torsdag 31 december 2009

Utmaning inför nästa decennium?

Kan detta vara den utmaning som den visionslösa blockpolitiken kommer att möta under det nya decenniet?

I en tid när de två blocken färdas på samma motorväg, det ena i vänsterfil och det andra i högerfil, mot samma mål - ökande konsumtion, ökande produktion, mer arbete och ständigt större materiell omsättning - så är det oundvikligt att det bildas nya politiska rörelser. Det här är ett av flera exempel, som ligger i startgroparna.

Annars är nyåret trevligt för MP, som nu ligger på drygt 10%, vilket är lika bra som vintern 87-88 (vi hade fått eget namn i opinionsmätningarna, fått utrymme i medierna, till och med lite tevetid, och rasat upp i mätningarna långt före det att sälarna flöt iland). Två skäl till MP:s framgångar i mätningarna är säkert att Maria Wetterstrand framstår som trovärdigare än Mona Sahlin samt att partiet lämnat de flesta av sina profilfrågor - sänkt arbetstid, nedrustning av militären, grundtrygghet, kritik av tillväxt- och konsumtionssamhället - och uppfattas som trevligare sossar än sossarna själva. Lite mer "fähigt" som Sören Holmberg uttrycker det.

Maud Olofssons klagan över att det går dåligt för Centern på grund av att hon är kvinna faller platt när man tänker på Maria Wetterstrands framgångar. Det finns inget mer destruktivt för feminism och jämställdhet än att man skyller uppenbara personliga tillkortakommanden på att man är kvinna.

onsdag 30 december 2009

Förväntningar gör det lättare att ta ett andetag till...

Nyårsklockorna ringer in det nya seklet. Jag och min familj står på Lejonbacken, vid Slottet i Stockholm. Det är lite kallt. Vi tittar ut över den tusenhövdade skaran som kommit för att se kungen skåla med dem.

Kungen är på gott humör, önskar alla gott nytt år, lyfter glaset och står i. Festligt värre, kan man tycka.

Men det starkaste minnet från de första minuterna på det nya seklet är beskt. En bit till höger om oss står några glin i dryga tjugofemårsåldern från "fina" familjer. De har, som alla oss andra, tagit för sig av champagnen. De talar med överdriven överklassdialekt. Den ene säger medan han tittar ut över folkmassan: "...

Fortsättning i decenniumkrönika publicerad här!

tisdag 29 december 2009

Borgerliga gillar yta mer än innehåll...

Ibland blir några av ens fördomar bekräftade som varande mer än fördomar.

T ex att stockholmare drabbas mest av erektil dysfunktion samt att religiösa porrsurfar mer än andra - två av mina mer lågsinta fördomar som visat sig vara helt i linje med verkligheten. Att jag haft den senare fördomen är en följd av att jag har en annan fördom som säger att religiösa hymlar med sex - och därmed gärna smyger i nätbuskarna.

En annan av mina fördomar, som visar sig vara mer än fördom, är att borgerliga väljare är mer intresserade av yta än av innehåll. Det visar sig nu i en undersökning, skriver DN, att rödgröna väljare värderar miljö och ett gott föräldraskap högre än vad borgare gör, medan dessa å sin sida värderar förmögenheter och god taleskonst högre än de rödgröna. Möjligen kan det där med att rödgröna uppfattar gott föräldraskap som hög status få en och annan konservativ skribent på SvD:s ledarsida att fundera över sina fördomar.


Överraskande i en tid som vår är att allmänbildning anses vara det mest statusfyllda - fast i dagens allmänbildning kanske högvärderas att hålla reda Dansbandskampen, Alex Schulmans bravader och Elisabeth Höglunds placering i Let's dance. Vann hon eller hur gick det?

Den som förstår dagens bildval ges en stjärna i protokollet, det är ganska lågt... Har med slipsar att göra...

måndag 28 december 2009

Gaza julen 2008

Israels krig mot Gaza inleddes den 27 december förra året. Är det redan glömt? Så här skrev jag i slutet av förra året, det var tydligen kontroversiellt. Men jag vidhåller. Under 22 dagar dödades 1400 palestinier, varav mer än 300 barn.

Vintern är kommen till Gaza, nätterna är kalla, vattnet otjänligt och Israels blockad fortsätter. Den akuta bristen på byggnadsmaterial gör att Gazaborna ännu inte kunnat slutföra återuppbyggnaden av sina sönderbombade hus. I den takt som det nu kan ske kommer det att ta årtionde efter årtionde...

Hjälpa till ekonomiskt kan man genom Ship to Gaza. Läs mer här!

Den globala gräsrotsrörelsen, Gaza Freedom March, är inspirerad av Gandhi och Mandelas ickevåldsmetoder med mål att bryta blockaden av Gaza. På nyårsafton kommer 1 300 personer från mer än 43 länder att ansluta sig till 50 000 palestinier i en marsch från Rafah på södra Gazaremsan till Erez, vägspärren mot Israel på årets sista dag. Vid gränsen kommer israeliska och internationella aktivister ansluta sig för att kräva att blockaden ska brytas.

En bra bok om situationen i Gaza är skriven av Johanna Wallin - läs mer om boken här!

söndag 27 december 2009

Dåliga recensioner, Anka och Wetterstrand...

Tre "ting" har blivit populära detta år: elaka recensioner, Anna Anka och Maria Wetterstrand. Ingen likhet dessa emellan i övrigt.

Recensionen av TV 4:a-kändisars krogshow var nog början på en ny era av elaka, men förmodligen uppriktiga, recensioner. Göra Kanal 3 sågas inte lika elegant, men på ett ganska härligt sätt i DN. Så trevligt att man får såga skit med fotknölarna om man vill...

TV3 står för nästa epokgörande publikupphetsande magplask med sin produkt Anna Anka. Egentligen är det ju groteskt att göra underhållning av människor som har så uppenbara problem i en tragisk blandning som Anka. Å andra sidan är det ju en av TV3:s affärsidéer att göra underhållning av sådant.

Maria Wetterstrand är snarast de båda andras fenomenens motsats. Hon får, med rätta, goda recensioner och saknar, tack och lov, allt det "underhållningsvärde" som Anka har. Det intressanta, och det är dit jag vill komma, är hur MP lyckats få fram så många unga stjärnpolitiker. På 80-talet var det en ung Åsa Domeij - iklädd jeans och gympadojjer - som slog Sverige och övriga partier med häpnad. På 90-talet gjorde Gustav Fridolin Jr karriär bland de stora, så ung han än var. Och detta decennium är det således Maria Wetterstrands tur.

Hur kommer det sig att just MP lyckas där andra misslyckas? Svaret är förstås givet, men jag tycker att alltför få förstått kraften i det. MP har en tradition att släppa fram unga politiker i avgörande positioner därför att det är en del av partikulturen. Det har alltid funnits drag av aktiv vilja att öppna upp scenen för unga politiker. I grunden ligger filosofin om rotation, att öppna upp för nya. Under alla de år jag var en aktiv del av MP - och jag tror inte att det ändrats nu - fanns det tillit till att ge unga människor chansen på tunga positioner. De flesta, visade det sig, klarade uppgiften oerhört bra. Där ligger nog en av MP:s absoluta styrkor. En styrka som medfört att Maria Wetterstrand nu är Sveriges näst mest populära politiker - skyhögt över Mona Sahlin.

Enda faran för Maria är att medier älskar att lyfta stjärnor - nu också på temat "MP bör ändra sina regler och låta Maria sitta kvar som rör längre än nuvarande stadgar tillåter" - för att sedan plötsligt kasta sig över dem med öppna käftar. Att leta skandaler, att "sätta dit" henne på mer eller mindre goda grunder blir snart ett uppdrag för delar av den mer dreglande journalistkåren. Se där ett skäl till att Margot Wallström aktade sig noga för att bli partiledare... Så omsvärmad och upphöjd i medierna som hon var förstod hon förstås var nästa steg skulle bli. Och det steget ville hon inte utsätta sig för. Skillnaden mellan Wallström och Wetterstrand är dock stor: Wallström var inte alls så bra som hon utmålades.

PS!
Stockholmspartiets ledare Agneta Dreber var väldigt populär på 80-talet, partiet hade regler som innebar att man inte fick sitta mer än en viss period men stadgarna ändrades gång efter annan så hon kunde sitta kvar år efter år. Resultat av detta mifflande: hon blev folkpartist och leder nu livsmedelsföretagens kamp för skitmat.

fredag 25 december 2009

Alf Svenssons etik...

