måndag 30 november 2009

Lita inte på kungen...

Gryning. Inte över Kalahari, men väl över Kalefjärden i de vilda utmarkerna mellan Sörmland och Östergötland. Om inte Gud glömt dessa utmarker , så tycks åtminstone Kungen ha glömt dem...

För tre veckor sedan beslöt nämligen familjens kvarvarande familjeråd att återknyta bekantskapen med den Malliga Morgontidningen. Prenumerationen på Svenskan hade gått ut, och Den Malliga Tidningen erbjöds på prov en månad för den stillsamma summan av 49 kronor via ett företag som kallas Tidningskungen. Genom detta nätbaserade företag bjuds allsköns tidningar och tidskrifter ut på ett smidigt sätt.

Sagt och gjort. Vi beställde, efter demokratiskt fattat beslut. Tidningskungen skickade en ordningsam bekräftelse via e-post. I detta meddelande kunde man läsa följande:

"Eftersom Dagens Nyheter utkommer med 355 nummer per år dröjer det vanligtvis mellan 1 - 2 veckor innan det första numret av tidningen kommer. "


Detta var ett mystiskt meddelande. Varför skulle det dröja mellan 1-2 veckor innan en tidning som utkommer med 355 nummer per år dimper ner i brevlådan?

Familjerådet kontaktade Tidningskungen och fick ett än mer mystiskt svar:

"Hej och tack för ditt meddelande! Den uppskattade leveranstiden är ett automatiserat svar som inte alltid stämmer med verkligheten. Dagens Nyheter är ju en dagstidning och det brukar bara ta några arbetsdagar innan det första numret kommer."

Således: först ett meddelande om att det dröjer några veckor innan DN behagar komma på grund av att den kommer ut varje dag... Och sedan ett meddelande om att det går fortare än så eftersom den kommer ut varje dag.

Jag har visserligen aldrig varit monarkist, men kan ändå tycka att namnet Tidningskungen förpliktar.
Nu är vi inne på tredje veckan utan att Den Malliga Tidningen finns i brevlådan.

Familjerådet funderar nu på om det är Citymail som fått i uppdrag att dela ut den. Det skulle i så fall kunna vara en förklaring... Citymail meddelade nämligen för en tid sedan att man nu ämnade dela ut post även i sådana utmarker som i trakten kring Kalefjärden i de vilda utmarkerna i gränslandet mellan Sörmland och Östergötland. Man meddelade detta via ett reklamblad i brevlådan.

I detta reklamblad kunde man läsa en glad intervju med en Cityman, en sådan som delar ut posten för Citymails räkning. Den arme Citymannen intervjuades och svarade bland annat på frågan "Vad kännetecknar en bra dag på jobbet?" och svarade: "Att jag hittar alla brevlådor".

Erfarenheter säger att alla dagar inte är bra för Citymännen. Brev till familjen - mestadels fakturor och annat onödigt - vars distribution Citymail fått ansvar för kan man få hämta lite varstans i bygdens brevlådor.

I den lilla reklamfoldern som berättade om att Citymail skulle påbörja sin verksamhet även i våra utmarker meddelades också stolt att företaget har en god miljöpolicy. Man delar nämligen bara ut posten tre dagar i veckan. För miljöns skull, hävdade man.

Kanske har man så här inför det stora klimatmötet i Köpenhamn skärpt upp sitt miljöengagemang och beslutat att bara dela ut post ett par gånger per år. Det skulle i så fall kunna förklara den uteblivna tidningen, om det nu skulle vara så att Citymail skulle fått ansvaret att dela ut tidningar.

Men Familjerådet tror nog mest på att det är Tidningskungen som brister. Familjerådet har som sagt aldrig haft så stor tilltro till kungar, bortsett från rockkungen förstås. Och själv är jag medlem i Republikanska Föreningen.

Dimman ligger ännu tät över Kalefjärden. Liksom över Tidningskungen, vars svar på frågan `var är tidningen?´ vi nu inväntar.

Vem vet, kanske svaret blir:

"Eftersom det inte är skottår kan det dröja fyra veckor innan första numret av en tidning som utkommer med 355 nummer per år delas ut till ny prenemurant, om detta inte sker med Citymail för då lagras tidningen av miljöskäl för att delas ut en gång per månad. Av Posten. Välkommen att prenumerera på fler av de tidningar vi erbjuder. Av tekniska skäl kommer ni aldrig att se skymten av dem med anledning av att de kommer ut mellan 12 och 355 dagar per år."

Men, som sagt, än har vi inte fått svar. Har bara fått ett meddelande: "Vi kommer att höra av oss". Tidningsmaffian?

söndag 29 november 2009

Faktorn

Växthuseffekten är en följd av den mänskliga faktorn. Att sticka till Beijing för att julshoppa är också följd av den mänskliga faktorn.

Liksom att inte se sammanhang.

lördag 28 november 2009

Hästskojare...

Veckans citat: "Man har ingen teknisk bevisning på att det faktiskt funnits ström i grisfösaren".

Sagt av Leif Silbersky som försvarar Sveriges mest framgångsrika kusk, Åke Svanstedt. Denne anklagas för att använt elektriska grisfösare på sina hästar. Det är en sådan man använder för att klia hästar, kärleksfullt och fint, utan ström. Tycks advokaten mena.

fredag 27 november 2009

Tillväxt

Tillväxt är det populäraste ordet för politiker av alla sorter. I Sverige och i världen.

Och Kina vill mäta koldioxidutsläppen i relation till den ekonomiska tillväxten - vilket för övrigt även socialdemokraterna ville göra när MP krävde införande av gröna nyckeltal i finansplanen.

Kinas (i och för sig förväntade) utspel sätter ljuset på problematiken.

Tillväxt mäts exponentiellt. Fyra procents tillväxt tycks vara det eftersträvansvärda. Många av de som slentrianmässigt uttalar sig i samtalet om tillväxt tycks inte förstå vad detta innebär.

Låt oss säga att dagens ekonomi är stor som en vinbox.Med 4 procents tillväxt har vi två boxar efter 18 år. Och fyra boxar efter 36 år, åtta boxar efter 54 år. Därefter ser det ut så här:

16 boxar efter 72 år

32 boxar efter 90 år

64 boxar efter 108 år

128 boxar efter 126 år

256 boxar efter 144 år

512 boxar efter 162 år

1024 boxar om 180 år

2048 boxar om 198 år

4096 boxar om 216 år

8192 boxar om 234 år

16 384 boxar om 252 år

32 768 boxar om 270 år

65 536 boxar – 288 år

131 072 boxar om 306 år

262 144 boxar – 324 år

524 288 boxar om 342 år

1 048 576 boxar om 360 år

2 097 152 boxar efter 378 år

4 194 304 boxar efter 396 år

8 388 608 boxar efter 414 år

16 777 216 boxar efter 432 år

33 554 432 boxar efter 450 år

67 108 864 boxar efter 468 år

134 217 725 boxar efter 486 år

268 435 456 boxar om 504 år... mycket berusning blir det... Och stor berusning måste den drabbats av som tror på evig tillväxt.

torsdag 26 november 2009

Välkommen...


