelsen…

När Svenska Rädda Barnen bildas 1919 är Elin Wägner en av stiftarna. Några år tidigare hade hon varit en av dem som bildat Frisinnade kvinnor och femton år senare var hon med och bildar Woman´s Organisation for World Order, en organisation som samlade en intellektuell kvinnlig elit för att diskutera kvinnors villkor, nedrustning och miljö.

Elin Wägner förskansade sig inte i författarens roll utan deltog aktivt i den offentliga debatten såväl genom artiklar som genom offentliga framträdande. Hon var en analytiker med stort intresse för allt från historia och politik till naturvetenskap och praktisk ekologisk odling. Med skärpa genomskådade hon diktaturer, oavsett om de var röda eller bruna, och hon skapade sig en bild av den orättfärdiga världsordningen genom resor och studier. Hon beskrev hur det ekonomiska systemets drivkrafter driver fram också det sämsta hos företag och människor, hur de stora bolagen byggde in tekniska lösningar så att livslängden för t.ex. glödlampor blev kortare än nödvändigt, hur detta skapade vinster och jobb – men var förödande för vår gemensamma jord och utgjorde ett avskyvärt slöseri med jordens naturresurser. Hon varnade tidigt för frestelsen av att ständigt jaga mer energi istället för att använda den effektivare. 

Elin Wägner såg in i framtiden och var långt före sin tid. Hon vävde samman sina kunskaper och sina visioner till en värderingsgrund som på nästan alla områden var föregångare till den gröna ideologi som växte fram 50 år senare. Hon var, vad vi idag skulle kalla, ekofeminism. Under hennes livstid drabbades världen av två världskrig, kolonialmakters förtryck och ”den vite mannens härskarmentalitet”. Det var också rustningsvansinnet som alltmer kom att elda under hennes vrede och engagemang.

Elin med underskrifterna

Redan 1923 hade hon studerat Mahatma Gandhi - som hon ju utsåg till en av "framtidens män" - och tog som sin uppgift att i både artiklar och föredrag upplysa folket om hans syn på icke-våld och en fredlig revolution i Indien. Hon såg med avsky på det militära vanvettet och de våldsstrukturer som vita män byggt upp. Hon tog kamp mot utbyggnad av ett svenskt flygvapen och eldade under sin antimilitära argumentation med att kvinnor skulle vägra delta i normaliseringen av krig och nya försvarsmiljoner. Detta skulle ske genom att man helt enkelt vägrade använda gasmasker, vägra krypa ner i källare och på andra sätt reducera tillvaron till ett icke-liv. Hon skrev 1934 i tidskriften Tidevarv, som hon under många år var redaktör för: 

”Vi samlar gärna ihop gasmasker åt överståthållare och landshövdingar, försvarsministern, försvarskommissionen och så vidare. Vi är ganska många redan som tackar nej för egen del. Livet är icke något gott och nödvändigt under alla förhållanden. Ska vi gå vidare på den här vägen, så må den vita världen och dess civilisation, eller rättare sagt den karikatyr som återstår därav, gå under och lämna rum för något nytt. Inga andra raser, ingen hämnande änglaskara ur skyn, bereder dess undergång, endast den själv.” 

Kvinnorna uppmanas således att göra ett vapenlöst uppror. Hennes provocerande retorik nådde fram och fler än 20.000 kvinnor skrev under ett uppropet för Kvinnors Vapenlösa Uppror.

Elin Wägner var konsekvent. Hon menade att några måste gå före, utgöra goda exempel på en hållbar utveckling så väl när det gäller varsamhet mot naturen som militär avrustning. När enskilda människor vägrar bära vapen så kan det vara en riskabel handling för just dem, men ändå måste man bejaka denna vägran eftersom den smittar, pläderar hon. ”På samma sätt kan turen komma till ett folk”, skriver hon 1929 i antologin Krig eller kultur, ”att gå före andra folk, trots att det är riskabelt och med risk att det inte medför någon omedelbar verkan”. När ett land kommer dithän att det går före och nedrustar ”skall denna handling ha samma stärkande och befruktande kraft som en hjältehandling har på individen.” 

Det finns vrede i Elin Wägners fredsengagemang och hon hymlar inte om sin syn på militärer och försvarspolitiker: ”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka… Det är lättare att vara mycket tapper och spänna sina krafter till det yttersta under en kort tid än att vara vaksam, behärskad, tålig. Det är lättare att vara hjälte på gammalt vis, som besegrar sin fiende, än att vara en modern hjälte, som inte ger sig förr än han funnit vägen till samförstånd med honom.” 

