lördag 31 oktober 2009

Förnedringens dag....?

Rubriken syftar faktiskt inte i första hand på de 350 ombud som i onsdags trädde in i kongresslokalen i egenskap socialdemokrater och som idag kommer ut som socialmoderater.

De två stora partierna glider ju mot varandra , som två smörklickar på en het panna. När man sjöng Staten och Kapitalet på kongressfesten kunde man bytt ut det mot Sossar och Moderater...

Rubriken syftar istället på det faktum att jag är djurgårdare från födseln. Och Djurgården riskerar idag att få lämna Allsvenskan. Medan AIK tar guld. Förnedring.

Denna förnedring växer till grandiost format när man betänker att ett kvarterslag som Brommapojkarna håller sig kvar... Och att Djurgårdens gamla farmarklubb Åtvidaberg tagit steget upp i Allsvenskan.


Som djurgårdare anser jag att det vore helt logiskt om laget åker ur. Man behöver börja på ny kula, skaffa sig en idé, ta vara på sina juniorer, återskapa en djurgårdsidentitet, sluta köpa och sälja spelare som om de vore köttbitar som skall fylla de blårandiga tröjorna och skaffa sig snyggare bortashorts.

Förresten har jag har suttit på Mornington Hotell och käkat frukost och hört en styrelsemedlem prata vid bordet bredvid. Jag var på väg att bli AIK:are på kuppen.

Bilden föreställer Leif Chappe Eriksson och Leif Skiöld. En bra årgång. Leif Skiöld var sin tids oberäkneliga Martin Mutumba, håller med Mats Olsson om dennes storhet och tror att det är dennes bollglädje som avgör finalen.

Sagt i veckan

"Så länge man är 15 innanför pannbenet är det lika kul ändå".

"Jobben är medel och mål."

Det ena har Glenn Hysen sagt med anledning av att han fyller 50 år. Den andra har Mona Sahlin sagt med anledning av att det är kongress.

Båda citaten känns lika deprimerande. Rent av skrämmande. Som om Halloween firats hela veckan...

fredag 30 oktober 2009

S-kongress 3: Och inte lärde Sahlin något av Rosika....

Jaha, sossarna vill fortsätta att skicka militär, vapen och ammunition till Afghanistan.

Argument: de barn som inte sprängs i bitar på grund av kriget, där vi själva är en del, ska åtminstone få gå i skola.

Aftonbladet påminner om att det var Anna Lindh som för 8 år sedan försvarade kriget som nu förvandlats till det som många av oss förutsåg: en humanitär katastrof där de nya inkräktarna, precis som de gamla, skapar mer talibaner och terror än de undanröjer.

Och sossen Jens Orback sjunker så lågt att han menar att hjälp är synonymt med militär. Jag känner igen argumentet. Och tänker på en av 1900-talets hjältar, en judisk kvinna med mod. En kvinna som Mona Sahlin och övriga borde lära känna.


Jag läser om henne i Den kinesiska muren. Hon hette Rosika Schwimmer, närmade sig socialdemokratin men satsade framför allt sitt liv på fred, antimilitarism och nedrustning. Enligt henne borde de två - socialdemokrati och antimilitarism - vara ett och samma. Här finns hon.

torsdag 29 oktober 2009

S-kongress 2: Här har du jobben, Mona!

Med anledning av Mona Sahlins tal igår - där det mest konkreta var hennes nej till sänkt arbetstid och hennes stora vision att mer arbete är både medel och mål - tillägnas denna repris s-kongressen:




Enligt Sahlin är arbete såväl medel som mål. Hennes vision är tydligen att människor skall leva för att lönearbeta. Helle Klein menar att det är själavård för partiet. Det är alldeles förbluffande. Och förskräckligt utvecklingsfientligt.

Det Sahlin inte tycks förstått är att vi sedan 40-timmarsnormen infördes har effektiviserat, rationaliserat, automatiserat, robotiserat och datoriserat. Ändå skall vi upprätthålla 40-timmarsveckan! Så absurt!

Hennes tanke är att välfärden inte kan upprätthållas utan mer arbete. Vilket måste bygga på ett missförstånd. Kanske har den socialdemokratiska ledningen fått för sig att det bara är skatt på arbetstid som kan finansiera vård, skola och omsorg. Så enögt i så fall!

Om några veckor startar den stora klimatkonferensen i Köpenhamn. Klimatfrågan tycks inte beröra Sahlin, det viktigaste är inte klimatet. Det viktigaste är 40-timmarsveckan, med allt vad den innebär: ökad konsumtion, ökad miljöbelastning.

Miljöpartiet har verkligen fått ett block om foten.

Det är dags att lämna konsumtions- och tillväxtsamhället för att ta nästa steg i samhällsevolutionen genom att kräva övergång till utvecklingssamhället. Där fri tid, kultur och social närvaro ses som viktiga politiska mål. Sahlin tycks se konsumtionssamhället som den enda vägen.

Full sysselsättning, som Sahlin predikade, handlar i realiteten om alltför mycket ful sysselsättning, sysselsättning som skadar klimatet. Se gärna filmen här!

Arbete för alla är Sahlins mål - visst, men varför 40 timmars arbetsvecka för alla? Tror hon att 40 timmar är en naturlag? Som måste upprätthållas hur än samhället utvecklas? Ungefär som tyngdlagen? Problem är inte, som högerkommentarer hävdar, att det är trist retorik från Sahlin, problemet med stort P är att det är politik utan förankring i den verklighet som man snart börjar förhandla om i Köpenhamn.

PS!
Tesen om att det tillkommer en massa gröna jobb, när vi skall ställa om samhället i "klimatsmart " riktning, bygger på en märklig analys. Det är naturligtvis så att de "gröna jobben" kommer att ersätta gamla jobb. För det är väl inte meningen att vi både skall tillverka hybridbilar och fulbilar? Producera både energieffektiva kylskåp och energislösande kylskåp? Planera både klimatsmarta projekt och de gamla vanliga projekten, bygga lågenergihus och vanliga slösahus...? Skicka turister både på tåg till Berlin och flyg till Thailand?

För övrigt har den rödgröna samarbetsbloggen levt i tystnad i sex dagar. Synd, det vore kul att höra vad samarbetspartierna anser om Sahlins syn på Det Heliga 40.

onsdag 28 oktober 2009

Sossekongress 1: "Vi har hela Stilla Oceanen att plaska omkring i..."

Den 19 april 1889 bildades det socialdemokratiska partiet. Idag har man kongress där man för första gången på bra länge tvingas inse att man inte kan bilda regering själva.

Och Mona Sahlin har uttryckt att ett av målen denna gång är att begrava sossarnas gamla idé om sänkt arbetstid. Sysselsättning har alltid varit sossarnas
älsklingsfråga, smaka bara på själva begreppet "sysselsättning". Vi ska sysselsättas... Som små barn... Nu är det "jobbpolitik" som är begreppet, men utan att kopplas till sänkt arbetstid för att bättre fördela jobben. Och utan insikt om att mängden lönearbete är kopplat till klimatfrågan.

Förr motsatte man sig miljökrav för att de hotade sysselsättningen, nu värnar man konsumtionssamhället, trots att det driver på klimatförändringarna, för att "rädda jobben"... Dela på dem genom att sänka arbetstiden är inte aktuell.


Miljön har alltid varit sossarnas akilleshäl. Miljö och natur var ett högerprojekt från början, det var de konservativa som ville värna naturen. Vänstern såg varje skorsten och varje avgasrör som en framgång - snart skulle arbetarna få skita ner lika mycket som kapitalisterna...

