Politikerna har ansvar att granska militären

Idag finns en distinkt debattartikel i SvD skriven av Lennart Olsen, miljöpartiets sakkunnige i finansdepartementet under samarbetsåren. Artikeln är en rungande vidräkning både med militärens oförmåga att hålla i pengar och finansdepartementets ointresse av att granska vart pengarna tar vägen.

Det är egentligen inget nytt att militären levt i en skyddad verkstad, där inkompetens snarare är regel än undantag vad gäller ekonomiskt ansvarstagande. Åren i politiken gav även mig insyn i detta, dock inte så inträngande som Lennart Olsen.

Olsen, som inte är de stora ordens man, beskriver hur mp gång på gång försökt dra fram fakta så blir det så pinsamt uppenbart. Lennart skriver: "I vilken annan del av budgeten kan så stora ospecificerade utgiftsposter få förekomma utan att de blir offentligt analyserade av finansdepartementets ekonomer?"

Trots alla nedläggningar av regementen kostar försvaret idag mer än det gjorde för tio år sedan. Det är absurt.

Om kungar, djurgårdare och blåvingar...

Vandrar i ett hav av blåvingar. Försiktigt får vi sätta ner fötterna för att inte skada dem. Det är tusentals kring våra fötter, när vi går stigen fram genom ett landskap som förändrats genom skogsägarens vådliga framfart.

Läste i bladet häromdagen att kungen egentligen är blåvinge. Ja, djurgårdare alltså. Trots att den bernadottska släkten tydligen kollektivansluts till AIK. Har alltid ogillat kollektivanslutning - en av mina första motioner i riksdagen 1988 skrev jag tillsammans med Åsa Domeij och vi krävde att kollektivanslutning till Svenska Kyrkan, socialdemokraterna och studentkårerna skulle förbjudas. Vi fick rätt, men det tog många år...

Som republikan och djurgårdare är jag besviken över kungens utspel. Det har alltid varit en finess att ge sonen, som är AIK:are men i övrigt oerhört klok, gliringar om att kungen är klubbkompis. Det har inte varit något som uppskattats. Nu lär jag få tillbaka alla gliringar...

Några blåvingar har slagit sig ner på skärmen. Tycks vara Tosteblåvingar - ja, de är de vanligaste, så tro inte att jag är expert på fjärilar.

Nazi-Tyskland fick även svenska flottans stöd

På DN-debatt skriver historieprofessor Gunnar Richardson om kungahusets agerande under andra världkriget, om "det stora sveket" som fick Churchill att koka av ilska. Han listar svek i långa banor. Men ett av de mest nedtystade sveken, där svensk militär var direkt inblandad, kom inte med i listan.

Det var nämligen inte bara via järnväg Nazi-Tyskland fick ta sig fram genom Sverige. Tyskland begärde att få använda svenska vatten för att nå den östra krigszonen. Man fick tillståndet – men man fick även svenska flottans beskydd. Svenska örlogsfartyg gav därmed direkt skydd åt tyska trupper och tysk materialförflyttning.

Kanske var detta beredskapstidens bäst bevarande hemlighet. Som än idag förtigs så gott det går.

De tyska fartygen möttes av sina svenska beskyddare antingen utanför Trelleborg eller i Hanöbukten. De gick genom Kalmarsund och möttes norr om Öland av andra svenska fartyg som fortsatte eskorten till finskt territorialvatten. Där tog finska fartyg över skyddet.

Det hela inleddes i juli 1941 och fortsatte till september 1942. Den största konvojen omfattade 35 fartyg. I Per Albin Hanssons dagböcker finns ironiska kommentarer om att de tyska fartygen i ”inre svenskt territorialvatten” markerade nödläge – vilket var en formell förutsättning för att de skulle få använda inre vatten – för att sedan dra på för fullt…

Jagaren ”Klas Horn” var en av de svenska fartyg som eskorterade. I en intervju för tjugo år sedan berättar en av dem som var med: ”Ordern kunde komma mycket plötsligt. Det hände rätt ofta. Ibland var man hemma på permission och fick order över telefon att komma omedelbart. Man skulle ut på hemligt uppdrag. Det var strängt tillsagt om tystnadsplikt.”

De tyska beställningarna gjordes av den tyske marinattachén von Wahlert, som helt sonika gick upp till Försvarstabens marinoperationsavdelning där han redovisade när och var nästa tyska konvoj skulle ha svenskt skydd.

Den svenska eskorteringen av tyska transportfartyg medförde att de tyska sjökrigskrafterna kunde användas på annat håll.

Det var praktiskt för tyskarna att ta sjövägen. Järnvägstransporter av tunga pjäser var besvärligare än tyskarna tänkt sig. De tyngre kanonerna måste monteras isär om de skulle fraktas på järnväg. Olika spårbredder tvingade också fram flera omlastningar.

När kapitalismen inte räcker till...

Äntligen är det ett antal professorer som vågar säga som det är: Marknaden klarar inte av att enväldigt sköta läkemedelstillverkning eftersom bolagens mål är vinst - inte folkhälsa. Detta kan man läsa på Brännpunkt i SvD.

Det som nu aktualiserat frågan är vår tids pest: antibiotikaresistens. Något som för övrigt drivits fram genom reklamkampanjer och lobbande på läkare från industrins sida. Tillverkarna av antibiotika vill sälja så mycket som möjligt, i konsekvens med marknadsekonomins grundläggande lagar. Etik, långsiktighet och folkhälsa ligger utanför deras intressen.

Jag har vid några tillfällen fungerat som samtalspartner (ibland tillsammans med någon präst) under etikkonferenser där företagsledare diskuterat marknad och etik. Allt som oftas kommer man i samtalen fram till att Adam Smiths osynliga hand stryper etiken... (Adam Smith, den liberala nationalsekonomins fader, menade ju att om alla gör det som är bäst för dem, så blir slutresultatet att det blir bäst för alla. Detta är den "osynliga hand" som skulle leda rätt.)

Det borde inte vara så svårt att inse att läkemedelsindustrin är totalt impotent när det gäller att lösa en del av de svåra hälsofrågor vi står inför. Deras intresse för olönsam verksamhet är i stort sett noll. Deras intresse är inte friska människor - utan beroende människor. Den perfekta kunden är den som tvingas leva med deras piller livet ut. Det vore ekonomisk kollaps för dem med friska människor.

Det är ingenting konstigt med detta - det är bara uttryck för kapitalismens och marknadsekonomins tillkortakommanden inom avgörande samhällsområden. Det är viktigt att inse för oss, som anser att marknadsekonomi är något i grunden bra, att den alltid måste kompletteras med spelregler, ramar och en del offentligt ägande för att fungera.

Jag blev oerhört förvånad när t ex De grönas partistyrelse föreslog partiets kongress i våras att offentligt ägande skall minskas generellt. Kongressen, som genom åren ofta varit betydligt klokare än partistyrelsens majoriteter, avslog detta. Man insåg att marknaden behöver kompletteras för att samhället skall fungera. Vinst är inte alltid den bästa drivfjärdern. Ibland är vinstkravet förödande för samhälle, folkhälsa och fattiga människors verkliga behov.

