Per Gahrton på väg mot det 70:e året...

På lördag fyller Per Gahrton år. Sjuttio stycken. Han kommer att firas speciellt av ett gäng miljöpartister förstås. För när Miljöpartiet bildades den 20 september 1981 var det en frukt av Per Gahrtons frustration. Då var han en yngling på ynka 38 år. Han hade varit ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och riksdagsledamot för samma parti. Därefter hade han gått till anfall mot rådande partiformer i sin bok Det behövs ett framtidsparti.

Per Gahrton skissade i boken på ett annorlunda parti. Han beskrev riksdagen som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om dresserade medier och om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa.

Men inte bara det. Han skrev att det "bör vara förbjudet att på förhand ansluta hela partiet till ett majoritetsblock".

I en debattartikel (DN-debatt 7 juni 1980) skrev han: "Tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggd i sig". Och konstaterade: "Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns ingen politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål. Det finns ingen politisk ideologi som bygger på nutid och framtid, bara på förlegade 1800-talssystem."

Per Gahrton på det partibildande mötet i Örebro. Ryktet
som gjorde gällande att Per var en buffel visade sig vara
helt fel .Till talarstolen gick han bara när han behövde.

Boken - och debattartikeln - blev en viktig del av det som skulle leda fram till bildandet av ett parti som satte annorlundaskapet högt. När partiet bildades var det därför inte tal om att inrätta något uppdrag som partiledare, partiordförande eller ens språkrör. Istället skulle partiet rent politiskt  ledas av ett politiskt utskott, underställt kongress och regionalt förankrat förtroenderåd. Utskottet kom att bestå av nio ledamöter, med lika många suppleanter. I utskottet valdes en sammankallande. Det var denna som journalister skulle vända sig till.  

Vid sidan av politiska utskottet fanns förvaltningsutskott och organisationsutskott. Med närmast vattentäta skott emellan. Makten skulle spridas, maktkoncentration motverkas, kotterier bannlysas.

Alla förväntade sig förstås att Per Gahrton skulle bli partiets talesperson. Så blev det inte. Det blev Eva Sahlin. Per ville inte att det skulle heta "Gahrtons parti". Det gjorde det i alla fall. Och Per var ju inte mycket till alternativ med stort A precis. Han var ju gammal proffspolitiker, han var i själva verket politik hela han. Och lite småviltsjägare. När han inte gömde sig bakom kvinnosynonymen  Hertha Knutsdotter och skrev romaner. 

Eva däremot, hon beskrevs i medierna som ett enda stort Alternativ. Hon åt alternativ mat, hade barnen på alternativ skola, hade en alternativ livsföring och var nu alternativ politiker... Per fick således stå på tillväxt. Men likt förbannat ringde medierna till honom om de ville veta nåt. 

Tro nu inte att Eva Sahlin fick sitta så länge. Regelverket var sådant att man skulle rotera ledarskapet. Några månader var. Så där kom Inger Paulsson och Ralph Monö och Ragnhild Pohanka. Opinionssiffrorna såg fina ut. Trots att Per försökte ligga lågt utåt.

Det var Ragnhild Pohanka som företrädde partiet i dess första val. Det var 1982 - ett år efter partiets bildande. Ragnhild hade fött sex barn, var jordnära och en riktig gräsrot. Vad hjälpte det då att Per hade skägg och var superproffset? 

Ragnhild träder fram ur Per Gahrtons skugga. Hon fick företräda
Miljöpartiet i dess första valrörelse. Dock ej i form av språkrör.
Sådana var inte påtänkta än. 

Ragnhilds uppdrag var allt annat än lätt... I SVT fick hon den omöjliga uppgiften att företräda partiet i en så kallad "småpartidebatt" där hon fick samsas med företrädare - i vissa fall rena rama knäppskallarna - för små, sektliknande partier. SVT - som vi då med rätta kallade statstelevision - valde dessutom att ha domare som redovisade om företrädarna svarade rätt eller fel... 

Det var en häpnadsväckande uppvisning av Sveriges Television. Uppdraget tycks snarast ha varit att mota bort Miljöpartiet från riksdagen för att upprätthålla ordningen. Per var förbannad.

Mest förbannad var han på SVT-journalist som berättat för Per hur dumt hela idén med nya partier var och hur omöjligt det skulle vara att som sådant komma in i parlamentet. De partier som fanns räckte så bra till. SVT hade dessutom utnyttjat partiets öppenhet - interna möten var öppna för såväl medlemmar som medier - genom att göra förvånansvärt ironiserande inslag. Partiet fick bara 1,7 procent i riksdagsvalet. 

 
I Miljöpartiet ironiserade vi gärna över de andra partiernas fäbless för ledare, för führer. Vi hade sett hur partiledarna fått allt större makt. Och Per Gahrton hade följt upp sin bok Det behövs ett framtidsparti med en doktorsavhandling som fått namnet Riksdagen inifrån (1983). Där hade han beskrivit partiledarkult och hur riksdagsgrupperna blivit röstboskap, ofta i blockpolitikens namn.

Per skrev om taktikens överhand över principerna, om hemliga samförstånd och underförstådda tystnadsplikter. Lägg till detta Petra Kelly, från de tyska gröna, som skrev om de gröna partierna som antipartipartier. Och själv hade jag Elin Wägners beskrivning av faran med auktoritära organisationer på näthinnan. 

Petra Kelly och Per Gahrton var de som mer än några andra
formulerade behovet av antiauktoritära organisationsmodeller
för de gröna partierna. Pers doktorsavhandling var en hård
uppgörelse med partiledarkult etc.

