Äntligen spelar Djurgår´n bra fotboll...

Att lida kan ha många dimensioner. Mer eller mindre rationella. Mer eller mindre viktiga. Ska sanningen fram så är det inte så ofta man behöver lida i Sverige. Mat för dagen, inga krig, rätt att tänka och tycka fritt - huruvida sedan någon lysnar är en annan sak... Lidande kan vara jäkligt irrationellt, sett ur ett större perspektiv. I Burma finns det rationella skäl att lida. Ska nu erkänna att jag lider när jag ser Djurgården spela dålig fotboll. Det har varit en del lidande i år.

Igår slapp jag lida. Djurgården gjorde sig förtjänta av epitetet Järnkaminer, jag tyckte mig känna urdjurgårdaren Gösta Knivsta Sandbergs ande på planen. Det var kompromisslöst. Men även välspelat. Snabba tillslag. Snygga mål. Men jag saknar det som inte finns i fotbllen längre: radarpar. De där som hittar varandra i sömnen. Som Leif Chappe Eriksson och Leffe Sköld en gång gjorde hos blåränderna.

Livet är stort och förunderligt. Dr Jones nick igår var förunderlig.

Bojkotta OS för att straffa Kina...?

Så har jag då en röd tröja på mig. En aning fånig, och till intet förpliktigande, markering mot militärjuntan i Burma. Några menar att det är stöd till folket. Men samtidigt är det så lätt att göra samma misstag som vi gjort så många andra gånger: bara för att det finns en tydlig ond part så vill vi så gärna att dess motståndare - "folket" - skall vara goda, kloka och fyllda med kärlek till varandra... Bara den onda parten försvinner så blir allt bra.

Naiviteten hos mig, och många andra, som utan större eftertanke gladdes åt att Jugoslavien brast sönder och "folken" (de goda) skulle få sin självständighet ändades med förskräckelse. Jag minns hur glädjen - den naiva och okunniga - forsade fram när revolutionen kastade ut "Shahen av Iran". I svensk teve kunde vi se Bo Holmström, just när euforin var som störst, berätta hur goda, kloka och visa ayatollorna var. Själv stod jag utanför sovjetiska ambassaden och talade, med rätta, mot Sovjets övergrepp i Afghanistan men lyckades förtränga att det ondas motståndare inte alls behöver vara det goda, förnuftiga och demokratiska.

Vadan dessa bekännelser och tvivel? Nu när det är självklart att, långt innifrån sitt hjärta, känna all sympati för dem som tar fredlig kamp på gatorna i Burma. Men än en gång tänker jag inte falla för frestelsen att se motståndet till det onda, i detta fall juntan, som något självklart gott, ädelt och problemfritt. När juntan faller - för det gör den så småningom - så uppstår nya problem, nya konflikter. Nya åtminstone i våra utanförögon. Burma är allt annat än ett homgent land, minoritetsfolken är många, konflikter än fler. Likt förbannat hoppas jag förstås att juntan faller. Och faller den genom fredliga medel så gläds en grön själ dubbelt upp. Men jag tänker inte vara riktigt så naiv som alla de gånger jag fallit för frestelsen att se det ondas motståndare som demokratiska, hänsynsfulla och fyllda av empati...

Det finns en förmåga hos det goda och frihetssträvande att förskräckande fort ikläda sig en mindre sympatisk roll. Ta självständighetssträvan hos uigurerna i Xinjianagprovinsen i nordvästra Kina. Rädslan hos andra, än mindre, minoritetsfolk i provinsen är uppenbar - risken är att livet skulle bli än hårdare med nya makthavare än med Beijing.

Nu har tanken att vi skall bojkotta OS för att förmå Kina att agera i Burmafrågan lanserats. Av bland annat Desmund Tutu. Några svenska tidningar hakar på, och förmodligen funderar något eller några politiska partier på liknande utspel. Jag tror inte alls på det. Vill man påverka Kinas brist på mänskliga rättigheter skall man införa regler i frihandeln - sociala och ekologiska klausuler.

Kina är under väldig omvandling, så också politiskt. Men det måste få ta sin tid, det kan påskyndas genom krav för handel. Var inte överraskade om porträttet på Mao, på Himmleska Fridens Torg, en vacker dag tas ned för renovering och sedan inte kommer upp igen. Var inte ens förvånade om Kina avskaffar dödsstraffet före det att USA gör det. Men det tar tid. Och offren blir under tiden många. Vi hade kunnat ta vårt ansvar genom att upprätta etiska regler för handel, rimliga krav som hjälpt människor som producerar våra varor.

Att begära att Kina offentligt och utåt skall kräva att Burma skall införa mänskliga rättigheter, som man själv inte har, är naturligtvis korkat. Sverige, och alla andra länder, har med öppna ögon accepterat Kina som OS-värd, trots dödsstraff och partidiktatur. Tanken är att OS skall leda till ett gott förändringstryck. Jag tror att DN gör en bra analys när man skriver: "Skulle Kinas internationella uppträdande bli mer anständigt om världens idrottsmän stannade hemma? Skulle ledarnas respekt för de mänskliga rättigheterna öka? Risken är stor att svaret på båda frågorna är nej." Men man drar inte konsekvenserna av att politik och handel hör ihop.

En av de avgörande frågorna när det gäller Burma är följande: Tröttnar medierna i västvärlden att skriva om landet och juntans övergrepp den dag man inte får fina bilder från demonstrationer? När säljer inte längre Burma? När det vanliga, icke mediala, förtrycket åter dominerar?

Inget grönt lyft...

Miljöpartiet de Gröna får inget lyft enligt senaste mätning. Det kan tyckas märkligt med tanke på att klimatfrågan diskuteras så friskt. Man skulle kunna tro att ju mer växthuseffekt det pratas ju mer legitimeras De gröna.

Men så är det inte. Orättvist? Javisst. Men världen är inte rättvis. Det spelar ingen roll att De gröna diskuterade klimat och växthuseffekt redan för mer än 20 år sedan. Då brydde sig ingen jäkel.

Nu bryr sig varenda valstrateg i varenda parti - möjligen bortsett från kristdemokraterna och sverigedemokraterna - om klimatfråan. För kristdemokraterna visar det sig vara en usel strategi att plädera för sänkta bensinskatter, man hamnar åter under fyraprocentspärren. Just kd:s utveckling intresserar en del gröna bloggare.