Lars Lerin, DN och droger...

Utställning. Grafikens Hus i Mariefred. Lars Lerin. Så bra. Som alltid. Känns i magtrakten. Svårt liv, bra konst - är det så?

För övrigt är DN:s ledare idag ute och cyklar:

"I essän "Tour de France 2000" citerar den brittiske författaren Julian Barnes legenden Jacques Anquetil som vann touren fem gånger: "Man måste vara imbecill eller hycklare för att tro att en cyklist som tävlar 235 dagar om året kan hålla sig uppe utan droger." Samma resonemang kan naturligtvis föras om ett arrangemang där cyklisterna täcker 3 600 kilometer under tjugo etapper och med bara två dagars vila. Ingenting kan jämföras med denna gigantiska uppvisning i självplågeri.För att travestera Albert Engström: Tour de France kräver dessa droger."

Kanske borde DN:s ledarskribenter ägna sig mer åt sport och mindre åt politik? Även om ledaren avslutas på ett ben: när kapitalet nu reagerar mot dopningen och delvis drar sig tillbaka så kan det leda till att cykelsporten skärper sig. Man glömmer det andra benet: Det är när kapitalet kommer in i stora mängder som trycket på åkarna och stallen ökar, vilket gör frestelsen stor att ta till droger. Kapitalism och droger hör liksom ihop... Också.

Anders Borg hyllas och sågas för sitt försvarsutspel av gröna politiker...

Vad anser egentligen De gröna i försvarsfrågan nu när höstens budget skall spikas? Ska man stötta Anders Borgs förslag att skära 4 miljarder i försvarsbudgeten eller inte? Om inte: har moderaterna blivit det parti som vill skära mest i försvaret medan mp står och tittar på?

Det är oklart sedan partiets ledamot i försvarsberedningen, Annika Nordgren Christensen, och partiets ledamot i riksdagens försvarsutskott, Pär Rådberg, ger olika besked.

Pär Rådberg ger Anders Borg sitt fulla stöd. Han skriver på SvD:s debattsida: ”Anders Borgs uttalande i Alme­dalen om att minska försvars­utgifterna med 10 procent välkomnas av miljöpartiet – äntligen ett nyktert uppvaknande av en moderat politiker i regerings­ställning.”

Ett självklart grönt ställningstagande kan man tycka.

Men Annika Nordgren Christensen motsätter sig, några dagar tidigare på sin blogg, Anders Borgs budgetutspel: ”Det går lika dåligt att börja med att säga att vi måste öka ambitionen utan att på ett trovärdigt sätt kunna visa varför, som det går att börja med besparingen utan att visa vad man har för idé med det.”

Pär Rådberg skriver: Att vi inte skulle kunna skära ner försvarsutgifterna med 10 procent fram till 2010 är rent nonsens”. Medan Annika skriver ”att sänkningar (och ökningar) av försvarsbudgeten måste värkas fram i rätt ordning”. På något sätt har jag hört det tidigare, från politiska motståndare som kritiserat mp:s krav på sänkta militärutgifter.

Mp:s ledamot i försvarsberedningen sågar således både finansminister Anders Borg och mp:s Pär Rådberg slutsatser. Och får stöd från socialdemokraterna, som också sågar Borg. På SvD debattsida skriver nämligen Åsa Lindestam, sosse i riksdagens försvarsutskott:

” Jag anser inte att det är för alltid är givet att försvaret ska ha nuvarande storlek på anslagen. Men jag är oerhört tydlig med att förändringar och ominriktningar grundligt måste analyseras innan de ska genomföras. (-) Hur det kommer att landa vet och vill jag inte föregripa idag”. Sossen sågar till och med Borgs tanke på att pengarna skall användas till att sänka skatten för låginkomsttagare...

Moderaterna förvånar på ett positivt sätt. Sossarna angriper deras vilja att skära i militären. Var landar mp i höstens budget? Det blir väl partistyrelsen som vår avgöra, kan jag tro. Jag hoppas verkligen inte partiet skall töva och töva i denna fråga, utan väljer att driva på redan nu när arbetet med höstens budget snart påbörjas.

Alla mejl till och från riksdagsgruppen ramlade ner i datorn...

Plötsligt satt jag med en hel histora i burken. Hade fått mig tillsänt alla de mejl jag skickat till riksdagsgruppen under mina år som språkrör. Och alla svar som inkom...

En av ledamöterna har sparat alltihop. Nu kopplar jag ihop det med mina egna mer sporadiska noteringar. En svunnen tid rullar upp. Glädje, ilska, skratt, frustation, peppning och akutbesök på sjukhus för panikångest...

Och, Herregud, vilka ideologiska strider det var emellanåt! Om allt från riksdagsledamöternas löner till fighter av mer traditionell ideologisk karaktär.

Heta bataljer hade jag med Lennart Olsén, som för en tid sedan kom ut med sin bok Rödgrön Reda. Där beskriver han mig med termen "orolig ande". Tja, det var nog så. Det brann. Det var bråttom. Men hetaste striderna hade jag med med Roy Ottosson, som satt i finansutskottet.

Allt oftare hamnade jag i minoritet. Jag ansåg t ex

• att vi skulle vara hårdare när det gällde uppgörelsen om miljöbalken (jag hävdade att hela upplägget var fel, stödde Staffan Westerlunds och Uppsala Universitets upplägg),


• att vi skulle säga absolut nej till maxtaxan (jag hade i valrörelsen sagt att det vore bättre med maxtid för barn på dagis, men fann mig plötsligt överkörd efter en del manipulering),


• att vi sålde ut frågan om sänkt arbetstid när majoriteten i riksdagsgruppen ville, för att lugna sossarna, begrava den i en utredning,
  
• att vi inte utnyttjade vågmästarställningen tillräckligt hårt, att vi backade så fort sossarna bet hårt


• att vi skulle spräcka samarbetet med sossarna när de gång på gång försökte lura oss och bar sig oförskämt åt,


• att vi skulle göra upp med borgarna om krav på folkomröstning om EMU - moderatledaren Bo Lundgren hade luftat detta - trots att Persson flög i taket och hävdade att han såg det som en krigshandling.

Bland annat.

Men framför allt ville jag att gruppen skulle hålla på de spelregler vi enats om före det att vi inledde samarbetet. I spelreglerna ingick bland annat att vi inte skulle acceptera något beslut som ökade de ekonomiska klyftorna mellan rik och fattig. Dessa spelregler bröts förskräckande snabbt. Visserligen hade det blivit ännu värre om sossarna gjort upp med något borgerligt parti, men då hade det i alla fall blivit en ordentlig debatt i samhället istället för smygandet...

Gång på gång skrev jag att vi satt på ett sluttande plan och inte märkte att vi gled ifrån våra ideal, att vårt ordval förändrades, att våra egna normer förflyttades utan att majoriteten märkte det, att talen i riksdagen allt mer lät som vilka politikers tal som helst. Jag tjatade om att vi skulle behålla särarten och värna rågången till de andra partierna. Samarbeta, javisst, men med armlängds avstånd och utan att falla in i blockpolitikens djupaste hål.