Erfarenheterna från partiets första val (1982) gav dock miljöpartister, som två år senare träffades på kongress i Jakobsberg, något att tänka på. Partiet behövde en tydligare framtoning utan att drabbas av partiledarkult eller hierarkiska organisationsformer. Hur nu det skulle gå till. Problemet var att medierna inte  var  mogna för vår modell. De var auktoritetstroende. Vi behövde någon form av företrädare som hade auktoritet utåt, men inte inåt i partiet.

Kongressen fick ett förslag att ta ställning till: införande av något som - efter mycket debatt - skulle få namnet språkrör. Medierna ironiserade över detta begrepp. Precis som man ironiserat över kvoterade riksdagslistor och kvoterade utskott och ledningsgrupper. Det är aldrig lätt att ligga före. 

Att det skulle bli en man och en kvinna var självklart. Liksom att de valda inte skulle få vara ordförande i några utskott. Någon partistyrelse fanns inte att vara ordförande i. Maktkoncentration måste förhindras. Givetvis skulle man inte kunna vara både språkrör och riksdagsledamot på en gång. Någon jävla ordning fick det lov att vara i ett parti som var ett antipartiparti.  

På den manliga sidan fanns det ingen tvekan. Partiet längtade efter Per. Formligen längtade. Han valdes med överväldigande majoritet.

 

Redan innan partiet formellt bildats anade SvD att Per skulle göra
comeback i riksdagen. Ett steg på vägen, trodde många av oss, var
att han skulle leda partiet i valrörelsen 1985.

På den kvinnliga sidan stod kampen mellan Ragnhild Pohanka och Agneta Dreber. Ragnhild vann. Men det var på håret. Partiet hade fått sina första språkrör.

Partiets första språkrör är just valda. Året är 1984.

Valrörelsen blev en besvikelse. Per Gahrton skriver i antologin Maskrosbarn (2001): "De miljöpartister som trodde att mitt kända namn skulle leda till genombrott, fick sina förhoppningar grusade. Vi backade till och med några tiondelar i valet 1985 jämfört med 1982. På sätt och vis var det bra, eftersom det visade sig att personkult i partipolitiken trots allt har gränser."

Per valde att avgå direkt efter valet. Han såg trött ut. Han hade slitit. Och försökte nu inte ens dölja sin besvikelse. Provisorisk ersättare skulle väljas av Förtroenderådet. Detta hölls i Vingåker, vilket var min hemkommun. Miljöpartiet var starkt där; det hade gått mycket bra i kommunalvalet, vi hade väldigt många medlemmar, en medlem bodde på Billsbro gård där mötet hölls, det tryckeri partiet använde fanns i kommunen och frivilliga för marktjänst var många.

Politiska Utskottet ville att någon från utskottet skulle ta sig an uppdraget som språkrör. Därmed fanns det bara fem män att välja på. Ingen av oss verkade speciellt road. Till min förvåning började bland annat Per Gahrton plädera för att jag borde väljas. Var karln dum i huvudet? 

Jag var inte sorten för språkrör, jag gillade att skriva, fundera på argumentation, gräva fram analyser och skriva ner dem. Det skrivna ordet var min grej. Inte det talade. Dessutom stammade jag. Och hade en släng av torgskräck. Avskydde att tala offentligt. Hade allt emot mig. Utom att jag hade jeans, Fjällrävenjacka, skägg och var en del av gröna vågen - det vill säga de där som drog från stan till landet för att skaffa djur och leva på det som den egna jorden gav. Möjligen bidrog det faktum att jag kom från en småföretagarfamilj och läste såväl Arbetaren som Land. Det gav en ideologisk stadga...

Förtroenderådet valde mig. Som språkrör fram till ordinarie kongress ett halvår senare. Då skulle man välja någon mer lämpad. En representant ville dock ha antecknat till protokollet att "det vore förtjänstfullt om denna typ av frågor förbereds i tid". På den där kongressen då man skulle hitta någon mer lämplig hittade man ingen. Så jag fick fortsätta, ett år i taget. Glada och kloka tillrop från Per underlättade.

Något större intresse från medierna var det inte när Förtroenderådet
träffades. Att Per Gahrton nu steg av som språkrör uppfattades
av många som sista spiken i MP-kistan. Artikeln från Aftonbladet.

Rubriken ovan var synnerligen märklig att läsa. Per Gahrton var ju Per Gahrton. Att komma upp i hans nivå uppfattade jag som omöjligt. Jag saknade ju de mest grundläggande förutsättningarna för uppdraget. Och långt senare berättade Per Gahrton - på skämt eller allvar vet jag inte - att han förordat mig därför att efterföljaren helst inte skall nå upp till sin föregångares kapacitet... 

I det fick han rätt. Som i så mycket annat. Att han skall fylla 70 år känns... vad ska jag säga... komiskt.

Årets skämt

Häromdagen trodde jag att jag var utsatt för ett skämt. Hörde nåt om att "åklagarkammaren ser över om överbefälhavare Sverker Göranson kan ha begått brott mot rikets säkerhet" när han uttalat sig om Sveriges försvarsförmåga. Ni vet det där med att militären, bekostad med 42 miljarder, bara kan försvara någon liten del av Sverige i en vecka.

Sedan dess har debatten pågått. Och chefsåklagare Tomas Lindstrand lär fortfarande utreda frågan. Medan ÖB:s försvarsgrupperingar grupperat sig, sett över bössan och klämt av några skott mot lede fi. Som i detta fall inte är ryssen utan svenska domstolsväsendet och den moderata försvarsministern. 


Nästa skämt består i att de som laddat, klämt av och skjutit sitter i partier som inte upptäckt att deras egna partier inte har drivit några krav på mer pengar till försvaret. Vilket Fredrik Reinfeldt påpekade igår när han också hävdade att Försvarsmakten är ett särintresse som vill ha mer pengar, som de flesta andra särintressen - oavsett om de är goda eller onda eller ingetdera. Tveksamt, trots allt, att tala om särintresse.