"Från alla håll och väderstreck drog araberna igång sina anfall och krig."

skriver Alf Svensson i Dagen. Det han talar om är sexdagarskriget 1967. Araberna anföll från alla håll och väderstreck. Byt ut ordet araberna
mot ordet "judarna" och fundera på Alf Svenssons sätt att se på världen. Det är ett dåligt sätt att uttrycka sig. Man undrar vad som finns bakom.

"Från alla håll drog araberna igång sina anfall och krig". Araberna, utan undantag, är de onda. Den här typen av sätt att se på människor är oförlåtlig. Man hade kunnat vänta mer av en Europaparlamentariker från ett land som anser sig upplyst...

Hade det varit för ett antal år sedan, då tidningen Dagen var en djupt inskränkt tidning, hade Alf Svenssons retorik säkert legat som hand i handske för läsekretsen. Idag, när tidningen - inte minst dess professionalism på nätet ges ständiga lovord - når många fler går det inte att smyga med sina åsikter till de som redan delar dem.

Vad finns mer att säga?

Med anledning av gårdagen finns bara en sak att säga: Achtung, achtung!

torsdag 24 december 2009

Juletidens längtan efter Maria



Trevlig helg
önskas alla läsare av bloggen!
Till och med de
som drabbats av den nyliberala smoggen.

En särskild hälsning till Mona Sahlin
och Lasse Ohly så glad och fin.
Att de kan nå till lyckans land
beror nog mest på Wetterstrand.

Fredrik, han är inte särskilt glad,
när han firar jul i Rosenbad.
Hans enda chans är nog att kyssa handen
på den där wetterstranden.

Fredrik vore glad och yster,
om han slapp Maud till syster,
och tänk en lugn stund
utan Hägg- och Björklund!

Fredrik tänker bister:
Ack, om man hade en enda bra minister!

Trött på Cristina, Sten och Bildt,
trött på Andreas, Odell och Borgen.
I julklapp han önskar en snuttefilt,
när han tänker på alla de han vill ge korgen.
Trött på Erlandssons hemska stia,
längtar så efter sin Maria.


Trevlig helg!

Ursäkta men dåliga rim hör julen till!

onsdag 23 december 2009

Den underbara förmågan att glömma

Har ni bra minne? Bättre än journalister? Minns ni förra veckans ståhej i Köpenhamn? Minns ni att det var nåt om klimatet? Och om Kina, det stora landet där utsläppen av koldioxid ökar? Och alla "FY" som utropades, mer eller mindre upprört? Dom tänker släppa ut mer! Jävla Kina!

Denna vecka är samma medier inte upprörda längre. Denna vecka rapporterar man i positiva och glada tonfall om Kina som den globala tillväxtmotorn som drar igång världen efter finanskrisen... Underbara Kina! Hur skulle det då gå utan Kina???

Koppling mellan de två budskapen? Analys? Nej, varför krångla till det? God Jul! Rap!

PS! Imorgon blir det bara ett vackert inlägg utan sarkasmer, jag lovar...

tisdag 22 december 2009

Åldern tog hästen, och ensamheten tog bonden...

Snön har lagt sig över de vilda skogarna i gränstrakterna mellan Sörmland och Östergötland. Isen har lagt sig över den vik av Tisnaren där lommen brukar höras som bäst. Och i skogen, långt in i gränstrakterna, såg jag spår av det som troligen var varg. Det är då jag känner riktig lycka över att bo på vischan.

Det finns alltså varg här i utmarkerna. Däremot är det ont om häst som drar timmer i skogarna. Jag minns en vinter när jag – under en jakt på julgran - mötte en riktig, bred häst med lugg i pannan. Bakom hästen dinglade några stockar. Det är inte så brukligt nuförtiden att breda hästar med lugg i pannan drar stock genom skogarna. Det är inte brukligt att någon häst överhuvudtaget drar stock genom skogarna. Men den här hästen gjorde det.

Det gick en man bakom med tömmar i händerna. Det går bra det här, sa han när jag frågade. Han var nyss fyllda sextiofyra, sa han. Han var på väg mot skogsvägen. Där skulle han lämpa av stockarna för att sedan lassa upp dom på en vagn och köra dem vidare till stora vägen. Även vagnen skulle dras av hästen, berättade han. Men det skulle få bli i morgon.

– Jag drar in tjugo löskubik på en dag, sa han. Och lade till: I juletider får skotaren står på gården. Den står på gården och den kostade trehundrafemtitusen. Men den får stå. Har du suttit en hel dag och skakat i buller och fanstyg så är du trött på kvällen. Trött och tom. Nej, skotaren får stå.

– Visst blir jag trött nu också, fortsatte han. Trött med hästen. Trött blir jag. Men inte tom. Jag är trött när jag kommer hem, men inte tom förstår du.

Hästen har sin begränsning, berättade han och muttrade något om att man som skogsbrukare ska sitta och ”skaka i en jävla hytt och göra spår i skogen för varenda pinne som skall hämtas”. Och ensamt är det. Ensamt.

– Men det säger jag dig. Mig lurar dom inte längre. Hästen är bra. När jag kommer hem är jag trött. Men jag är banne mig inte tom. Hur kostnadskalkylerar man tomheten? Men den är minst lika tung som räntan. Vi har blivit lurade, förstår du. Lurade. Tala om det för världen du! Du som sitter och blarrar i teve titt som tätt. Tala om det. Tala om att plånboken, hur stinn den än är, bara kan fylla fickan. Inte bröstet.

Han berättade att hästen hette Brunte därför att en bred, trygg häst med ljus lugg i pannan skall heta just Brunte.

– Vi förstår varandra, Brunte och jag. Inte förstår John Deere och jag varandra.

Nu är både bonden och hästen döda. Inte för att vargen tog dem, utan för att åldern tog hästen och ensamheten tog bonden.

Det är sånt jag tänker på när julen närmar sig och jag ser adventsljusstakarna, som stått kvar i fönstret i de små stugorna hela året, nu tänts igen. Man kan dessutom fundera över var det är minst jävligt att låta skröplighet och ensamhet slå till: i stan eller på landet?

Som ständig omläsare av Slas så fastnar jag för landet. Och får väl hoppas, om den dagen skulle infinna sig, att någon kommer och bäddar rent till julen. Med lakan som har hängt ute, inte tumlats. Lakan kan hänga ute på vintern också, det tar lite tid innan de torkar, men doften av rena utetorkade lakan är värd att vänta på. Och förresten har ju de där 4500 förhandlarna i Köpenhamn inte lyckats förhindra uppvärmningen. Så lakanen trivs bättre ute. Men man får passa dem för vinterregnen. Och man får skaffa stövlar. Höga.

Insikten om detta med behovet av stövlar kan få en att resignera, tappa sugen, ge upp. Och lojt se på när människan är på väg att konsumera upp vår planet och förvandla henne till en upphettad soptipp som svävar i kosmos. När jag känner så brukar jag ta till en dikt av Ingrid Sjöstrand.

Elda under din vrede
med maktens nyheter.
Dämpa inte din smärta
över livet
som stjäls ifrån oss.
Trösta inte din sorg
över världen
som våldtas inför våra ögon.
Elda under din vrede.


måndag 21 december 2009

Nödvändig låt till frukost en sådan här dag, när molnen ligger tunga och man är recenserad som ett Kinderegg...

Får du ingen bra bok i julklapp, så kan du dra till biblioteket i mellandagarna och låna Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac. Den finns förstås att köpa också - kan skickas idag om så är - men det här med bibliotek är fantastiskt. Det är en roman om Elvis, rockens barndom, Södern, Lenin, Mozart och ett antal filosofer och galningar som format vår världsbild.

"En julklapp skall vara som ett Kinderegg, tre överraskningar i ett", skrev en klok kvinna i bladet häromdagen och fortsatte: "Så min julklapp blir en roman om Elvis av Birger Schlaug. Där har ni två överraskningar. Den tredje överraskningen är att boken är både intelligent och rolig."

Vet inte hur man skall tolka det riktigt. Så jag tröstar mig denna dag, när låga stratocumulus döljer den sol som skulle kunnat få landskapet att glittra i solen, med den här julbluesen:

söndag 20 december 2009

Reinfeldt sa det inte ens Wetterstrand och Eriksson vågade yttra!

"Tillväxten går före allt annat", suckade en känd svensk politiker med ett bister, för att inte säga, bittert ansiktsuttryck efter det att klimatförhandlingarna kollapsat.