Jag var nog mer av entreprenör än administratör av bisatser, som ju de facto utgör en stor del av det politiska hantverket.

Journalisterna upptäckte aldrig att jag var en av dem i riksdagen som i voteringarna röstade mest emot den egna partilinjen, trots att jag var språkrör. Inte undra på att jag mådde pyt emellanåt.

När jag nu läser all e-post och kopplar ihop det med mina egna noteringar så inser jag att det var hårda år. Nu sitter jag och undrar vad jag bör göra med materialet. På något sätt är det väl en del av samtidshistorien, som någon borde berätta. Eller är det fel att göra det?

Berättelsen är full med politik, retorik, svikna löften och tasksparkar. Skäll för att jag syntes för mycket, gnäll för att jag syntes för lite.

Trots allt är det roligt att ha upplevt det. Vill inte ha det ogjort - mer än under vissa korta stunder då jag undrar vart allt egentligen ledde fram till - men inte heller göra om det.

Att inte leva

Den här kvinnan köper och köper saker
för att kasta i gapet på tomrummen
som smyger bakom henne.
Tomas Tranströmer

Överklassens diskreta charm

Torekov är ett gammalt fiskeläge, där jag en och annan gång vistades som mycket ung. Där kan man nu studera överklassens diskreta charm. "En lufsig gammal frottémorgonrock är semsteruniform av högsta status", skriver SvD:s Näringsbilaga om det ställe som är "det stockholmska näringslivets sommarfilial".

Sedan berättar man stillsamt att Jan Carlzon - ni vet den gamle SAS-chefen som numera är ordförande i Företagarna - köpt ett enkelt men gulligt litet gathus av Anonia Ax:son Johnson för 4,8 miljoner. Där kan han tillbringa en smärre del av semstern, som annars tillbringas i sommarhus i Stockholms yttersta skärgård.

Skälet till köpet av det gulliga lilla gathuset uppges vara att hans barn gärna vill nätverka i Torekov. Barnen är 12 och 15 år gamla.

Självfallet får barnen, när tid kommer, ärva huset utan att betala en krona i arvsskatt. För den är borttagen. Av alliansregeringen? Nejdå, av socialdemokraterna uppbackade av samarbetspartierna. Det gäller ju att få en bra start i livet. Vill man nätverka med hjälp av grillfest så är inhyrda grillmästare billiga i sommar, tack vare avdrag för hushållsnära tjänster.

Om rätten att döda fjärilar

Sommarmorgon. Solvarm brygga. Dov doft av tjära. Mjukt vatten mot fötterna. Stim av småfisk. Aborre, mört.

Fiskmåsar seglar nyfiket, skriande så där lagom. Två hägrar på klippan. En lomfamilj på den spegelblanka fjärden, en liten bit bort. Gräsänder vid vasskanten. Nymalet och nyggbryggt kaffe i koppen. Nybakade scones, ungnsvärmen fortfarande kvar i brödet. Rabarbermarmelad, från försommarens skörd.

En blåvinge på ängskanten snett bakom. Sitter på ett strå, med vingarna utslagna, sträckt mot solen, som för att få morgonens sista daggdroppe att torka.

Barn som skrattar någonstans. Kanske vid grannbryggan sjuttio meter bort. Barn som ropar till någon så det hörs över hela den morgonstilla fjärden:

- Ska vi fånga fjärilar före eller efter lunch?

Jag vänder mig om och ser blåvingen. Och hör en vuxen röst ropa tillbaka:

- Före lunch.

Varför? Vad är vitsen? Kul grej?

Sedan tänker jag på Hans Karlsson. Före detta LO-pamp och arbetsmarknadsminister i sosse-regeringen. Vi pratades vid lite personligt vid något tillfälle. Han berättade att han också var naturvän.

- Jaha, sa jag lite nyfiket. Naturvän, hur då?

- Jag samlar fjärilar, sa Hans Karlsson. Jag har torkat och nålat 40 000 stycken.

- Idiot, tänkte jag, med vilken rätt då?

Jag vänder mig om och ser att blåvingen rör vingarna. Och hon lyfter i morgonsolen. Men fladdar iväg åt fel håll. Mot grannbryggan. Jag ber henne vända. Men hur snackar man med en fjäril?

Tangenterna på datorn känns plötsligt tunga. Denna söndag morgon smakar illa.

Inga problem, broder, sa han och hängde sig i en slaktkrok

Jag har förstått att ministrar inför ett regeringsbyte städar sina lådor, river sönder gamla papper, hamrar sönder sina datorer och försöker sudda ut det som varit. Det låter sig väl göras. Det låter sig t o m göras den dag man lämnar sitt politiska uppdrag som riksdagsledamot.

Hur gör man då när man skall lämna livet? 1500 människor i vårt lilla land gör det för egen hand varje år. De som försöker är kanske tiofalt fler. Hur gör man?

Man kan montera upp ett rep i en slaktkrok fäst i taket i en lägenhet på Drottninggatan i Stockholm. Det var i alla fall där han hängde.

Några timmar tidigare hade vi suttit och diskuterat livet över en flaska vin och en pizza. Han sa att han inte hade några problem. Sedan gick han hem och hängde sig. En eftermiddag i juni när våren var som vackrast och fåglar satt på Strindbergstatyn i Tegnerlunden.

Han var det första lik jag sett. Den första död jag träffat på. Han var min vän. Nu var han död. Hängde i ett rep med fötterna i hundratrettiofemgradig vinkel mot benen. Med tårna fyra centimeter från golvet.

Han hade sagt att han inte hade några problem. Sen gick han hem och hängde sig. Gör vänner så?

Om man vill skrika då hänger man sig inte. Då sätter man på gasen och glömmer att stänga fönstret, eller nåt. Han hängde sig. I ett rep fästat i en slaktkrok.

Var fan har han fått slaktkroken från, undrade polisen som skar ner honom.

Först såg jag inte vad som hängde där. Dörren hade varit stängd men inte låst. Jag hade ringt på, gått in och sett något hänga i mörkret i rummet som vette mot gården. Jag såg att det var en kropp, men jag förstod det inte.

Han hade hål i vänster strumpa. Hans mor skulle inte ha tyckt om att han hängde där med ett hål i strumpan. Det var vänster strumpa. Ett hål just över lilltånageln.

Fönstren gapade ljusa. Ansiktet var en skrattande dåres. En dåre med utstående tänder, stora öron, håliga ögon och en keps. Han hade satt på sig en mask, i ett sista desperat försök att vara rolig.

Pappren var kvar på skrivbordet, lådorna fulla med saker, dagboken var uppslagen och inget särskilt hade hänt. En lapp låg lös i dagboken. Han hade textat: Försök att nå din egen hand genom en glasruta och du inser hur fasansfullt det är att stå bredvid de man vill nå.

Han var inte politiker och behövde inte riva sönder sina papper. Han hade bara ätit en pizza, druckit en halv flaska vin, gått hem, tagit av sig skorna, tagit fram en stol för att montera upp rep och slaktkrok, satt på sig en gummimask föreställande en dåre, lagt repet runt halsen och sparkat undan stolen.