Lördag 28 november kl 13.00
Vi behöver en vision om en värld med mening i...
Föreläsning om Elin Wägner
Birger Schlaug
På Växjö Bibliotek


Soldaterna besprutar de största av sina fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag.

Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.


Det finns inga skadedjur. Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.

Vi behöver en vision av en värld med mening i... Den visionen skapas då människa efter människa genomlyses av övertygelsen att det nuvarande sakernas tillstånd är en förvillelse som inte ingår i världsordningen som en nödvändighet. (-) En dag får människorna åter höra världen andas. Ur Väckarklocka (1941).

Katrineholm skulle inte finnas till...

Visst du att Katrineholm inte skulle finnas till, om det inte funnits envetna bönder i trakterna där jag bor?

Men nu hotar den historielösa staden, som Göran Persson styrt, att ta över en gammal kulturbygd...


Kommunsammanslagning således, där den lilla kommunens politiker- och byråkratträsk kan rationaliseras bort i samma takt som perrongerna... Krönika här.

onsdag 25 november 2009

Överraskad?

Jag är inte ett dyft överraskad över hanteringen av grisar. Jag är inte heller ett dugg överraskad över att branschen, politiker, röster bland veterinärer och företrädare för jordbruksskolor (för att ta några av dem som jag hört/sett yttra sig) spelar förvånade.

Det ingår att spela förvånad...

Som vanligt hävdar de berörda att "det är lika tråkigt varje gång det avslöjas" - det är avslöjandet som är tråkigt, inte hanteringen, för dess brister känner man ju till. Ägare av dessa industrialiserade stallar lär se djur som vilka saker som helst, sedan må de låta sig intervjuas med hur många kultingar som helst i famnen när teve kommer.

Det man kan lära sig än en gång: utan de ideella rörelserna skulle mycket förbli undangömt när det gäller djurskydd och djurrätt.


De som dokumenterat det här, helt ideellt, inom Djurrättsalliansen är värda all respekt - de tycks ha skött det långsiktigt, professionellt, kyligt och utan våld. Därför är det närmast kränkande en tidning i en särskild artikel förklarar varför man "publicerar här på nyhetsplats ren och skär propaganda" och återger materialet "utan reella möjligheter till ingående kritisk journalistisk granskning" medvetna om "materialets i grunden ensidiga syfte". När gav man den förklaringen till allt annat man skriver utan granskning? Eller när man publicerar pressmeddelanden, gärna från lämpliga partier, som eget material rakt av...?

Och när DN tar in ett TT-meddelande så låter man förstå att djurrättsfolket inte är riktigt att lita på: man skriver att organisationen "säger sig" ha polisanmält och att "det heter" i ett pressmeddelande.

Djurrättsalliansen, och deras ideella arbete, är värd en del av de tänkta julklappspengarna. Den som vill ha KRAV-märkt skinka lär få skynda sig att beställa. Och det lär bli mer vegetariskt än någonsin på julborden. Swedish Meats är avslöjat, vilket gläder en själ som vet att det inte finns någon lagstiftning där det medvetet är så långt från paragraferna till verkligheten som just inom det område som berör hantering av djur.

Ett liv som gris from Djurrättsalliansen on Vimeo.

tisdag 24 november 2009

Nya rekord, vi är på G....

Ju snabbare vi kan förvandla naturresurser till avfall - synligt och i form av osynliga molekylsopor - desto mer kan vi pressa upp den ekonomiska tillväxten.

Så har det varit. Och så är det.

Kort sagt: ju snabbare vi förvandlar vår planet till en avfallshög, ju rikare blir vi enligt gängse nationalekonomiska logik.

När jag slutade som språkrör för Miljöparitet, det var år 2000, lyckades varje svensk producera cirka 380 kg sopor. Idag, nio år senare, är vi uppe i 510 kg per person.
(Sambandet är givetvis inte fastslaget...).

Och som vanligt tillsätts program för att minska avfallet. Gärna med målsättningar som ligger en bit bort, så vi slipper ta i det just nu... En sådan målsättning är att "år 2020 skall vi inte öka mängden sopor jämfört med år året före". År 2019 kommer varje svensk att lämna ifrån sig 600 kg sopor per person... Vilket motsvarar den förväntade ökningskurvan för den ekonomiska tillväxten.

Desperat hör vi ansvariga säga: "Om alla sa nej till reklam, skulle mycket vara vunnet". Och ännu mer desperat:

- När vi är på väg att köpa något borde vi ställa frågan: Behöver jag det här eller vill jag bara ha det?

Samtidigt gör politiker, näringsliv och fackföreningar vad de kan för att julhandeln skall slå rekord: politiker för att det ger skatteinkomster, näringsliv för att det ger vinster och fackföreningar för att det ger jobb. Mängden reklam inför denna jul lär slå rekord.

Den som inte ser det omöjliga i konsumtionsexpansionen och den desperata tron på evig tillväxt tycks mig vara blind, döv och dum i huvudet. Insikten om detta har gjort mig utshoppad.

Bilden föreställer en av de senaste prylarna som krävt naturresurser och fossila bränslen för tillverkningen och nu i snabb takt översvämmar världens soptippar.

måndag 23 november 2009

Det känns tryggt...

Folkpartiet har beslutat säga Ja till framtiden. Det var temat på partiets landsmöte, som under helgen avhölls i Växjö.

Vi är förstås många som känner oss lättade att framtiden får vara kvar. Det är tufft av Jan Björklund att driva denna hårda linje i förhandlingarna med sina regeringskolleger. Han är ju redan tidigare, som DN påpekar, kritiserad för att driva en alltför hård linje. Och SvD menar att Björklund signalerar att "en politisk drabbning kan vara att vänta inom alliansen".

Hur som helst: det känns betryggande med så skarpa visioner som ett rakryggat Ja Till Framtiden. Ett budskap lika skarpt som Moderaternas klassiska (1976) Rösta på Gösta.


Moderaternas värnande förresten inte bara om Gösta utan även om kvinnor och barn - här i kamp mot införandet av 8-timmarsdagen, med text: "Åttatimmarsdagen och socialisering hotar produktionen och öka levnadskostnaderna". Tala om hot mot framtiden!



söndag 22 november 2009

Söndagsbönen...

Tror ni att det är från en minaret eller från en predikstol som man ber att Obamas liv skall bli kort och att hans barn ska bli faderlösa och hans hustru änka?

Är det från moskéer i Iran eller från kyrkor i Texas? Tror ni att den bön man använder, riktad till Gud, är hämtad från Koranen eller från Bibeln?

Svar: Det är den kristna högern som dragit igång kampanjen Pray for Obama och använder sig av Psaltaren 109, vers 8 och 9.

Där kan man läsa: "Må hans liv bli kort och en annan överta hans syssla." Och "Må hans barn bli faderlösa och hans hustru änka."

Och så säljer man tröjor och leksaker, lagom till jul, med detta budskap på.