Hur som helst: Stackars bortglömda försvarspolitiker - med status lägre än partiernas kulturpolitiker - har fått möjlighet att synas och höras några veckor. Säkert trevligt eftersom deras egna partier var sig ser eller hör dem. Centerpartisten ropar på utredning av möjligheten att krypa in under Natos kärnvapenbeskydd, folkpartisten vill krypa in där utan utredning och kristdemokraten meddelar, som om det var Gud själv han talade om, att han har absolut förtroende för ÖB.


Upprördheten har således sin upprinnelsen i det där med att Högkvarteret administrerar 42 miljarder svenska kronor utan att knappt kunna försvara borggården.

Låt mig nu lugna de som eventuellt är upprörda: Det vet ryssarna redan. Det har de vetat i många år. Väldigt många år. Dom har inte gjort så mycket åt det, det har nog inte uppfattats som speciellt rationellt att invadera. Rent av som kontraproduktivt. Även ryssar kan tänka. 

Amerikanarna har också vetat om det. Lika länge. De enda som inte förstått det verkar vara de som nu är upprörda över sakernas tillstånd. Tillståndet är att det inte finns något militärt hot mot Sverige. När en och annat folkpartist, uppbackade av några försvarsentusiaster i SvD, pekar på att Ryssland och Georgien kom i luven på varandra så pekar dom just på det.

Jag undrar var de har hållit till de senaste decennierna. Dom verkar aningen bombade.

Kära hjärtanes, så skådespelet kan spelas.


ÖB anser inte att han brutit mot sekretessen. Han berättade på tidigt stadium att den bedömning han gjort av försvarets uthållighet kan vem som helst med militära kunskaper göra utifrån öppna källor. ÖB är nu sjukskriven för arbetsutmattning.

Jag kan berätta att nästan vem som helst, som lägger ner några timmars möda på det, kan skapa sig en bild av hur det står till. Och hur det stått till i årtionden. Det är därför jag så länge har tyckt det varit så fånigt att lägga ut 42 miljarder på något som så många vet är så meningslöst.

Man har alltid anpassat hotbilden med utgångspunkt från det försvar som för tillfället funnits tillgängligt. Att så många ändå accepterar detta beror på att förskräckande många vet att de pengar som idag går till militären handlar om ångestdämpande terapi.

Skulle vi bygga upp ett försvar idag, från nolläge, så hade det försvaret handlat om helt andra saker än sådant som traditionell militär kan försvara oss mot. Istället satsar nu regeringen, uppbackad av socialdemokraterna, på det som i sedvanlig koltåldersanda kallas Super-Jas. Utan frågetecken.

Vet inte vad jag ska ha för rubrik på det här...

God morgon! Eller nåt.

Chalmers har valts ut för att bli centrum för forskning om grafen. Grattis Göteborg. När upptäckten av grafen - som i sig var en märklig historia - fick nobelpriset skrev jag så här: "Upptäckten av grafen hjälper till att krossa myten om det vi anser vara sunt förnuft. En enda kolatom tjockt material som är hundra gånger så starkt som stål." 

Ni som följt bloggen några år kanske vet att jag avskyr termen "sunt förnuft". Det tas alltför ofta till när man saknar argument. Ungefär som man tar till begreppet "modernt" i den politiska debatten när argumenten tryter. 

Självfallet betonade Volvos vd Olof Persson, i samband med att man betalt närmare 6 miljarder för att få bli minoritetsägare av ett företag ägt av kinesiska staten, att modernitet fanns med i affären. Inte ens SvD:s ledarsida lyckas uppbåda några funderingar över att Volvo väver sig samman med statligt ägda bolag i en kommunistdiktatur med taskig syn på mänskliga rättigheter. Det kanske är modernt att bortse från sådana småttigheter?

Apropå Kina och dagens nyhet om minskat antal medlemmar i de svenska politiska partierna - det största tappet har MP haft med 9 procent, vilket förresten är lika mycket som V ökat - så berättade min kinesiska medförfattare så här om medlemskap i kommunistpartiet i vår bok Berättelsen om Emily från Xinjiang:

Hans (min fars) dröm var att någon gång få bli medlem i kommunistpartiet.

Låter det konstigt för en svensk?

För att bli medlem i kommunistpartiet måste man vara utbildad, politisk skolad och kunna formulera sig väl både skriftligt och muntligt. Man måste också bli rekommenderad av två medlemmar. I Sverige betalar man en liten slant i medlemsavgift så, vips, är man medlem i ett parti. Hos oss i Kina är det inte så.

Det kanske kan vara svårt att förstå att fars dröm varit så stark. Men visst har kommunistpartiet gjort många bra saker, det menar nog de flesta kineser. Man har hållit ihop det enorma landet Kina som nu utvecklas på ett sätt som får hela världen att dra efter andan. Trots att vår historia rymmer så mycket kaos och slutenhet. Mitt land öppnas alltmer för turister, vilket är bra för oss. Alltfler kineser, som har råd, turistar i Sverige. Antalet kineser som reser till Sverige fördubblas varje år!

När kontakterna på detta sätt ökas så kan fördomarna minska. På båda sidor. Vi kineser kan säkert vara kritiska mot mycket i vårt land, men vi är också stolta när Kina nämns i internationella nyheter på ett positivt sätt. Världens första supersnabba och energisnåla magnettåg finns i Shanghai, en modern tågförbindelser har byggts genom bergspassen till Lhasa och all världens tidningar talar om det ekonomiska undret. Självfallet blir många kineser arga, ledsna och sårade när den kritik ni framför om politiken också träffar oss som medborgare.