Repet höll.

Men han hade inga problem. Han bodde inackorderad i en lägenhet som delades av fem studenter. Ett rum var - och ett gemensamt kök. Dock hittade man en kokplatta i en garderob i hans rum. Och jag är övertygad om att hans mor skulle bli upprörd över att det var hål i strumpan.

Hur fan fick han tag i en slaktkrok, undrade polisen. Det är ungefär det jag minns av händelsen.

När jag gick därifrån var våren fortfarande vacker och fåglar satt fortfarande på Strindbergsstatyn i Tegnerlunden. Inget särskilt hade ju hänt. Det var ju bara ensamheten som slagit till i välståndslandet.

Under en normallång partiledardebatt i riksdagen har 20 människor i vårt land försökt ta sitt liv. Men vi får välja elleverantör, teleoperatör och vilken mäklare som skall sno oss på pensionspengarna.

För det är ju det som är välfärd. Begriper du inte det?

Fredrik Reinfeldt - politikens Harry Potter

Fredrik Reinfeldt är en riktig trollkarl. Först trollade han fram de "nya moderaterna".

Sedan svingade han sitt magiska spö och plockade fram det "nya arbetarpartiet" som älskar kollektivavtal. Och därefter "det nya miljöpartiet" som tar kamp mot kristdemokraternas gamla moderatkrav på sänkt bensinskatt. Nu ska man skära ner i militärens budget, ungefär lika mycket som mp ville förra mandatperioden, och vips blir moderaterna det "nya fredspartiet".

Fredrik svingar sitt magiska trollspö över sitt parti. Trollar bort den fula paddan och trollar fram den vita duvan. Fredrik är politikens Harry Potter.

Och de stackars gamla moderaterna undrar vad i h-e de är medlemmar i. Potterpartiet? Hur skall det gå i sista avsnittet...?

Och förresten kanske den vita duvan bara är en synvilla. En magikers sätt att förvilla. Kanske är han inte Potter utan en Joe Labero?

Lögnmaskin till JAS-Gripens försvar?

I dagens SvD finns en intervju med Saabs nya kommunikationsdirektör med uppgift att hantera nya kriser för JAS-Gripen.

På frågan hur hon hanterar en ny JAS-kris blir svaret: "Generellt är det viktigt att alltid bestämma sig för vad som är företagets budskap och ståndpunkt och hur man ska hantera den mot alla målgrupper."

Gammal god mediestrategi... Bestämmer sig företaget för att alltid förneka mutor så är det detta som gäller. Sanningen underställs det taktiskt motiverade. Egentligen skulle det bara behövas en hårddisk programmerad att kommunicera bästa möjliga lögn.

Adam Smith, nationalekonomins liberale fader, menade att marknadsekonomin bara fungerar under två förutsättningar: att man inte vill skämmas inför Gud och att man inte vill skämmas inför sin granne. Gud är det inte mycket bevänt med nuförtiden, och grannen spelar ingen roll i en globalsierad ekonomi. Fördelen med en hårddisk är att den inte heller bryr sig om grannar. Kommunikationsdirektörer får bra betalt för risken att behöva skämmas.

Problematiskt blir det när kommunikationsdirektören för SAAB nu också ska sitta i styrelsen och vara delaktig i lögnernas och bortförklaringarnas beredning. Förmodligen har hon - kommunikationsansvariga för tveksamma företeelser är allt oftare kvinnor, som förutom sin kompetens har fördelen att uppfattas som mjukare och ärligare än män i en skandalsituation - ett avtal med hyggligt avgångsvederlag om de lögner som skall presteras skulle avlsöjas alltför bordust av någon grävande murvel.

Får man ljuga? Svaret är komplicerat och så här skrev jag om det i boken Svarta Oliver och Gröna drömmar:

"Politiker är ibland tvingade att ljuga. Den politiker som inte förnekar en förestående devalvering kan kosta sitt land mycket. Men lögnen äter sig också lätt in som en del i den politiska taktiken. Göran Persson ljög om sina avsikter att bli statsminister. Gudrun Schyman ljög om sitt politiskt förflutna. Carl Bildt ljög när han sa att han företrädde Sveriges genom tiderna mest kompetenta regering. Alf Svensson ljög när han hävdade att han trodde att bara svenska folket fick veta vad kristdemokraterna tyckte skulle det bli ett framgångsrikt parti - det kan han ju aldrig ha trott. Jag ljög om stämningen i miljöpartiet - jag påstod att den var bra när den var som värst. Mona Sahlin och Marit Paulsen ljög i ett brev till Sveriges kvinnor dagarna före folkomröstningen om EU. De hävdade att knarkkontrollen inte skulle försämras vid ett medlemskap i Unionen. Mona Sahlin erbjöds statsministerposten. Men fick gå för en lögn om Toblerone. Och Marit Paulsen fick välbetalda EU-jobb.

Det mesta i modern marknadsföring går ut på att bedra medmänniskor, lögnen i dess vidaste form är ett bra verktyg för detta. Bilbranchen genomförde en mångmiljonerskampanj som byggde på en lögn: nämligen att nittio procent av utsläppen försvinner om man skaffar en ny bil med katalysator. Konsumentombudsmannen skrev till kampanjledarna och berättade att det var lögn, men Bilbranchen brydde sig inte utan hänvisade (det är faktiskt sant!) till sin mänskliga rätt att ljuga i reklam...

Den lönsamma lögnen är en grundbult för marknadsekonomin på samma sätt som den politiska lögnen var en grundbult i de socialistiska staterna. Den största lögnaren får bäst betalt och uppskattas mest i många branscher. Bland de största lögnarna finns försäkringsbolagen som försöker ge sken av att de kan garantera en pension för den som redan i unga år avsätter en del för pensionssparande. Som om försäkringsbolag kunde garantera värdet på siffror som bokförs på ett konto. Som om försäkringsbolag hade någon som helst aning om hur samhället ser ut om fyrtio år!

- Jamenherregud, sa försäkringsgurun med den vackra smokingen när vi sågs under en sådan där middag där de inbjudna placeras vid borden i organiserad hackordning. Så kan du väl inte resonera! Med den kunskap vi har idag kan vi garantera en god pension. Men ändras nuläget så ändras vår bedömning...

Han har avgått nu och slipper ta något ansvar. Så fiffigt.

Journalister ljuger för att få ur intervjuoffret det man vill få ut. Lederskribenter ljuger för att kunna ge den bild man vill ge. Programledare ljuger för att locka debattörer till studion. Lögnen har alltid fascinerat människorna. Redan de gamla grekerna funderade över lögnen. Kretensaren Epimenides hävdade att alla människor från Kreta ljuger. Om påståendet vore sant, så ljuger han. Alltså måste påståendet vara falskt. Eubulides från Megara hävdade att han ljuger. Men det kan bara vara sant om det är falskt. Ännu en lögnparadox hittar vi när Platon säger att Sokrates har rätt och Sokrates hävdar att Platon ljuger."