Fredrik Reinfeldt har lärt sig att uttala alla klimatrelevanta ord och begrepp utan att staka sig eller ens se osäker ut. Väl medveten om att sossarna i sak inte är ett dugg bättre än hans eget parti när det gäller dessa frågor - det första sossarna gjorde när man blev fri från samarbetet med De gröna var att överge idén om grön skatteväxling. Den idé som numera Reinfeldt åker världen runt och skryter om - trots att moddarna varit motståndare till i stort sett varenda miljöskatt så länge jag minns...

Jag tror att det för De gröna är avgörande att man orkar hålla hela miljöfältet öppet och inte reducerar miljöpolitik till en fråga om "bara" klimatpolitik. För klimatpolitik reduceras så gärna i sin tur till en fråga om huruvida vi dricker bubbelvatten eller inte. Det är bekvämast så. Trots att det borde handla om strukturer, system och normer. Kanske är det just detta - förändring av system, strukturer och normer - som är det radikala budskap som kan få De gröna att lyfta. Men varje sådant tal medför också att det blir svårare att inför valet samköra med sossarna. Vilket tycks vara ett mål för De grönas strateger. Rätt eller fel? Kan vara rätt, men jag tror att det är fel.

Förresten: En av de första större utredningar jag gjorde i mitten på 80-talet handlade om hur man skulle kunna avveckla kärnkraften snabbt utan att växthuseffekten skulle öka. Det var bekymmersamt, men det skulle gå om man tog till en del magstarka åtgärder. Hade vi gjort det hade Sverige varit ett föregångsland idag - och förmodligen ledande när det gäller såväl vindkraft och solceller. Nu har vi istället låtit andra länder ta över - inte minst beroende på att alla alternativ uppfattats som ett hot mot - och en kränkning av - svensk basindustri och svensk kärnkraft. Skyttegravarna gjorde snart sagt varje seriös debatt i vårt land omöjlig, därmed blockerades väldigt mycket av goda initiativ. Jag säger inte att det bara var företrädare från den ena sidan som grävde ner sig.

Grön diesel från palmolja - och regeringens dåliga kompensationstänkande...

De flesta av de lösningar som presenterats för att minska koldioxidutsläppen utan att vår livsstil förändras visar sig vara mer eller mindre ohållbara. När nu ett antal miljöorganisationer protesterar mot att "grön diesel" baseras på palmolja från Malaysia så är det helt enligt ritualerna. Det värsta är att man har rätt.

Regnskog skövlas för att ge plats för produktion av palmolja. Eftersom skogen suger upp koldioxid så blir utsläppen från vissa skogsmarker större än om skogen fått stå kvar och bilarna körts på fossil diesel, vilket Greenpeace uppmärksammar. Dessutom hotas den biologiska mångfalden.

Tidigare har Miljöpförbundet Jordens Vänner krävt importbojkott av etanol...

Skälet till miljöorganisationernas kritik är att det man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna. Vi måste helt enkelt lägga om våra tankemönster - inte minst de politiska spelreglerna. När regeringen nu föreslår höjd bensinskatt så kompenserar man detta genom att höja reseavdragen för bilåkande till och från jobbet. Självfallet borde avdraget istället baseras på avståndet mellan bostad och arbetsplats så att man fick samma avdrag blev oavsett om man åkte egen bil, samåkte, åkte kollektivt eller kröp på knäna om man så ville.

Det skall löna sig för individen att handla miljöbättre. Borgarna missar här - lika mycket som sossarna och dess samarbetspartiet gjorde förra mandatperioden, även om mp i princip tänkte rätt - men utan att få med sig vare sig sossar eller vänsterpartister. Jag ska inte slå mig på bröstet - när jag var språkrör och vi samarbetade lyckades vi inte heller.

Hörru, KGB, kasta loss istället!

Har glott på K.G.Bergströms pratshower. Larvigt att inte Sveriges mest erfarna politiska journalist kan kasta sina papper, skippa de färdigskrivna frågorna och istället föra samtal med dem han intervjuar. Dessutom: tycker verkligen SVT att han är så trist att man måste muntra upp tittarna med en fånig panel, där deltagarna får prata någon dryg minut var? Varför litar man inte på KGB:s förmåga?

Förresten: mitt starkaste minne av KGB är när han och Eva Hamilton försökte sätta åt mig i en partiledarutfrågning - inför valet 1994 - för att köra en skitig bil. Man visade i teverutan gång på gång en Saab som rivstartade och spydde ut avgaser, påstod att det var min bil och att det var jag som körde. Ingenting stämde. Det var då jag började kalla Bergström för KGB. Jag mopsade på ganska bra, gick till angrepp på Bergström-Hamilton (den sistnämnda var ohyggligt dåligt påläst och gick in i debatt med mig om arbetstidsfrågan utan att ha ens tofflor på fötterna) - och det lustiga är att tack vare detta så fick jag bra rubriker i kvällsblaskorna. Bergström har varit lite gnällig på mig en annan gång också - jag hade skrivit en drapa om att han var gammal moderat kommunpolitiker och att det inte var så konstigt att han då ogillade miljöpartiet.

Miljöpartister och sossar i totalt utanförskap

Utanförskap är det politiska modeordet framför andra. Ordkombinationen vård-skola-omsorg är helt borta. Miljö är ett ord som hamnat i bakvatten, och till och med tillväxt körs över av utanförskap.

I förra veckans riksdagsdebatt, med anledning av budgetproppen, förekom ordet "utanförskap" 51 gånger. Kristdemokraten var värst, sossen och miljöpartisten använde inte ordet alls.

Stefan Atterfall (kd) - 21 gånger
Anders Borg (m) - 13 gånger
Roger Tiefensee (c) - 9 gånger
Christer Nylander (fp) - 7 gånger
Ulla Andersson (v) - 1 gång
Pär Nuder (s): -
Mikaela Valtersson (mp): -

Ordet utanförskap har tidigare varit synonymt med ensamhet och övergivenhet. Att hamna i utanförskap var detsamma som att stå utanför sociala sammanhang. För moderaterna, som lanserade begreppet i den politiska vokabulären, är det ett sätt att betona människan som en ekonomisk varelsen, den som inte är en del av det ekonomiska hjulet skall känna sig utanför, skall uppfatta sig själv som varande i utanförskap.

Detta är naturligtvis ett jävulskt sätt att reducera människan, att förminska allt det som finns utanför arbetslivet. Rent groteskt blir det när det parti som säger sig vila på kristen grund och etik anammat begreppet nästan lika mycket som moderaterna.

Nästa föreställning av...

(D)elvis Presley

Välkommen till föreställningens hemsida!