"I kväll inser jag också att det inte är så stor skillnad mellan de extrema yttringarna av islam och liknande inom kristendomen. Vi ska nog akta oss från att slå oss för bröstet.", skriver Monica Kolkman, som väl snarast är kristhumanist, på sin blogg där jag också hittat detta teveinslag om eländet:





Ibland känns det lugnast att fira jul till Tomtens ära, religioner tycks mig livsfarliga. Att låta korsfästa sin son var förresten inte speciellt humanistiskt - att det från predikstolar kan hävdas att det är kärlekens budskap att korsfästa någon, om ens sin symboliska son, tycks mig för övrigt aningen märkligt.

PS! Har du svårt att hänga med i engelskan så har den här bloggaren gjort en kort översättning av några passusar.
Och de aktuella hatiska verserna i Psaltaren hittar du här (1917 års översättning) och här i modern tappning.
Nåja, ett gott råd kommer här denna gråtunga söndag:

lördag 21 november 2009

Förvirrat

Ur riksdagens protokoll:

Anf. 216 Försvarsminister STEN TOLGFORS (m) replik: Fru talman! Jag välkomnar att Miljöpartiet vill utöka den militära närvaron i Afghanistan...



Tjugo minuter över 12, torsdagen den 19 november röstade Miljöpartiet de Gröna för den moderatledda regeringens förslag att kunna utöka den svenska truppen till Afghanistan så att den kan uppgå till 855 soldater. Ett partipolitiskt historiskt beslut, som raserar det sista hoppet om att MP skulle återvinna den icke-våldslinje och antimilitarism som en gång var ett av de grundläggande skälen till att bilda partiet.

Vill du veta mer så har jag lagt in ett litet PS här. Men kolla bilden först, den symboliserar på något sätt den "gröna" försvarspolitiken, i en tid av anpassning..

fredag 20 november 2009

Om Gud och Humanister...

Här hittar du lite prat om Gud, Humanisterna och hur bland annat jag ser på dem... Intervju gjord när ännu tomatplantorna var på G hemma i Sagoliden.

På nåt sätt gäller det att vara ödmjuk när man inte tror på Gud. För man tillhör en ganska liten minoritet. Och nog finns det humanister bland religiösa. Varför har Humanisterna lagt beslag på begreppet humanism?

Och nog känns det mystiskt att ha teologiprofessor i släkten... Skulle förresten en humanist kunna döda med glädje? Och vad är det för fel på att livet uppstod i Ockelbo? Och skulle verkligen det här kunna vara resultat av intelligent design - i så fall har Gud humor...

(Vill du missa de andra deltagarna så kan du gå in 8 minuter i programmet. Om du stänger av vid äggskylten efter 12 minuer så missar du både Sturmark och Åse Kleveland. Och det vore väl synd.)

torsdag 19 november 2009

IKVÄLL 20.30
Slaget om humanismen
Existens, SVT
Medverkar: Birger Schlaug, Christer Sturmark, Åse Kleveland

Grönt i kvarnen...

Det förekommer debatt om Miljöpartiet på Newsmill. Det började med att ett antal nyliberala tänkare friade ganska ohejdat till Det Nya Miljöpartiet.

Så småningom skrev ett av språkrören ett inlägg där liberalismen omfamnades mer än den gröna ideologin, vilket fick en debattredaktör att utbrista: "Det kunde varit skrivit av Bengt Westerberg!"

Jag kände mig, av här icke förklarade skäl, nödd att ingripa... Mitt inlägg i denna smått absurda debatt finns här.

För er som inte känner till det är Newsmill (Nyhetskvarnen) ett ställe där mer eller mindre kända, mer eller mindre avdankade, politiker och tyckare meddelar sina åsikter för att läsare skall nå fram till den reklamruta som finns mitt i texten... Speciellt intressant för vår tid blir det när reklam för långa flygresor finns mitt i en text om klimatet.

onsdag 18 november 2009

Gräv ner grillkolen...

Det går dåligt med klimatförhandlingarna. Politiker, företagare och aktieägare anser det inte lönsamt att rädda världen.

Efter att ha avlyssnat gårdagens Klimatforum, med över tusen deltagare och Andreas Carlgren på storbild, så känns det som om det är dags att gräva ner grillkol i trädgården...

Ett kilo grillkol motsvarar cirka 3,3 kilo koldioxid, det vill säga ungefär 2 mils bilkörning med en ganska normal bil.


Det kol man gräver ner - ställ dig på påsen med grillkol och stampa ett tag - förbättrar jorden och kan förmodligen hålla sig kvar bortåt tusen år istället för att bli växthusgas på studs. De riktiga optimisterna talar om 10 000 år, men det kan jag inte gå i god för. En del kol lär nog ändå i vissa situationer bli till mat för mikroorganismer och då likt förbannat komma ut som koldioxid inom betydligt kortare tid.

En Thailandsresa genererar nästan fyra ton i koldioxidutsläpp. Kompensera kan man genom att gräva ned 1,2 ton grillkol i trädgården. Tala med grannarna först. Men se upp för byggnadsnämnden...

För övrigt var Klimatforum ganska dåligt och harmlöst den här gången. Talarna bestod mest av medelålders personer från den övre medelklassen som inte vågade såra sig själv genom att påpeka att det är den rika världens jakt på ökad konsumtion, snabbare varuomsättning och allt längre flygresor som driver fram de mest onödiga klimatförändringarna.

PS!
Det är för övrigt ganska enkelt för vem som helst att göra kol av sitt trädgårdsavfall och gräva ned i rabatterna. En upp- och nedvänd plåttunna utan lock fylld med biomassa inuti en större rättvänd tunna med lufthål, fylld med ved som antänds, är allt som behövs. När förkolningen börjat bildas pyrolys­gaser som driver processen vidare när tändveden tagit slut.
Det är enkelt och minst lika kul som att konsumera nya toppar och kallingar. Kanske lättar det eventuell ångest i tider när det inte anses lönsamt att rädda planeten...

Mer här, fast på engelska. Och lite här, på svenska.

tisdag 17 november 2009

Expertråd: "Gå inte ensam till apoteket..."?

Häromdagen kunde man i Aktuellt höra en bankexpert uppmana bankunder att inte gå ensamma till banken. De "personliga rådgivarna" är inte mer personliga än att de vill flytta dina pengar till egen ficka. Mer om det här.

Igår hörde jag att "personlig rådgivningen" skall bli en central del av de vinstsyftande apoteken regeringen nu sjösätter.

Betyder det att man snart får höra en läkemedelsexpert varna oss för att gå ensamma till apoteket?


Apotek tillhör den skara verksamheter som gör sig bäst i offentlig regi eftersom syftet inte kan vara att man skall sälja så mycket som möjligt. Tvärtom. Målet bör vara att vi köper färre läkemedel, funderar på vad huvudvärken beror på och göra något åt det.