Kjell Olof Feldt, numera borgerlighetens främsta socialdemokratiska gunstling, är den som tydligast uttryckt socialdemokratiskt förakt för miljön. Vid ett seminarium på Chalmers arkitektursektion 1970 sa han följande:

Idag är det för en del av den svenska industrin inga andra attraktiva lokaliseringsområden än västkusten... jag kan inte hitta någon annan lösning som ger bättre avkastning, och varför skall vi då göra det, jaa, vi vill ha ekonomisk tillväxt, vi struntar i om vi förstår några mil kust i det här landet. Det finns ju hundratals mil kuster runt Medelhavet och andra hav, dit vi kan åka med denna ekonomiska tillväxt i bagaget så att säga... Och vi har ju andra delar av världen och avstånden krymper och vi har hela Stilla Oceanen att plaska omkring i på sikt.

Och Ingvar Carlsson uttalade sig om kärnkraften så här i riksdagen så sent som den 15 juni 1995:

Anf. 42 Statsminister INGVAR CARLSSON (s): Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag gör det, men jag skall gärna för Birger Schlaug upprepa att för mig är en folkomröstning ett utomordentligt viktigt instrument i demokratin. Har man valt att underställa folket en fråga, kan man inte utan vidare nonchalera dess beslut. Därför är detta inte bara en energipolitisk fråga för mig. Det är också en moralisk fråga. Svenska folket har sagt ifrån genom att rösta för en avveckling 2010, och då kan vi inte bara ändra på det.

Tage Erlander blev intervjuad på Brommresvik inför en artikel i Blågul miljö 1981 och berättade om problemen.

För oss i socialdemokraterna var ju frågan om sysselsättning och kravet på hög sysselsättning helt dominerande. Det fanns ingenting somv ar mer betydelsefullt. Möjligheter att genomföra en standardhöjning för arbetarna och deras lönerörelse hörde samman med sysselsättningen. I ett samhälle med arbetslöshet kunde det inte bli någon höjning av lönerna. och allt annat var egentligen - med Strängs sätt att uttryck det - ´deviasioner´, störningar i jobbet helt enkelt.

Denna inställning hängde kvar väldigt länge. Jag kan berätta en liten episod som visar detta. jag hade avgått och höll på att tänka igenom vad som skulle bi rörelsens nya stora uppgift. Att arbetsmiljön skulle bl huvudfråga stod snabbt klart för mig. jag tog därför upp den frågan i ett föredrag i en av Stockholms socialdemokratiska föreningar. Föreningen hade en ordförande som ansåg sig själv vara mycket radikal och som alltid stod till vänster och krävde ingripanden och långtgående socialisering och allt sån´t där.

Vad hände då, när jag hållit ett, som jag tyckte, mycket klarläggande föredrag, om att göra partiet till ett parti som skulle ta hand om den inre miljön? Jo, ordföranden och en kvinna, som också var mycket radikal, varnade bestämt: Om du driver arbetsmiljöfrågorna och försöker få med partiet så blir det konflikt med sysselsättningskraven och partiet är slut. Det går helt enkelt inte att göra på detta sätt - att låta miljön ta över. Det här måste ha varit 1970 eller 71.

Nu anklagar Mona Sahlin och hennes blockkamrater för att Alliansen har ökat klyftorna i samhället. Det är sant. Alliansen har ökat klyftorna. Men det var under rödgrön regim detta påbörjades. Därför låter det lite falskt när Mona Sahlin utbringar att man skall återställa rättvisan. Vilken rättvisa?

Mona Sahlin kritiserar Alliansen för att de säljer ut statlig egendom. Men det var under socialdemokratisk regim det påbörjades.

I Göran Persson memoarer Min väg, mina val analyserar han mina sympatier för socialdemokratin så här: "Jag uppfattade Schlaug som borgerlig, dock progressiv i frågor som rörde livsstil och radikal i frågor som rörde miljöhänsyn. Han hade ett antikapitalistisk drag, vilket inte vara ovanligt i rörelser som var miljöpartiet närstående. Jag hade aldrig upplevt att Schlaug var socialdemokratiskt orienterad."

Nej, det är nog riktigt, socialdemokratin kvalade ju in som det stora betongpartiet, det statsbärande partiet som såg centralisering och storskalighet som sina verktyg.

I ett tal 1886 sa Hjalmar Branting:

Den arbetarrörelse, som gör anspråk på att förstå sig själv, måste således vara socialistik. Den måste vila på erkännandet av storproduktionens ekonomiska företräden och dess beriktiganden - därmed är på samma gång dess ställning given till alla revolutionära svindleriförsök att söka skruva utvecklingen tillbaka till hantverk och småproduktion...

Branting var på det klara med att det storskalighet skulle leda till "kapitalets hopande på allt färre händer i allt större mängd" och Brantings recept mot detta var att "expropriera miljonärernas kapital" och göra det till samhällets gemensamma egendom. Det vill säga produktionen i sig, inte bara skatten på lönearbetet, skulle ge staten dess inkomster. Vore inte det något att fundera över? Att beskatta produktionen som sådan, inte arbetstiden?

Tänk att den tanken inte satt sig hos något av blocken, trots att det är det enda sättet för oss att komma ur den rävsax som innebär att vi - hur mycket vi än rationaliserar, effektiviserar, robotiserar och automatiserar - alltid kommer att vara beroende just av arbetstid för att få in tillräckligt med skatt för skola, vård och omsorg... Branting begrep det Sahlin inte begriper.

Förresten, apropå gamla stötar: I den första partistyrelsen satt personer som August Palm, Hjalmar Branting och Axel Danielsson. Utan att ha något program slog man fast att det var genom den allmänna rösträttens införande man skulle omvandla samhället. Det var genom att få majoritetens stöd skulle man skaffa politiskt inflytande. Man var redan då klara över att det för sossarna alltid gäller att ligga i den politiska sfär så man kan få majoriteten med sig.

Arbetarklassen utgör inte majoritet längre, det gör istället en tämligen burgen medelklass. Det är den Sahlin måste vinna för att upprätthålla de gamla partistötarnas idé om att ligga i den fåra där de flesta finns.

Men, tänk Mona, om det en vacker dag finns en majoritet i opinionen som kommit på att det är dags att lämna konsumtions- och tillväxtsamhället för att ta nästa steg i samhällsevolutionen genom att kräva övergång till utvecklingssamhället. Där fri tid, kultur och social närvaro ses som viktiga politiska mål, medan konsumtionssamhället betraktas som mentalt undermåligt...

PS!
Morgonens MAD-lika höjdpunkt, redan innan frukost, var SvD ledarsida, där sossarna av idag utmålas som smygkommunister. SvD kommenterar: "När muren föll rasade också möjligheten att vinna förtroende för en mer eller mindre kommunistisk politik. Väljarna såg att det inte fungerade." Sahlin som kommunist? Ledarkommentarer kan verkligen vara på Barbienivå.

tisdag 27 oktober 2009

Det vänder för Scania - jippi?

En viss förhoppning skönjs för lastbilstillverkarna. Botten är nådd, meddelas det.

Scania fick större vinst än man räknat med, man anar vändning. Glada miner. Det kan bli fler jobb igen... Pensionsfonderna kan få tillskott... Och Börsen hoppade till av glädje.

I radio, teve och i tidningar hörs glada utrop. Jippi!

Så svårt är det att få synapserna i hjärnan att funka! Vi har ju det där med klimatet också. Som en del hjärnceller har koll på. Medan andra tydligen har koll på Scania. Hos journalister och politiska kommentatorer tycks kopplingen - synapserna - mellan dessa vara obefintliga. För att inte tala om politiker.


Om synapserna funkar bra så kan man se ett samband: god försäljning av lastbilar beror på ökade transporter och ökande konsumtion, som bidrar till utsläpp av växthusgaser. Bilarna är liksom inte koldioxidneutrala än, och de gamla bilar som de nya ersätter säljs till andra marknader. Från gamla Västeuropa, säljs begagnade lastbilar till gamla Östeuropa, för att när de tjänat ut där säljas vidare till gamla Sovjetiska stater...