Stockholm 28 september:
Kallhällsbadens Restaurant, Kallhäll, kl. 19.00
Bokning: 08-58358315, 0707-304090
Mer info: info@kallhallsbaden.se

Rocklegender till Jönköping nästa vecka

På tisdag är jag inbjuden som hedersgäst till Jönköping. Det låter det. Till Jönköping kommer nämligen också en hel drös legender.

James Burton är en av dessa. Han kommer, tillsammans med en skara historiska musiker, att uppträda i Jönköping den 25 och 26 september. Det är stora delar av Elvis Presleys orginalband från 70-talet som besöker Europa, förmodligen för sista gången. Åldern bör rimligen ta ut sin rätt. På efterfesten den 25:e kommer dessutom fler legender att uppträda: D.J. Fontana är bara en av dem - han var Elvis trummis redan under 50-talet.

Tillsammans med Burton finns övriga i det legendariska The TCB Band, dvs Jerry Scheff, Ronnie Tutt, Glen Hardin, John Wilkinson. Man har dessutom lyckats få hit både The Sweet Inspiration (med Myrna Smith, Estella Brown och Porti Griffin) och The Imperials ( med Terry Blackwood, Joe Moscheo, Sherman Andrus, Gus Gaches) - körer som är intimt förknippade med Elvis.

På efterfesten dyker förresten även Stan Perkins upp. Stan är son till Carl Perkins.

Låt mig berätta lite om James Burtons meritlista. Han har spelat med Ricky Nelson, Roy Orbinson, Elvis Costello, Emmylou Harris, Jerry Lee Lewis, Johnny Cash, Joni Mitchell, Tina turner, Keith Richards och Bruce Springsteen. Men, mest av allt, var han den gitarrist som spelade med Elvis efter dennes comeback 1968. År 2001 valdes han in i "The Rock And Roll Hall Of Fame".

De som har minsta lilla intresse för rockhistoria bör förlägga måndag eller tisdag till Jönköping. Biljetter finns här! Skulle de vara slut har jag en över - som inte säljs till överpris utan till ordinarie pris på 900 kronor, utan administrationskostnad dessutom ...:-).

Vill du se en underbar gitarrduell mellan James Burton och Bruce Springsteen så klicka här! På köpet får du Ronnie Tutt på trummor - förutom Roy Orbison, Elvis Costello och annan örongodis.

Norge-Chock: Arbetarpartiet kritiserar tillväxtekonomin!!

Det norska Arbetarpartiets partisekreterare Martin Kolberg gör något som en svensk sosse aldrig skulle våga, han går till attack mot den heligaste av alla heliga idéer - den om evig ekonomisk tillväxt! Uppmaning till Mona Sahlin: Lyssna!

I en intervju i Verdens Gang säger Kolberg:

- Vår generasjon og den neste må bryte med denne tradisjonelle økonomiske tenkningen. Verden vil møte veggen, vi kan ikke lenger fortsette et system som fører til at alle skal forbruke stadig mer. Det vil ikke gå, sier Kolberg."

- Du går rett og slett imot tanken om økonomisk vekst?

- Vi kan ikke fortsette å forbruke stadig privat og i det offentlige. Vi må i større grad styre ressursene dit de trengs mest, slik at kaken fordeles bedre i stedet for at den bare skal vokse. Dersom den skal fortsette å vokse, må det skje på en helt annen og grønnere måte enn i dag, sier Kolberg.

Kritik av tillväxttänkandet är, enligt tidningen, "en av flere saker som Kolberg tar sikte på å vinne valget i 2009 med." Läs hela artikeln här!

Detta måste vara en av de mest omruskande intervjuer som gjorts med en företrädare för socialdemokratin... Reaktionen i Norge är också av ovanlig art: Företrädare för Framtiden i Våra Händer säger att Kolberg borde bäras i gullstol på Karl Johan... Och ekofilosof Sigmund Kvaløy Setreng är "gledelig forbauset" och säger: "Ap har jo tradisjonelt stått for økonomisk vekst og kraftutbygging".

Nu är det alltså inte bara gröna (de flesta i alla fall) som inser att ekonomisk tillväxt i ett redan materiellt moget land är ekologiskt och socialt kontraproduktivt... Det tog tjugosex år, efter det att De gröna bildats, för en etablerad sosse att säga det som måste sägas! Plötsligt ligger Stefan Edman, sossarnas miljöalibi, hästlängder efter. För att inte tala om avsaknaden av djupare analys av tillväxtsamhället i nyhetsartiklar och hos politiska kommentatorerna - och förstås bland gårdagens budgetdebattörer i riksdagen.

Minne från politiken (5): Idag för 26 år sedan bildades miljöpartiet - och jag hade just fått en livskamrat...

Idag, för 26 år sedan bildades Miljöpartiet. Klockan 11.37. På Karolinska Skolan i Örebro.

Dagen innan hade jag parkerat min Saab V4 på skolgården. En annan bil parkerar samtidigt alldeles bredvid. När jag kravlar mig ur min bil kryper en rödhårig ung kvinna ut från bakdörren på den andra bilen.

Henne ska jag få ett liv med.

Problemet just då är att det stiger ut en barsk rödhårig äldre man, som ilsket stirrar på mig, ur förarsätet. Lär väl vara hennes far. Ur passagerarsätet stiger en ung man ut. Skall väl föreställa hennes fästman eller nå´t. Ryggraden bestämde sig för att ogilla de båda männen. Men det behövdes inte. Den rödhåriga unga kvinnan hade bara råkat fått skjuts från Eskilstuna.

Jag och den rödhåriga kvinnan laborerade oss fram i aulan så att vi fick sitta bredvid varandra för att glo på den ena människan efter den andra som äntrade talarstolen. Det tycktes populärt att ta med sig småbarn upp i densamma. Vare sig man behövde eller inte. Det skulle väl ge ett gott intryck. Vi var båda främmande fåglar i den här församlingen. Vi kände inte igen mer än enstaka ansikten. Per Gahrton satt framme till höger. Han sa inte mycket. Såg nästan blyg ut. Vilket överraskade mig. Mediebilden av Per var ju att han var en dominerande gaphals som slängt käft med Per Ahlmark.

Det sistnämnda hedrade honom.

Det var god stämning i aulan. Mycket bra prat när inte någon vildvuxen trubadur ryckte ut med gitarren eller när vi fick käcka uppmaningar att gymnastisera i bänkarna.

Men den rödhåriga unga kvinnan då? Jodå. Redan första dagen så gjorde vi det där som vi sedan gjort så många gånger. Ja, i själva verket gjorde vi det redan efter några få timmar. Straxt före lunch. Det förenade oss på något sätt.

Vi lånade pengar alltså. För att ha råd att äta.

Många lån har det blivit under åren.