Saab:s nya kommunikationsdirektör då? Jo, hon konstaterar:

- Saab har varit duktiga på att öka sin internationella verksamhet, vilket ställer höga krav på bra kommunikation.

Och, när det gäller försäljning av Jas-Gripen, även höga nivåer på mutorna. F´låt, jag menar förstås provisionerna...

Res motstånd mot klimatdårarna...

"Klimatdårarna är på väg i precis fel riktning. Att skära ner på resande och transporter är att bromsa näringslivet - alltså göra oss alla fattigare. Klimatdårarna kräver underkastelse och försakelse, på bekostnad av köpcentra, badorter, hotell...".

Ovanstående citat är inte hämtat ur någon ny upplaga av Mad, eller upphämtat från något fyllesnack på en pub efter midnatt...

Nej, jag sitter på ett torg och bläddrar igenom Expressen för igår. Hittar en krönika av Ulf Nilson. Det är denne man som skriver detta i en krönika. Han fortsätter:

"Vi behöver köra mer, inte mindre. Vi behöver flyga också: för att göra erfarenheter och affärer, men också för att komma till platser där vi kan njuta... Sänk bilskatten och avskaffa flygskatten: det gäller livet. Bokstavligen."

Känner ni inte till Ulf Nilson så kan jag berätta att det en av gamla tiders Expressenjournalister som fick sparken när tidningen försökte skaffa sig en seriös framtoning. Men sedan några år är han tillbaka med personliga krönikor. Förmodligen skrivna i ett ganska förvirrat tillstånd, nykter eller inte är svårt att avgöra.

Att Ulf Nilson är bitter och dryg har jag länge tyckt. Att han kan ljuga ihop historier är inte heller något nytt - min första insändare i livet riktade sig mot denne notoriske tölp. Det måste varit tidigt sjuttiotal. Men jag visste inte att han är så sanslöst inskränkt och obegåvad. Men än märkligare är att Expressen gladeligen betalar ett fett krönikearvode till en skribent som gjort fyllesnack till sin profil.

Gubbcharmiga artister...?

Sol, värme. Stressad tio timmar innan föreställningarna, utpumpad efteråt. Några glas vin behövs för att varva ner.
Är det så det brukar låta när alkoholister förklarar hur det började? Kan man bli alkis när man redan hunnit bli en bra bit över femtio?

Bäst att skippa den varianten på nedvarvning och istället söka upp första bästa insjö och simma någon kilometer. Vattnet har ju blivit varmt efter några dagars sommartemperatur.

Förresten gick det ju bra att varva ner utan alkohol efter alla offentliga politiska möten och debatter. Då var alkohol absolut bannlyst. Någon journalist kunde ju ringa och fråga om något. Att tappa nyansen i ett bra svar skulle vara oförlåtligt. Åtminstone i mina ögon. En gång hade miljöpartiets pressfolk varit ute sent, och druckit väl mycket, kvällen innan en presskonferens i Almedalen. Det var då jag förstod att även de som vill ge sken av att vara proffs kan vara riktiga amatörer. Det gjorde de aldrig om. Inte så länge jag var språkrör i alla fall.

Vi har några som sett vår föreställning (D)elvis Presley - historien om Elvis och tiden som var flera gånger nu. Tydligen tycker man att vi gör ett habilt hantverk. Vi har haft tur med väldigt bra recensioner och mer än fullsatta lokaler än så länge. Det förstnämnda kan förstås bero på att man förväntat sig något som överträffats. Och det sistnämnda på att vi vill ha lokaler som rymmer högst 200 personer, gärna ännu färre. Föreställningen bygger på att vi har närhet och bra kontakt med alla i publiken.

Vid förrförra föreställningen kom en ung dam i sjuttioårsålder fram i pausen och sa att hon tyckte att "gubbarna var charmiga". Hrm. Igår läste jag i bladet att åttioettårige Chuck Berry, som är på spelningar i Sverige, var "gubbcharmig".

Vad gubbcharmen bestod i? Jo, att ibland tappa bort texten och spela lite falskt... Men det gäller banne mig inte Fred och mig. Tror jag. Om minnet inte sviker.

Nu blir det en kilometer till sjöss. Blött det också.

Och Helle Klein då?

Aftonbladets stora nyhet i går var att det finns 32-tums platt-tv för under 5000 kronor. Krigsrubriker på det. Söndagsbilagans stora nyhet var att Silvstedt låter meddela världen: "Jag har oftast trosor på mig".

Expressen lyckades med någon liknande omvärldsbevakning.

Hur kommer det sig att chefredaktörer för de här tidningarna upphöjs till uppburna kulturella högdjur och seriösa samhällsdebattörer? Ska inte Klein, Svenning, Nilsson och de andra bedömas efter sina tidningars prioriteringar?

Forskning: Hur kan vi bli dummare?

När husdjuren tämjdes av människan blev de dummare och barnsligare än sina vilda släktingar. Forskare letar nu efter genen som gör husdjuren – och även människorna – tama. Berättas i DN.

Det perfekta politiska projektet... Som gjort för alla de där politiska ledarna som använder auktoritet istället för argument som sitt främsta vapen.

Förresten: måste man verkligen hitta den där genen, räcker det inte med dum-teve?

Varför en katt på bild? Jo, självfallet, visar det sig att katten är det enda husdjur som inte låtit sig fördummas och förbarnsligas. Våra tre katter spinner stolta och rakryggade.

Grattis Victoria - men satsa på att bli president istället

Grattis Victoria på 30-årsdagen!

Idag har jag en debattartikel i Aftonbladet. Jag dristar mig att tycka att monarkin bör avvecklas - och att du säkert skulle bli en bra president.

Monarkin är en konstig kvarleva från fördemokratisk tid. Och det har alltid förvånat mig att kungar och drottningar orkar leva med uppdrag där det ingår att föda barn som skall exploateras. Det grundlagsfästa uppdraget för kung och drottning är ju att föda upp nya statschefer. Det är så det står i riksdagens betänkanden om monarkins vara. Att föda upp statschefer.

I näringslivets vokabulär är det ordet varumärke som gäller. Varumärket Victoria kan utnyttjas för att sälja svenska produkter, som kanoner, kylskåp och antidepressiva piller. Kungahuset skall föda upp varumärken.

Och det framförs synpunkter på vem du skall gifta dig med i dagens DN. Det skall vara finare blod i ådrorna än vad som finns i Ockelbo, heter det. Vore jag du skulle jag be dom dra åt h-e, hela högen.

Det måste kännas förnedrande, trots all pompa och ståt, snabba båtar och folkets kärlek, allt det här med att föda upp statschefer, vara varumärke och löpsedelsstoff. Och inte är det schysst av oss medborgare i landet Sverige att hålla oss med en grundlag som tvingar dina barn att bli offentliga personer, vare sig de vill eller inte.

Så därför föreslår jag att din pappa kungen och du ska slå en signal till riksdagens talman och meddela att ni anser att monarkin bör avvecklas, att bernadottarna släpps fria och att ni är trötta på alltihop. Har du lust att bli president så kommer jag att stödja det fullt ut. Är övertygad om att du skulle bli en bra och uppskattad sådan. Folkets kärlek har du ju redan.