Tillväxten hålls igång, transporterna fram och tillbaka på väg ökar, konsumtionen ökar och vi tar ytterligare steg mot klimatförändringar. Men det törs ingen politiker säga idag.

Det är nog skönt för dem som saknar fullgoda synapser.

Dagens bonus till Miljöpartiets partiledning....

Med anledning av den här debatten vill jag tillägna just Miljöpartiet den här länken.

Bäste Peter Eriksson, Maria Wetterstrand, Magnus Johansson, Mikaela Valtersson, Ulf Holm och Karin Svensson Smith titta på den!


måndag 26 oktober 2009

Polisöga och Bodströms Dataöga...

Idag för 109 år sedan föddes Karin Boye.

Hon är värd att fundera lite över. Hon har något att säga oss. Om storebrorssamhället.

Nätfigurer i olika åldrar, som gillar fri fildelning och ogillar övervakningssamhället, har något stort att hämta hos Boye.

Dessutom är hennes mest kända dikt - Visst gör det ont när knoppar brister - en hyllning till Elin Wägner på hennes 50-årsdag. Bara det!

Kallocain heter boken om övervakningssamhället.


Den borde tillhöra grundkursen i demokrati i svenska skolor. I den stat som Boye berättar om finns ett elektriskt polisöga i varje hem, och varje familj har en piga som skall rapportera till staten.

Statens kontroll blir total när Leo Kall uppfinner drogen Kallocain. Drogen får människor att erkänna sina innersta tankar. Det visar sig att människor längtar efter friskt luft, tillit och frihet utan övervakning.

Människors längtan utgör ett hot mot Staten. När Staten nu får veta vad människor innerst inne tänker så inför man en ny lag: Lagen om sinnelagets brottslighet.

Piratpartiet borde göra boken till sin bästa propaganda... Likheten mellan Polisögat och Bodströms Dataöga är förskräckande stor. Så här såg MP på Storebror, och själv blev jag inkallad till Myndighet för att förklara mig, och få förklarat för mig Den Goda Statens avsikter.
Anm:
Visst gör det ont när knoppar brister ingick i Karin Boyes diktsamling För trädets skull som kom ut 1935. Men den tillägnades Elin Wägner tre år innan, publicerad i en festskrift (Bergsluft) som kom ut till hennes femtioårsdag.

söndag 25 oktober 2009

För övrigt är regnet djupt underskattat...

Häromsöndagen avslutade jag bloggen med följande "För övrigt är regnet djupt underskattat".

Under de år jag bloggat har aldrig en enkel mening lett till så många filosofiska mejl!

Jo, jag menar verkligen att regnet är djupt underskattat. Inte bara på sommaren för att det ger växterna kraft. Utan för att regnet ger tillfälle för oss människor, som så vill, att känna dofter, höra ljud och se ljus som vi annars inte ser.

Det gäller bara att ta tillvara chansen, istället för att drumla in i närmaste köplada eller galleria - hur många småföretag den än är laddad med! - för att söka skydd och blandas med shoppingterrier, eller rusa bort från stranden i villfarelsen att den är till för sol och bad.


Att sätta sig på en sten i skogen när det regnar, för att verkligen uppleva regnet, är en av livets höjdpunkter. Eller fälla upp paraplyet i stan, och ta sig tid att känna in stämningen som kommer krypande istället för att rusa in någonstans och rikta in sig på veckans extraerbjudande, är en annan höjdare. Regnet som strilar är kanske det bästa extraerbjudande som ges den veckan. Alldeles gratis dessutom.

Inkännande av regn är en del av livets - och jag menar allt livs - mest centrala delar. Det ligger förmodligen i generna att finna någon sorts djupare känsla inför strilande, eller smattrande, den långa rytmen i dagsregnet, den korta i skurarna.

Det gäller bara att försöka stänga ute bruset. Det var det jag menade med att regnet är djupt underskattat.

Att ta vara på regnet är väl lättare att göra för oss som är utshoppade, som tagit till oss tanken att livet kan bli bättre om man varvar ner, växlar ner och inser att det krävs en god balans i livet mellan stressande och långsamhet, mellan ljud och tystnad, mellan aktivitet och stillhet, mellan snabba tankar och långa tankar, mellan information och kunskap.

Det räcker inte med stress, ljud, aktivitet, snabba tankar och information. Det blir inget riktigt liv av det. Det blir bara en onödig reduktion av att vara människa. Till glädje för siffernissar, tillväxtjägare och politiker som fastnat i den mentala bur, där allt utanför densamma uppfattas som hot.

fredag 23 oktober 2009

Klimatet kräver sänkt arbetstid!

Den här artikeln är införd i Nerikes Allehanda, med anledning av att Miljöpartiet har sina årliga kommun- och landstingsdagar i Örebro.

Artikeln är undertecknad av Birger (synnerligen avdankat språkrör) och Annika Lillemets, som nu sitter i MP:s partistyrelse och är gruppledare för MP i Linköping.

Under helgen pågår Miljöpartiets årliga kommun- och landstingsdagar i Örebro. Och det är ett nytt och ovant läge för de gröna politiker som samlas från hela landet. Man är numera invävda i blockpolitikens strama tyglar. Med allt vad det innebär av taktiska överväganden, nya prioriteringar och till och med nya ställningstaganden.


Miljöpartiet är det parti i den rödgröna oppositionen som anpassat sig mest. Vi kan på många sätt beklaga detta, eftersom vi tror att den gröna ideologin – med dess krav på sänkt arbetstid, minskad konsumtion och radikalt miljötänkande – har större möjlighet än någonsin att vinna människors nyfikenhet och förtroende. Istället drunknar nu dessa gröna grundbultar i blockpolitikens strömfåra.


Det vi framför allt saknar i dagens politiska debatt är kopplingen mellan klimatfrågan och konsumtionen.


Vi är naturligtvis positiva till att det rödgröna blocket, och framför allt Miljöpartiet, har mer ambitiösa målsättningar än Alliansen när det gäller investeringar i järnväg, ny energiteknik etc. Däremot är vi sorgsna över att man inte förstått innebörden av det som brukar kallas rekyleffekten. Denna innebär att de vinster för klimat och miljö vi gör genom att producera prylar mer energieffektivt äts upp av att vi blir allt fler på jorden som konsumerar allt mer.


Vi kommer därför inte att klara vare sig miljömål eller klimatmål om vi fortsätter att konsumera i ökande takt. Vi behöver varva ner och dela mer rättvist både på arbetstid och konsumtion. Vi som undertecknar detta är inte ensamma om denna grundsyn. Allt fler inser att livet är större än att konsumera.


I rapporten Välstånd utan tillväxt? - från kommissionen för hållbar utveckling i Storbritannien - konstaterades nyligen att vi inte kan fortsätta med den tillväxt som vi vant oss vid och tror är nödvändig. Den femdubbling vi haft av tillväxten sedan 1950 har medfört påtagliga hot mot klimatet och destabiliserat 60 procent av jordens ekosystem. Politikernas – inklusive Sahlins och Reinfeldts - ekonomiska målsättningar innebär en ytterligare femtondubbling fram till 2050! Detta kan inte leda till annat än katastrof menar professor Tim Jackson, som är huvudansvarig för rapporten. Budskapet är: Vi i vår del av världen måste minska vår totala konsumtion, och det kan ske genom att vi sänker vår arbetstid och omfördelar resurser, på så sätt att vi får både ett mer jämlikt Sverige och en mer jämlik värld.


Om detta hör vi ingenting i den svenska politiska debatten!