Jag tilllåter mig att citera mannen från det stora läkemedelsbolaget som jublade i teve när Kina införde mer konkurrens och marknadsekonomi - tillväxt och stress skulle öka försäljningen av magsårsmediciner...

måndag 16 november 2009

Blockens dilemma...

Problemen för de två blocken radas raskt upp i takt med att Sverigedemokraterna vinner gehör bland människor - nästan var tionde man säger sig vilja rösta på Åkesson och Co, om man får tro den senaste opinionsmätningen. Norrländska män verkar dock ännu inte anfrätta.

Bland storsvenska pösiga analytiker hävdas att SD:s framgång mest beror på att de synts i medierna - denna uppfattning lär väl bottna i någon sorts halvrasistisk uppfattning om att svenskar är bättre människor än danskar, norrmän och andra lågstående folk som lägger sina röster på rasistiska och främlingsfientliga partier. Själv har jag aldrig haft den nationalistiska uppfattningen.


Ett skäl till Sverigedemokraternas växande opinionssiffror lär vara att det helt enkelt finns mer än 4% av väljarna som anser att detta parti tillför tillräckligt mycket i den politiska debatten för att man skall vilja rösta på dem - och att det är det enda parti som sticker ut i det grådask där övriga partier samlats. Synd att det enda parti som sticker ut har brun anstrykning. Men det är effekten av den förlamande blockpolitiken, där varje vision som ligger utanför de av broderpartierna S och M godkända förpassas till tystnad. Dessutom har Mona Sahlin, Maud Olofsson, moderater och folkpartister som mött Åkesson i tevedebatter på intet sätt skött sig bra. Tvärtom. Rent pinsam var Maud Olofsson. Jag har inga barn med Centern, men likt förbannat satt jag och skämdes över hur illa hon förde den debatten. Hon skulle ju, trots allt, stå på den goda sidan i just den debatten, ävenom Centerns historia rymmer det faktum att partiet varit det enda i Sverige som haft rasistiska skrivningar i sitt partiprogram. Men det var länge sedan.

För Alliansen uppstår problem när Centern och Kristdemokraterna ligger allt sämre till, och till och med riskerar att falla ur riksdagen. Analytiker menar att dessa partier nu måste få större utrymme i regeringen för sin politik. Det måste kännas meningsfullt att rösta på dem...

Men blockpolitikens inneboende dilemma medför att Moderaterna riskerar att tappa väljare som man snott från socialdemokraterna om Maud Olofssons profilfrågor - kraftiga förändringar i arbetsrätten - ges större politiskt svängrum i regeringen. Likaså kan Alliansblocket tappa väljare till de rödgröna om Kristdemokraterna får ökat genomslag för sina traditionella profilfrågor.

I det rödgröna blocket lär socialdemokrater må allt mer illa när Miljöpartiet drar till sig deras storstadsväljare och Wetterstrand upplevs som mer trovärdig än Sahlin - men å andra sidan kan sossarna trösta sig med att det gröna partiet numera är ganska harmöst. Partiets traditionella reellt strukturförändrande profilfrågor - bland annat krav på sänkt arbetstid och tillväxt- och konsumtionskritik - är begravda i blockpolitikens namn.

Pikant är att det nya Miljöpartiet tycks komma överens med S i miljö- och klimatfrågor - någon konflikt med S i dessa frågor framskymtar i alla fall inte - men tar kamp mot förmögenhetsskatt och för att riskkapitalbolag skall få äga skolor. Kanske gör man den analysen att namnet Miljöpartiet räcker för att dra till sig miljöväljare, medan mer nyliberala inslag skall locka över borgerliga väljare från Alliansblocket. Det är i så fall inte undra på att en rad mer eller mindre nyliberala figurer, som Johan Norberg och Fredrick Federly, numera flirtar vilt med Peter Eriksson och Co... Och det ryktas i bloggosfären att Peter är nöjd med detta...

För Miljöpartiet medför uppskattningen av Maria Wetterstrand såväl en tillgång som ett problem: styrkan i de nuvarande språkrören har bland annat varit att de uppfattats som jämnbördiga både internt och externt. Detta har bäddat för grundläggande harmoni i partiledningen. Själv anser jag att dagens språkörspar är det mest kompetenta som partiet haft - de två har dessutom framstått som lika trovärdiga och intressanta för medierna.

Under mina år som rör var det ett problem att jag ofta beskrevs som "partiledare" och hade lättare att nå ut i medierna än de kvinnliga språkrören. Det ledde till en närmast ohygglig intern frustation inför främst valet 1998 - värst var det nog för språkrören själva. Något sådant tycks inte ha förekommit med nuvarande rörkonstellation. Vilket således är en anledning till att Maria och Peter är det bästa rörpar partiet haft. Men något händer, Maria uppfattas allt mer som det vinnande kortet. Man är inte likvärdiga längre. Det borde inte vara ett problem, men är det...

Det som utspelades i Godmorgon, världen i söndags, kan varit ett hotande tecken på att Peter börjar känna frustration över att Maria är så mycket mer populär än han är.

Kanske är det värre, rent av förnedrande, för en ganska traditionell man att vara "degraderad" till nummer två, särskilt när nummer ett är en ung kvinna. Det var i alla fall detta jag tänkte på när jag hörde intervjun med Peter, och det, mitt bland superlativ om att hon är ung kvinna, äger språket, är tydlig och begåvad, plötsligt dök upp ifrågasättande av Marias kompetens som blivande statsråd i rollen som handlingskraftig och genomförande. Själv vet alla som känner Peter att han - inte minst efter åren som handlingskraftigt, skickligt och populärt kommunalråd i Kalix - har stor tillförsikt till sin egen kompetens som just genomförande och handlingskraftigt drivande statsråd och internationell toppolitiker. I satirsammanhang har han kallats Peter Den Store, ett satirbegrepp som snarast kan kännas hedrande för en politiker med oblygt och ärligt sikte inställt på reell maktposition.

Att nu riskera att komma i skuggan av en ung kvinna kan nog ha sina sidor, det gäller att då inte ge uttryck för minsta lilla ton som kan uppfattas som uttryck för bitterhet och dessutom se de absoluta fördelar som finns i att få lägga lite mer krut på ärligt menad uppbackning och lyftande av en kompetent kompis.

Själv har jag inga som helst tvivel på Marias kompetens som handlingskraftigt statsråd. Att Det Nya Miljöpartiet i en regeringskoalition kommer att driva grön politik, det tvivlar jag däremot på. Så alla som inte vill ha några större förändringar kan lugnt rösta på MP. Tillväxt- och konsumtionssamhället lär fortskrida, 40-timmarsveckan bestå och den offentliga sektorns andel av ekonomin fortsätta att minska. Johan Norberg kan vara lugn.

söndag 15 november 2009

Så länge det klibbar nöd och tårar....

Rättvisemärkt. Visst är det märkligt att varor som är schysst framställda skall behöva märkas? Borde det inte vara tvärtom?

Redan 1941 skrev Elin Wägner i Väckarklocka:


"Vi har alla serverat den härliga, billiga kaliforniska frukten till våra söndagsmiddagar. Nu har vi fått reda på hur den kunde vara så billig...