Det var inte Maria Wetterstrand eller Peter Eriksson som var bistra. Det var moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt! Jag höll på att ramla ur SVT:s soffa i lördags morse när han i direktsändning våga säga det förbjudna. Hur många gånger har inte moderater fnyst i riksdagen och i valdebatter när jag och andra hävdat samma sak: Den blinda jakten på ekonomisk tillväxt går ut över miljö, klimat och därmed över våra långsiktiga livsbetingelser.

Reinfeldt har nu mött verkligheten och tycks vara en av de få djupt engagerade politikerna i den internationella klimatdebatten - för de flesta andra tycks klimatengagemanget vara en påklistrad attityd likt till intet förpliktigande floskler som "vi önskar fred på jorden".

Reinfeldt vågade säga det som ingen moderat vågat säga på 40 år. Han vågade ifrågasätta det heligaste av det heliga: ekonomisk tillväxt. För 40 år sedan var det flera moderater som förstod problemet: förutom Staffan Burenstam Linder så var - hör och häpna - Anders Björck en sådan!

Det smått tragiska är att medan de gröna företrädarna backat in i den socialdemokratiska ledningens mytbildningar om den eviga tillväxten, så har verkligheten fått den moderata partiledaren - åtminstone i ett klarsynt ögonblick - att säga det som varje grönt språkrör borde ha sagt. Reinfeldts insikt står i bjärt konstrast till den DN-debattartikel i vilken språkrören, Lars Ohly och Göran Persson hävdade att ekonomisk tillväxt är förutsättning för god miljö och social utveckling även i redan rika länder! Det är väl ungefär det som SvD:s ledarsida ser på saken.

Maria Wetterstrand hade förresten en intressant debattartikel i DN i lördags om kollapsen i Köpenhamn. Till skillnad från Fredrik Reinfeldt yppade inte ett negativt ord om tillväxt och hade inga funderingar över konsumtionssamhällets effekter. Hon skrev det som jag förväntat mig att Reinfeldt skulle hotat med: "Världens BNP kan drabbas hårt i längden av den brist på handlingskraft som världens ledare visat."

Upp- och nedvända världen! Det bär mig emot, men likt förbaskat måste jag säga: Heder åt Reinfeldt i denna fråga! Vad säger DN:s ledarskribenter om det?

lördag 19 december 2009

Klimatsurr i teve

Är klimathotet på allvar? Är nyliberaler riktigt kloka? Ska vi satsa på kinesisk ett-barns-politik..? Vad hotar demokratin?

Några minuters samtal i Nyhetsmorgon med nye chefredaktören från nyliberala Neo här.

fredag 18 december 2009

Efterfest i Köpenhamn och för drabbade av Utshoppningssyndromet...

Jag läser att hoppet nu står till efterfesten i Köpenhamn, ett sent möte efter konferensbakfyllan med statschefer som kanske taggat ner.

Jag läser också att nuvarande amerikanska utrikesminister Hillary Clinton lovar, som en tuff utmaning till Kina, att nästkommande president i USA år 2020 skall bidra till klimatfonder.

Det var ju ett fint löfte. Själv lovar jag att mina ännu ofödda barnbarn skall göra mer än jag gjort för klimatet.


Jag läser också att julhandeln slår nya paniska rekord, att konsumtionen av allt det vi inte behöver ökar allt mer, trots att just denna konsumtion driver på klimatförändringarna. Det väntar en efterfest, med konsumtionsbaksmälla och klimatångest.

Hoppet tycks stå till beslut fattade på efterfester, när verklighetens kranka blekhet kryper inpå. Då kanske fler ansluter sig till de utshoppades skara. Själv drabbades jag redan för fjorton år sedan av en del smärre symptom. Sedan dess har det blivit allt värre. Diagnostiken pekar på att jag drabbats hårt och skoningslöst av Utshoppningssyndromet.

Detta består av: 

* känslomässig utmattning inför köpbudskap,

*  okänslighet inför modenycker,

 * och låg prestationsförmåga när det gäller konsumtion. 

Låt mig berätta om denna sjukdom...

Det absoluta förfallet infaller då man inte ens känner trängande behov att inhandla mer saker till jul. Då har man nått det slutgiltiga och totala konsumtionssammanbrottet. 

Vi som drabbats av konsumtionssammanbrott har ofta råkat ut för en rad kognitiva begränsningar som upplevs som starkt hämmande. Vi klagar på störningar i minnesfunktionen – har svårt att lägga reklam på minnet, än svårare att ta del av det sinnliga i reklambudskapen. Det hela börjar med att man tvångsmässigt zappar bort från tv-reklam, klottrar ”Reklam – Nej tack” på sin brevlåda och ber telefonförsäljaren dra åt helvete. 

Man känner dessutom otacksamhet när man får fina gåvor inlagda i den adresserade reklamen – fina gåvor i form av en liten blyertspenna, en liten pappershatt eller en serpentin att förgylla festliga tillfällen med. Man känner sig kränkt för att avsändaren tvingar en att öppna brevet för att kunna sortera papper för sig, och den lilla dumma saken för sig.

Smittorisken uppmärksammas intensivt av både stat och näringsliv. Stora insatser görs för att förhindra en epidemi. Staten talar om att med alla medel stoppa utanförskapet och återföra oss vilsna själar till sunda livsmönster. Näringslivet sponsrar med en informationskampanj som detta år beräknas gå på drygt 50 miljarder kronor, tio miljarder mer än det militära försvaret kostar, för att vi skall bli friska och återfå vår konsumtionshälsa. Man upplever det som en rimlig insats för att få tillbaka oss stackars satar som inte förstår lyckan i att tillbringa semestrar och annan fri tid i de konsumtionstempel man byggt för vår frälsnings skull. 

Forskare menar att långvariga och upprepade besvikelser över att den ”nyinköpta saken” inte gav någon långvarig lycka kan resultera i utshoppning. Men också att mer personliga brister – i form av inre trygghet, djupare värderingar och tillfredsställelse med det man har – kan bidra till att sjukdomen bryter ut. För en del är den yttre situationen så pass hotfull och orubblig att ingen förändring känns möjlig trots övermänskliga ansträngningar att lägga onödiga Saker i shoppingvagnen. 

Många drabbade upplever en ökad känslighet i olika sinnen och upplever att konsumtion av allehanda ting är skadligt för miljön. Allvarligast är det när man i sitt inre får vrångbilder av att konsumtion har samband med klimatförändringar. Som om man inte begrep att det räckte med att dricka ekologiskt kaffe för att rädda världen. Personligen sitter jag matt och oengagerad utanför köptemplen, mer intresserad av att mata duvorna än att gå in och låta mig frälsas av den nya tidens prästerskap.

Jag erkänner fullt ut att jag missbrukar min tid, att jag känner mig köptom inombords och inte orkar ge mer i konsumtionsarbetet. Att jag är en otacksam medborgare som inte förstår att samhället värnar om min själ. Att lyckan finns i det varma, goda ekonomiska hjul som bara kan snurra om vi konsumerar mera. Jag har inte ens förstånd nog att pillra i mig ett överdåd av läkemedel för att må bra, trots att detta skulle medföra god avkastning för läkemedelsföretagen, och därmed god avkastning på våra pensionsfonder.

Jag känner mig som ett asocialt element. Och det värsta är att jag mår så förbannat bra. Förlåt mig. 

Hoppas alla efterfester blir nyttiga. På nattens efterfest lovade jag med vänner av olika färger att köpa getter till dem som behöver det. Det behövs inte ens något julklappspapper. Trevlig helg!

torsdag 17 december 2009

Grön partisplittring i Finland?

Som väntat tänker man bilda ett nytt grönt parti i Finland. Det gröna förbundet, som MP:s systerparti heter i Finland, har förlorat sin radikala ådra och växt samman med de övriga partierna, främst Samlingspartiet. Så motiveras utbrytningen.

Det nya gröna partiet tänker inte ställa upp i riksdagsvalet, inte nästa gång i alla fall. Man vill ta sig namnet Gröna Partiet, med det protesterar det Det gröna Förbundet mot.

Miljöpartiet drabbades också av att några bröt sig ur - ett handfull personer på 80-talet - och bildade Ekologiska partiet. Det blev inget av det. Att bilda parti är inget man gör så där enkelt om man vill att det skall vara hållbart och långsiktigt - och därmed kunna påverka.

I Sverige har förresten Michel Moon, vid Lunds universistet, lagt fram en avhandling där kontentan bland annat är att radikala gröna successivt har lämnat det svenska Miljöpartiet. Avhandlingen heter Green Ideology and It´s Relation to Modernity. Including a Case Study of the Green Party of Sweden.