Vi menar att välfärden kan öka genom att vi växlar över från mer arbete och mer konsumtion till mer fri tid, mer kultur och mer närvaro i det civila sociala samhället. Vi är övertygade om att sänkt arbetstid, och därmed bättre fördelning av jobben, leder till såväl mänskligare samhälle som minskat klimathot.


Vi beklagar djupt att Mona Sahlin tagit avstånd från idén om sänkt arbetstid. Vi beklagar djupt att de rödgröna nu gjort frågan om jobben till en huvudfråga utan att samtidigt plädera för sänkt arbetstid och koppla denna till klimatfrågan. Aldrig har det funnits bättre grund för en sådan opinionsbildning.


Tillåts den inte inom blockpolitikens ram – på grund av att de rödgröna strategerna är rädda för att socialdemokraterna kan tappa röster till det borgerliga blocket - finns skäl att konstatera att blockpolitik snöper debatten genom att reducera den till ett taktikspel, där tankar utanför de redan invanda förbjuds.


MP kan bättre än så!

Annika Lillemets, ledamot i MP:s partistyrelse, gruppledare i MP Linköping

Birger Schlaug, f.d. språkrör och f.d. riksdagsledamot


PS! Se filmen som förklarar sambanden!

8 minuter och 33 sekunder

Tack för att ni sprider info om att bloggen finns till era vänner. Det är det som gör att antalet besök ökar från månad till månad. Basen är nu en bra bit över 1000 läsare per dygn. Några har nominerat bloggen till Bästa 50plusblogg. Tack för det!



Även män får gråta. Och bli förälskade.

torsdag 22 oktober 2009

Stol nr 15

Samtal om Harry Martinson och Elin Wägner

Svenska Akademien
Lördag 24 oktober 2009
14.00 - 17.00
Välkommen!
Arrangörer: Elin Wägner-sällskapet och Harry Martinson-sällskapet
Läs mer om Elin Wägner här!

Det är skillnad på skattebetalare och skattebetalare

Svenska Dagbladets ledarsida jublar över att svenska skattebetalare sluppit ta sig an Saab.

Men jublar åt att kinesiska skattebetalare nu tar sig an Saab. Och att det offentligt ägda bolaget Beijing Automotive blir delägare - företaget ägs av Pekings kommun. Kommunen lär gå in med mer än dubbelt så mycket pengar som Koenigsegg Group... Fast det vill det privata kapitalets företrädare inte låtsas om. Det blir ju pinsamt.

Det är skillnad på svenska och kinesiska skattebetalare som ägare... Kanske vill SvD att kinesiska staten tar över Vattenfall och SBAB? Kinesiska staten är ju liksom mer privat...

Tillägg:
SvD ledarredaktion kanske får se en Saab vid nästa jubileum:

onsdag 21 oktober 2009

Fair Trade, mormoner och Storsvenskhet

Igår var jag i Avesta och pratade, tillsammans med en representant från Rättvisemärkt, med anledning av FN-dagen, som inträffar på lördag.

Kul att komma till en kommun som är certifierad av Rättvisemärkt som FairTradeCity.

I personalrummet på Karlfeldgymnasiet, där FN-dagen firades, serverades kaffe som inte var rättvisemärkt. Det är lätt att ta beslut, lägga besluten i hårddisken och göra som vanligt...


För övrigt är jag lite förvånad över reaktionerna på Jimmie Åkessons debattinlägg i Aftonbladet. Det som där framfördes var ingenting nytt från det hållet. (Inom parentes undrar jag lite försynt: Varför klär sig Sverigedemokraternas partiledning som mormoner? Och vet Jimmie om att han till cirkus 70% består av vatten. Och att en del av de vattenmolekylerna tidigare bott i muslimer?)

Nog är det klassisk rasistisk retorik i artikeln, men det är inte det som förvånar mig. Det som förvånar mig är att alla dessa svenska politiker och svenska förståsigpåare, som nu är upprörda, tycks vara lika mycket dragna åt det rasistiska som SD när de tycks tro att svenskar skulle vara så mycket bättre, sundare och klokare än danskar, norrmän, fransmän, engelsmän och andra som röstat fram främlingsfientliga partier... Att vi på grund av vår svenskhet skulle vara intellektuellt och närmast genetiskt vaccinerade mot obehagliga uppfattningar.

Jag kan upplysa dessa företrädare för Storsvenskheten att så inte är fallet, att det aldrig varit fallet. Det är bara ett Storsvenskt förhållningssätt till omvärlden... Nejdå, vi är vanliga européer med viss fäbless för typ Pia Kjärsgaard.

För övrigt...
... brukar jag i dessa sammanhang hänvisa till en undersökning som Göteborgs Universitet gjorde för att antal år sedan, den visade att det var miljöpartister som var de mest kosmopolitiska, medan sossar, moderater och centerpartister, bland de etablerade partierna, var de som led mest av xenofobi.

(Ytterligare fundering inom parentes: Är det kanske begravningsentreprenörer SD:s partiledning klär sig som? Frågan är då: Vad vill man begrava? Nu är detta inte alls någon elak kommentar, som miljöpartist på 80-talet klädde jag mig också mycket medvetet. I kofta med slag och jeans. Det vill säga motsatsen till begravningsentreprenörer. Om politik och kläder skrev jag förresten här, där det också finns ett litet minne som berör Göran Persson.)

tisdag 20 oktober 2009

Avesta 20:e oktober kl 10.00 och 13.00 Karlfeldtgymnasiet
Öppna föreläsningar med anledning av FN-dagen.

Tillväxt, konsumtion och rättvisa - för vem?
Välkomna!

Vad har du varit, Lars?

Lars Calmfors, en av de mest upphöjda ekonomerna i landet, har gått ur sin bur och tittat på världen. Han inser att kåren missbedömt den utveckling som ledde fram till den ekonomiska krisen.

Han skriver i senaste numret av Axess: "De flesta nationalekonomer – inklusive jag själv – missade hur mycket av de senaste årens kraftiga tillväxt som berodde på en ohållbar kreditexpansion och hur sammanflätat och sårbart det internationella finansiella systemet blivit."

Men snälla Lars Calmfors, detta är ju ganska förfärande.


Att tillväxten de senaste åren härrört från lånade pengar är ju en inte bara ett svenskt fenomen. Det är motorn i till ohållbara tillväxtsamhället. Vilket vi är många som ältat i ett par årtionden. Det grövsta är att vi lånat till en konsumtion som inte är ekologiskt hållbar.

När en nationalekonom av rang berättar att kåren inte fattat hur sårbart det internationella finansiella systemet blivit så går en kuslig rysning genom min rygg. Vilka lyssnar de på? Sig själva?

Men visst är det gott att Calmfors nu äntligen upptäckt att skråets majoritet haft en inskränkt fäbless för att titta på sig själva. I senaste numret av Axess skriver han med anledning av den gångna tidens kriser:

"Varför bedömde vi nationalekonomer inte riskerna som större? Ett mycket enkelt – och mänskligt – skäl kan vara att varningarna för till exempel de stora amerikanska bytesbalansunderskotten till slut förlorade sin slagkraft när ”inget hände” under så lång tid. Den snabba återhämtningen efter IT-bubblans kollaps i början av 2000-talet kan också ha invaggat oss i säkerhet, eftersom en hastig omläggning av penningpolitiken då snabbt dämpade fallet i världsekonomin.

Men det finns också anledning att reflektera över om det kan finnas inbyggda ”systemfel” i nationalekonomisk forskning och utbildning som bidragit till krisen."

Och så pläderar han för att nationalekonomer bör läsa mer ekonomisk historia och vetenskapsteori för att kunna förstås sammanhangen. Absolut! Till det skulle jag vilja lägga en dos humanekologi och studier av de naturlagar vi lever under.