När det meddelades att Kina skulle få OS 2008 så gladde det oss alla! Äntligen! Och det finns hur många kinesiska män och kvinnor som helst som gärna vill ställa upp som volontärer för att få vara med i hela detta fantastiska spektakel. På Himmelska Fridens Torg, som ni ju känner väl till, har en klocka räknat ner dagar, timmar och minuter till OS-invigningen.

Det är alltså en ganska liten del av Kinas befolkning som är medlemmar i kommunistpartiet. Bara drygt 60 miljoner av en befolkning på mer än 1 300 miljoner människor. Det är ungefär 5 %. Ungefär lika stor andel som var medlemmar i svenska partier för tio år sedan. Idag är det lite färre. Trots att ni har många fler partier att välja på…

Många svenskar tror att det nästan är tvång för kineser att vara medlem i kommunistpartiet, men så är det alltså inte. Min far ville, men fick inte. Trots att han alltid var lojal och sa att allt det goda som hänt honom var kommunistpartiets förtjänst. Och visst fick han det bättre under åren. Han slapp slita med stenbumlingarna på de leriga vägarna och blev anställd av den lokala regeringen för att bland annat vakta får. Då tillbringade han visserligen långa tider borta från hemmet men det var ändå lindrigare för hans värkande kropp. Han hade värk i lederna. Ibland besökte jag honom. Han bodde i en liten grotta utan några som helst bekvämligheter.

En gång när jag var liten och besökte honom hörde vi hur fåren blev oroliga. Far tog ner geväret från väggen och gick ut för att se varför. Det fanns vargar i trakten och nu gällde det att skydda fåren. Det var ju den lokala regeringens får, så det var viktigt. Det var alldeles tyst i grottan när han hade gått ut. Det enda jag hörde var mina egna andetag. Jag tyckte han var borta i evigheter. Jag satt ensam kvar och grät, övertygad om att far aldrig skulle komma tillbaka. Att vargen hade tagit honom. Men så kom han till slut. Stor, stark och trygg.

Och jag tackade Allah.

Hela boken kan du på svenska läsa gratis här.

Hets i skolan

Har film och teveserier påverkat den svenska skolan? Påverkade Hets den svenska skolan? Och Klass 9A? Den frågan måste jag förstås ta upp när jag skall prata med professor Gunnar Berg om boken Lärare som ledare. Kunskapskanalen 19.00.

Boken handlar om arbetsmiljön i klassrummen. Eftersom Gunnar Berg är speciellt engagerad i det som kommit att kallas frirumsteorin så lär jag inte komma undan en del resonemang om det ämnet också. Vad kan egentligen lärarna göra? Snävas frihetsrummen in? När ledande politiker plötsligt talar om mer katederundervisning - minskar frihetsrummet då?

Ett kapitel är skrivet av nestorn i branschen - Kjell Granström - som varnar för att "läraren kan bli en aningslös och lojal medarbetare i vilket samhällssystem som helst". Kring detta har jag en del frågor. Jag hoppas hinna med också min favoritfundering när det gäller skolan: Har vi för lite Zaku Bona i den svenska skolan?

Kunskapskanalen måndag 19.00

Repris 24.00 samt tisdag 09.00.

Tillägg tisdag förmiddag:
På UR-play hittar du intervjun här under de närmaste sju åren.
Bry er inte om att bilden, ni länkar till, är fel - jag är inte Fichtelius... Om nu inte UR hunnit ändra...

大嚼 (mumsa)

Dongfeng Motor Corporation signs an agreement with Volvo.

Mums. Eller kanske snarare slurp. Det är nog den mer sanningsenliga beskrivningen av den affär som Dongfeng Motor Corporation gjort med Volvo. Ni vet det där som beskrivs i svenska medier som att Volvo blir världens största lastbilstillverkare.

Sanningen är den att kommunistpartistyrda statliga bolaget Dongfeng blir världens största lastbilstillverkare. Förra året tillverkade man mer än 3 miljoner fordon, inklusive personbilar. Nu tillsätter man ordförande och en majoritet i den styrelse där Volvo får en minoritet.  Och kommer att sälja bilarna under varumärket Dongfeng.

Trots detta beskrivs det på ett nästan storsvenskt sätt i svenska medier... I SvD var rubriken "Volvo blir störst i världen". Och i DN beskrivs affären med rubriken "Samarbete i Kina gör Volvo störst".

Man kanske inte kunde tänka riktigt klart i dånet från det stora slurpet. Lätt gjort när man kommer från en västerländsk kulturell sfär där man haft som gammal europeisk  tradition att se på världen utanför som något lägre stående. I själva verket gör medierna ett nytt "städerska-stal-tåg". Det vill säga springer i den riktning första bästa pressmeddelande från en av de inblandade (Volvo) skickat ut.

Volvo lär ha lånat pengar för att ställa 5,6 miljarder yuan till statsbolagets förfogande för att få glädjen att bli minoritetsägare. Den svenska regeringen, som gillar utförsäljningar av svenska statens ägande, tycks vara nöjd med att den kinesiska staten blir majoritetsägare. Kul affär, meddelar en av Volvos större ägare, storspelaren Christer Gardell. Han kallar sig "aktieaktivist".

Vad kommer att hända nu då? Ja, inbilla er inte att nästa generation kommer att veta vad Volvo är. Liks lite som dagens vet vad Facit var.

Däremot kommer man att veta vad Dongfeng är. Inget ont i det. Det är ju dit vi har strävat. Det är liksom följden av det som politiker av olika färger så länge - och så naivt - varit så förtjusta i: globalisering. Allt färre bolag slurpar i sig allt mer i jakten på att bli så stora att de kan utveckla en reell blå planekonomi inom allt större koncerner.