Tillbaka till Finland: Gröna Förbundets Janina Andersson ser positivt på ett nytt parti eftersom hon tror att det kan hjälpa hennes parti att få igenom sina idéer men säger också att "när det gäller att rösta vettigt och få igenom mer makt är ju splittring alltid negativt eftersom man tar röster av varandra." Dessutom motsätter sig Det gröna förbundet att det nya partiet skall få heta Gröna partiet. Dock avser de radikala gröna inte att ställa upp i riksdagsvalet - åtminstone inte nästa val.

PS!
I ett inlägg diskuterar Angela Aylward huruvida Mp blivit en partimaskin. Angela är styrelsemedlem i Cogito.

onsdag 16 december 2009

Är kinesisk ett-barns-tvång lösningen på klimatproblemen?

Häromdagen skrev jag att frågan om överbefolkning inte diskuterats i Sverige i samband med klimatdebatten. Men att frågan diskuteras desto häftigare internationellt. Expressen lät minsann en ekonom från Canada skriva på debattsidan i förrgår om detta ämne - och lät en låt-gå-liberal svara igår. Idag svarar jag dessa två och slutsatsen blir: Gör vi som låt-gå-liberalen vill så kommer vi i full frihet att konsumera oss rakt in i diktaturen....
  • I förrgår hävdade den kanadensiska ekonomen och författaren Diane Francis att det enda som kan rädda klimatet, och därmed planeten, är att länderna tar efter diktaturen Kina och inför en hård ettbarnspolitik, med tvångsaborter och en starkt övervakande stat.
  • Igår svarade liberalen Mattias Svensson, från Magasin Neo, att gröna miljövänner blir allt mer bruna och demokratiskt opålitliga - hänvisande till Francis och till vädermannen Pär Holmgren... Den liberale Svensson menar att det bara är att köra på, så löser det sig - bara tillväxt, vetenskap och frihet får råda.
  • Idag svarar jag att om vi gör som Mattias vill, så lär vi få det samhälle som Francis beskriver. "Ser vi inte upp kommer vi i full frihet att konsumera oss rakt in i diktaturen...".
För övrigt berättar Emily Hadexia Su, i vår gemensamma bok, hur hon ser på sitt lands ettbarnspolitik. Boken finns gratis - på svenska - att läsa här.

tisdag 15 december 2009

Andreas Carlgren borde skämmas!

Dimmigt i Köpenhamn, trots att solen skymtar. Bron är ganska vacker, men den spänner ut i intet. Tusentals figurer tycks virra omkring. En del för att kyla av sin egen ångest, viftande på gatorna och skrivande pressmeddelanden som ingen jävel läser - andra för att försöka slingra sig ur ansvarstagandet.

Pinsamheten visste inga gränser igår när Andreas Carlgren - Sveriges miljöminister och tyvärr nu också EU:s företrädare - i vanlig kolonial stil pekade finger på u-länderna. "De leker procedurlekar", låter han meddela när fattiga länder reagerar mot i-världen, och med rätta misstänker att de kan blir blåsta på det skadestånd - som kallas gåva av EU! - som man rätteligen skall ha. Så uselt, Carlgren!

Man kan beklaga att förhandlingarna avstannade några timmar, men man kan sannerligen ha förståelse för varför afrikanska stater gjorde som de gjorde. Dessutom kräver man - vilket ligger mer i linje med den slutsats man kan dra av forskarnas rapporter - att åtgärder skall sättas in så att
ökningen av jordens medeltemperatur stannar vid högst 1,5 grader. EU håller fast vid 2 grader, utan någon som helst vetenskaplig grund. Varför inte Norge står upp och försvarar de afrikanska ländernas krav på 1,5 grader är obegripligt med tanke på de insiktsfulla orden på DN-debatt.

- Just nu är det G77 (dvs de fattiga länderna) som slåss för vår gemensamma framtid, säger Maria Wetterstrand i en kommentar. Det är bara att hålla med. Men jag ha inte sett hennes kommentar i en enda tidning... En sådan här dag känns det tragiskt att inte Maria är miljöminister.

måndag 14 december 2009

Klimatskeptiker anfaller på hal is

Klimatskeptiker anfaller från flera håll. Ilsken morgontelefon och morgonpigg mejlström utöver det vanliga."Där ser du", säger och skriver dom. "Isbjörnarna hotas inte alls av koldioxid utan av miljögifter". Och så kommer en mer eller mindre upprörd drapa om Climategate, och en drös länkar.

Allt detta upprörda bry efter att ha hört på radio idag, om att forskare på Svalbard "avslöjat" att miljögifter, snarare än klimatet, hotar isbjörnarna. Vetenskapsradion uttryckte det som att "forskare varnar nu" för miljögifter. Suck. Men, kära klimatskeptiker, det är alls inget nytt, det är bara slarvigt uttryckt av journalister.

Redan 1990, i boken Miljön, makten och friheten, beskrev till och med jag konsekvenserna för isbjörnarna av vårt sätt att leva och de utsläpp vi gjorde oss skyldiga till. Bland annat skrev jag: "Tystnaden om de svenska utsläppen beror på att de som utsätts - isbjörnarna - inte kan protestera".

Och det värsta är att det var gammalt redan då... Att sedan isarna smälter gör inte saken bättre.

Här finns förresten min krönika i dagens BT - på temat "Vi lurar oss själva i Köpenhamn". Hur går det för demokratin om det blir diktaturens Kina som fixar klimatet? Och varför gillar politiker att miffla med siffrorna?
Kan det vara nå´t att läsa vidare om?

söndag 13 december 2009

ProVokas pris 2009



En provokation i allmän mening kan vara när en part gör något för att medvetet framkalla handlingar eller tankar. ProVoka, som jag är delägare i, delar ut priset till den eller de som på ett kvalificerat sätt, utan inslag av våld, lyckats påverka normer, samhällsdebatt och reella beslut i etisk och hållbar riktning.

HÄR skrev jag om Djurrättsalliansens avslöjanden.
HÄR finns kapitlet "Var går gränsen mellan djur och människa?" ur min bok Svarta oliver och gröna drömmar.


lördag 12 december 2009

Lördag den 12 december 2009, den tiotusende dagen från en annan dag

ProVoka
delar ut pris till årets nyttigaste
provokation den 13 december.

En provokation i allmän mening kan vara när en part gör något för att medvetet framkalla handlingar eller tankar. Priset delar ut till den eller de som på ett kvalificerat sätt, utan inslag av våld, lyckats påverka normer, samhällsdebatt och reella beslut i etisk och hållbar riktning.
Nomineringar tas emot:mika.provoka@gmail.com

fredag 11 december 2009

Sverigedemokraterna bör vara med i slutdebatterna

När jag var språkrör för Miljöpartiet inför 1988 års val krävde jag att MP skulle få vara med på lika villkor i slutdebatten i teve. Vi hade nämligen opinionssiffror som översteg dem som flera riksdagspartier hade.

Har jag någon hut i kroppen måste samma synsätt gälla Sverigedemokraterna. Hur illa jag än tycker om dem. De är större än flera riksdagspartier i opinionsmätningar. SVT bör släppa in Åkesson i slutdebatten.

MP fick, efter mycket schackranden, vara med i serien av partiledarintervjuer, därav bilden. Jag fick bra opinionssiffror efter utfrågningen - inte konstigt med ett så bra partiprogram i bakfickan. Där är det värre för Åkesson.


För övrigt var det givetvis inte bara jag som 1988 krävde att MP skulle vara med på lika villkor i SVT:s slutdebatter. Det gjorde Miljöpartiet som parti. Vi argumenterade utifrån demokratiska aspekter. Och när SVT sa nej anklagade vi dem för att gå etablissemangets ärende. Nu kommer frågan: Har MP kvar sitt engagemang för demokratin? Eller har man vuxit sig för etablerade? Med språkrör som låter stajla sig av modeguru inför Nobelfesten...

Sverigedemokraterna ligger således en bra bit över 4 procent i den mest seriösa opinionsmätningen som görs, nämligen SCB:s. Man är större än flera riksdagspartier. Miljöpartiet låg visserligen ännu högre i mätningarna ett knappt år före valdagen. Vi nosade, långt innan några döda sälar flutit i land, kring 10-procentstrecket. Där kan också SD ligga om några månader.