Att jag hamnade där berodde på en slump – min tidigare hustru skulle egentligen representera Vingåkers lokalavdelning av Aktionsgruppen För Ett Miljö- och Framtidsparti. Jag fick rycka in eftersom hon fått förhinder.

Att jag skulle vara något annat än passiv medlem i det parti som bildades den helgen var aldrig meningen. Men jag hade jeans, grön Fjällrävenjacka och skägg. Det var väl det som gjorde att jag efter valet 1985 blev vald till språkrör. Men att Projekt Miljöparti skulle sluka 20 år av mitt liv visste jag ju inte den där dagen i september 1981. Då visste jag bara att vi just bildat ett nytt radikalt politiskt parti som hånades för könskvotering och vägran att ha partiledare.

Jag är fortfarande tillsammans med den rödhåriga tjejen. Däremot har jag lämnat miljöpartiet.

Jag är glad att det inte är tvärtom.

På bilden är det Eva Sahlin som talar på det partibildande mötet, söndagen den 20 september 1981. Eva hade just blivit vald till partiets första sammankallande i det politiska utskottet - det var så nära "språkrör" man kunde bli. Språkrör inrättades först 4 år senare: de första blev Ragnhild Pohanka (numera vänsterpartist) och Per Gahrton.

En baby innebär en grav till...

Affischen är lite grym. Där står, med kinesiska tecken, "En baby till innebär en grav till". Det handlar om budskap i ettbarnspolitiken. Det vill säga att majoritetsfolket (hankineser) i princip bara får skaffa sig ett barn - minoritetsfolken får ofta ha fler barn. Men plötsligt, så där lagom till OS, har propagandamyndigheten beordrat en mjukare framtoning, mer i tiden. Så nu kan man läsa på affischerna: "Moder jord är för trött för att kunna försörja fler barn".

Man kunde ju lägga till: "om barnet skall ha en västerländsk livsstil", men det var man för finkänslig för att göra...

Bilden föreställer pingviner, som bara har med saken att göra genom att gurun Al Gore gjort dessa djur som symboler för global uppvärmning.

Reinfeldt gör De gröna till vinnare - skatteväxlingen fortsätter...

Aldrig trodde jag väl att en moderatledd regering skulle gå till angrepp på militären och dessutom fortsätta den gröna skatteväxling - dessutom på samma nivå (minst tre miljarder) som miljöpartiet fått med sig sossarna på efter kaotiskt hårda förhandlingar. Seger för De gröna!

De principer som borgarna i allmänhet, och moderaterna i synnerhet, hårt kritiserat De gröna för har man nu anammat. Jag minns alla de subbor som märkvärdiga moderater gett under alla år... Men nu: höjd skatt på bensin, kärnkraft och vattenkraft, med exakt samma argument som miljöpartiet förfäktat - och hånats för...!

Verkligheten kommer ifatt även moderater. Den skillnaden man dock kunnat se vad gäller skatteväxling är att ur grönt perspektiv borde skatten på arbete sänkts mer på låga inkomster. Men jag förstår att det kommer närmare valet.

Det märkligaste är emellertid följande: Miljöpartiet fick slåss mot såväl sossarna som vänsterpartiet för varenda öre i höjd skatt på bensin. Inför budgetförhandlingarna var det i stort sätt alltid samma visa. Ja, vänstern hotade till och med att spräcka samarbetet vid något tillfälle! Men i den borgerliga regeringen är det bara kristdemokraterna som varit motståndare. Vad säger det om sossarnas och vänsterns mod att göra det nödvändiga när det gäller miljöskatter? Och vad säger det om det patetiska godkännandet från grön ledning av att buntas ihop med s och v i "vänsterblocket". De gröna borde resa på sina ryggar, värna sin egenart och ideologi - och därmed det enkla faktum att Grönt inte hör hemma i vare sig den röda eller blå fållan.

Bilden är från valrörelsen 1988, då mp kom in i riksdagen som första nya parti på 70 år. Fria från blockpolitik. Det är idag exakt 19 år sedan.

Statsrådet Björlings slutsats: Färre vapen hotar vårt välstånd...

Ibland blir man besviken på ministrar innan de ens tagit ett enda beslut. Ewa Björling är en sådan minister. Hon är ny handelsminister och förklarade i SVT:s morgonprogram (i torsdags förra veckan) att vi "måste våga vara mindre egoistiska" och därför satsa fullt ut på att riva tullar.

Viljan att vara mindre egoistisk varade i cirka två minuter. För då kom frågan in på vapenexport. Och Sveriges sprillans nya handelsminister svarar följande på frågan "Varför skall Sverige exportera vapen?":

"Det är nödvändigt för Sverige att vi exporterar vapen därför att det står för en stor del av vårt välstånd. Och det är också viktigt för tekniken och utvecklingen".

Herregud! Låt oss då be om ständiga konflikter i världen så att vi får fortsätta att sälja vapen, så inte vårt välstånd hotas... Bakom ministerns ställningstagande döljer sig sanningen bakom frasen om att vi måste "våga vara mindre egoistiska". Tvärtom: vi ska vara extremt egoistiska.

Och visst är det väl märkligt att vår strävan efter billig mat från andra länder - slopade tullar och frihandel utan miljökrav - skrivs om i termer som att vi ska våga vara mindre egoistiska. Hade ministern menat ett dyft med sitt prat om minskad egoism så hade hon givetvis sagt följande: "Vi skall riva tullar, men samtidigt ställa krav på att det vi importerar skall framställas i processer där missbruk av människor och miljö inte förekommer - d.v.s. frihandel med ekologiska och sociala förtecken."

Men det sa hon inte. Det kan inte en frihandelsfundamentalist säga. Och det är märkligt, för att inte säga upprörande, att alla partier idag jamsar med utan att våga kräva miljö- och socialklausuler.

Egoismen är emellertid värre än så: Nu skall EU, uppbackat av Sverige givetvis, se till att det blir lättare att som högutbildad komma från utvecklingsländer och ta jobb hos oss eftersom vi behöver dem. Problemet är att utvecklingsländerna behöver dem än mer. Det som göms bakom tomma fraser om "solidaritet" och "friare arbetsmarknad" är något så enkelt som ren och skär egoism: vi vill suga i oss det bästa som finns i fattiga länder så att vi kan fortsätta med vår tillväxt. Kan de där fattiga länderna dessutom betala för utbildningen så är det ju kalas. Så kan kolonialismen ta nya tag, i nya former, under flagg av solidaritet och floskler om att vi nu måste "våga vara mindre egoistiska".