Det luriga är att den kinesiska staten, styrd av kommunistpartiet, nu allt mer gett sig in i leken. Hur som helst: det man kallat fragmentering - det vill säga mångfald, insyn och i bästa fall demokrati - massakreras i globaliseringens namn. Effektivt blir det säkert, utifrån ett kvartalsperspektiv. Men bra? Skulle inte tro det. Av samma skäl som jag avskydde den röda planekonomin, avskyr jag den blå. Vilket märkligt nog inte liberaler tycks göra.

Låt mig med knagglig kinesiska uttrycka: 恭喜东风汽车公司


Tillägg måndag:
Tro det eller inte... Men en av privatiseringens och utförsäljningens stora härförare - Per Gudmundson - skriver i måndagens SvD-ledare: "Förvisso står vår högteknologiska exportindustri stark – vilket bevisades i helgen då Volvo lastvagnar blev värdens största lastbilstillverkare".

Bäste Per, det är den kinesiska enpartistatens statskontrollerade bolag Dongfeng, med Volvo som minoritetsägare, som blir världens största lastbilstillverkare. 

Vad är World Economic Forum mot leverflundran?

Dicrocoelium dendriticum

Med anledning av gårdagens inlägg så frågades i kommentarsfältet om något jag skrivit om en lite mask. Förmodar att det var den lilla leverflundran (Dicrocoelium dendriticum) som åsyftades. Så jag tar berättelsen om denne lille parvel.

Leverflundran är en liten mask. En liten parasit. Som finns på norra halvklotet. Den lille fortplantar sig i magen hos idisslare, t ex får eller kor.

När den kommit dit så söker den sig till levern och lägger sina ägg. Äggen förs med gallan till tarmarna – och kommer ut tillsammans med spillningen. Om nu en snäcka äter upp de här äggen som hamnat i gräset, så utvecklas äggen till larver. Men bara då.

De här små, små larverna utsöndras med snäckans slem. Nu gäller det att en myra hittar det här slemmet – och äter upp det. I myran tar sig larven igenom tarmväggen och kapslas in nära myrans midja. Så gör alla larver i varje myra. Alla utom tre!

Dessa tre beter sig annorlunda. De tar sig in i ett nervcentrum i myrans huvud och manipulerar myrans beteende.

På dagarna arbetar myrorna med att samla mat och barr till stacken. När kvällen kommer så går de hem till sitt bo. Alla utom den som har fått den lilla larven i huvudet…

Den lilla larven har programmerat om myrans hjärna… Så den myran klättrar istället upp på ett grässtrå, låser fast sina käkar i toppen på strået och försjunker i dvala.

Överlever den natten så sätter den igång och arbetar tillsammans med de andra myrorna nästa dag. Och så klättrar den upp på sitt strå igen, låser fast sina käkar och försjunker i dvala. Nu kommer ett betande djur, ett får eller en ko, och tuggar i sig grässtrået. Myran dör. Men den lilla larven lever vidare…

Den tar sig genom tarmväggarna, och letar sig fram till levern. Där lägger den sina ägg.

Äggen förs med gallan till tarmarna – och kommer ut tillsammans med spillningen, där en snäcka äter upp dem. I snäckan utvecklas äggen till larver, som utsöndras med snäckans slem.

En myra får tag på slemmet, äter upp det. Blir galen och sätter sig på ett grässtå…

Är detta exempel på intelligent design, så hade Gud en förunderlig humor. Monte Python hade inte kunnat disigna det bättre. Eller hur?

Välkommen till ett riksdagsseminarium om skatteparadis med James Henry från New York, tidigare chefsekonom på managementkonsult bolaget McKinsey & Co, numera
verksam inom Tax Justice Network. 

James Henry kommer att presentera sin rapport The Price of Offshore Revisited som visar att minst 140 000 miljarder kronor göms i världens skatteparadis.

Arrangörer Annika Lillemets (MP), Leif Jakobsson (S) och Jacob Johnson(V) i samarbete med Attac Sverige

Anmälan senast 28 jan till: 

 henry.pettersson@riksdagen.se

Torsdag 31 jan kl 13.30 – 15.30
Plats Riksdagen, Riksgatan 2, RÖ2 Mittpoolen

Idag möter World Ekonomic Forum verkligheten...

Vår planet tillhör bakterierna, människan är som art här på besök... Vi avgör själva hur länge besöket får fortgå. Vi lever för att bakterierna tycks behöva oss. 

Dagens tragikomiska budskap är således att bakterierna är planetens herrar, homo sapiens dess undersåtar. Pinsamt? 

Tja, kanske en och annan figur på World Economic Forum i Davos idag får sig en tankeställare. Idag skall man nämligen för en stund lämna låtsasverkligheten - den där som sägs skötas av spelare - och ta sig en titt på den verkliga verkligheten. Den som har med våra liv att göra.

Jag har skrivit en del om antiresistenta bakterier förr - och pratat om det i Kunskapskanalen. Idag skriver Otto Cars på Brännpunkt (SvD): "Genom att vi under decennier förlitat oss på att läkemedelsindustrin ska förse oss med nya antibiotika har det obehagliga resistensproblemet ständigt skyfflats under mattan".

Själv skulle jag uttrycka det så här: Marknaden duger inte till att lösa de här problemen, det krävs politiskt styrd, genomförd och kontrollerad satsning. Spelarnas - hur uppblåsta de än är - chans mot bakterierna är noll.