Gången är den samma. Miljöpartiet hade vuxit sakta, byggt upp organisationen, genomlidit två riksdagsval utan större framgång, vuxit i kommunerna, närmat sig 4-procentspärren, fått eget namn i opinionsmätningarna, opinionssiffrorna steg lite till, kom med i teve några gånger, gjorde inte bort sig, var det enda parti som var uppnosigt och kändes annorlunda, siffrorna sköt i höjden och SVT våndades medan de gamla riksdagspartierna hotade med kaos om MP kom in... Känns det igen?

I SvD pekar Gudmundson - han har annars tagit över efter Maria Abrahamsson som tidningens märkligaste tyckare - på att båda partierna har tydliga profilfrågor. Till det kan man lägga att det ena partiet vädjar till människors solidariska sidor, det andra till människors egoistiska sidor.

torsdag 10 december 2009

Ericsson ledsna för att man blivit smartare... Systemfelet kan väl inte bli tydligare!

Så skall då Ericsson effektivisera sin verksamhet genom att tillverka bättre anläggningar som kräver mindre arbetstid att sätta ihop. Lysande! Varför är inte alla nöjda?

Svaret är förstås att människor blir arbetslösa när vi tillverkar på ett smartare sätt. Men detta är ju bara ett problem under två förutsättningar:
  • att vi inte anpassar arbetstiden till det faktum att produktionen effektiviserats, automatiserats, rationaliserats och robotiserats
  • att finansieringen av skola, vård och omsorg till största del bekostas av skatt på arbetstid, vilket betyder att när Ericsson effektiviserar tillverkningen så betalar man mindre till vår gemensamma välfärd
Var och en måste väl ändå begripa att detta utgör ett systemfel. Vore det inte bättre att låta Ericsson och andra företag betala skatt utifrån sin omsättning? Vore det inte bättre att se möjligheten och sänka arbetstiden?

Är det inte märkligt att chefen för Ericsson är ledsen för att man lyckats komma på hur man tillverkar basstationer på ett smartare sätt? Carl-Henric Svanberg, vd och koncernchef för Ericsson, säger att "det är en tung dag och att minskningen görs eftersom arbetsinnehållet i våra produkter minskar samtidigt som vi blivit mer effektiva."

Det är alltså tungt att man blir klokare, smartare och effektivare... Det är tung dag när arbetsinnehållet i produkterna minskar... Men, herregud, det är ju fantastiskt bra!

Systemfelet, som råder idag, är smått groteskt - och när vi väl kommer ur det våra barnbarn att undra om vi inte var kloka. Systemfelet innebär bland annat följande:

För det första att allt mer av de pengar som skall bekosta vår grundläggande välfärd och vår grundläggande bastrygghet måste tas in från sådant som inte utgör materiell produktion. Det vill säga från sådant där mycket arbete krävs: undervisning, vård, omsorg, kultur, reparation, underhåll, kultur etc. Är det rimligt att detta goda skall beskattas mer än materiell produktion? Vore det inte bättre att Ericsson och andra företag betalade skatt på sin omsättning? Då, och först då, kan vi lossgöra oss från det finansieringsok vi nu dignar under.

För det andra att vi alltid - hur mycket vi än effektiverar, robotiserar, rationaliserar, datoriserar, automatiserar - kommer att tvingas arbeta i lönesektorn våra 40 timmar per vecka. Vi sitter helt enkelt fast i ett ekorrhjul. Hur rätt vi än gör kommer vi inte ur det.

För det tredje innebär det att vi... Fortsättningen finns här på Newsmill.

onsdag 9 december 2009

Språkrör kandiderar för Piratpartiet

Anders Nordin efterträdde mig som språkrör när jag avgick efter valet 1988 - språkrör fick på den tiden inte sitta i riksdagen, så Eva Goës och jag var bara valda fram till valdagen.

Makt korrumperar. Och hur blir förankringen i partiet för det språkrör som sitter i riksdagen? Blir man inte så uppslukad av kristallkronor att man tappar fortfästet? Så resonerade vi på den tiden.

Nu kandiderar Anders till en plats på Piratpartiets riksdagslista inför nästa års val.


Han var en bra kollega i partiledningen, redig. Han var med när vi gjorde historia, när Miljöpartiet som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen. Han slapp dock vara med när Miljöpartiet som första parti åkte ur riksdagen tre är därefter. Anders var, tillsammans med Fiona Björling, språkrör i ungefär ett och ett halvt år.

Jag fick en halv fjällko, som levt ett gott liv, av honom vid något tillfällen. Han bor kvar på gården i Altersbruk i Piteå kommun. Han har jakar. Nu har han fått rätt av Kammarätten i en strid med länsstyrelsen. Där ansåg byråkraterna att hans jakar skulle ha ligghall... I trakterna av Himalaya är det inte brukligt att jakar nyttjar ligghallar. Vilket berättas här.

Anders satt också i riksdagen en kort tid som ersättare för Åsa Domeij. Nu funderar han på hur man skall lägga piratperspektiv på de frågor som kommer upp i riksdagen. Det vore kul om han kom in igen. Faktiskt. Kniper det får jag åka upp och mata jakarna.

tisdag 8 december 2009

"Överbefolkning" - det onämnbara i klimatdebatten...

Vissa saker är inte populära att nämna i den offentliga debatten, som t ex det jag skrev om igår. (Tack för besöksrekordet!)

Men riktigt tabu i Sverige tycks frågan om antalet människor på jorden vara. Det som slarvigt kallas "överbefolkning".

En sökning på nätet visar att vi i Sverige är ganska avvaktande att ens diskutera frågan. Det kan vara förståeligt. Som grön finns risken att man förknippas med den förment djupekologiske Pentti Linkola, som åter dykt upp på debattscenen den senaste tiden. Personligen menar jag att risken för någon form av ekofascism - och rop på starka män - ökar om vi inte kan hejda miljöförstöringen i tid.

Men låt mig ändå försöka diskutera det växande antalet människor på jorden.

Först:
Jag anser inte att ordet "överbefolkning" är ett bra ord eftersom problemen handlar mindre om antalet människor än om den livsstil som människor har. Men vi bör inte blunda för att den ohållbara livsstil som vi tillägnat oss i den rika delen av världen (och därmed också i överklassen i de fattigare länderna) leder till att befolkningsmängden utgör ett problem för vår planet.

Sedan:
Jag har ältat att det inte går att lösa de klimat- och miljöproblem vi står inför om vi samtidigt skall ha ekonomisk tillväxt som motor för samhällsbygget. Inte ens De grönas partiledning delar min uppfattning. Men då ska ni veta att den svenska debatten i detta avseende är synnerligen torftig. I ett internationellt perspektiv är jag inte speciellt ensam.

I The Guardian skriver t ex Paul Kingsnorth att ekonomiskt tänkande som bygger på ständig tillväxt inte kan vara grunden för de radikala förändringar som behövs. "Vem säger till världens medborgare att de inte kan få vad de vill ha...?" Professor Tim Jackson har med sin rapport visat på samma sak. Har du inte sett filmen om The Jevsons paradox så rekommenderas den.

Men i Sverige förs nästan ingen debatt, de två politiska blocken skräms inför tanken att något av de partier som ideologiskt skulle kunna ifrågasätta tillväxtfundamentalismen (MP resp KD) ens skulle våga knysta om saken.