Så länge det klibbar nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger vi djupt under en människovärdig levnadsstandard.

Vi vill inte ha dåligt samvete inför människor och djur, vi vill ha vänskap med dem."



Rättvisa? För vem?
Den 26 november Norrköping
Mer info här!
Arr: Rättvisemärkt.


Bästa politiska blogg?
Den här bloggen har gått till final i Daxbloggen.
Du kan rösta på finalisterna här!

lördag 14 november 2009

"Nästan helt orealistiskt..."

Det är nog ganska orealistiskt med ett haveri i ett tyskt kärnkraftverk, säger Vattenfalls ordförande Lars Westerberg och tillägger:

"Och i dag är det ju helt orealistiskt eftersom de två kärnkraftverk som Vattenfall har står stilla bägge två....".


Således: säkra kärnkraftverk är stängda kärnkraftverk, där är sannolikheten för haveri obefintlig, men när de startat så är sannolikheten för haveri ganska orealistisk ända tills de inträffar får då blir de mycket realistiska.

Det får mig att tänka på den här:



Bilden föreställer en strålande kandidat till Miss Atom 2009 - vinnaren blev emellertid Jekaterina Bulhakowa.

  • Intervjun med ordföranden i Vattenfall, Lars Westerberg, finns här.
  • Igår stod 5 av Vattenfalls kärnreaktorer i Sverige avstängda, meddelar DN.
  • Och här konstaterar en gammal energiräv att kärnkraft i riskkapitalisters händer inte är rimligt - han påminner även om att Linje 2 (S och FP) lovade att all svensk kärnkraft skulle ägas av det offentliga.
  • SvD njuter av sitt konstaterande att den gamla regeringen, stödd av rödgröna trupper, applåderade Vattenfalls inköp av kol- och kärnkraftverk...
  • ... medan Aftonbladet låtsas som om allt började med borgarna. Det tycks lätt att bli skruvad...
  • ... här påminner jag om hur jag själv var uppskruvad.
  • Nej, dags att knyta på sig vinterkängorna och förbereda vandring till byns julmarknad för att inhandla byskolans lingonsylt och förundras över allt krimskrams som sägs pigga upp livet.

fredag 13 november 2009

Grön ekonomi...
... och röd.
Seminarium med Birger Schlaug och Johan Ehrenberg.
Eskilstuna, Kungsgatan 10, söndag 14.30.

"Det finns risk att solen slutar skina..."

Vattenfall har gjort det enda riktiga. De har - styrelse, ägare och fackliga representanter ovetande - skrivit på ett avtal som innebär att man får ta ansvar för en olycka i något av sina tyska kärnkraftverk.

Lysande! Så skall en marknad fungera! Bolag skall inte komma undan risker genom att privatisera vinster och socialisera kostnader.
..

Lustigt nog står nu plötsligt folk på kö för att betona riskerna med kärnkraft. Och risken för att Vattenfall skall gå i konkurs vid en kärnkraftsolycka. Politiker pekar på det oansvariga i att skriva sådana avtal. Och facket talar om att ett sådant avtal kan drabba de anställda. Jag kan upplysa facket om att de anställdas arbetstillfällen vid en kärnkraftsolycka är en synnerligen litet problem. Problemet handlar snarare om utrymda storstäder, nedlagd jordbruksmark, förbud mot fiske och jakt, panik och socialt haveri.

Jag tycker att det är bra att Vattenfalls chef Lars G Josefsson satt fingret på detta med risken med kärnkraft. Bra Lars! Synd att det inte var din avsikt, utan mer av misstag... Hoppas att det inte är därför du måste avgå i förtid, det finns ju så många andra skäl.

Misstag kan man ju göra... Lars har förstås fullt upp med att projektera nya kärnkraftverk och administrera ökad användning av brunkol. Detta tycks mig vara större misstag än att skriva på att man får ta ansvar för det man ställer till med. Detta misstag kan möjligen förklaras av den världsbild Lars har när han i morse meddelade att det finns risk att solen kan sluta skina imorgon. Med den inställningen blir ju både kärnkraft och brunkol ganska harmlösa ting...

torsdag 12 november 2009

"Det första fotstegets moder"
Birger berättar om den nya antologin om Elin Wägner.
Bokmässan Örebro
Fredag den 13 november kl 14.30

Poesi är ingen garanti

Poet. Det låter väl vackert. Men att vara poet är ingen garanti. Radovan Karadžić var poet. Och Mohamed Omar är det.

Bakom de milda orden finns annat dolt.


Mohamed Omar - hyllad svensk poet och kulturskribent - avser nu att starta ett antisionistiskt parti i Sverige. Själv skriver Omar på sin hemsida att gaskamrar aldrig existerat.

Det lär vara Israels vedervärdiga agerande i Gaza - som förresten fått ohejdat stöd av Jimmie Åkesson - som fått den tidigare så hyllade Omar att komma ut som blivande partikamrat med nazister. Det stärker inte Gazas sak. Tvärtom.

På vilken sida man än står får man således skämmas för sällskapet. Stöd förresten gärna Ship to Gaza! Och läs gärna den här boken!

Det här med poeter får mig att tänka på de försök man gjort med människor för att testa hur vi ser ut i våra inre. Det visade sig att de mest milda med ett leende kunde trycka på knappen som skulle innebära döden för en medmänniska.

onsdag 11 november 2009

I en vecka...

... när Alex Schulman ockuperar P1 och Björn Ranelid ger ut en ny bok känns det som en fungerande livboj att Louise Hoffsten ger ut en ny platta.

tisdag 10 november 2009

Expertråd: "Gå aldrig ensam till banken!"

I gårdagens Aktuellt gavs ett ganska uppseendeväckande råd av en bankexpert. Rådet var enkelt: Gå aldrig ensam till banken!

Rådet gavs inte på grund av risken att bli utsatt för rånare med pistol, utan på grund av risken att bli utsatt för bankens "personliga rådgivare".

När jag, för ett antal år sedan, ingick i Sveriges FN-delegation fick jag råd av en god vän som arbetade som vakt i FN-skrapan - han visade på en karta och sa: Gå aldrig ensam här, risken att bli rånad är inte försumbar...

I Sverige 2009 gäller det bankkontor. I dessa handlar det främst om en enda sak för bankens rådgivare, förkortat AMP-TEF.

Uttyds: Andra Människors Pengar Till Egen Ficka. Man kan se inslaget i Aktuellt här. Och läsa om Bankbluffen här. Kanske är icke-vinstdrivande banker de ärligaste, JAK är ett sådant exempel.

För övrigt...
... är det märkligt - eller kanske inte alls märkligt - att bankerna nu återupprepar jakten på låntagare som är villiga att ta stora lån för konsumtion och husåtaganden. Bankerna är det ekonomiska systemets blodomlopp, brukar det heta. Frågan är om de inte drabbats av leukemi. Men observera en sak: den politiska sfären uppmanar till akut ekonomisk tillväxt genom ökande konsumtion, och detta kan endast ske genom lånade pengar. Vilket bland annat - man tar sig för pannan! - överraskat en sådan som Lars Calmfors!

måndag 9 november 2009

Murar, Marx, grått papper och en vision bortom den blå planekonomin...