Som upplysning till Lars Calmfors och skrået skulle jag vilja påpeka följande:

Den femdubbling av tillväxten vi haft sedan 1950 har medfört påtagliga hot mot klimatet och har dessutom destabliserat 60 procent av jordens ekosystem. Utan att Calmfors och Co märkt något. Den tillväxttakt som beslutsfattare strävar efter - efter att ha konsulterat skrået - innebär en femtondubbling fram till 2050. Med förödande effekter för något så perifert som det som ligger utanför de finansiella portföljerna.

I rapporten Välstånd utan tillväxt? - från kommissionen för hållbar utveckling i Storbritannien - konstaterar professor Tim Jackson att vi, som redan lever i en materiellt rik del av världen, måste minska vår konsumtion och söka välstånd utan tillväxt. Men det är klart: Jackson har utbildning som är större än bara kunskap i frågor som prissättningen på olika finansiella tillgångar och hur enskilda placerare bäst bör sätta samman sina portföljer.

Kanske läsning av Jacksons rapport kan vara något nu när hedersmannen Lars Carlmfors nu tagit sig ur den nationalekonomiska sängvärmen. Själv kravlade jag ur från tron på det groteska tillväxtsamhället för drygt 30 år sedan. Av rent rationell skäl. Jag insåg att vi dopade ekonomin, levde på kapitalet och höll på att bli slavar under ett system där hjulen alltid måste snurra fortare. Dags för dig också, Lars?



måndag 19 oktober 2009

Drar Åkesson?

Passar det inte så är det bara att åka hem, sa SD:s partisekreterare under partiets landsdagar.

Han tog väl intryck av den beryktade löpsedeln från Expressen 1993 med texten Kör ut dem!

Frågan är vart man skall åka, om hemmet de facto är här. Hur många generationer bakåt skall man ha bott här för att få betrakta detta land som sitt hem?

Och eftersom Sverigedemokraterna inte anser att det passar med det mångkulturella samhälle som Sverige idag är, så bör väl de också åka hem. Frågan är, som sagt, hur många generationer bakåt vi skall räkna. Drar Åkesson? Och vart? Underjorden eller Lönneberga i Sagans land?


I övrigt är jag ganska övertygad om att SD kommer in i riksdagen. Allt annat vore konstigt. Man har tillräcklig organisation, rejält mycket pengar, en partiledare som inte är sämre än de andra partiernas, en väl utarbetad retorik, de värsta tokstollarna bortrensade (vilket behövs i alla nybildade partier) och ett rimligt sammanhållet partiprogram, som inte är så mycket mindre "realistiskt" än andra partiers.

DN:s ledare berättar idag att SD kännetecknas av "amatörism, nyckfullhet och inre strider". Det är säkert sant, men vad gäller nyckfullhet så är väl inte de övriga partierna så mycket mindre nyckfulla. Plötsligt gillar Moderaterna kollektivavtal, Centern kärnkraft, Kristdemokraterna kryddat brännvin (!!) och MP kramar EU. Men då kallas det förändringsbenägenhet förstås. Och amatörism? I de debatter Åkesson haft i teve med Sahlin och borgerliga politiker känns amatörismen ganska jämt fördelad.

Jag tror att SD bör bedömas med samma måttstock som man bedömer andra partier. Det räcker mer än väl. För mig framstår SD som ett parti bland de andra, som står för nästan allt som jag ogillar. En granskning av partiprogram ger tydligt vid handen att SD är den totala motpolen till MP. Det hedrar MP. Det mångkulturella samhället har, som alla andra samhällen, konfliktytor, men är det enda rimliga i en värld som krymper - dessutom har mångkulturen färgat Sverige så mycket att det vi tror är svenskt i själva verket är följd av just mångkultur.

Kan SD bli tredje största parti? Jodå. De övriga små partierna är ju så små, och lär förbli så i skuggan av sina blockledande kamrater. Blockpolitiken förlamar debatten, alla tankar utanför de av S och M godkända tonas ner om de kan skrämma väljare till det motsatta blocket. Det är därför vi inte har någon politisk debatt om till exempel sänkt arbetstid, stress- och konsumtionssamhällets avigsidor eller något annat som verkligen skulle kunna beröra människor. Utrymme skapas därmed för SD och deras profilfråga. Det vill säga det som Åkesson framför i dagens Aftonbladet. Och som säkert faller såväl vilsna gammelmoderater i Vellinge som konservativa LO-anslutna anti-sahlinska-cement-sossar på läppen.

Blir SD vågmästare kan det mycket väl bli så att moderater och sossar kan bilda regering "för landets bästa". Se bara hur Sahlin gled bort från uttrycket rödgrön opposition, under partiledardebatten, till uttrycket mittenvänster-alliansen... Hon ser väl sitt eget parti som mitten. Inom det borgerliga blocket ligger moderaterna idag närmast mitten, medan ytterflanken upprätthålls, på ett av moderaterna godkänt sätt, av Maud Olofsson vad gäller ekonomi, och Göran Hägglund när det gäller populism ("verklighetens folk" och dagens desperata utspel om att restaurangägare skall få krydda sitt brännvin som man vill, är bara en fortsättning på det gamla kravet "sänkt bensinskatt för vanligt folk").

Expressen, den där blaskan som 1993 hade löpsedeln "Kör ut dem!" - chefredaktören fick sparken så småningom - konstaterade i dagens ledare att SD osynliggör kvinnor mer än än burka gör. Bara tre inlägg - av nästan 200 möjliga - gjordes av kvinnor på deras landsdagar. Å andra sidan har en Berlusconi mest röststöd av kvinnor. Apropå märkliga politiska företeelser.

söndag 18 oktober 2009

不算太坏,主席比约克伦... (Inte så dumt, herr Björklund...)

Det är ju inte varje dag jag säger något uppskattande om Jan Björklund, men Folkpartiets idé om att man skall kunna läsa kinesiska på samma villkor som tyska, spanska och franska i svenska skolor är bra. Mycket bra.

Dels för att asiatiska språk bär en annan världsbild än vår, dels för att de kinesiska förbindelserna ökar. Men också för att det är hart när omöjligt att lära sig kinesiska (det vill säga mandarin), med alla dess tonfall, när man kommit upp i åren. Jag har gjort några tafatta försök. Det gick lättare för Per Gahrton, har jag förstått... Han blev EU-parlamentets kontaktman med Kina.

Själv skrev jag istället en bok tillsammans med Emily Su Hadexia från Kina - du kan läsa den på svenska gratis på nätet här - och följande episod ur boken säger en del om språkförbistringar:

Nu är det inte bara jag som råkat illa ut när det gäller namn.
Många svenskar har drabbats - utan att ha en
aning om det! Jag läste i en rapport från Svensk-Kinesiska
Föreningen att företagare och säljare som kommit till Kina skaffat
visitkort med sitt namn skrivet med kinesiska tecken. Resultaten
blev ibland ganska komiska.

En herre vid namn Malm döptes till
Herr Häst, eftersom den första stavelsen Ma kan skrivas med
tecknet som betyder häst. Men han kunde lika gärna ha fått
tecknet för hampa, mor, eller padda. Alla dessa ord uttalas
nämligen ma på kinesiska, men med olika betoning, och de skrivs
med olika tecken.

Ingen frågade förstås herr Malm om han ville
heta Herr Häst, Herr Mor eller herr Padda istället. …När herr Malm
fått slut på sina visitkort ringde han till ett tryckeri för att
beställa nya. Översättaren hade ingen aning om att han hette
Herr Häst på de förra, så nu fick han heta Herr Hampa. Värre
hade kanske varit om han fått heta Herr Padda...