Och så till befolkningsfrågan mer direkt:
  • Det förekommer en internationell debatt som går ut på att vi förökar oss själva till döds. För varje nyfött barn jobbar vi oss närmare den ekologiska kollapsen. På andra sidan finns det än idag de som retoriskt slår fast att all jordens människor skulle kunna få plats på Gotland, i Texas eller något annat begränsat område - vilket är mer av retorik än av värdefull information.
  • I länder som Ryssland och Sverige uttalar politiker titt som tätt att man vill stimulera befolkningstillväxten - i Ryssland genom att människor inte super ihjäl sig, i Sverige genom att "svenskar" skaffar fler barn. Den ryska modellen verkar i detta fall trevligare, än den halvrasistiska ton som ligger i svenska politikers tal om "svenska" barn.
  • Det finns gröna politiker, vars bloggar visar att de har ett starkt humanistiskt engagemang som ändå uttrycker sig ganska kontroversiellt i frågan befolkningsfrågan. Emma skriver så här: "Och varför, varför skaffar man, i tjugohundratalets tidevarv tre barn om man säger sig vilja leva klimatvänligt?"
  • Enligt FN:s statistik kan man se att befolkningen på jorden växte snabbast för ungefär 40 år sedan (1970) och att födelsetalen nu sjunker i de flesta länder. Idag är födelsetalet knappt 2,6.
  • Trots detta kan vi inte blunda för att varje individ som får det bättre materiellt gör ett allt större ekologiskt fotavtryck - och så länge ekonomins motor är fossila bränslen så är även klimatavtrycket alltför stort för vår planet. (Nej, jag skriver inte att även fattigdom kan ge stora ekologiska avtryck, genom t ex desperat jakt på bränsle.)
  • De senaste åren har den ekonomiska tillväxten ökat mer än världens befolkning, vilket fått FN att meddela världssamfundet att fattigdomen kan utrotas inom kort... De som pysslar med denna fråga inom FN lever i sitt lilla teoretiska fack (där Johan Norberg etc nog känner sig hemma), medan de som ser hur tillväxten leder till ökad miljö- och klimatpåfrestning genom den ökande konsumtionen lever i den mer praktiska verkligheten.
  • Den tekniska utvecklingen medför att vi kan skapa allt mer produkter till allt mindre insats av fossil energi, mineraler och annat. Men samtidigt blir vi fler på jorden som vill leva på det sätt som vi lever, vilket förtar de vinster vi gjort genom den tekniska utvecklingen. I detta perspektiv är definitivt den ökande befolkningen, även om ökningstakten i procent minskar, ett problem.
  • Vi kan inte alltså inte särskilja människan från det liv hon lever. Därför är den växande befolkningen ett problem för vår planet och därmed för oss själva- och framför allt för våra medarter på planeten.
  • Förmodligen kommer befolkningen att växa flera årtionden till, med det finns ingen anledning att i något enskilt land stimulera föräldrar att föda fler barn.
  • Det finns därför inte någon rimlig anledning till att det offentliga skall bekosta provrörsbefruktningar eller annat så länge det finns redan födda barn som behöver föräldrar. Normen för vad som är "eget" barn måste förändras! Det kan inte ses som någon mänsklig rättighet att föda barn - lika lite som det kan inrymmas i de mänskliga rättigheterna att med våld eller lagstiftning frånta människor rätten att föda barn.
Slutsaten för min del är befolkningsutvecklingen är ett problem, även om befolkningstillväxten stegvis avtar. Det är därför märkligt att frågan inte ens antyds under klimatförhandlingarna.

Kanske beror det bland annat på att man i så fall skulle legitimera den i demokratier så hårt kritiserade kinesiska ettbarnspolitiken (som i princip inneburit att majoritetsfolket enbart fått föda ett barn, medan minoritetsfolk fått föda flera barn).

Samtidigt som man diskuterar befolkningsfråga så gäller det att hålla en rågång till sådana som Linkola, och istället peka på hans ekofascistiska idéer som något som kan vinna gehör om vi inte vänder utvecklingen, om vi fortsätter att konsumera över jordens tillgångar, om vi forsätter den rovgiriga skövling av planeten som präglat människans framfart de senaste 50 åren.

måndag 7 december 2009

Köp, Köp, Köp, Köpenhamn...

Idag börjar klimatmötet i Köpenhamn. Problemet är att utgångspunkterna är fel, ordvalen missriktade och kampen mellan demokrati och diktatur dold.

Vad är nu detta? Låt mig förklara i några korta punkter.



1. Alla de beslut som kommer att tas i Köpenhamn underställs kravet på fortsatt ökad konsumtion, och fortsatt ekonomisk tillväxt, i den redan rika delen av världen.

Uppmaningen att köpa mer "för att få igång hjulen igen" är det starkaste budskapet från världens politiker. Klimatfrågan är underställd kravet på ökande konsumtionsströmmar. Därmed kommer man inte att nå de mål man säger sig vilja nå. (Och löjligt försiktiga formuleringar om ändrat "konsumtionsmönster" skapar inte den nödvändiga opinionen för minskad konsumtion...).

2. Den rika delen av världen vill inte låtsas om att det är konsumtionen som driver klimatförändringarna.

Därför vill man inte mäta det egna landets utsläpp utifrån hur mycket konsumtionen per capita ger upphov till.
När t ex Karin Bojs på DN skriver att Sverige och EU "befinner sig på en bana där vi möjligen skulle kunna klara" kravet på utsläppsminskningar så utgår hon från att vi förlägger produktionen av våra konsumtionsvaror i andra länder - och slipper ta ansvar för dessa utsläpp.

3. Begrepp likt "klimatfond som kan hjälpa fattiga länder" ger oss en aura av godhet, medan det i själva verket borde heta skadestånd.


Vi har byggt upp vårt materiella välstånd, och vår reklamstyrda överkonsumtion, genom att utnyttja fossila bränslen i allt högre omfattning trots att vi sedan mer än 20 år tillbaka vetat att det funnits risk för att klimatförändringar som främst drabbar de fattiga länderna. Därför handlar det om att vi skall betala skadestånd.

4. Klimathotet sätter demokratins anseende på spel.


Demokratierna kan bli omsprungna av en diktatur som Kina när det gäller teknisk utveckling, energieffektivitet och massproduktion av solceller och vindkraftverk. Det är upp till oss att visa att demokrati är överlägset diktatur!


Till detta kan läggas några andra funderingar:

Det har varit en olycka att man valt utsläppsrätter istället för utsläppsskatter. Möjligheten att manipulera systemen ökar högst avsevärt när man valde börsverksamhet framför politiskt fastställda koldioxidskatter. Klimatskatter hade dessutom gett inkomster till det globala systemet för att betala de skadestånd till utvecklingsländer som dessa såväl har rätt till, som behov av för att dels skydda sig mot effekterna av klimatförändringarna, dels investera i effektiv teknik.


Tvågradersmålet är inte någon garanti
, ändå talas det som om det vore det. När politiker talar om "tvågradersmålet" så menar de att jordens medeltemperatur inte får höjas mer än 2 grader. Därutöver riskerar följderna att bli alltför dramatiska. Men några åtgärder för att nå 2-gradersmålet målet finns inte på agendan.

De mest långtgående planerna, som har noll chans att överleva Köpenhamnsmötet, innebär att vi, enligt Klimatpanelen, skulle ha mellan 60 och 70 procents chans att nå målet.

Översätt till riskbilden av att gå över gatan. Har du bara 60- 70 procents chans att inte bli överkörd så lär du inte gå över. Inte nykter i alla fall.


Klimatskeptikerna strör salt i såren och kan förlama beslutsgången.
I samband med klimatmötet i Rio de Janeiro kunde man se lobbygrupper inom förhandlingsområdet som plädera för att något klimathot inte fanns, att fossila bränslen inte gav upphov till någon växthuseffekt. Det var minst sagt absurt att uppleva detta. I Köpenhamn lär inte några sådana lobbygrupper offentligt finnas på plats. Men man ska ha klart för sig att de finns - och att det finns de makthavare som snarast hoppas på klimatförändringar.

När jag i mitten av 80-talet, för MP:s räkning, gjorde en större utredning om var forskningen stod i frågan om växthuseffekt mötte jag ett antal ryska forskare som jublade över högre temperatur, man skissade på tomat- och vindruvsodling i Sibirien och målade upp en lysande framtid för sitt land... Liknande tongångar finns kvar i det stora landet i öster. De som vill få ett utrymme för sitt universitet att synas tar för övrigt chansen just nu...


Rädslan styr politikerna. Miljöpartiet uppfattas, med rätta, som det mest trovärdiga partiet när det gäller klimatfrågan. Men när inte ens detta parti vågar ifrågasätta konsumtionssamhället så är det oerhört långt kvar till lösningar: Maria Wetterstrand skrev på Newsmill för en tid sedan att man nog mår lika bra av en latte än "en extra resa till Thailand" (den ordinarie årliga resan vågade hon sig inte på, trots att en enda sådan resa medför lika stora utsläpp per flygstol som en genomsnittskines producerar på ett helt år).

När inte ens Maria, med sin oerhörda popularitet och retoriska skicklighet vågar, vem vågar då? När Miljöpartiets språkrör för fem år sedan skrev under en debattartikel i DN, tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly, på temat att fortsatt ekonomisk tillväxt var förutsättning för att klara miljöproblemen - vilken politiker vågar då ifrågasätta tillväxtsamhället?

Tron att människor inte vill höra att det, förutom ny teknik, krävs en ny livsstil förlamar politikerna som därmed inte tar sitt ansvar. Jag är övertygad om att man missbedömer detta - jag är övertygad om att det finns gehör för övergång från Tillväxt- och konsumtionssamhället till Utvecklingssamhället där fri tid, kultur och social närvaro prioriteras och uppfattas som förbättrad välfärd. Rapporten Välfärd utan tillväxt? är värd att läsa!

söndag 6 december 2009

Att föras av en man

Gudrun Schyman tar nu steget från Fångarna på fortet till Let´s dance.