Muren föll för 20 år sedan. Det påminner mig om en miljödebatt jag hade 1985 med den dåvarande riksdagsledamoten Viola Claesson, som var Vänsterpartiets Kommunisternas talesperson i miljöfrågor.

Jag riktade hård kritik mot socialism och kommunism för deras reella oförmåga att ta itu med miljöfrågorna och fick till svar att det gråa tjocka papper som fanns i öststaterna var ett tecken på stark "miljömedvetenhet" eftersom man inte blekte sitt papper...


Tala om att gå med skygglappar! Och med huvudet under armen och Lenin i blick.

Debatten avhölls i Strängnäs. Jag hade noga läst på deras gällande partiprogram där jag kunnat läsa hur "socialismen som ekonomi uppvisar storslagna resultat när det gäller att resa länder ur underutveckling och fattigdom och omskapa dem till industrialiserade välfärdsstater".

Som välfärd räknades inte sådana fjuttigheter som yttrandefrihet och åsiktsfrihet.

Trots att jag redan sedan ungdomsåren varit kritisk till socialism och kommunism - jag tillhörde dem som inte sprang med Maos Lilla Röda under armen tillsammans med Klas Eklund och andra av dagens mer eller mindre uttalade marknadsfundamentalister som spretar med fingrarna i luften för att se vart det blåser och sedan springer i vindens riktning - har jag alltid haft stor respekt för Marx kritik av det kapitalistiska samhället.

Det var till och med så att när jag, som språkrör för De gröna, kritiserade det rådande ekonomiska systemet så ingick även Marx analys, även om jag valde att använda andra ord än de socialisterna frätt på så länge. Oavsett var jag talade så nickades det bifall i publiken - ända tills jag vid några tillfällen påtalade att samma kritik hade Karl Marx framfört... Då vred man ängsligt på sig.

Marx främsta insats var hans analys av kapitalismens inneboende lagar - nämligen dess obevekliga väg mot allt färre enheter med allt större innehåll. Det finns inget skäl att motsätta sig Marx analys av hur kapitalismen leder till koncentration av kapitalet. Och hur man närmar sig monopolsituationer, eller näst intill. Vilket jag brukar kalla kapitalistisk planekonomi.

Det jag däremot hade svårt för var Marx uppfattning om att människan blir människa i och med att hon genom sin produktion börjar förändra naturen. Hon skall göra sig allt mer fri från naturen för att lära sig behärska den - stå över den, exploatera den och våldta den i samma anda som behärskar kapitalismen. Skillnaden är bara att det enligt Marx skall vara proletariatet som får tillgång till de eventuella njutningar som kan uppstå av våldtäkten.

Därmed har den mest grundläggande avgrunden mellan marxism och grön ideologi definierats. Blå eller röd våldtäkt: ur miljöns och överlevnadens synpunkt är det skit samma. Så mycket bättre med grön kärlek som båda parter kan ha glädje av...

En av de tänkare som haft inflytande på mitt sätt att se på världen är Henryk Skolimowski. Han menar att marxismen berövar människan "högre hopp och större horisonter".

Han skriver i Ekosofi; att forma en ny livstaktik: "Marxismens utgör inget verkligt alternativ till det snikna, rovgiriga, utsugande människobegrepp som karaktäriserar fri företagsamhet som system; kort sagt, begränsningarna hos marxismens människouppfattning är lika fundamentala som de som vidlåter den empiriska, kapitalistiska människobilden. Båda är frukter av materialism och båda lider av följderna av en drastiskt förkrympt vision av människan. Båda är förtrollade av materiell tillväxt...".

I boken Miljön, makten och friheten (Gidlunds förlag, 1990) skrev jag:

"Kanske det stora misstaget för människan varit att hon delat upp tillvaron i världsligt och andligt, i jordiskt och himmelskt - det materiella och varorna har tagit överhanden så till den milda grad att vår välfärd räknas i hur stor och ny bil vi äger snarare än om vi äger inre frid. Målet har blivit att producera så mycket som möjligt per tidsenhet och att konsumera så mycket som möjligt per tidsenhet istället för att älska och känna friheten att ha tid att bry sig om. Jag är övertyga dom att människan behöver högre hopp och större horisonter än materiella värden."

Muren föll för tjugo år sedan. En fantastisk upplevelse. Men en ännu större mur finns kvar: den muren som försvårar för oss att se horisonten, den grådaskiga mur som får oss att inskränka våra tankar och idéer till sådant som ryms i den mentala gård där vi är fångar. Den gråa gård där vi är fångar i ett mentalt skymningsland där begrepp som tillväxt och konsumtion blivit sektreligiösa termer. Muren kring den gården värnas av dem som idag låtsas stå för frihet och rivna murars ideologi...

söndag 8 november 2009

Presley v/s Jackson

Förra lördagen såg jag This is it, filmen om Michael Jacksons förberedelser inför de konserter som aldrig blev av. Många menar att Jackson kommer blir en lika stor ikon som Presley. Nja...

Den första förutsättningen för att bli ikon uppfylldes för båda: de dog tidigt. Den andra förutsättningen uppfylldes också: båda var stora som artister, periodvis rejält nedgångna och få visste vilka de egentligen var. Den tredje uppfyller bara Presley: karisma.


Det är intressant att jämföra dokumentären This is it med dokumentären That´s the way it is. Den sistnämnda handlar om Presleys förberedelser inför en lång serie konserter. Där Michael Jackson vräker på med dansare, ljusbomber och en hel teatral föreställning - inklusive en sekvens påklistrad klimatporr som luktar hyckel utan like- vägrade Elvis Presley ens att ha dansare på scenen: behöver jag gömma mig bakom en massa annat så skiter jag i det, var Presleys uppfattning om saken. Det skulle räcka med rösten, personen och musiken. Annars fick det vara.

Filmerna speglar just detta: Jackson försöker man tillsluta, Presley försöker man öppna upp. Filmen om Jackson innebär inte det minsta steg närmare personen bakom masken. Det förekommer inga närbilder, inte tillstymmelse av personlighet tränger ut. Det man ser är en superprofessionell dansande robot - våldsamt skicklig - som alla tycks svassa kring. Vi som såg filmen tillsammans ställde samma fråga när vi kom ut: Fanns han på riktigt?

Svassandet känns igen från That´s the way it is. Men det är väl också allt, bortsett från den professionella perfektionen och drivet. Fram träder en person, i närbilder, som är mån om att skapa mer än professionell relation med sina musiker, som i några sekvenser vågar klä av sig artistrollen och bjuda på humor, svagheter, nervositet och en nästan påträngande karisma. Efter filmen får man känslan av känna personen lite bättre. Inför skrivandet av Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac, förstod jag att filmen gav en skapligt schysst bild av personen, som han var i den tidsperioden.