Världen har, så där i smyg, konstaterat...

Världen har konstaterat, så där i smyg, att vi konsumerar alltför mycket. Jorden pallar inte för trycket.

Samtidigt säger politiker och nationalekonomer att vi måste konsumera mer för att hålla igång produktionen. Håller vi inte ingång produktionen så tappar vi det som kallas "sysselsättning" och drabbas därmed av det som numera kallas "utanförskap". Eftersom produktionen blir allt effektivare - vi behöver sätta in allt färre människor för att producera allt mer - måste vi konsumera allt mer för att kunna upprätthålla hög sysselsättning. Vilket världen konstaterat, så där i smyg, att jorden inte pallar för.

Så här är det: Sedan några årtionden tillbaka minskar användningen av energi och råvaror per producerad enhet. Bra! Vi blir helt enkelt smartare i att tillverka våra pryttlar. I EU har insatserna av till exempel energi minskat med 0,4 procent per producerad krona sedan 1960. Men trots detta ökar den totala energianvändningen i EU med 2,6 procent per år eftersom produktionen ökar. Detta brukar kallas rekyleffekten.

Olika regeringar göra vad de kan för att blanda bort korten. ”Vi blir allt smartare när vi producerar, därmed klarar vi både tillväxt och miljö”, hävdar man. Och blundar således för att hela den vinst som vi gör genom att effektivisera varuproduktionen äts upp – och mer därtill – av att vi producerar så mycket fler varor än förr. Varuomsättningen ökar. Förr höll telefonen en halv livstid, numera byter vi ut den efter något år. Modetrenderna växlar allt snabbare, för att vi skall lockas att konsumera mer. Och mer måste vi producera för att skapa arbetstillfällen… Ser ni problemet?

”Fel! Fel! Fel!”, hojtat nu vän av bortförklaringar. ”Vi är redan inne i ett tjänste- och informationssamhälle! Allt mindre av vår ekonomi härrör från varuproduktion!” Ofta är det nationalekonomer och politiker som kör denna megahit bland bortförklaringar. För en bortförklaring är det. För det första minskar inte varuproduktionen i reala tal bara för att den största ökningen i vår ekonomiska bubbla härrör från tjänster. För det andra är det så att även om vi skulle producera färre pryttlar i vårt land så kommer varje svensk, liksom varje EU-medborgare i övrigt, att konsumera alltfler importerade varor. Gärna från Kina.

Det är alltså inte alls sant att vi växlat bort från industrisamhället, vi låter bara industrin finnas i något annat land. Ska sanningen fram använder vi för övrigt mer sten idag än på stenåldern och gudarna vet om vi inte är mer vidskepliga än under medeltiden. Vidskepelsen har bara ändrat karaktär. Nu är den flyttat in i börshus samtidigt som prästerskapet är neoklassiska nationalekonomer och enfaldiga börsanalytiker.

Nu är det ju inte så att vi konsumerar allt mer för att vi har ett behov av det. Tvärtom. Våra behov är i stort sett tillgodosedda i den rika delen av världen. Fördelningen är taskig, men generellt sett är våra behov uppfyllda. Det är därför reklamen och den kommersiella livsstilspropagandan väller över oss. Det är enda sättet att få oss att konsumera alltmer. Och konsumerar vi inte alltmer, blir det färre jobb och därmed lägre skatteintäkter till staten och välfärdssystemen. Konsumtionen har blivit medel, inte mål. Reklamen innehåller inte information, utan känslor.

Konsumtionen är således motor i samhällsekonomin. Samtidigt som vi håller på att konsumera ihjäl det klot vi lever på. Världen har inte råd med 6 miljarder svenskar, än mindre med 6 miljarder amerikaner. Därför är det bra att några av oss blivit utshoppade, mentalt ointresserade av den frälsning som reklam och köptempel utlovar.

(Har varit införd som krönika i BT)

Bush, Reinfeldt och Peter Eriksson i strid med biskopar, Castro och Miljöförbundet.

George W Bush. Fredrik Reinfeldt och miljöpartiets språkrör Peter Eriksson har ett gemensamt: de vill öka importen av etanol från Brasilien. Reinfeldt lovar Lula att ta bort tullar, som ett sätt att öka importen.

Men Brasiliens biskopar protesterar. De menar att etanolen är lönsam enbart på grund av att lantarbetarna har usla löner och erbarmliga sociala villkor. Som går att likna vid slavarbete. Och att etanol baserat på sockerrör kan förvandla hela Brasilien till ett enormt sockerrörsfält, besprutat in i minsta hörn. Allt medan marken köps upp av internationella investerare.

Fiedel Castro fyller i: det är förskräckligt att mark som kan utnyttjas för produktion av mat skall användas för att den rika världen skall kunna upprätthålla sin energislukande livsstil. Och Miljöförbundet Jordens Vänner har ilsknat till och kräver moratorium mot import av etanol.

Märkliga äro konstellationerna... Bush-Reinfeldt-Eriksson v/s Biskopar-Castro -Miljöförbundet Jordens Vänner.

Vilket tyngd har sociala förhållanden när den överrika delen av världen nu plötsligt vaknat upp inför klimathoten och vill satsa på etanol? Förmodligen inte ett dugg. Något måste man ju offra. Medmänniskor till exempel.

Problem: Jorden behövde närmare 500 år på sig för att producera den biomassa som krävs för att skapa den olja vi konsumerar på ett enda år. Etanoltillverkning blir som en fis i rymden vid jämförelse.

Men etanolmaffian gnuggar händerna, sätter på sig änglavingar och investerar i lönsam energiproduktion på det att vi skall förmås leva som vanligt, tro att vi löst problmen och kan köra läckra nya Saab som drar 1,3 liter etanol per mil. Gärna etanol som ett alternativ i lagom liten mängd, men tro inte att vi kommer undan det mest centrala: ändra livsstil!

Ju mer Joscka Fischer talar, desto mer saknar jag Petra Kelly

Så har då Tysklands f.d. utrikesminister Joschka Fischer fått utrymme på DN:s ledarsida. Inte därför att han är grön, utan därför att han inte är grön. Hans färg falnade i takt med att han fick makt i Die Grünen.

Med det bedrägliga epitetet "realo" gjorde han succé. Uppskattad av dem som avskytt grön politik. Och uppburen av gröna partikamrater som plötsligt kände sig legitimerade av Fischers framgångar - eller som såg honom som förutsättning för ett växande parti, visserligen utan hållning, men ändå.