Där skall hon föras av en man. Vilket förvånar en del.

Dock har Gudrun Schyman erfarenhet av att styras av män. Hon berättade att hon gick med i Marxist-Leninistiska Kampförbundet på grund av en man - själv var hon givetvis aldrig militant revolutionär... Och under de budgetförhandlingar jag var med om såg jag sällan skymten av Gudrun, det var mest män som Skojige Bäckström och Allvarlige Lönnroth och Hårde Andersson som förde politiken, medan Gudrun skötte retoriken och sågs på finare bjudningar.

PS! Göran Skytte var också med i Marxist-Leninistiska Kampförbundet. Göran hamnade å småningom i Den Kristna Rödvinshögern och Gudrun således i Let´s Dance. Bilden är från Gudruns hemsida.

lördag 5 december 2009

Hotet från vildmarken...

Så är det då fastslaget att älg har dödat fler människor i Sverige de senaste 100 åren än vad landets alla vargar har gjort. Älg har vad man vet dödat en person, i en tragisk olycka. För 190 år sedan dödades en människa efter anfall från varg - denna varg hade hållits i fångenskap.

För övrigt har jägare dödat betydligt fler människor än både älg och varg gjort. Vad den logiska slutsatsen av detta är från dem som vill utrota vargen kan man filosofera om.

Den ännu varande regeringen har för övrigt beslutat tillåta jakt på varg, det stora landet Sverige anser sig inte ha möjlighet att omfatta mer än 200 vargar. Däremot värnar vi gärna djur i andra länder. Det är enklast så.

Och den riktiga vildmarken, med de mest primitiva beteendet, hittar vi inte i skogen, utan i det mänskliga samhället. Vilket kan tyckas märkligt med tanke på att människan, i sin iver att vara skapelsens krona, slår på stora trumman om att hon är den enda arten som kan känna empati och innehar ett samvete. Det tycks mig värre att bete sig som människan gör, om man har tillgång till just det.

För övrigt tycks hotet från Köpenhamn vara större än hotet från vildmarken...

fredag 4 december 2009

Den visionslösa bluffen i Köpenhamn...

Så är det snart dags. För det stora mötet i Köpenhamn. Mötet som skall rädda världen.

Men, ska nu sanningen fram, så är mötet till stor del spel för galleriet. Man har nämligen från början beslutat att alla beslut skall underställas det politiska och ekonomiska kravet på ekonomisk tillväxt och ständigt ökande konsumtion. Inte bara i den fattiga delen av världen, utan också i den materiellt rika del av världen som redan översvämmas av allt mer kortlivade varor.

Och det är just budskapet KÖP MER som står i total konflikt med klimatmålen.


Tidningar och kommersiell teve översvämmas av reklam för prylar, långa resor och mer eller mindre absurda shoppingnormer i syfte att vi aldrig skall vara nöjda med det vi har, utan ständigt konsumera alltmer, allt fortare, allt mer rädda för att inte ha "rätt" saker, "rätt" kläder, "rätt" kök.

Jakten på tillväxt bedrivs genom att göra oss rädda, stressa oss, reducera oss till ekonomiska varelser vars huvudsakliga uppgift är att vara duktiga idioter i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare. Och medierna lever på att sälja reklamplats, det vill säga: de som förser oss med information om klimatet lever på att göra propaganda för normer som inte är hållbara för klimatet.

Om man nu skall ta FN:s klimatpanel på allvar - och det är väl det som är syftet med mötet i Köpenhamn - så måste man ifrågasätta tesen om ekonomisk tillväxt. Man måste inse att i de länder där vi nått upp till materiell god standard måste vi låta andra saker växa: kulturen, den fria tiden och den sociala närvaron.

Det vi behöver är politiker som har en vision om något större än det som konsumtionssamhället utgör. Aldrig tidigare har väl politiken varit så fattig på visioner som idag. Om detta talar jag här:


torsdag 3 december 2009

Linje 2 i Afghanistan

Kommentarerna med anledning av Obamas tal tycks smått generade. DN menar att det "minst dåliga valet" är att skicka ytterligare 30 000 soldater till Afghanistan. Svenskan menar att Obama tar "fredsprispoäng". Och grön försvarsexpert menar att de som kräver tillbakadragande av de 500 svenska soldaterna "är svaret skyldiga" om vad som händer då.

Det sistnämnda är en märklig formulering, tycker jag. Kritik kan riktas mot dem som, i ljuset av att svenska soldater råkar illa ut, nu plötsligt kovänder. Men hur vi som aldrig stött, och aldrig accepterat, den linje som socialdemokraterna och miljöpartiet enades om, och tog initiativ till, bör nog inte vara de första att ställas till svars för vad som händer om 500 svenska soldater lämnar Afghanistan. De gick på Linje 2, det vill säga plädera för "avveckling med förnuft" genom att först utöka de militära insatserna utan att ha något mål.

De som bör ställas till svars är de som nu, efter att ha tagit initiativ till svensk militär trupp under Natobefäl i Afghanistan, plötsligt vaknat upp och kritiserar att man inte har någon uppsatt mål med sin närvaro, att man inte vet när man uppnått det man är där för att uppnå… Den kritiken riktade ju vi som var kritiska redan från första dagen: Vad är målet? Inga svar kom!

Det är de som drivit in Sverige i Afghanistan som är svar skyldiga: Vad är det för mål ni vill uppnå?

De bör också svara på frågan: Hur historielös får man vara när man går in med militära insatser? Bör man känna till förhållanden i Afghanistan, dess historia, dess konflikter? Eller bör man som ivriga gröna förespråkare av krigsinsatserna plötsligt, efter snart tio års militärt engagemang, vakna till liv och börja tala om att ”det inte bara är talibaner som är motståndare”. Det är mer komplicerat än talibaner, det visste alla som ville veta redan när soldaterna skickades. Så komplicerat att de militära insatser som gjorts riskerar att skapa mer problem än de löser, stimulera mer terrorism än det förhindrar.

Dessutom var det inte talibaner som föranledde invasionen av utländska soldater, det var jakten på bin Laden. Men al-Quida finns inte i Afghanistan, de finns i Pakistan, i London, i New York och kanske Stockholm...

Det naiva talet om att svenska soldater skulle utgöra något sorts undantag, något bättre och ädlare, än andra länders soldater – vilket skymtar fram mellan raderna i den svenska debatten – känns närmast patetiskt. Som om folken i Afghanistan med visshet och stort engagemang skulle särskilja svenskar från amerikaner. Det finns någon sorts rasistisk anstrykning i debatten: vi svenskar gör bättre saker än alla andra… En del hävdar att fördelen med svenskarna är att de har ett civilt liv bakom sig, har livserfarenhet... Är det månde därför man skickar så många unga glin...?Dessutom är den romantiserande bild, som militären i tidigt skede förmedlat via medierna, häpnadsväckande. Goda svenska pojkar och flickor leker med afghanska barn och diskuterar livet med afghanska åldringar… man undrar vilket språk de använde… Inte undra på att människor i Sverige blir förundrade när de får höra att det är blodiga strider och att fler och fler vill ta livet av svenska inkräktare. Om inte annat så för att utländska trupper och missiler tagit kål på deras barn, släktingar och grannar.

Men huvudfrågan: Det är de som, med politiska medel, dragit in svensk militär i konflikten som bör ställas till svars i första hand. De klassiska retoriska knepet att göra de som sagt nej från början till ansvariga för det som skall hända sedan är uttjatat efter alla år som det använts från allehanda etablissemang, som själv vill komma undan ansvar.

Jag hävdar att man skulle funderat över vilka mål man hade med insatsen innan man tryckte på knappen som gjorde den möjlig. Tyvärr var gröna, blåa och en del röda i riksdagen uppslukade av de mentala vågorna efter 11 september, vilket reducerade analysförmågan högst avsevärt.

Obama är på väg att bli vår tids svar på president Lyndon B Johnson. Han trappade upp för att kunna avsluta. Det slutade med 500 000 amerikaner i Syd- och Nordvietnam.

onsdag 2 december 2009

Klimat och forskning

Jag tillhör dem som är rimligt övertygad om att...

a) det pågår en global uppvärmning och
b) att denna till avgörande del beror på människans aktiviteter samt
c) att produktionen av koldioxid utgör ett väsentligt problem.

Men jag anser också, som jag skrev om här, att det är viktigt att klimatskeptikerna ges möjlighet att utveckla sina teorier. Den goda forskningens kärna är nämligen att ständigt ifrågasätta och pröva etablerade sanningar. Den e-post, mellan forskare, som hackers offentliggjort, förstärker givetvis denna uppfattning.