Lite orättvist är det ändå att jämföra filmerna: Jackson var inte i någon av sina bättre faser och mådde förmodligen ganska dåligt, medan Presley var i en av sina allra bästa faser både som privatperson och som artist - Hollywoods förnedrande strypgrepp hade han till slut tagit sig ur och ännu hade inte Las Vegas och 70-talets eviga turnéer tagit sitt förödande strypgrepp. Han hade ännu inte förstått att han inte skulle bli så gammal. Jackson hade sin storhetsperiod när Thriller kom ut, Presley hade två storhetsperioder: 1956-61 och 1968-71.

Båda dog tillräckligt unga för ha förutsättningar att leva länge, båda var centrala för populärmusikens tidssprång, Jackson skrev några nästan "odödliga" låtar men rösten med stort R, med total närvaro, hade bara en av dem. Kanske uppfyller också Presley Sagans ideal, den Amerikanska Drömmen: han kom från fattiga förhållanden utan tillgång till släkt eller vänner som drev honom framåt, och var som ung vit rebellisk ensamvarg mest intresserad av svart musik - han var dessutom den som mer än någon annan skapade en ny art: tonåringar.

Kanske var det också så att Presley ville vara svart, medan Jackson ville vara vit. Och definitivt var det så att Presley snarast ville tona ner myten om sig själv - han begrep aldrig själv varför han uppfattades som så stor - medan Jackson snarare ville tona upp myten om sig själv.

Här är trailern till That´s the way it is och här till This is it.

fredag 6 november 2009

Schenström i gasen

Ulrica Schenström - statssekreteraren (M) som fick sparken - har anledning att fira nu igen.

Hon har nämligen PR-jobbat för Nord Stream och det gasprojekt som hennes gamle vapendragare Fredrik Reinfeldt godkänt.

Det är förresten inte den första gasledningen som Sverige godkänner. Under det rödgröna samarbetet 2004 gav regeringen tillstånd för 24 mil gasledning mellan Rostock - Trelleborg. Trots miljö och minor.

Sverige har för övrigt accepterat att gasledningar är prioriterade infrastrukturprojekt inom EU. Tjugo procent av elen i EU kommer redan idag från fossilgas. Trettio procent från kol, varav svenska staten är den största kolanvändaren genom sitt bolag Vattenfall. Det skulle se ut om Sverige stoppade gasen för att få behålla vinsterna man gör från kolet.

Vad är det då som styr beslut om ledningar till havs? Jo, det är FN:s havsrättskonvention. Den ger stater rätt att lägga ut såväl el- och telekablar som olje- och gasledningar på andra staters kontinentalsockel. Vilket även gröna får finna sig i, om de inte krävt ändring av konventionen tidigare. Hur illa man än tycker om gasledningen så är det trist när retoriken tar överhand av partipolitiska skäl.

Kan gasen ersätta kol i Europa? Jo, så kan förstås vara fallet. Gasen räcker till drygt 20 miljoner hushåll.
(Kol är ungefär 40% värre än fossilgas när det gäller koldioxidutsläpp). Förhindrar den mer sol och vind? Kan den göra, men med anledning av EU:s mer planekonomiskt styrande målsättningar lär både sol och vind fortsätta att växa oavsett gasen.

Kan Ryssland använda gasen som påtryckning mot EU, vilket bland annat Lars Ohly och Folkpartiet menar. Det har man ju gjort mot Ukraina och Georgien...

Så kan det förstås bli. Men vi som bor i EU kan väl knappast ha något emot att Ryssland vill sluta subventionera gasen till dessa länder? Hade Ryssland och Ukraina varit med i EU så hade Ryssland inte fått sälja under marknadspris till utvalda länder... Fomellt är det nämligen detta som bråket mellan länderna gäller. Det helstatligt ägda Vattenfall bedriver för övrigt påtryckningar på Tyskland.


torsdag 5 november 2009

Kulturkväll i Katrineholm
Lörd 7 november kl 17.30. Mer här!

Godmorrrrrgon!

Huvudrubriken på Svenska Dagbladets förstasida: Tillväxt före miljön. Godmorgon, Svenskan! Där berättas att de dumma indierna vill göra som vi gjort...

Varje indier kan lugnt släppa ut fem gånger så mycket koldioxid som vi gör - då når man den genomsnittlige svenskens nivå. Och vi är ju jätteduktiga, miljöföredömen, ligger i framkanten, tänk om världen vore lika fina som vi är... Är det inte så det heter?

Sa jag fem gånger så mycket? Fel av mig, det är bara den officiella, tillrättalagda, statistiken. Räknar vi vad vår totala konsumtion ger upphov till - det vill säga även kläder, mobiler och prylar som tillverkats bland annat i Indien - kan varje indier nästan tiodubbla sina utsläpp... Sen blir de lika miljöduktiga som vi är.

Times of India har rätt: vi i den rika delen av världen förordar miljöapartheid.

Och i radions P1 hör jag en pilot bittert berätta att han "måste se över sitt hus". Han har fått lönesänkning de senaste åren, har bara drygt 80 000 kvar i månadslön. "De flesta tycker nog att det låter väldigt mycket", säger intervjuaren. "Det blir inte mycket kvar efter skatt", säger den bittre piloten. Han söker nu nytt jobb.

Kanske inom äldrevården, där man tar hand som hans gamla föräldrar? Eller inom skolan där man tar hand om hans barn?

tisdag 3 november 2009

Poker med bara lankor

Fredrik Reinfeldt har träffat Barack Obama för att tala om klimatfrågan. Det gick trögt. Lika trögt som det går inom EU, där ledarna allt mer tappat intresset.

Inget annat var att vänta. Man är nämligen fast i en dogm: vi kan bara genomföra sådana klimatåtgärder som inte rubbar tillväxten och som inte håller tillbaka konsumtionen.

Istället för beslut och åtgärder spelar man därför poker, håller på sina kort, bluffar för att se vad andra gör, ber till högre makter om att det sista kortet skall ge en oslagbar hand.

Tittar vi realistiskt på det så sitter vi med lankor allihop. Och vad värre: ju sämre korten blir desto mer jublar medierna över att "ekonomin vänder", "tillväxten kommer igång" - och snart jublar man över att "julhandeln slår nya rekord". Deras synapser är dåligt utvecklade - skrev om det här.


Jag undrar varför inte världens ledare diskuterade frågan för tjugo år sedan. Redan då stod det klart vad som var på gång. Nu kommer vi inte att klara det lågt ställda mål, som den politiska världen beslutat om: temperaturen får höjas högst 2 grader.

Det finns inga politiska beslut som tyder på att målet skall uppnås. Inte ett enda. Varför låtsas man som något annat? Snart kommer man att ändra målsättningen från högst 2 grader till högst 2-3 grader - med motivet att "det visade sig att situationen var värre än vi visste, och vi har ännu inte fått åtgärderna på plats trots betydande ansträngningar".

När miljöministrar och statschefer med bekymmerrynkor uttalar att de gjort betydande ansträngningar och tagit viktiga beslut är det, med förlov sagt, rent skitprat.