För några år sedan kom hans bok, Die Rückkehr der Geschichte - Die Welt nach dem 11. September und die Erneuerung des Westens, ut. En generande läsning. Per Gahrton hävdade vid något tillfälle att den lika gärna kunnat vara skriven av Henry Kissinger. Det är väl att ta i, men inte så förfärligt mycket. Den "gröne" gurun Fischer pläderade för Västs världsdominans - och med detta menades USA och EU. Ingenting fanns kvar av de värderingar som miljö- freds- och alternativrörelsen en gång stod för.

Förmodligen har Fischers utveckling, och anpassning till rådande system och värderingar, starkt bidragit till att gröna partier i Europa idag känns aningen avslagna, för att inte säga harmlösa. Jag tror inte att detta hade varit möjligt om Petra Kelly hade fått leva. (Hon mördades för 15 år sedan). De gröna i Europa hade behövt henne som motvikt till Fischer och som ideologisk kompass. Det gäller för övrigt även De gröna i vårt land.

Det Fischer, i DN-artikeln, hävdar är bland annat följande:

• Ett starkt och enat (även militärt, lär han mena) Europa (läs: EU) skulle medföra att Ryssland inte rustar upp, medan ett "svagt" Europa hetsar ryssarna till upprustning. Fischer tycks plötsligt tro på omvänd kapprustning...


• Att ryssarna avser bygga upp ett missilförsvar uppfattas som ett hot - medan däremot USA:s framflyttade militära positioner, och därmed provokationer, i EU inte nämns med ett ord.


• Att Ryssland bör skaffa sig ett tvåpartisystem.
  

Petra Kelly, kom tillbaka!

Välkommen till gänget, Fredrik!

Jaha, då har Fredrik Reinfeldt fått motta protester för att han vill skära i militären och lägga ner försvarsindustri. Hårda bud, Fredrik! Jag vet hur det känns. Välkommen till gänget! Aldrig trodde jag väl att en moderat statsminister, i en moderat dominerad regering, skulle hamna där.

Jag vill gärna påminna om att Lennart Olsen, miljöpartiets man i finansdepartementet under några samarbetsår, ger ett enda råd till Anders Borg i sin bok Rödgrön reda. Rådet lyder: "Förstärk och fördjupa budgetavdelningens granskning av försvaret. Här finns mycket pengar att hämta!" Jag undrar om inte finansen tagit ett prat med Lennart. Hans rykte som envis och nitisk budgetgranskare har säkert spritt sig även till borgarna.

Den som tar goda råd är vis. Och i detta fall är finansminister Borg vis. Frågan är dock vilken baktanken är för en nymoderat... Att försvarsfrågan inte skall vara ett absolut hinder för att få stöd från De Gröna, i en vågmästarsituation, efter nästa val? Att om några år säga att "nu har vi skurit så mycket, och världen ser ut som den gör, så det är ett logiskt steg att bli medlemmar i Nato, vi samarbetar ju redan så mycket och bör sitta med vid bordet...".

Om ni undrar vad bilden har med saken att göra, så är funderingen helt befogad. Den har ingenting med försvaret eller Fredrik att göra. Det är Fred Lane och jag som luftar oss inför ett rep av höstens föreställningar av (D)elvis Presley - historien om Elvis och tiden som var.

Federlys Stureplanspolare sänker Centern

Det går dåligt för centern i Stockholm. Rent av extremt dåligt. Bara 1,8 procent i senaste mätningen. Minus 1,3 procent. Istället för att lansera sig som ett borgerligt miljöengagerat parti i Stockholm har Fredrick Federley lanserat Stureplanscentern.

Det Federley inte begriper är att de bortskämda snorvalparna i champagnegettot är gigantiska sänken för sitt parti. Precis som de skulle vara för varje parti. Kanske borde miljöpartisterna, som det går extremt bra för i Stockholm (över tio procent), skicka blommor till Fredrick.

Varför bilden av överklassfjanten Herr Andreas Blek af Nosen från Shakespeares Trettondagsafton? Tja, han är väl en bra symbol för Stureplanscentern - och en god förklaring till varför det går så uselt för partiet i Stockholm. Och en av orsakerna till varför Mauds dröm om att bli ledarbäver i ett stort parti inte kommer att uppfyllas. En sak är klar: ivriga bävrar trivs inte bland nyrika fjun på Stureplan. Om dessa har jag för övrigt skrivit tidigare.

Efterskörd: Minsann har inte en vilsen centerpartist från landet skrivit i Expressen....

Sorry, Pavarotti - så här ska det låta!

Pavarotti var säkert en stor personlighet, men i jämförelse med den här rösten kom han inte långt. 29 sekunder som säger allt... Sen får man säga vad man vill i Modena.

Käkar Jan Björklund godis?

Läste att godis gör att barn blir hyperaktiva. Undrar om Jan "Gluggen" Björklund, som numera är legitimerad partiordförande, käkar godis. Det skulle kunna förklara alla utspel och varför avtryckarfingret ständigt trycker på sändknappen.

På min tid drog jag också snabbt och ofta. På åttiotalet hade jag alltid ett utspel på söndag morgon. Det var ju nyhetstorka då och TT och Ekot suktade efter fräscha nyheter. På den tiden ringde man in till TT och läste upp sitt meddelande. En gång, när jag ringt vid det vanliga klockslaget, svarade jourhavande TT-journalist i telefonen "Hej, Birger" innan jag sagt ett knyst... Det var innan nummerpresentatörernas tid... Förstod att det var dags att byta strategi, och hitta en ny bra tid för utspel. Jag käkade inte godis.

Om att avgå i tid - och otid.

Jag förvånas över att partiledare inte begriper att de bör avgå innan de blir utkastade och förnedrade. Eller gör alltför mycket snedsparkar.

Torbjörn Fälldin, Olof Johansson, Bo Lundgren, Lars Leijonborg... Alla blev de utkastade. Göran Persson blev inte utkastad men fick höra en ljup suck av lättnad från partiet när han lämnade in.

Jag förstår inte hur man tänker när man försätter sig i denna kränkande situation. Att Mikael Odenberg avgår är däremot förståeligt, tror man inte på kärnan i det man måste administrera skall man förstås avgå. Inget konstigt med det. Allt annat vore uselt politiskt ledarskap.

Men de andra då, partiledarna som vägrar avgå i tid? Antingen kanske man ser sig själv som oersättlig, som vore det ens personliga företag man drev, eller också har man så dålig koll på partiet att man inte känner stämningarna. Man kanske omger sig med ja-sägare istället för att aktivt söka upp kritiker och känna efter i myllan.

Hur är de funtande, de där som inte fattar att de skall avgå i tid då? Leijonborg och pojkarna. De verkar ha svårt att fungera ens ihop med sig själva.