Erfarenheter säger att "etablissemanget" vidhåller vetenskapligt baserade uppfattningar så länge de kan. Därför skall kritisk forskning inte förhindras. Tvärtom. Däremot måste man, under en debatt som pågått så intensivt som klimatdebatten, kunna kräva en någon sånär sammanhållen motbild till den etablerade. Invändningarna, de så kallade kilarna, bör inte motsäga varandra om en ny teori skall växa fram och kunna mätas i styrka med den rådande. Vilket för övrigt Uppsalainitiativet påtalade häromdagen.

Jag uppfattar inte att klimatskeptikerna lyckats med detta. Däremot önskar jag att de skulle lyckas, och att de skulle ha rätt.


Ingenting tyder nämligen på att de politiska och ekonomiska sektorerna kommer att lösa de problem som kommer att uppstå om FN:s klimatpanel har rätt. Det finns inte ett enda övergripande politiskt eller ekonomiskt beslut som ens tillnärmelsevis kan förhindra en ökning av jordens temperatur med mindre än 2 grader. Tvärtom: beslut tas dagligen - av politiker, näringsliv, fackföreningar och akademiska sfärer - som leder till motsatsen. Ofta handlar dessutom "klimatåtgärderna" om rena rama bluffen.

Min övertygelse om människans påverkan på klimatet beror inte på Al Gore, FN:s klimatpanel eller medias relativt nyvakna intresse för frågan. Min övertygelse härrör från de forskningsresultat som fanns redan i mitten på 80-talet. Då var det inte trendigt att tala om växthuseffekten, tvärtom. Medier och traditionella politiker var inte intresserade. Presskonferenser om frågan saknade i stort sett helt åhörare.

Jag är också övertygad om att vi inte kommer tillrätta med människans påverkan av det globala klimatet - eller i ett vidare perspektiv: människans allvarliga påverkan på livsmiljön - genom enbart tekniska lösningar, utan att det också krävs ett mer utvecklat sätt att förhålla sig till den tid man har att leva. Jag är övertygad om att vi - och detta accentueras av klimatfrågan - måste ta steg bort från Tillväxt- och konsumtionssamhället till det som kallas Utvecklingssamhälle. I detta växer kultur, fri tid och social närvaro på bekostnad av den materiella konsumtionen. Kalla gärna denna utveckling steg för samhällsevolution.

Ett avgörande problem när politiker, näringsliv och fackföreningar diskuterar klimat- och miljöfrågor är att de, för att upprätthålla sin traditionella ekonomiska tillväxt, enbart riktar in sig på tekniska lösningar. Genom att producera smartare och mer energieffektivt skall vi lösa problemen. Men så enkelt är det inte. Eftersom vi blir allt fler på jorden som konsumerar alltmer så äts alla effektivitetsvinster upp. Effektiviseringarnas vinster motverkas av att varuflödena blir både snabbare och bredare - och de pengar vi kan spara genom att leva miljöbättre inom ett område används ofta till något annat som påverkar miljön. Det är detta som kallas rekyleffekten.

Rapporten Välfärd utan tillväxt?, med professor Tim Jackson som huvudansvarig, borde vara utgångspunkt för en debatt om detta. I Sverige vägrar de etablissemang som har makten att ta i rapporten, den förespråkar nämligen sådant som näringsliv, politiker och fackföreningar avskyr: minskad arbetstid och minskade konsumtionsvolymer i den rika delen av världen.

Viktigt att notera i klimatdebatten är ändå att vi, oavsett om vi som menar att människan påverkar klimatet på ett avgörande sätt eller inte, har flera skäl att avveckla de fossila bränslena och att utveckla samhället. I det perspektivet blir klimatfrågan bara en påskyndande faktor, för något som ändå skall göras.

PS!
I detta PS utvecklar jag min syn på hur forskning fungerar, och betonar hur viktigt det är att vi som är övertygade i klimatfrågan intar ett rimligt förhållningssätt till kritiker.

tisdag 1 december 2009

Kan sossar lita på MP?

Det är mycket tal om vad som händer om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Jag har sedan ett år tillbaka bytt ut ordet om mot när. Det finns nämligen ingenting som tyder på att Jimmie Åkesson inte skulle äntra riksdagens talarstol nästa höst.

Jag har bedömt SD:s möjligheter utifrån att dess utveckling varit ungefär som den utveckling som dess absoluta motsats - det vill säga MP - hade i sin barndom.

  • Bygga upp lokalavdelningar, bygga organisation och få erfarenhet.
  • Inta allt fler kommuner.
  • Lokalavdelningar som skickar delar av sitt partistöd till riksorganisationen.
  • Etablissemang som inte vill ta i dem med tång - sossar hotade med Hitlersamhälle om MP skulle komma in i riksdagen!
  • Opinionssiffrorna närmar sig fyraprocentspärren.
  • Opinionsinstitut flyttar partiet från gruppen "övriga partier" till eget namn...
  • ... vilket med automatik genererar högre opinionssiffror...
  • ... vilket i sin tur genererar utrymme i medierna...
  • ... som det gäller att ta vara på utan att göra bort sig.
  • Åkesson har inte gjort bort sig.
Nu talas det mycket om vem som skall samarbeta med vem när SD kommer in. Miljöpartiet är den spelare som de flesta tittar på - jag använder medvetet ordet spelare, för i detta sammanhang handlar det verkligen om ett spel. Miljöpartiets ledning är förvisso duktig på många sätt, men en sak är språkrören, och kanske främst Peter Eriksson, i allra högsta grad - och det är just "spelare". Jag tycker genuint illa om just den sidan av det MP som växt fram på 2000-talet.

Inför valdagen 2002 lockade språkrören - som ledde ett parti som var ganska illa ute eftersom man i flera mätningar låg under 4 procent - socialdemokratiska väljare genom att entydigt upprepande deklarera att man aldrig skulle rösta fram en regering där kristdemokrater och moderater ingick.

Det var löfte på löfte - för att säkra taktikröster från väljare som i första hand ville ha en sosseregering. Skulle MP åka ur skulle borgarna kunna bilda regering.

Några få timmar efter det att vallokalerna stängt öppnar Peter Eriksson upp för samarbete med kristdemokraterna. Och språkrören sig i regeringsförhandlingar med just det partiet.

Detta fick K.G. Bergström att uttrycka att det var det fräckaste och ohederligaste han upplevt inom svensk partipolik.

Göran Persson beskriver i sina memoarer hur Peter Eriksson förnekade att man träffat KD, men bilder i kvällspressen avslöjade alltihopa några timmar senare. "Jag blev ursinnig" skriver Persson. Tja, vem skulle inte bli det.

Jag blir inte alls bli förvånad om MP:s ledning skulle agera likadant efter nästa val. Min uppfattning är att man ser politiken som ett spel där det gäller att trixa sig fram. Peter har kritiserat mig offentligt för att jag under valvakan 1998 klargjorde att MP inte avsåg att släppa fram KD i regeringsställning och därmed kastade bort ett taktiskt spelkort inför förhandlingarna med sossarna efter valet. Men sanningen är ju den att vi i valrörelsen sagt just detta: att samarbete med M och KD var uteslutet. Att säga samma sak efter valdagen som man sagt före, har mindre att göra med taktik än med hederlighet. Jag förordar det sistnämnda.

Hur som: Får SD rollen som tungan på vågen kommer en del att hända. Jag är inte ens säker på att de stolta löftena om att inte ha med dem att göra under mandatperioden kommer att hålla. Så fungerar inte politiker och makt.

PS! Om skillnaden mellan SD och FI.
SD har alltså gått samma väg som sin motsats inom politiken. Feministiskt Initiativ har gjort likadant - det vill säga agerat som sin motsats i politiken: Ny Demokrati. Man byggde redan från starten på en kändis som ledare, övriga i ledningen saknade politisk erfarenhet, man hoppade över det hantverksmässiga tragglande uppbyggandet, oerfarenheten från ledande företrädare bjöd på smaskiga uttalanden och naiv syn på hur medier fungerar. Full likhet med Ny Demokrati!

Men när man fick kritik i medierna - ofta orättvis sådan - så valde man att utstråla bitterhet istället för frejdighet. Därmed var det kört. När Bert Karlsson gjorde bort sig totalt i en hård politisk intervju i teve så vände han det till sin fördel genom en klackspark - medan FI snarare andades bitterhet när medierna var orättvisa.
Trist. Dubbelt trist.