Tidigare var det besvärligt också för stora kända svenska företag, som t ex
Ericsson och ABB. Dessa förekom under flera olika namn på den
kinesiska marknaden. Men så länge uppdragsgivarna fick vackra
exotiska tecken på sina kort var de nöjda...


Här har du resten av boken. Och här förklaras på knackig kinesiska, säkert med ett antal pinsamma fel:

这不是我每天说几句感谢1比约克隆,但自由党的理念,能够读取作为德国和法国为瑞典学校中的相同的条件是好的。非常好。

部分是因为中国的关系正在增加,部分原因是它几乎是不可能的学习中文的(即普通话),同其所有铃声,当人们在年。我已经试过。这是容易加尔彤,我知道...

lördag 17 oktober 2009

Farsan, utan akademiska betyg, hade rätt...

Så har då vetenskapen, denna gång i form av akademiskt välutbildade forskare inom läkarvetetenskapen, kommit fram till att det inte funkar så bra att mäta febern genom att stoppa en termometer i örat eller i munnen.

Jag minns att min far, som hade en termometerfirma, var djupt upprörd när sjukhus började efterfråga muntermometrar. Han vägrade att sälja dem. Tappade hellre kunder än sålde skit. Han hade nämligen gjort ett mycket enkelt experiment, ett sådant där som verklighetens folk lätt kan komma på: Han testade fem muntermometrar fem gånger var och konstaterade, utan minst akademiska betyg, att de slog olika nästan varenda gång.

Experimentet tog mindre än en timme, krävde ingen läkarrock och inte minsta betyg från något universitet.

Osäkerheten och mätfelen meddelades sjukhus etc, men de tog ingen notis om saken. En lätt kolerisk äldre man, en simpel småföretagare utan examen, var väl inget att ta på allvar...

Nu har man då på universitetssjukhuset, genom en så kallad studie, kommit fram till samma sak som farsan. Studien presenteras i Läkartidningen.

Farsan var noga, varenda rumstermometer, fönstertermometer etc kontrollerades - han drog in till företagets lokal vid fyratiden på morgnarna för att själv stå vid kontrollborden och kolla varenda termometer för hand, innan de anställda kom. Jag såg inte mycket av honom när jag var barn.

Konkurrenterna var inte lika noga, sålde billigare. Och när olika kedjor, t ex Järnia, bildades tappade ABES-termometrar marknadsandelar. Kedjornas uppköpare struntade högtidligt i att några procent av termometrarna visade fel. Ungefär som sjukhusen.

Om farsan skrev jag förresten i Svarta oliver och gröna drömmar. Här kommer ett kort utdrag, vilket dels avslöjar att jag som barn lekte med kvicksilver (vilket möjligen kan förklara att det gick som det gick...), dels kanske förklarar varför jag var så enveten när det gällde att ändra turordningsreglerna så att småföretagaren skulle få möjlighet att skydda två anställda innan dessa regler skulle gälla:


Min farfars far var tråddragare. Han hette Louis, kom från fransk-tyska gränsen och var en erkänt skicklig yrkesman. Han fick erbjudande om arbete på Gunnebo Bruk och flyttade till Sverige. Han fick barn, jag minns Karl som kunde bygga klockor, Elsie som kunde baka äppelkaka med vin och min farfar Edward som gjorde barn med allehanda kvinnor förutom att han sög i sig råa ägg, hängde äggskalen på krokar över sängen och hade en kraftfull basröst.


Min far föddes i synd. Hans mor fick inte föda i Sverige utan fick vara så god att hålla sig undan, ty släkten ville inte skämmas. Undan fick hon hålla sig i Tyskland, där min far fick stanna kvar - undanhållen från omvärlden på det att ingen måtte skämmas. Till slut blev det för mycket för farfar, som gärna gjorde barn men som inte hade något emot att ta hand om en del heller. Han tog hem sin son och skaffade en hushållerska, som snart blev med barn. Denna gång blev det ett anständigt bröllop med godkänt avlad efterkomma. Hur stor den biologiska släkten är vet jag inte, häromåret dök det upp en till som resultat av farfars frustande manlighet.


Min fars del av släkten var väl inte riktigt lika fin som den genom farfars äktenskap legitimerade delen. Det var dugligt folk som blev överläkare och docenter. Far övertog farfars lilla firma i termometerbranschen istället. Han slet som småföretagare ofta gör, långt mer än facket skulle godkänna för anställda. Tidiga morgnar, sena kvällar och var dessutom så utplånande snäll när det gällde att ta hand om vinddrivna existenser. Många anställdes för det begränsade jobb som skulle göras, eftermiddagsfika med fralla med både ost och medwurst på, semlor till alla och glass när det var varmt. Varenda termometer som lämnade firman kontrollerade min far egenhändigt - de lades ut i kontrollrum på kvällarna och kontrollerades oftast innan de anställda dök upp på morgnarna. Far blev alltmer utkonkurrerad av de som inte hade en tanke på att varenda termometer skulle kontrolleras. Han fick låna en del pengar av sina vänliga och äktenskapslegitimerade bröder och lyckades betala tillbaka den stadiga skulden först efter oljekrisen då folk var som galna efter termometrar som kunde bekräfta rumstemperaturen - fastighetsägarna ville bevisa att det minsann inte var så kallt när folk gnällde medan hyresgästerna ville bevisa motsatsen. När skulden var betald tändes, för första och enda gången, stearinljusen i den magnifika ljuskronan i vardagsrummet.


Min mor kontrollerade febertermometrar genom att lägga ner knippen, med gummisnoddar om, i tempererat vatten, kontrollera att de visade exakt rätt och att de var lätta att slå ner för hand. Tiotusentals febertermometrar slog hon ner genom åren, sittande vid matbordet i vardagsrummet. Där låg det också burkar med kvicksilver som jag gärna lekte med. Mamma var egentligen utbildad sjuksköterska, hon längtade ofta tillbaka till sjukvården men som god hustru åt småföretagare var det inte att tänka på. Hon var född i Växjö.


fredag 16 oktober 2009

Pris utdelat till den som krävde att man måste få döda med munter känsla...

Du måste känna munterhet i att döda!

Du måste få känna tillfredsställelsen med att få döda med hängivelse!

Den goda kampen innebär inte någon sorts halvpacifism, tvärtom lär oss vår religion att det är rätt att döda! Och dödsstraff? Ja, det är helt i linje med vår tro.

Detta är innebörden i budskapet från en, av många, högt ärad man. I dagarna delades det ut ett pris till hans ära.

Och mottagaren tackar med orden: "Att tilldelas ett pris i hans namn är inte bara hedrande, det är också ytterligt uppfordrande...".

Nej, det är inte något pris till Pol Pots ära, om nu någon skulle tro något så makabert. Kanske anar någon att det är ett pris som utdelas till bin Ladens ära? Eller till minne av någon hjälte i talibanernas krets?

Fel, fel fel! Det är ett pris som delas ut av det kristna bokförlaget Libris. Priset heter CS Lewis-priset. och delas årligen ut till den som arbetar i den anda C.S. Lewis arbetade.

Det är C.S. Lewis som meddelat världen att det är en kristens rätt att få döda muntert. Och att dödsstraff är mer än rimligt. Som argument för sin plädering framför C.S. Lewis att när man som kristen dödar skall man önska den döde lycka till i nästa värld. Det är det som således är kontentan i kärleksbudskapet, enligt Lewis.

"Det är det Bibeln menar med att älska honom, att önska honom väl..." skriver han i sin bok "Kan man vara kristen?"

- Som tolkare av kyrkans tro är CS Lewis en av 1900-talets giganter. Han traderar evangeliet så att det blir trovärdigt och trösterikt i en ny tid, fortsätter pristagaren Peter Halldorf, pastor i Pingströrelsen,i sitt tacktal.