I Väckarklocka (1941) samlade Elin Wägner sina tankar och beskrev sina erfarenheter och kunskaper. Hon formulerade det som idag skulle kunna kallas pacifistisk ekofeminism. När boken kom ut blev reaktionerna svala. Få förstod, och de som förstod förstod att Väckarklocka innehöll en civilisationskritik som man för sin egen karriärs skull borde tiga med…
Djupt besviken drog Elin Wägner sig tillbaka. Hon ville ju verkligen väcka människor till insikt, till förståelse, till helhetssyn.
 
I Väckarklocka finner man, bland visioner och glödande engagemang, bittra stråk. Besvikelsen gällde inte minst hur kvinnor underlåtit att använda sin rösträtt för att skapa en annan ordning än upprustningens. Hon formulerar, med en tung suck, en liknelse som ändå visar att hon förstod svårigheterna att bryta sig ur det invanda:
 
”En fågel värjer sin egen bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns möjligheter att klara sig utanför buren vet den ingenting.”
Elin Wägner var inte imponerad av effekterna av fredsarbetet. ”Den som under tjugofem års fredsarbete varit med om återtåg, fördröjt av små segrar som man gärna övervärderat, har intensivt upplevt sin generations vanmäktiga försök att undvika det öde som nu är över den. Planer avsedda att göra kriget omöjligt har blivit omintetgjorda, innan de ens kommit till utförande, ja medan de ännu blott var tankar…”.

Elin Wägner varnar redan för ett halvt sekel för storskalighetens och centralismens faror, inte minst då det gäller kontrollen över militären. Hon sammanfattar med en djup suck: ”människorna blir så vana att lyda och så förfärade inför utsikten att komma utanför det allomfattande organisationsnätet…”. 

Väckarklocka avslutas med en programförklaring, en vision, en analys över vad som är hög levnadstandrad. Kanske var det just detta som upprörde samtiden allra mest. Högst upp på listan står gott och rent vatten, filtrerat av naturens eget reningsverk. En provocerande tanke när arbetarrörelsen såg varje bolmande skorsten och nedhuggen skog som framgång. Och när liberalerna alltmer började räkna allt fler värden i kronor och ören. Hon reagerar kraftigt mot industrialismens enögda syn på världen.

Vad reglerar levnadsstandarden, frågar hon. Och svarar själv: Penningen. Det gällde att "segra i konsumtionstävlan", vilket Elin Wägner uppfattade som såväl förnedrande för människan som förödande för naturen. Efter vatten på listan, över vad som är levnadsstandard, kommer bröd bakat på goda råvaror, utan tillsatser: "Mjölet skall vara malt av säd som vuxit på frisk jord - frisk betyder här att den varken får vara sur eller övergödd, att den skall vara full av liv... Mjölet skall innehålla kornets alla beståndsdelar, men däremot inga blekmedel eller tillsatser för att höja bakningsduglighet och förvaringsmöjligheter."

Som krav nummer tre och fyra på listan återfinns att djuren skall ha leva ett värdigt liv och att spannmål och grönsaker odlas utan gifter. Det var naturligtvis provocerande att ifrågasätta kemikaliejordbruket på den tiden, snart skulle ju nobelpriset delas ut till uppfinnaren av DDT. Och att ifrågasätta "rationell" djurhållning, som ju skulle ge alla billigt kött, var snarast reaktionärt.

Elin Wägners kosmopolitiska världsbild leder henne naturligtvis bort från idén att levnadsstandard bara handlar om den egna täppan. Hon betonar att vi måste veta hur människorna som framställt mat och andra varor haft det, att deras arbetsförhållande och sociala förhållanden varit goda. Hon skriver:

 

"Vi hade alla serverat den härliga, billiga kaliforniska frukten till våra söndagsmiddagar. Nu hade vi fått reda på hur den kunde vara så billig. Amerikanska farmare som genom en rå och hänsynslös jordpolitik förvandlats till proletariat, hade strömmat till Kalifornien och arbetat med plockning och konservering av frukten under förhållanden som man inte kunnat bjuda oskäliga djur en gång. Så länge det klibbar nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger vi djupt under en människovärdig levnadsstandard. Därför kräver vi makt som köpare att framtvinga en minimistandard för alla som arbetar inom livsmedelsförsörjningen, från mjölkerskan till fruktplockaren. Vi vill inte ha dåligt samvete inför människor och djur, vi vill ha vänskap med dem." 