Jag satt sammanlagt elva år (1985-88 samt 1992-2000) som rör och hade avgått ögonblickligen om jag känt att det fanns strömningar i partiet som ville att jag skulle avgå. Jag är nämligen en extremt tjurig jävel. Passar det inte, så drar jag...

Jag tänkte avgå 1996, med flaggan i topp efter en jäkligt bra valrörelse aderton månader tidigare - en valrörelse som lyfte in partiet i riksdagen igen från ett ganska hopplöst utgångsäge. Tyvärr blev jag övertalad att stanna även över nästkommande val. Vilket var dumt. Oerhört dumt. Man skall aldrig låta sig övetalas om sådant man vet är fel. Valrörelsen blev oinspirerad. Hemsk, om jag nu ska vara ärlig så här långt efteråt. Man hade t ex oändligt svårt att bestämma vilken som skulle ta slutdebatterna. Man ville att det skulle vara jag, men gav mig ständigt dåligt samvete för att jag var man och inte kvinna.

Vi överlevde valet med en suck. Och själv tyckte jag alltihop var tråkigt, tjafsigt och tröttsamt. Saknas lusten så brister förmågan. Dessutom är det jobbigt när man inte har hög potens på självförtroendet utan är djupt medveten om att man inte räcker till. Men medianerna tyckte nog att jag var ganska duglig, trots allt. Vi påbörjade ju samarbetet med sossarna, och journalister häckade i tid och otid på vårt kansli, men allt oftare hamnade jag i minoritet i riksdagsgruppen - tyckte dom var fånigt intresserade av att flytta kommatecken snarare än att flytta berg.

Inför eftervalskongressen 1999 sa riksdagsledamoten Matz Hammarström till mig att han tänkte ställa upp som motkandidat, men "utan att vilja vinna och dessutom utan chans att vinna, men för att visa att jag är intresserad av att ta över nästa år när du sagt att du slutar oavsett övertalningsförsök".

"Jamen, va bra, då lägger jag av på studs", sa jag. Då kovände Matz. Vilket var synd.

Och Matz, då? Jo, han blev rör när jag avgick våren 2000. Han satt ett drygt år, avgick lika frivilligt som plötsligt ett halvår före valet. Att bo i Lund, vara engagerad småbarnspappa och samtidigt vara riksdagsledamot och språkrör i Stockholm är ett omöjligt projekt. Flyga fram och tillbaka var ju inte heller så lätt, med tanke på att medierna skulle utmåla honom som miljöskurk om han flög hem till sina barn till som tätt.

Peter Eriksson tog över som manligt rör. Det är mer legitimt att flyga till Norrland.

Maria och Peter blev naturligtvis inte utkastade på årets kongress. De sitter säkert, driver partiet åt det håll de anser rätt, gör det skickligt och verkar inriktade på valet 2010 också. Så sa Peter i alla fall i sitt tacktal på senaste kongressen. Det handlade, när han gjorde sitt uttalande, om 1300 dagar. Det kan man kalla långsiktighet. Vilar väl på självförtroende, antar jag. Jag undrar hur det känns att ha sådant, i rollen som rör.

Leijonborg tycks i alla fall haft för mycket, insåg inte att han gjort sitt för bra länge sedan. Förstår inte hur de där som sitter för längre är funtade. Faktiskt inte. Genetisk betingat? Eller någon annan störning?

Och folkpartiets nya ordförande då, reservaren? Han verkar vara en sådan som kommer att sitta för länge.

Pavarotti fick mig att förstå hur stor Jussi var

Pavarotti är död. Lyssnade en del på honom. Men så fick jag höra Jussi Björling sjunga samma slagdängor från operans värld. Och insåg hur enormt stor Björling var. Att höra honom sjunga Nessun Dorma från 1944 är överväldigande. Eller Che gelida manina ur Puccinis Bohème.

Dessutom var Björling en spännande person, arbetargrabben som blev ingift i överklassen och som aldrig fann sig tillrätta.

De utshoppade ligger i framkant...

Som jag tidigare påpekat har jag drabbats av en sjukdom. Jag är utshoppad. Symtomen är tydliga: jag känner ingen frälsning när jag närmar mig köptempel, jag känner ingen lust när jag ser reklam och jag sitter hellre och matar duvorna än ägnar fritiden åt att shoppa. Utshoppad.

Men, ska sanningen fram så ligger vi utshoppade i framkant. Vilket jag får belägg för när läser SvD Näringsliv. Under rubriken "En sopig köpfest" konstateras att "vi sannolikt blir tvugna att dra ner på vår konsumtion".

- På lång sikt kan kan vi nog inte hålla på så här, men det är inte någon lätt fråga..., säger Weine Wiqvist, VD för Avfall Sverige. Och fortsätter:

- Om folk köper färre saker får det effekter på tillväxt, ekonomi, sysselsättning.

Jo, det är ju just det. Och att få det bekräftat i moderata SvD är inte så dumt. Antar att ledarredaktionen funderar på om det inte vore bättre att tidningen blir av med sitt bidrag - i form av presstöd - så de kunde sparka ut opålitliga sanningsägare.

Konsumtionen är motor i tillväxtekonomin. Motorn sitter i ett monster som äter upp miljö och livsförutsättningar. Och vi har inte råd att stoppa det där förbannade monstret, då hotas ju tillväxten och den är heligare än livet. Konsumtionen är inte längre ett mål, utan ett medel för att uppnå gott resultat i nästa kvartalsrapport.

Innan jag började med politik i början av 80-talet så var långsiktighet ett begrepp som för mig omfattade ett par miljoner år. Så naiv jag var som inte begrep att vi numera lever i kvartalssamhället.

Bubbelfascister och kranalibin...

Okej, det är bra att frågan om vatten på flaska har spolats upp på debattstranden. Frågan är dock varför det sker just nu. Plötsligt blir jag misstänksam. Är vi utsatta för en kupp?

Nej, inte kupp från miljörörelsen. Utan från den andra sidan. Den som nu äntligen uppfattat att klimatfrågan inte går att negligera. Och att opinionen kommer att kräva åtgärder... Åtgärder som kan ställa till elände för dem. Och för idén om evig konsumtion...?

Om man nu lyckas få hela folket att fokusera (finns det något mer löjligt trendord?) på flaskvatten, och samtidigt få oss att känna att vi verkligen gör något storartat för miljön om vi vrider på kranen istället för att köpa vatten på flaska eller burk... Då kan ju livet fortgå som vanligt även nästa kvartalsperiod. Vrider vi bara på kranen kan vi fortsätta att leva som vanligt, vi har minsann gjort vårt för miljön. Kranen som miljöalibi. Jag misstänker att det finns en liten jävel någonstans som hångarvar...