Juryns motivering till valet av pristagaren var att han ”hjälper oss att se att vi delar tron med dem som gått före”. Tron att kärleksbudskapet reduceras till att innebära att man skall önska den man tar livet av lycka till? Konstigt att jag, som icke-troende, kräver mer än så av kristendomens företrädare för att kunna ta dem på allvar. Nåja, jag vet att det gör också en del kristna, t ex när de argumenterar om vikten av att "föra himlen till jorden"...


För två och ett halvt år sedan, i ett av mina första blogginlägg (Herregud, vad åren går...) , berättade jag - som är troende ateist, men med insikt om att vi som är icke-troende utgör en liten minoritet på jorden och därför bör vara ödmjuka och inse att vi kan ha ordentligt fel - om CS Lewis och hur hans bok med uppmaningen att kristna må döda muntert rekommenderas i grundkursen i kristendom, den så kallade Alphakursen.

Så här skriver CS Lewis:

”Idén om riddaren – den kristne väpnaren till försvar för en god sak – är en av de stora kristna idéerna. (-)Vad jag inte kan förstå är den sortens halvpacifism som förekommer i dag och som får folk att tycka att man visserligen måste slåss, men att man bör göra det motvilligt och som om man skämdes för det. Den känslan berövar mängder av beundransvärda unga kristna i väpnad tjänst något som de har rätt till, något som av naturen går hand i hand med att vara tapper – ett slags munterhet och hängivenhet.”

Mer här.

PS!

I samband med debatten för 2,5 år sedan lovade förlagschefen på Libris följande:

"Inför nästa upplaga av Kan man vara kristen ska vi se till att skriva ett redaktionellt förord som placerar boken mer tydligt i sitt sammanhang. Du har helt rätt i att det behövs.
Bästa hälsningar
Peter Eriksson
Förlagschef"

torsdag 15 oktober 2009

Evolution?

Det finns recensioner och recensioner. Den här är nog den elakaste jag någonsin sett, även om den förmodligen är fullt berättigad.

Den handlar om Nyhetsankorna, vilket är namnet på en "show" som de flesta nyhets- och debattkändisarna från TV4 - utökat med den överallt förekommande, frisläppta, pensionären från SVT: Elisabeth Höglund - gör på Berns.

Anka har verkligen fått nya innebörder den senaste tiden... De tre på bilden verkar alla ha ett gudomligt omdöme, jämfört med nyhetsankorna på TV4. Och begreppet evolution, i bemärkelsen utveckling, har fått sig en törn. Fyran lär drabbas av zappandets förbannelse än mer hemma hos oss.

Det blev Blogg-Light idag. Är trött... Vilket kan förklara anknivån på dagens inlägg, om än inte ursäkta den...:-) För övrigt meddelas att Guds tjänare på jorden nu tar till pokerspel för att få pengar till kyrkobyggen - på något sätt känns det ganska ankigt.

Bild:
Parsmo Productions

TILLÄGG
Elisabeth Höglund hoppade av, meddelar medarbetare på TV4. Vilket inte framgår av bilden i DN. Tack, Elisabeth, du är därmed välkommen någon mer gång att göra teve på min altan...

onsdag 14 oktober 2009

Idag är det Plushus som gäller

Ska bli spännande att kika på Villa Åkarp, som är Sveriges första Plusenergihus. Det vill säga ett hus som ger ifrån sig mer energi än det slukar.

Ingen ny teknik används. Så man kan fråga sig varför huset inte byggts tidigare. Kanske är svaret följande: Begreppet "energieffektivisering" har varit ett fult ord, i Sverige har vi ägnat oss åt begreppet "tillförsel". Allt tal om att använda energin effektivare har, hur korkat det än kan låta, uppfattats som förtäckt kritik av kärnkraften. Vi som var med under folkomröstningen om densamma kan möjligen förstå hur detta trauma uppstått...

Ska leda en paneldebatt idag, i villan där det kommer att husera bortåt 70 personer, och göra ett och annat inlägg själv också. Extrakostnad för detta hus blir cirkus 800 000 kronor. Vilket innebär att man kanske också måste dra in på flygresor till Thailand - dubbelt gott således.

Någon bank har inte varit villig/haft tid att ställa upp i debatt, möjligen beror detta på att svenska banker - till skillnad från t ex tyska - inte erbjuder lägre ränta för investeringar i energieffektiva hus... Man ägnar sin kraft åt att lura på oss fonder istället.

Här är ett teveinslag om huset.

tisdag 13 oktober 2009

Jag går aldrig ensam mer

Jag var 21 år när jag läste den första riktiga boken om Palestina. Den var skriven av Per Gahrton. Sedan dess har jag läst åtskilligt om Mellanöstern, palestiniers kamp för ett eget land och judars kamp för sitt.

En av de böcker som berört mig mest kom ut för några veckor sedan. Den heter
Jag går aldrig ensam mer.

Förmodligen hade jag inte hittat den - utbudet av böcker är enormt! - om det inte varit för att författaren är barnbarnsbarn till Elin Wägners syster.

Men det är inte därför boken berör. Den berör för dess smärtsamma närvaro. Sällan har jag läst så berörande, men ändå reportagemässiga, texter om förnedringen vid vägspärrar, checkpoints, jordvallar, förbjudna vägar och murar som förlamar människors vardag.

Författaren har uppdrag som internationell observatör. Men när uppdraget är slut stannar hon kvar i en palestinsk liten stad hon blivit förälskad i. Hon är halvjudinna. Som söker sin far. Hon har inte sett honom sedan hon var fem år. Det var då fadern lämnade en lapp på köksbordet och drog, kanske för kärlek till staten Israel. På lappen stod det:

"Jag heter inte Peter Reginald Tonge. Jag är inte den jag utgett mig för att vara. Jag lämnar er nu. Det är bäst så".


Barn som uppfostras i militäriska strukturer och med nidbilder av "den andre", kan de någonsin känna tillit? Det spelar ingen roll om det är israeliska barn som inympas föreställningar "om araber", eller palestinska barn som inympas föreställningar om hur judar "är". Det är lika illa. Och ger underlag för att ett samhälle, även om det skulle bli fredstid, kommer att leva på krigsfot mycket länge.

En vardag med vapen, soldater, kränkningar och undantagstillstånd, vad skapar det annat än grogrund för hat och förtvivlans hämnd? Elin Wägner var inne på det i sin reportagebok från fransmännens ockupation av Rehnlandet efter första världskriget (Från Seine, Rhen och Ruhr, 1923 - mer om boken här).

Den här boken handlar inte om Rhenlandet, utan om Palestina och den vardag människor där tvingas leva. Johanna Wallin citerar en palestinsk kvinna: "Någon har sagt att det inte finns någon farligare förövare än den som betraktar sig som offer, och jag är beredd att hålla med. Israeler ser till att fientligheten och misstron växer för varje generation, inom båda samhällena, och snart går det inte att hålla tillbaka längre. Ett land som är byggt på förtryck är ohållbart, det har historien visat gång på gång. Och ett folk som förtrycker ett annat folk kan aldrig vara fria".

Det man ändå slås av i beskrivningarna från vägspärrarna är hur oändligt tålmodiga de flesta av de utsatta palestinierna är, trots så uppenbara kränkningar och fult spel från såväl unga, rädda israeliska soldater som äldre befäl. Men också här finns undantag, individer kan inte dömas efter kollektiva måttstockar. Och det finns de som vill försoning på båda sidor. Trots allt som politiker ställt till.


"Visst ska man ta seden dit man kommer men det är en svår balansgång att respektera kulturen utan att göra avkall på sin egen person och sin egen frihet", skriver författaren om hur det var att stanna kvar på Västbanken efter fullgjort uppdrag som observatör.