Antibiotikaresistens är för övrigt ett av de mer tydliga exemplen på att det som kan vara bra - eller upplevas som bra - för den enskilde individen kan leda till katastrof för kollektivet. Den enskilde kan bli arbetsduglig fortare med antibiotika, barn kan komma tillbaka till dagis snabbare (så föräldrar kan utföra sin plikt i en tid av arbetslinje) och den enskilde djuruppfödaren kan få fram mer kött på snabbare sätt. Kort sagt: jakt på tillväxt också nästa kvartal är ogenomtänkt.

Resultat: vi lever i ett moln av antibiotika. Små, små molekyler som ligger som en dimma över hela planeten. Vi har drivit ut antibiotika i våra vattendrag, i luften och på marken. Inte av okunnighet, utan på grund av att vi vill ha vinst, tillväxt och snabba cash. 

De där små molekylerna har ofta möte med bakterier. Eftersom bakterier kan föröka sig med gigantisk fart - en enda bakteriecell kan på ett enda dygn föda fram flera miljoner små individer - ligger vi illa till. I detta flöde ökar nämligen chansen/risken för att mutanter skall bildas. Det vill säga nya varianter med små förändringar i sin arvsmassa. Några av dessa blir livskraftiga och så nyskapande att de antibiotikavarianter vi har inte kan slå ut dom.

Inga antibiotika med nya verkningsmekanismer - som fungerar när de gamla är bortdribblade av bakterierna - har tagits fram sedan 1987... Läkemedelsbolagen är ointresserade av att satsa på forskning kring antibiotika, det riskerar att inte generera den vinst som krävs för att privata investerare skall vara intresserade. Blodtrycksmedicin, som den beroende måste ta varje dag, är betydligt mer säkra kort för att genererar vinster till aktieägarna.
 

Antibiotika kan vara bra för den enskilde men är dåligt för oss alla. Marknadens drivkraft är vinst nu, inte överlevnad imorgon. Därför krävs det spelregler som ser längre än till nästa kvartalsrapport. Marknaden är oduglig när den bortser från morgondagen. 

I USA har antibiotikaresistenta bakterier dödat nästan 19 000 människor per år, de senaste åren läser jag i Björn Ramels Läkare utan vapen. Där får jag också veta att i södra Asien dör ett barn varje sekund som en direkt konsekvens av misslyckade försök att behandla resistenta bakterier. Inom EU dör årligen minst 20 000 till följd av dessa bakterier.

Eftersom antibiotika är en förutsättning för större kirurgiska ingrepp, mycket av cancervården, organtransplantationer och vård av för tidigt födda barn så kan man förstå följderna av vårt sjabbel med antibiotika. Globalisering, ökad handel och turistresor bidrar till att sprida de bakterier vi inte vill skall spridas.

Så här är det: bakterier och andra mikrober utgör merparten av all biomassa på jorden. De har funnits i närmare 4 miljarder år och kommer att finnas betydligt längre än det vi frustande kallar skapelsens krona. De kan leva i miljöer som är gravt livsfientliga - djupt ner i havet, djupt ner i berggrunden. I oss själva har vi bakterier som väger mer än vår hjärna. Själva har vi för övrigt  drygt 20 000 gener medan - för att citera en artikel av Sten Niklasson - "de mikrober som är ständiga följeslagare i våra kroppar representerar minst 4 000 000 gener".

Vad bör svenska politiker lära sig? Jo, bland mycket annat: att många barn i en dagislokal kräver mer antibiotika, att många djur på begränsat utrymme leder till samma sak, att sjukskrivningsregler inte bör motverka att man är hemma när man är sjuk, att handel utan regler leder till import av t ex kött där man använt antibiotika i tillväxtsyfte. Det vill säga: det som Reinfeldt uppskattar leder fel.

Och internationellt behövs, som Otto Cars skriver, ett nytt politiskt initiativ, en global kommission med medverkan från bland annat regeringar, forskare och ideella organisationer. 

Ha en bra helg, är du sjuk på måndag morgon så sjukskriv dig och var hemma. Du gör en insats för världen. Sen må Reinfeldt säga vad han vill.

Tobinskatt - efter tjugo år...

Så skall den då införas. Äntligen. Sverige motsatte sig förstås. Men elva andra länder - inklusive Tyskland och Frankrike - avser införa skatt på finansiella transaktioner. 

Anders Borg är grinig, anser att det kommer att drabba konsumtionen. På den liberala gröna (sic!) tankesmedjan Fores meddelar man krystat att denna skatt motverkar klimatomställning. Intressant med tanke på att de flesta på Fores numera är miljöpartister, enligt trovärdig källa. Skulle dock tro att de är mer liberala än gröna. Ur ett grönt perspektiv är naturligtvis Tobinskatt något positivt.

Hur den kommer att användas kan dock vara mindre lysande, förmodligen för att man i EU:s namn skall plöja ner pengar i de svarta hål som krisande euroländer hamnat i. Hålen lär bestå av banker, snarare än av människor.

Principen för breddat skattebas - inkluderande skatt på finansiella tjänster - är att det inte främst bör vara skatt på arbetstid som skall finansiera våra gemensamma åtaganden.

Dessutom, vilket var ett huvudargument inför valet 1994 då Tobinskatten lanserades i den svenska debatten, kan skatten medföra ett något lugnare tempo på de finansiella marknader där hetsen blivit allt mer absurd. Tanken med t ex aktier var att långsiktighet och utdelningen skulle vara det som gav avkastning, så småningom kom den tanken att bli underordnad idén om att köpa-sälja-köpa-sälja-köpa-sälja.

Lägg till det alla de kreativa idéer på finansmarknaderna som allt färre begriper sig på, och som reducerar verkligheten till en spelplan. Och marknadens aktörer till spelare.