Beslut och åtgärder har nämligen alltid underställts dogmen om evig tillväxt. Konsumtionstillväxten är helig.
  • Det är, för att dra ut konsekvenserna, viktigare att McDonald pytsar ut nya engångsleksaker varje vecka i HappyMeal, än att minska riskerna för översvämningar i Bangladesh.
  • Det är, för att dra ut en liknande konsekvens, viktigare att vi kan köpa och slänga kläder i allt snabbare takt än att förhindra att djur och växter utrotas.
  • Det är, för att ta till något riktigt känsligt, viktigare att Timell och Co får oss att köpa nya kök än att vi försöker vara nöjda med de vi har.
Världens blogg hänvisar förresten till en artikel i Los Angeles Times. Rubrik: Var ska jag ta vägen? Och det är just det som saken handlar om. Var ska klimatflyktingarna ta vägen? 10 miljoner har redan tvingats lämna sina hem på grund av klimatförändringar.

Men vi, här i den materiellt övergödda delen av världen vi vet var vi ska ta vägen: Till den fyra fotbollsplaner stora köpladan i Ullared. Det ger jobb och tillväxt. Halleluja.

PS - med sorg i hjärtat...
Med politisk sorg i hjärtat blir jag allt mer övertygad om att det just nu är bättre för den globala klimatpolitiken att Fredrik Reinfeldt är svensk statsminister än om Mona Sahlin vore det. Reinfeldt tycks vara övertygad om klimatfrågans dignitet - kallas Klimattalibanen av sina EU-kollegor - och jag tror honom när han ger starkt intryck av att inse klimatfrågans vikt: "Vi måste hitta den positiva energin hos alla politiska ledare som vill något, få dem att sluta att gömma sina åtaganden och få dem att kliva fram", sade Reinfeldt efter mötet med Obama. Han inser att det inte är rimligt att spela poker längre.

Det är trist att Reinfeldt accepterat en så ohyggligt svag miljöminister, från ett parti som varit en främmande fågel i Europa. (Man försökte en gång komma med i European Greens med platsade givetvis inte.)

Risken att Sahlin ägnat ett svenskt ordförandeskap i EU till jobbfrågan istället för klimatfrågan är överväldigande. Klimatet verkar vara ett vitt ark för Socialdemokraterna. Kanske hade jag ändå rätt när jag under Göran Perssons tid hävdade att han var den ende i den socialdemokratiska partitoppen som hade intresse för miljöfrågorna. Begreppet "Grönt folkhem" var hans, inte Socialdemokraternas.

(S)lutsatsen

I mitten av förra veckan vandrade 350 socialdemokratiska ombud in på Älvsjömässan för att avhålla sin kongress.

I söndags vandrade de ut som socialmoderater.

Hur ska man annars tolka att det idag nästan bara är manikyren som skiljer socialdemokraterna och moderaterna åt. I retoriken behöver de varandra som motståndare, men den som granskar sakpolitiken finner att de glidit allt närmare varandra. Som smältande fett i en het stekpanna.


Så inleder jag dagens krönika i BT, där jag försöker analysera hur det kom sig att Sahlin valde att kalla till Jobbkongress istället för Klimatkongress. Kanske berodde det på att... Krönikan finns här.



måndag 2 november 2009

Böcker om intellektuell Pippimarodör och DDT-fan...

I
Det har kommit ut en antologi, Det var ingen tjusande idyll, om den gamle akademiledamoten Gustav Hellström.

Den recenseras förtjänstfullt i SvD av Carina Burman. Ni som följt den här bloggen - och min Elin Wägnerblogg - kanske minns (nja, varför skulle ni göra det?) att det var denne man som klingade i glaset under Nobelmiddagen 1948 och sa:


"Doktor Paul Müller! Ni framstår som mänsklighetens välgörare! Ni behöver ett helgons ödmjukhet för att undvika att drabbas av övermod!
"

Doktor Müller hade fått Nobelpris för sin upptäckt av DDT. Elin Wägner,också hon ledamot av Akademien, hade redan sju år tidigare varnat för följderna av kemikaliesamhället och den naiva drömmen om att kunna utrota skadeinsekter. Hon skrev om detta redan i Väckarklocka (1941). Och kände nog en kall bitterhet över Hellströms ord.

I likhet med Elin Wägner drabbades Hellström av sin faders missnöje. Författare, var väl ingenting att bli... Gustav Hellströms bröder däremot "vann en respekterad ställning i det borgerliga samhället och gjorde den klassresa som fadern drömt om". Och när revanschen kom, genom att han blev invald i Svenska Akademien, var fadern redan död. För Elin Wägner gick det så långt att fadern inte ens kom till hennes bröllop med John Landquist - släkten var generad och chockad över hennes tidiga böcker. Och när hon i sin tur - trots sin Väckarklocka - blev invald i Akademien var också hennes far död.

Liksom Elin Wägner skrev Gustav Hellström en roman som fick grannar att bli upprörda. Hellströms skärgårdsroman "Storm över Tjurö" upprörde människorna på Utö "till den grad att Hellström aldrig mer kunde återvända till sitt sommarställe". I Elin Wägners roman Åsa-Hanna (som gav henne De Nios stora pris) beskrev hon några dramatiska händelser från sin bygd. Än idag kan det talas med bitter min om detta i trakterna norr om Växjö...

Hur som: Är boken om Hellström lika bra som Carin Burmans artikel om boken, så är den bra.

Så till nästa, lätt galna, intellektuella gigant...


II

John Landquist är kanske mest känd för bloggläsarna för att under en
period varit gift med Elin Wägner. Det var inget vidare äktenskap.

En del känner säkert också till att han var politisk redaktör för Aftonbladet
och sablade ner Pippi Långstrump i en recension 1946. Han menade att Pippi var sinnessjuk... Hur som helst: I SvD recenseras den relativt nyutkomna biografin över denne koleriska herre under rubriken Intellektuell gigant i helfigur. Läsvärd!

Själv har jag skrivit om hans nazisympatier, och hur Elin Wägner hårt kritiserade honom för detta. Man kan förresten tänka sig att då Elin Wägner skrev Släkten Jerneploogs framgång, som kom ut 1916, uppstod en del diskussioner vid köksbordet hemma hos paret Wägner-Landquist. När Elin Wägner skrev den starkt pacifistiska romanen legitimerade hennes man det "militära vanvettet" genom att gräva skyttegravar i Uppland.

När Elin Wägner och Johan Landquist skiljt sig formellt - efter att levt som skiljda ett bra tag - hade han redan ägnat en del kraft åt olika älskarinnor. Bland annat Maria von Platen, som också haft ett förhållande med Gustav Hellström. Hon hade ett förhållande med Hjalmar Söderberg också. Det var han som skrev Hjärtats oro, i vilken rösträttskvinnor målades ut som fula och misslyckade, och som Elin Wägner svarade på genom sin Pennskaftet...

Nog med skvaller och fakta för idag.