En mig närstående kommun (Vingåker) funderar på att bojkotta flaskvatten, enligt en vanligtvis välunderrättad källa. Samtidigt gör man allt man kan för att få stockholmare, att åka 17 mil till kommunens Outletcentra. Där ligger redan Factory Outlet, en av Sveriges mest besökta klädlador för märkesvaror. Rubrik i dagens lokalblaska (Katrineholms Kuriren) meddelar: "Positiv nyhet avslöjades i fullmäktige: Ytterligare företag är intresserade av att etabliera sig på Outletområdet".

Journalisten ifråga funderar denna dag inte alls på klimatfrågan. För sammanhang är ju inte mediernas starkaste sida.

Så härligt! Nu kan man åka sina 34 mil med sin Stockholmska Stadsjeep - många stockholmare vill känna sig trygga när de far på safari utanför tullarna - för att köpa kläder och pryttlar, och avstå från Ramlösan. Så har man gjort en insats för miljön. Och allt kan förbli som det varit.

Jag är övertygad om att det sitter en liten jävel någonstans, kanske på Andreas Carlgens axel, och hångarvar... Andreas är nog också nöjd så länge fokus (suck!) ligger på bubbelvatten, istället för på bekämpningsmedel och konstgödsel... Och så får förstås de där som gladeligen ironiserar över miljödebatten vatten på sin kvarn. De där som en ilsken röst i telefon kallade "bubbelfascister".

Moderata glin säger nej till EMU - och minnen från tiden då MUF var radikala i miljöfrågor...

Så bra. Då har Renfeldt fått in en katt bland hermelinerna. MUF säger nej till svenskt medlemskap i EMU. Undrar hur Vänstern och De Gröna tar det. Är man glada för stödet från höger? Eller är man sura över att motståndet mot EMU blir besmittat av ungmoderata baciller? Riksdagsledamot Max Andersson är i alla fall glad, tycks det.

Ungmoderaternas politik har alltid varit spännande att följa. Efter det att vänstern i Sverige sprungit omkring ett tag med Maos Lilla Röda, på sextiotalets slut, så gav unghögern ut Högerns Lilla Blå - oövervinnerliga tankar i urval.

Några av dessa oövervinnerliga tankar var följande:

Ibland önskar jag att 1960-talets politiker en gång kommer att ställas inför historiens domstol och dömas för sina brott mot mänskligheten. Medan vattnet förgiftades, luften förpestades, kulturlandskapet förbrukades, kulturmiljöer utplånades och människor stressades sönder, satt landets politiker och diskuterade det kommunala sambandet. (Birger Hagman i Gimo, oktober 1968).

Det måste få kosta pengar att skapa en god livsmiljö. Det måste få kosta något att t ex bevara ett befolkat Norrland genom en aktiv lokaliseringspolitik. Vi måste vara försiktiga med att tala om vad "effektiviteten" kräver i alla sammanhang. Effektivitet är inget självändamål. (Anders Björck i Skellefteå, februari 1968).

Det är väl värt att minnas att konservatismen är den av de gamla ideologierna som överhuvudtaget hade miljön på dagordningen under 60-talet. Socialister såg bolmande skorstenar, bebyggda grönområden och långa bilköer som mått på sin framgång. Denna del av historien bör man ha med sig när man som grön poltiker försöker bedöma det pinsamma faktum att Reinfeldt låter mindre oengagerad i miljörågor än Sahlin och Ohly.

Dinosaurie väcks till liv

Dinosaurier kan väckas till liv. Tydligen. Det var så jag kände mig när jag närmade mig dörrarna till SVT. I fredags var jag nämligen med i Nyhetspanelen - i det där morgonprogrammet med soffa som sänds alla vardagar i SVT. Det var många år sedan jag närmade mig detta hus, och det kändes i magtraken. Nu är jag där i egenskap av Före Detta, antar jag.

I receptionen satt ett av alla glin som finns överallt nuförtiden. Jag berättar vad jag heter.

- Jaha. Du ska vara med i Nyhetsmorgon, säger gliet.

Nyhetsmorgon håller till i TV4. Men i receptionen sitter numera folk från ett vaktbolag istället för anställda på SVT. Och hur skall väktare kunna hålla reda på alla program och tevebolag. Vaktbolaget sköter nog TV4 också. För några år sedan ringde jag efter en taxi i Stockholm, men den som svarade satt väl på ett callcenter och svarade med namnet på ett annat taxibolag. Kanske satt han i Indien, vad vet jag. Någon taxi kom i alla fall inte.

Nåja, shit happens. Det finns nog en del som tycker så när de får klart för sig att jag ska dyka upp varannan fredag i Nyhetspanelen. Tillsammans med Berge, före detta chef för tankesmedjan Agora och bekännande socialdemokrat, samt Tomas Idegaard, före detta unghögerledare och bekännande sin kärlek till flaskvatten från var som helst i världen ty han uppfattar sig inte drabbad av någon klimathysteri.

Som sagt, shit happens.

Sju amerikanska soldater skriver i SvD - och en saklig analys av ledarskribenter...

På dagens Brännpunkt skriver sju amerikanska soldater om sin syn på USA:s verksamhet i Irak. Läsvärt! "Snart kommer de (irakierna) att inse att det bästa sättet för dem att återfå sin värdighet är att kalla oss vid vårt rätta namn - ockupationsarmé - och tvinga oss till reträtt".

Detta påminner mig mig om när Bo Lundgren - tidigare moderat partiledare - anklagade oss som framförde kritik när USA gick in i Irak för att inte vara tacksammma mot "det land som offrat miljontals soldater för att rädda Europa under andra världkriget". Citatet är inte exakt, men det var ungefär på det sättet. Ett märkligt synsätt, uppburet av åtskilliga ledarskribenter som nu borde rodna. Fast ledarskribenter tillhör ju den klass som kan tycka precis vad som helst, utan att ta något som helst ansvar - och med en glömska som kan få en alzheimerdrabbad att framstå som en minneskonstnär.

PS! Bo Lundgren, liksom så många andra av de som blint stött USA med allt vad de företagit sig, har tagit intryck av sin tids skolböcker och sin egen retorik... Okunskapen var således enorm, och bottnade i det som var en politisk korrekt bild om det goda och det onda... Sanningen var den att USA "bara" offrade 300 000 soldater, medan det var Sovjetunionen som offrade miljonerna. Elva miljoner soldater för att vara exakt.