Mina personliga upplevelser av Tobinskatten är mycket positiva. Inför valet 1994 hade jag kommit tillbaka som språkrör, tillsammans med Marianne Samuelsson, efter några år i träda. Partiet hade åkt ur riksdagen redan efter en mandatperiod - jag var inte rör då...:-)

Vi fick, som före detta riksdagsparti, chansen att vara med i ekonomidebatten i teve. Som parti utanför riksdagen skulle vi dock utfrågas sist av alla. Vi fick inte ens vara med på lottningen. Vi skulle vara sist. Som straff.

Men det var ju gudarnas gåva till Miljöpartiet... Fem minuter innan Aktuellt skulle börja fanns det plötsligt massor med folk som tittade. Mångfalt mer än när programmet börjat. Och jag fick frågor om den ekonomiska krisen, om arbetstidsförkortning och annat - och det gick hur bra som helst. Inte minst beroende på att jag fick tillfälle att utveckla idén om Tobinskatt. Vi gjorde den, samt sänkt arbetstid, till huvudfrågor i valrörelsen, vid sidan att det grundläggande resonemanget om miljö och klimat.

Att jag pratat om Tobinskatt föranledde en upphetsad tevereporter att, dagen efter det att vi krävt införande av skatten, hävda att detta hot mot marknaden hade drivit ner dagsvärdet på börsen i Stockholm. Problemet för reportern var bara att det hade gått ner på världens alla börser rejält just det dygnet... Och så stort inflytande hade MP knappast...

Därefter var det partiledarutfrågning, den gick också bra, med lite hjälp av Tobinskatten. I nästa mätning låg det uträknade partiet över fyra procent. Tobinskatten är således grön ur flera aspekter...

PS! Cameron och EU.  
På intet sätt överraskande att reaktioner kommer på utvecklingen inom EU. Skulle britterna rösta nej till medlemskapet är det rimligt att också Sverige har en ny folkomröstning innan EU går vidare på vägen mot Europas Förenta Stater. Fredrik Reinfeldts argument mot detta är att "vi tog ställning till Maastrichtfördraget när vi folkomröstade 1994".

Problemet är emellertid att Reinfeldt, Bildt, Carlsson, Paulsen och de andra på ja-sidan förnekade vad som i sak stod i Maastrichtfördraget. SVT borde lägga ut debatterna på nätet. Själv drabbade jag samman med t ex Lennart Daléus som ljög sig blå när det gällde innehållet i det som kallades "miljögaranti".

Rasande

Förr var det kvällstidningarna som meddelade att svenska folket rasade. Man kunde rasa mot Eurovisionsschlagerfestivalsvinnare, mot Carolas klänning, för lite bröst eller för mycket bröst eller för lagom av något.

Nu är det i ärevördiga gamla Svenska Dagbladet det rasas. De senaste dagarna har det rasats något alldeles förfärligt mycket. Läsarna rasar mot tv-avgift, anställda rasar mot SAS, Borg rasar mot Google, kunderna rasar mot American Airlines nya utseende, Cameron rasar mot hästburgare, företagare rasar mot postnummerbyte och Svenska Dagbladet rasar självt så mycket att man ska lägga ner sportredaktionen och avveckla kulturbilagan.

Vad betyder egentligen rasa? Jo, enligt SAOL betyder det att vara ursinnig.
På grund av att jag inte orkar skriva något mer läsvärt än så tar jag avstamp från gårdagens kommentarer - i vilka det talades om min musiksmak - och lägger helt enkelt en spellista med 25 låtar som just nu nyttjas flitigt såväl hemma som i hörlurar på språng. Alltid blir det väl nån som rasar.

Militärgrönt... och NOTO?

Mina tidigare inlägg - här på bloggen och här i SVT - med anledning av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen har mottagits med blandad uppskattning. En snygg omskrivning av en del ilskna mejl.

Mitt smygintresse för frågor som handlar om det militära försvaret hänger nog samman med min egen utveckling när det gäller synen på den militära verksamheten. Från försvar av svenskt försvar till allvarligt menad uppfattning om att vi skulle behöva börja från början med hela försvarskonceptet i syfte att ersätta militären med ett verkligt samhällsförsvar. Helt enkelt ett starkare försvar för demokratin, värdigheten och människors möjlighet att växa.

Globalt är det knappast brist på befäl, soldater, vapen och ammunition - däremot är det brist på läkare, sjuksköterskor, sjukvårdsutrustning och läkemedel. Detta bör vi förhålla oss till. Analysera på vilket sätt vi kan göra mest nytta. Med internationell trupp som de flesta andra, eller som humanistiskt inriktad spjutspets inom civila delar.

Det är knappast brist på JAS-plan i Sverige, men däremot på räddningshelikoptrar. Borde inte det få oss att fundera över hur prioriteringarna är?

Det är föga meningsfullt att försöka försvara demokrati och grundläggande samhällsfunktioner med hjälp av militär. De reella hoten utgörs inte av andra länders krigsmakter utan av enskilda terrordåd, extrem sårbarhet och effekter av de ständigt ökande ekonomiska och sociala klyftor som lett till hög arbetslöshet och avsaknad av någon sorts gemensam vision om en god framtid. Också till detta borde vi förhålla oss på ett mer genomtänkt sätt än vi gör.

Inför Folk och Försvars rikskonferens görs det alltid utspel. Årets utspel vaa att Sverige inte kan försvara sig mer än till viss del under någon vecka. Märkligt nog - jo, det tillhör tydligen spelreglerna - låtsades stora delar av det försvarspolitiska komplexet - inklusive stackars försvarspolitiker och försvarspolitiskt småintresserade ledarskribenter - upprörda trots att det rimligen inte var någon nyhet för någon av dem.