Då var jag en del av en grupp och skulle vara här en kort tid. Nu måste jag anpassa mig till spelregler om jag ska leva här och det finns spelregler jag inte kan acceptera. Ockupation föder så mycket förtryck, också inom det palestinska samhället. Hur kulturrelativistisk jag än vill vara, kan jag inte undgå att se att Tulkarem är männens stad, där männens privilegier är självklara och där kvinnors liv till största del utspelas inom hemmets fyra väggar. (-) Det palestinska folket är redan fråntaget så många av sina mänskliga rättigheter genom den israeliska ockupationen, och det gör ont att se hur halva befolkningen begränsas ytterligare, särskilt när alla skulle tjäna på att kvinnorna fick samma möjligheter som männen.

När jag läser Jag går aldrig ensam mer tänker jag på Bokhandlaren i Kabul, av Åsne Seirstad, och en jämförelse utfaller till Johanna Wallins fördel. Inte minst därför att hon valt bort den enkla vägen att skriva en bok: ställa sig in, få förtroenden och sedan utnyttja dem för att få till en bra berättelse. Men också för närheten, känslan som smärtsamt kryper över många av sidorna.

Johanna Wallins reportage bärs av närheten. Reportaget är välskrivet och personligt, men alls inte enögt.Vreden över sakernas tillstånd blänker till, sorgen och ilskan över hur palestinierna kränks bär stora delar av boken, men utan att för den skull reducera den till en förenklad pamflett. Sökandet av en försvunnen far vävs in i boken och skapar en extra dimension i det välskrivna reportaget.

Kommer du ihåg när du var min pappa? Kommer du ens ihåg mig? Kommer du ihåg att det var ett till barn på väg, som du inte stannade länge nog för att träffa? Hon heter Elin, är 27 år nu och väldigt lik dig. Men hon har ingenting kvar av dig, har aldrig haft... Om vi möttes idag, hur skulle du se mig då? Som en fiende? En förrädare? Eller har du tänkt om? Jag hoppas det, pappa, för din egen skull. Men inte för min. Jag behöver inte ditt godkännande längre. För jag vet vad rättvisa är, och inte är. Och jag vet att hur man behandlar andra avgör vem man själv är. Egentligen är det inte mer komplicerat än så.

Jag går aldrig ensam, av Johanna Wallin (Förlag: Ruin).

PS!
Här berättar Johanna för mig om sin närhet till Elin Wägner.

Här finns en artikel om författaren.

måndag 12 oktober 2009

IKVÄLL KL 19.00
LUNA KULTURHUS I SÖDERTÄLJE


ELIN WÄGNER
- MOD OCH INSPIRATION!

Föredrag av Birger Schlaug

Bankbluffen

Så har den då kommit ut. Bankbluffen. Boken som avslöjar hur bankerna lurar skjortan av dig. Skriven av ekonomijournalisten (DN, Dagens Industri, TV8) Joel Dahlberg. Han berättar: "Jag hade jobbat som ekonomijournalist i över tio år när jag började misstänka att det var något allvarligt fel med hur våra svenska banker fungerar...".

Man kan undra hur det kunde ta över tio år.

Boken då? Jodå, den går igenom hur vi blir blåsta, manipulerade och lurade att tro att det är hårt och kvalificerat arbete bakom fasaden på fonder. Och att löfte om att "din privata bankman" vill dig väl, är en lögn

Boken är övertygande, läser jag i en recension i en moderat (!) tidning. Och visst är det så.


Först en jämförelse som man bara måste dra. För Bankbluffen har en del likheter med Den hemlige kocken av Mats-Erik Nilsson. Men där Nilsson - utan större moralism och hetsande adjektiv - kyligt, effektivt och välskrivet klär av livsmedelsindustrin använder sig Dahlberg av adjektiv som känns som om de ibland pluppade upp ur en personlig vendetta eller fastnat i tron att vänsterns gamla motorsågar funkar bäst när det gäller att avslöja det som fel är. Synd.

Nu tillhör förstås inte Dahlberg någon vänster, då hade han nog kommit på det där med att bankerna bluffar för länge sedan.

Där Joel Dahlberg använder motorsåg använde Mats-Erik Nilsson kirurgiska knivar. Och det kändes synnerligen trovärdigt och befriande. Men så blev hans bok också starten på en debatt som påverkat livsmedelsindustrin mer än politiker lyckats med.

Joel Dalberg hade vunnit på att tona ner de moralistiska övertonerna och beskrivit verkligheten mer kyligt och tillbakalutat. Och nog hade det varit på sin plats att gå in lite djupare på de systemfel som det rådande ekonomiska normerna lider av. Det handlar ju inte bara om girighet. Det handlar i grunden om det bittra faktum att den gode kapitalisten går under i ett system där ärlighet, etik och respekt hotar tillväxten.

Nog med kritik. För Dahlbergs alster är värd att läsas. Det vi alla redan insett, utan att reagera nämnvärt på det, påpekas noga och systematiskt i boken. Hur kunderna får betala för att själva göra det jobb som bankerna tidigare gjorde, hur avgifterna smugits in i systemet från att tidigare varit otänkbara, hur man gör banken glad genom att betala med kreditkort, hur bankernas kontor förvandlats från serviceinrättningar till försäljningsställen. Historien bakom hur detta gått till borde få oss att skämmas för vår egen oförmåga att protestera!

Boken bränner till ordentligt när Dahlberg kommer in på det här med fonder. Bankerna målar upp bilden av att de avgifter spararna får betala är ersättning för hårt slit och många arbetstimmar av en kvalificerad elit. Fondförvaltandet målas av bankerna upp som en komplicerad och avancerad process som kräver stor yrkeskunnighet. Dahlberg avslöjar obarmhärtigt att detta är en enda stor bluff. De tjugo populära fonder som granskats visar att bankerna tog in 3,5 miljarder kronor i förvaltningsavgifter, medan lönerna till förvaltarna (lönerna är givetvis feta) bara utgör några få procent av de pengar spararen betalar i fondavgift. Resten är ren vinst. Dahlberg talar om 93-94 procent i ren vinst. För ett tämligen mediokert arbete.

Man förfasar sig vid tanken att liknande kriterier på "kvalificerat arbete" skulle gälla inom sjukvården, barnomsorgen eller sophämtningen.

Tro inte att den rådgivning du får på banken har med rådgivning att göra, det har med försäljning att göra. Själv skällde jag på ortens bankkontor efter det att de försökt lura på ett av mina barn ett upplägg som saknade allt vad etik heter.

För den som avser besöka en bank för att informera sig om deras så kallade rådgivning utgör Bankbluffen en god vaccination. Det vore kanske bättre med denna massvaccinering än den som staten uppmanar till när det gäller svininfluensan. Fast, å andra sidan, när staten och kapitalet går samma väg...

"Min personliga bankman blev en vinstlott", meddelar Nordea i sin reklam med glad kunds ansikte. Utan att tala om vem det var som drog vinstlotten... En vinstlott drog i alla fall ägarna till Sveriges största och mest välkända fond: Swedbanks Allemansfond. Namnet låter väl folkligt och fint... Avgifterna som spararna betalade för detta "förvaltande" uppgick 2008 till 625 miljoner. Kan ni gissa hur många förvaltarna var?

Svar i boken. Att avslöja det här vore som att avslöja mördaren i en deckare.

Bankbluffen av Joel Dahlberg ges ut av Ordfront. I moderata Borås Tidning, där jag för övrigt skriver krönikor, recenseras boken bland annat med orden: "Övertygande om bankbluffen" och "Joel Dahlberg visar med stor tydlighet hur tanken hos storbankerna är att styra pengar från kunderna till aktieägarna."