Fler inlägg om monarkin:

http://schlaug.blogspot.com/2007/04/sluta-avla-statschefer-victoria-som.html

http://schlaug.blogspot.com/2007/04/hej-kungen-hur-knns-det-att-f-barnbarn.html

Geléhallon, gamlingar, olja, psyksjuka, småungar och modekläder - skit samma vilket...

Den privata verksamheten i Sverige inom vård och omsorg går snabbt mot koncentration. Och domineras helt av ett fåtal stora företag.

Vårdföretaget Carema ägs numera av det globala riskkapitalbolaget 3i - som investerat i allt från oljeindustri till sjukvård.

Attendo Care köptes för en tid sedan upp av riskapitalbolaget Bridgepoint, som nu sålt det vidare med vinst till Industri Kapital. Capito ägs av Apax Partner som sysslar med allt som kan generera mesta möjliga avkastning: godis, modekläder, vård, trädgårdsfontäner... Wallebergssfärens EQT , som investerat i allt från pappersindustri till caféverksamhet, äger när detta skrivs vårdbolaget Alertis...

Vårdföretagen säljs och köps som vilka bolag som helst. Omsorgen och vården behandlas som vilken annan vara som helst. Några sociala drivkrafter finns inte.

I andra länder är det vanligt att företagens vinster återinvesteras i verksamheten, att vinsten underordnas andra värden. Men inte i Sverige. Precis som när det gäller avregleringar ligger Sverige i något som kan beskrivas som fundamentalistisk framkant, närmast stupet...

Inger Schörling och Ola Johansson, ordförande resp huvudsekreterare i Delegationen för mångfrald inom vården, påpekar detta på Brännpunkt i SvD. Man kräver att det sociala syftet alltid måste ges företräde framför ekonomisk vinning. Det är utmärkt.

Jag har ingenting emot att ideella organisationer, kooperativ och andra icke vinstsyftande företag bedriver vård och omsorg. Verksamheten i Järna är exempel på detta. Men den nuvarande kommersialiseringen av vården är socialt och etiskt orimlig.

Det som gäller för vård och omsorg gäller också för grundskola och gymnasium (som i realiteten utvecklats till en obligatorisk del av skolgången). Vi kommer att få se hur affärsdrivande utbildningsföretag, med vinst som huvudsyfte, alltmer kommer att följa samma väg som vårdföretagen. Det vill säga, de kommer i allt större omfattning att bli del av det globala kapitalets ständiga jakt på tillväxt utan hänsyn till var, vad eller hur. Syftet - utbildning - underställs vinstkrav.

Om De gröna har en hyggligt kritisk analys av situationen inom vård- och omsorgsverksamheten - jag antar att partiet ställer upp på Inger Schörlings analys - så har man desto mer luddig syn på skolans ägarformer. Särskilt bör de som värnar friskolors rätt att verka se till att begränsa friheten för det bisarra globala kapital som inte kan skilja på tillverkning av geléhallon och undervisning av barn. De gröna har alltid försvarat friskolor. Men att släppa ägarfrågorna är ett gravt misstag. Bäst försvarar man de engagerande, kooperativa och delaktiga friskolorna om man förhindrar avarterna - på samma sätt som man bäst kan försvara rimlig marknadsekonomi om man förmår ta avstånd från kapitalismens avarter.

Det räcker inte att låta myndigheterna sätta krav på innehållet i skolan, det krävs också åtgärder för att förhindra ägarkoncentration. Kanske kommer den nya partistyrelsen i det gröna partiet att inta en mer nykter hållning i dessa frågor än den gamla.

Imponerad

Det är kul när man blir imponerad av sin efterföljare. Därför var det kul att lyssna till Peter Erikssons tal i Almedalen. Bäst hittills under Visbyveckan.

Utspelet om energipolitiken var efterlängtat - ideologiskt klockrent. Det är klart man, precis som i Tyskland, som privatperson skall kunna leverera el från egna solceller etc ut på nätet. Till garanterat pris. Ju fler små leverantörer det finns ju mindre makt till eljättarna.

Almedalen, mördarsniglar och politiska sniglar

I Almedalen talas politik. Och på gatorna i Visby stoppas man av människor som vill prata. Den vanligaste frågan jag fått är faktiskt följande: "Varför i h-e har ni inte gjort något åt mördarsniglarna???"

Kunde väl svarat att det inte har så mycket med politik att göra. Men det har det ju förstås. Och mitt svar överraskade de flesta: För åtskilliga år sedan, innan mördarsnigeln blev ett jätteproblem (se t ex dagens SvD), så krävde mitt gamla parti en nationell handlingsplan i frågan. Det gäller nämligen att ha framförhållning. Att tänka längre än en mandatperiod.

"Gjorde ni? Det hade jag ingen aning om", blir reaktionen. Nej, det tror jag det. Inte skrev tidningarna om det. Och om man gjorde det blev det väl i smått förlöjligande form...

Ungefär som när partiet tog upp frågan om spårtaxi (som nu utvecklas!), krav på mer lövträd för att minska risken för stormskador ("det strider mot produktionskraven,"), krav på ekologiskt jordbruk ("ska ni tillbaka till stenåldern, hahaha"), klimatfrågan ("ni överdriver!"), vindkraft och solkraft ("Guuuud, så flummigt..."), klorfritt papper ("ni vill slå sönder svensk basnäring"). För att inte tala om de förlöjligande minerna utanför Slottet när jag kom med elbil till en kungamiddag, medan de andra kom i fossildrivna limosiner... Ja, det fanns de som generat skämdes över någon bar sig så simpelt åt...

Tänk om det gamla politiska, ekonomiska och fackliga etablissemangen någon enda gång lyssnat, satt sig in i frågorna och försökt förstå istället för att skrika Nej, Nej, Nej! Tänk om de vågat tänka längre än näsan räcker. Tänk om de fattat att man inte kan kompromissa med naturlagarna - att man inte har så mycket nytta av sina stora och små förhandlingsdelegationer eftersom ekonomiska teorier inte biter på ekologiska realiteter.

När jag går i Visby ser jag dem, de där nejsägarna, de där som stoppat all utveckling, de där i Svenskt Näringsliv, LO, LRF, sossarna, moderaterna, markägar- och sprutpartiet centern... De där som nästan alltid tagit fel beslut, ständigt varit på efterkälken, ständigt varit rädda för det nya. Nu, när det kostar mycket mer att vända, låtsas de vara föregångare. Men deras halstarriga försvar för det som varit - och deras verbala omvändelse i snigelfart - har kostat Sverige åtskilligt: ta en titt i skogarna som ligger, fundera över varför Danmark - inte Sverige - gjort vindkraftverk till exportsuccé, fundera över varför Norge tar täten när det gäller solenergi.