Det som var nytt var möjligen att det sas offentligt. Partiernas försvarspolitiker - som har nästan lika låg status som partiernas kulturpolitiker - fick chansen att för några ögonblick framstå som viktiga. Om de inte har förstått hur det står till med det svenska militära försvaret tidigare så bör de dock med det snaraste bytas ut. De pengar vi lägger ut på militären är snarast att betrakta som ångestdämpande terapi eftersom försvaret gränsar till meningslöshet. Så är det. Varför inte våga säga det?

En del blev förvånade när tidigare ÖB inför rikskonferensen meddelade att Sverige inte ens med vår nuvarande starkaste försvarsgren  - det vill säga flygvapnet -  kan upprätthålla "24 timmars  beredskap med en rote flygplan". Inte heller någon större överraskning för den som för länge sedan insett att pengarna vi lägger ner på militären mest är att betrakta som ångestdämpande terapi. För den som inte vet består en rote av två flygplan...

Terapin består även i att göra reklam för försvaret, till detta nyttjar man PR-firmor. Vilket inte alltid går så bra. Högkvarteret har fått punga ut med böter för att man inte sköter upphandlingen rätt.

Ut ur rikskonferensen ramlade långa texter från de vanligaste bloggarna som ingår i det försvarspolitiska komplexet. T ex den anonyma Wisemans Wisdoms som följs av alla försvarsdebattörer. Man anar väl att det är någon från Högkvarteret som gömmer sig bakom anonymiteten för att skapa opinion på det sätt som det psykologiska försvaret predikat att man skall göra för att påverka medborgarna. Som ett piggt tips för dem som undrar vem/vilka som gömmer sig bakom bloggen kan jag rekommendera en textanalys så kommer ni närmare... Det är svårt att frångå sina små egenheter nämligen.

Cornucopia, som inte är anonym, gillar visserligen det militära försvaret men utan att bortse från den absurda sårbarhet som vårt samhälle byggt upp - "allt som krävs är en väldigt trubbig sax, så är fallet ner till botten långt, snabbt och väldigt hårt".

Annika Nordgren Christensen - MP:s tidigare, närmast legendariska, talesperson i försvarsfrågor - förespråkar nu medlemskap i en nordisk gren av NATO. Hon har äntligen återfött sin försvarspolitiska blogg efter några år i träda. Det var hon som fick mig att ta de sista stegen till att inse hur meningslöst det militära försvaret är. Själv gick hon alltså åt andra hållet och skriver nu att hon vill se ett nordiskt försvarssamarbete som en del av NATO.

Så här uttrycker Annika det på bloggen: "Och om man vill tänka nytt skulle man inom ramen för denna (nordisk försvarsberedning) flytta det befintliga nordiska försvarssamarbetet till nästa nivå genom att utreda, debattera, förankra och skapa den nordiska grenen av NATO: NOTO."

Suck. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle naturligtvis kunna leda till spänning i Östersjöområdet. Och de som tror att det skulle bli "billigare" med medlemskap kan ju fundera över varför Nato skulle ge ett av de BNP-rikaste länderna rabatt... För övrigt är Ryssland beroende av goda handelsförbindelser med bland annat Sverige.

Miljöpartiets knixande i militärfrågan är lätt tragikomisk att följa. Nu verkar man ha tagit några steg tillbaka från den parentes då man aktivt applåderade svensk medverkan i EU:s stridsgrupper och tillsammans med S tog initiativet till svensk medverkan i det kontraproduktiva kriget i Afghanistan. Per Rådberg, partiets försvarspolitiker i riksdagen, kritiserade att det svenska totalförsvaret "är avskaffat sedan länge" och att Sverige borde "utveckla  ett samhällsförsvar parallellt med det militära försvaret". Det vill säga kombinera den dyrbara ångestterapin med reell försvarspolitik...

Vad säger forskningen om skolan?

I Sverige finns drygt 1600 grundskolor med högstadium. 150 av dessa står för en tredjedel av alla obehöriga (till gymnasiet) elever. Hur kan det förklaras? Det är några av alla frågor jag har till Emma Leijnse, journalist på Sydsvenska Dagbladet, som skrivit boken Godkänt? Kunskapskanalen 19.00 ikväll.

Vad säger forskningen? Bryr sig politiker om den forskning som finns om skolan? Bryr sig rektorer om det? Vad händer om man faktiskt tar till sig den forskning som finns, och börjar leva upp till dess slutsatser?

Ger det bra resultat att ge läxor? Eller finns det andra metoder som ger bättre resultat?

Den populära metoden att låta elever gå till speciallärare istället för att håll kvar dem i helklass - vad säger forskningen om det? Är lösningen att istället plocka in specialläraren i de vanliga klasserna och på så sätt ofta få två lärare i klassrummet?

"Förut såg man en ny elev komma in genom dörren. Nu ser man en påse pengar." Citatet är hämtar från boken. Författaren citerar sin gamle lärare. Ligger det något i detta? Vad betydde skolpengens införande? Förekommer det mutor i syfte att låta barn få en av platserna i de mest populära skolorna?

Samma år som riksdagen tog beslut om att Sverige skulle få världens bästa skola så började det gå utför. Varför? Det finns hur mycket som helst att prata om. Och boken skulle jag vilja att alla skolpolitiker, alla rektorer, alla lärare läste.

Varför bryr sig skolans värld inte om den forskning som finns? Varför är utbildningsministrar så ointresserade av forskning? Varför råder forskningsförakt, medan kvacksalveri snarast blivit regel inom skolpolitiken? Nästa vecka skall jag fortsätta med samtal om skolan, då handlar det om lärarnas frirum och en del annat.

Kunskapskanalen måndag 19.00.

Repris midnatt, samt 09.00 tisdag.