Elin Wägner blundar inte för att också materiella behov måste stillas. Men saker man äger skall vara "få, förstklassiga och hålla länge". Tävlan om att konsumera mest kan bara leda till mental förnedring och ekologisk förödelse. Boendet är däremot viktigt för människans välfärd, man ska ha direkt övergång till "marken, gräset och fåglarna... vår begränsade del av världen skall vara obegränsad till djup och höjd...". Men än viktigare är "något att leva för" och att "kunna tala om vad man vill".

Med glimten i ögat berättar hon också att "hemtvättade, soltorkade, vindomsusna och skogsdoftande underkläder" kan vara ett villkor för hög levnadsstandard, men att detta trots allt inte platsar på listan.

Väckarklocka bemöttes med en blandning av tystnad och oförstående av samtiden. Hon blev djupt besviken över detta och steg tillbaka från den offentliga debatten. Men arbetet stannade inte upp. Hon fördjupade sig i kunskaper om ekologiskt jordbruk och arbetade intensivt, om än tillbakadraget, med den biografi över Selma Lagerlöf som skulle föra henne in i Svenska Akademin 1944.

När hon tre år senare skrivit färdig sin sista roman Vinden vände bladen hade cancern drabbat henne. Hon opererades i november och avled tretton månader senare, den 7 januari 1949. Men innan dess hade hon under sina sista dagar fått uppleva hur hon med sin sista roman återerövrat en stor läsekrets – boken såldes mycket snabbt i närmare 20 000 exemplar och fick lysande omdömen. Och det med rätta! 

Vinden vände bladen är en storartad roman, en dikt till livets mångfald, som någon uttryckt det. Kanske kan man bäst beskriva boken som en idéroman, ett spel mellan färgstarka människor där historia, samhällsanalys och ideologiska konflikter bär fram den både spännande och intrikata berättelsen. 

Jag hävdar bestämt att det är en av de absolut bästa romaner som skrivits, överlägsen Strindberg och Lagerlöf och i klass med de stora ryska författarna – men bortglömd av en samhälls- och kulturelit som varit ointresserad av utmanande kvinnliga författare som inte kunnat placeras i vare sig arbetarrörelsens eller den mer oförargliga liberalismens fållor. I avslutningen av boken känns det som om också Elin tar farväl, djupt övertygad om att livets väv kommer att spinnas vidare och att döden är en förutsättning för liv: Vinden vänder verkligen bladen… Elins bön är ömsint och uppfordrande: Fred med Jorden!

Hennes hem sedan 1918 finns kvar, det heter Lilla Björka och ligger i Bergs socken i Småland. När jag övernattat i hennes hus har jag känt en tacksamhet som gränsar till kärlek.
Elin ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund och är, om man får tro hennes prognoser, fullkomligt lycklig.

Vill du boka en föreläsning klicka här. 

Nästa föreläsning: Helsingborgs bibliotek 24 november 15.00

Elin Wägner fick kritik av den svenska kvinnorörelsen för att hon stödde de engelska suffragetterna, som i början av 1900-talet de tuffaste i kampen för kvinnlig rösträtt. De drog sig inte från att också använda civil olydnad. Så länge man inte hade rösträtt så vägrade man att betala skatt, och ens att bokföra sig. Och nog kände man anledning att gräva upp en och annan av männens golfbanor. 

Många blev fängslade i samband med mer eller mindre olagliga manifestationer. Elin frågade de kvinnor som kritiserade henne: Är det kanske så att ni aldrig brunnit i era hjärtan?

Den allmänna uppfattningen var att dessa kvinnor tillhörde de lägre klasserna. Så stökigt och okultiverat som de uppträdde kunde väl inte annat vara att räkna med. Men i samband med att polisen arresterade flera hundra under en demonstration mot underhuset i oktober 1906 så visade det sig att man lagt garnet även över kvinnor av börd… Kvinnokampen stod över klasskampen, för oavsett vilken klass man tillhörde så var man förtryckt.

Den svenska rösträttsrörelsen ville inte bli sammanblandad med suffragetterna. I Fredrika Bremerförbundets tidning Dagny framförs offentlig kritik. Man skriver i ett dubbelnummer 1907:

"Stormningar av underhuset, massmöten och våldsamma tal och resolutioner, jättedemonstrationer på gatorna och därav följande masshäktningar av ”ladies” fylla de dagliga tidningarna med spaltlånga referat.  På alla måttfulla sinnen gör detta ett pinsamt intryck, ty äfven om man i det engelska excentriska lynnet, i det traditionella spektakel som sedan urminnes tider utmärkt de manliga valkampanjerna, samt i kvinnornas verkliga, till fanatism drifna entusiasm för sin sak, ser förmildrande omständigheter, så utgöra f.n. dessa Engelska kvinnor ett föga uppbyggligt exempel för sina medsystrar i andra länder. Bildade kvinnor, som ge sig i handgemäng med polisen, måste alltid erbjuda ett i hög grad löjeväckande och motbjudande skådespel, deras sak må vara aldrig så rättfärdig."