För att inte tala om Östersjön! Inför valet 1988 lovade alla partier, utom moderaterna, att ta havsfrågorna på allvar, man lovade i den ena debatten efter den andra en rad konkreta åtgärder. När miljöpartiet, efter riksdagsinträdet, lade en tung motion med de konkreta krav de flesta varit överens om före valet så röstades allt ner. Och nu sitter man där med problemet. Tjugo år efteråt. Andreas Carlgren säger samma sak som dåtidens miljöminister Birgitta Dahl gjorde: "NU är det allvar". Men, jag lovar er, kära bloggläsare, inte kommer man att göra ett dyft som hotar den heliga kortsiktiga tillväxten, Volvo:s vurm för stora bilar eller storböndernas intressen.

Mördarsniglarna då? Ja, nu står det politiska etablissemanget utan framförhållning. Så, tänk på detta varje gång ni drabbas av invasion av mördarsniglar: Det är förödande med politiker som vägrar tänka längre än i mandatperioder. I min värld är långsiktighet några miljoner år - när jag kom in i riskdagen, förlåt riksdagen, så förstod jag att långsiktighet var fram till nästa valdag.

Politiska sniglar - blå, röda, bruna, oranga, svarta och giftgröna - är värre än mördarsniglar. Det påminns jag om varenda gång jag ser någon av dem i Visby. Och här dräller det av dem.

Recept hittar du här. Och regeringens förvirrade uppfattning här...

Lyssnade på Sahlin - och kom på mig själv att längta efter Persson...

Mona Sahlin på Almedalens scen. Pratar som en riktig socialdemokrat. En sådan som fanns innan miljöfrågorna dök upp i deras vokabulär. Det tog nästan 40 minuter innan hon nämnde ordet miljö.

Det enda som kan tyckas vara mer uppseendeväckande än detta är att en kristdemokrat - vars parti är det enda i världen som vill sänka priset på bensin trots alla insikter om klimathotet - på SvD:s debattsida ojar sig över att hon inte tog miljön på allvar...

Hur som helst: Aldrig trodde jag att jag skulle stå i Almedalen och längta efter Göran Persson! Trots allt.

Om hur livet uppstod i Ockelbo

Jag deltar på ett seminarium som fått namnet ”Att tänka längre än näsan räcker”. Jag berättar om en lång resa jag gjort. En tågresa. Från Stockholm till Boden. En resa på drygt 20 timmar. Och jag berättar hur livet uppstod i Ockelbo.

För så är det. Livet uppstod i Ockelbo. Om man utgår från att jorden bildades då tåget lämnade Stockholm och ”just nu” är den tidpunkt då tåget når fram till Boden. Stockholm-Boden är en resa på 110 mil. Den tar 4,5 miljarder år.

De första milen är kaotiska. Vi åker genom rök och gråa konturer. Molekyler och atomer svävar i total oordning. Mil läggs efter mil, atomer och molekyler ordnas, lagras i jordskorpan och ett landskap framträder. Men det är först när vi når Jörn, efter 97 mil på vår 110 mil långa resa, som vi ser de första fiskarna och primitiva landväxterna. Det känns nästan som om tåget är framme för oss som varit med hela resan.

Strax söder om Älvsbyn, efter 106 mils färd, upptäcker vi de första kräldjuren. Efter ytterligare någon mil, när vi nått strax norr om Älvsbyn, är det dags för de första fåglarna. När det är mindre än 2,5 mil kvar ser vi skymten av något som nog är förfäder till däggdjuren.

Den sista milen är spännande. Det händer så mycket utanför fönstret. När 3 km är kvar skymtar de första människoliknande varelserna. Lutar vi oss ut genom fönstret ser vi redan stationshuset i Boden. Tåget har börjat bromsa, det gnäller och rister. Det är 250 meter kvar till ändstationen. Och då, först då, ser vi att de människoliknande varelserna börjar bli sociala. Sekunderna därefter, det är bara 2,5 decimeter kvar av den långa färden, ser vi vikingar utanför fönstret. Orm, Tostes son, dricker mjöd och hugger glad i hågen av huvudet på en man i österled.

Ögonblicket senare ser vi hur industrialismen tar fart. Ångmaskinen introduceras. Klockan börjar bli en dominerande del av människans vardag. Nu är det bara fem centimeter kvar innan tåget skall stå blick stilla. Hantverkaren förvandlas till arbetare. Användningen av fossila bränslen tar fart. Kolatomer, som det tagit årmiljoner att lagra i jordskorpan, släpps fria i våldsam takt. Det känns som att ta snabba steg tillbaka i utvecklingen, tillbaka mot en miljö som fanns innan livet uppstod.

När det återstår mindre än 1 cm av resan föds jag. Göran Persson också, förresten. När 6 mm är kvar delas nobelpris ut för upptäckten av DNA. Nu tar vi över evolutionen, kan man läsa i tidningarna. Vi är på väg att slutligen lägga inte bara jorden, utan också själva livet, under oss. Vi inbillar oss att vi sitter inne med sanningar. Trots att det bara är kunskaper. Som från det ena ögonblicket till det andra visar sig vara bristfälliga, eller allt som oftast helt felaktiga.

En lång färd. Som man bör ha i minnet. Om man vill tänka längre än näsan räcker. Men det vill man sällan. Inte här i Almedalen heller. Här talas mest om de där vanliga småttigheterna. Sahlin prioriterar ner miljön och hävdar att arbetet är den viktigaste frågan, LO ägnar sig åt strejkrätten och Persson talar om hur kul det är köra bil. Allt syftande till att hålla igång tillväxten, få oss att producera och konsumera mer. Jag är ganska trött på det.

Minne från politiken (4): Möte med mansgris på Sveriges Radio...

Almedalen. Visby. Gotland. Gröna alger. Grön landshövding. Hälsar på i hövdingens, och min gamla språkrörskollegas, residens. Har inte träffat Marianne Samuelsson på några år. Minnen ramlar på...

Året är 1994. Miljöpartiet har gjort comeback i riksdagen. Marianne kommer in i mitt arbetsrum och berättar att Owe Johansson, chef på Sveriges Radio, skall dyker upp om någon timme. Han skall lobba för mer pengar till SR, indragningar hotar.

I den informella uppdelning som språkrören gjort, så har huvudansvaret för kulturfrågor hamnat på Mariannes bord. Hon vill ändå att jag ska vara med på mötet, främst därför att frågan om SR kan bli stor i medierna. Så jag bör få mer kött på benen. Marianne har bilden klart för sig in på detaljnivå, och briefar snabbt och effektivt på det sätt vi lärt oss att samarbeta.

Hur som helst: Owe Johansson dyker upp på utsatt tid, vi slår oss ner i Mariannes rum. På en av väggarna hänger en inte alltför vacker tavla – ett ansikte i grova röda, gröna och gula färger – skänkt till partiet av Bengt Lindqvist. Framför fönstret står ett överbelastat skrivbord. En kakelugn förmedlar, trots både tavla och skrivbord, en nästan familjär känsla i rummet.

Jag noterar att Johansson har svårt att fästa blicken när han hälsar. Han ger intryck av att känna sig besvärad att, som en så hög herre, komma på besök hos något så marginellt som miljöpartiet. Vi sätter oss i var sin fåtölj och han berättar kort om läget, som om vi inte hade grepp om just någonting.