När en stor kvinnokonferens hålls i London1909 rapporterar Dagny återigen negativt om dessa kvinnor. De beskrivs som gapiga och att ”kunna ge ett ytterst antipatiskt intryck”. Elin Wägner var också i London. Hon rapporterade till Dagens Nyheter och Idun. Men hon gör en helt annan bedömning. Elin är entusiastisk! 

Hon går inte i takt med den svenska kvinnorörelsen. Hon tar egen ställning, precis som hon skulle göra under hela sitt liv. Hon beskriver hur suffragetternas tal möts med ursinnigt och öronbedövande jubel. Vid några tillfällen finner Elin att hon själv sitter och applåderar suffragetternas talare. De kunna tala, skriver hon och fortsätter: ”De är inte rädda för att använda de stoltaste och de starkaste ord till försvar för sig själva och anklagelser mot regeringen…”.

Elin deltog för övrigt själv i en suffragettaktion när hon var i London. Varför skulle hon dra sig för det? Det var en demonstration mot försäljningen av en skattevägrande suffragetts egendom. 

När suffragetterna några år senare trappade upp sin kamp (1912) blev det än mer oroligt i den svenska rösträttsrörelsen. Tidningarna rapporterade från England om våld och bråk. LKPR (Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt) hade snabbt reagerat och betonat att de suffragetter som stod på barrikaderna inte alls tillhörde den internationella organisation som man själv tillhörde. Avståndstagandet var hett, och kanske också taktiskt motiverat.

Men Elin blir förbannad. I en debattartikel i DN försvarar hon suffragetterna. Under rubriken Heligt hänförelse angriper hon medierna för att vinkla nyhetsrapporteringen genom ”försmädliga rubriker, fientliga telegram, protester och beklaganden”. Hon förstår att ”det torde vara föga tacksamt och kanske så gott som lönlöst att säga ett ord till suffragetternas förmån” men hon kan inte låta bli och motiverar varför:

"Vem kan tiga när man dag för dag ser det man aktar högt och beundrar förvrängt, smutskastat och förhånat?” Var det inte hög tid att ”nå fram till den levande, bultande pulsen bakom handlingarna och säga till sig själv: ´Dessa kvinnor lider dock skymf och fängelse för vad de hålla för en rättvis sak´..."

Elin är förbannad. Hon går till storms inte bara mot rösträttens motståndare utan även mot de kvinnor i rösträttsrörelsen som angriper suffragetterna utan minsta tillstymmelse till förståelse. ”Har vi glömt vår egen längtan i känslosamma stunder efter styrka att lida för det vi tror på - eller ha vi aldrig hyst den?”

Kritiken låter inte vänta på sig. I Aftonbladet skriver Maria Cederschiöld, en av de första kvinnliga journalisterna i Sverige och tidigt engagerad i rösträttsfrågan, att Elin uppenbarligen varit "så hänförd att hon tappat omdömet". Andra väljer att ducka, möter henne med tystnad men det finns också de som försiktigt, eller åtminstone med viss förståelse, lutar åt stöd för Elin. Det är ju faktiskt så att hon blivit en uppburen författare efter att skrivit den bok som mest av alla tänt kvinnorörelsen. Pennskaftet hade nått långt utanför de redan frälsta.

Rösträttsrörelsen hade hamnat i dilemma redan när Elin kom ut med boken, många hade reagerat genom att ta bort sitt rösträttsmärke från kappan på grund av att rösträttskvinnor i boken levde ihop med män utan att vara gifta... 

Men att från ledande håll gå till attack var ju inte heller så lämpligt. Elin hade ju blivit Någon, och inte bara Någon vem som helst, utan en vacker, begåvad, beundrad och verbal ung dam som utgjorde den absoluta motbilden till de karikatyrer som speglade rösträttskvinnor som neutrum, ett tredje kön eller bara bittra kvinnor i klimakteriet. Det var så motståndarna målade ut rösträttskvinnorna. Även kända svenska författare, som t ex Hjalmar Söderberg. Läs mer här.