Marianne avbryter och ställer vänligt några konkreta frågor. Johansson vänder sig till mig och svarar. Marianne ställer några initierade uppföljningsfrågor och Johansson fortsätter att titta på mig när han svarar.

Situationen är absurd. Marianne frågor, jag får svaren. Så håller det på. Jag är helt fascinerad av det som sker. Har åtskilligt jag skulle vilja fråga och invända, men jag förmår inte. Jag väljer att vara tyst för att se hur länge chefen för public-serviceradion kan bete sig som en fullfjädrad mansgris. För att inte säga fähund.

Han lyckas ända till slutet, tre kvart senare.

När vi tar i hand och tackar för samtalet, avslutar han, riktad till mig, med några väl valda fraser om situationen på SR. Oss bröder emellan. Han tar pliktskyldigast Marianne i hand och lämnar rummet.

Marianne och jag sitter alldeles tysta. Förundrade, förskräckta och förbannade över det vi nyss upplevt. Samtidigt var mötet en god lektion samtidshistoria.

Moderater kovänder under galgen: Idrott och politik hör ihop...

Missbrukade igår en kanofärd mellan "våra" öar genom att lyssna på Ekot. Hörde följande, och höll på att välta:

Det går inte att säga att ´vi håller på med fotboll, eller vi håller på med höjdhopp, så vi bryr oss inte om att dom torterar sina medborgare eller hänger människor bakom hörnet, vi håller bara på med idrott...´. Det är en fullständigt ohållbar hållning.

Den som fällde detta principiella yttrade var ingen gammal kommunist, flummig miljöpartist eller populistisk sosse. Nej det var en moderat. Det parti som alltid hånat dem som hävdat just detta: idrott och politik hör ihop.

Moderaten i fråga var riksdagsman Göran Lindblad. Tillika moddarnas utvalde i Europarådet. Säkerligen framskickad av allas vår Fredrik. Uttalandet kom med anledning av att Kina skall ha OS nästa år.

Kovändning under galgen kan man säga. Men visst är det fantastiskt, uttalandet hade lika gärna, med det ordvalet, kunnat vara ett gammalt citat från Olof Palme. Eller för den delen ett citat från Mikael Wiehe - de rediga moderaternas kulturella hatobjekt nummer ett - som kommentar till händelserna i Båstad 1975, när Sverige skulle spela Davis Cup-tennis mot militärdiktaturens Chile.

Frågan som nu uppstår blir: Vad skall alla moderater, som under alla år lärt sig att man som moderat skall anse att idrott och politik inte alls hör ihop, ta vägen nu? Kanske kan Göran Hägglund skära pipor i vassen. Kan man mitt under klimatdebatten kräva sänkt beninpris för att dra åt sig väljare som är blinda, döva och självupptagna så kan man väl fortsätta den populistiska vägen... (För att undvika missförstånd vill jag påpeka att jag tidvis drabbas av något som gränsar till sportfåneri, vid sidan av allt annat konstigt).

Mer choklad och mindre Timell ger sänkt blodtryck

En studie visar att mörk choklad sänker blodtrycket, har det berättats i medierna. Jag kan ge ett annat tips för sänkt blodttyck: Läs inte Maria Abrahamsson i SvD, undvik kvällstidningar och var beredd att stänga av teven när Martin Timell dyker upp. Toppa med två rutor mörk choklad och en kall avrinning. Undvik riksdagshuset. Och se upp för galna bloggare.

That´s it.

Alternativa nobelpristagaren Vanunu får krypa in ännu en gång

Så ska då den israeliske kärnfysikern Mordechai Vanunu än en gång krypa in i fängelse. Denna gång sex månader. Han har nämligen dristat sig till att tala med utlänningar. Dessutom har han förökt lämna östra, palestinska Jerusalem för att besöka Betlehem på Västbanken. Men det fick han inte.

Vanunu var den som 1986 avslöjade Israels kärnvapenprogram för såväl sina landsmän som för världen i övrigt. För det fick han sitta 18 år i fängelse. Varav 11 år i isoleringscell.De som utvecklat kärnvapen har inte fått ett enda år i fängelse. Inte de som beslutat aptera dem kring hela vår planet heller.1987 fick Vanunu det alternativa Nobelpriset - The Right Livliehood Award -och 2001 blev han hedersdoktor vid Tromsø universitet. Men det hjälpte inte. Han får i alla fall inte tala med utlänningar.

Talat har däremot det land som brukar kalla sig den enda demokratiska staten i Mellanöstern. Ny Teknik berättade för några år sedan historien i Vanunu, klart läsvärd.

Hur såg han själv på sitt avslöjande? Jo, från sin långa fängelsevistelse skrev han så här: "Jag är en människa med samvete som gjorde det av en stark övertygelse, efter mycket funderingar och många tvivel. Jag hade inget val. Jag var tvungen. Det fanns ingen annan som skulle göra det om inte jag gjorde det. Jag var rädd men redo att betala priset."

En av dem som under sina år i Sveriges Riksdag envetet stred för att Sverige skulle arbeta för Vanunus frisläppande är Per Lager.

Självklart skall abortfolket bilda nytt parti

Överraskad över att abortmotståndare tänker bilda nytt parti? Men, allvarligt talat: det är ju självklart. Inom kd finns det människor som anser att abort är mord. Att arbeta i ett parti som tillåter mord måste vara minst sagt besvärande.

Och nu har deras egen partiledare pläderat för att ännu fler onda handlingar skall begås i Sverige.

Självfallet måste dessa människor, om de vill arbeta politiskt, söka sig ett nytt parti. Jag förstår mer än väl att det vore outhärdligt för dem att stanna kvar och legitimera en politik som uppfattas som ond.

Tänk om De grönas partiledning drev linjen att vi kan öka utsläppen av växhusgaser och att biologisk mångfald inte är mycket att tjafsa om... Nog skulle många gröna lämna partiet och bilda nytt.

Förespråkare för utbrytarna menar att kd tappat sin kristna profil. Huruvida detta omfattar mer än abortfrågan så är det ett intressant påstående. För när kd bildades så var partiet ett tydligt vänsterparti när det gällde ekonomi och ägarfrågor. Man anföll socialdemokraterna från vänster när det gällde fördelningspolitik och statligt ägande. Buret av de värderingar som Lewi Petrus hade fanns det inte mycket utrymme för kapitalismens avarter och orättvisa ekonomiska förhållanden.

Det hade väl något att göra med den där historien om att Jesus kastade ut månglarna från templet. Mats Odell, och kd:s mer marknadsinriktade ledning, vill snarast välkomna månglarna. Samtidigt kräver man, i sann populistisk anda, sänkt bensinskatt. Kanske som medel att påskynda den yttersta dagen...

Det nya partiet kan säkert dra tillräckligt många väljare bort från kd för att detta parti aborteras från riksdagen. Vilket vore dem väl unt. Faktiskt. Sedan får man väl starta på ny kula och fundera över det där med månglare och gyllene regeln...

Grundtrygghet - ja, tack!

Några centerpartister har skrivit en debattartikel i DN om grundtrygghet.

Folkpartister har blivit upprörda. Och vänsterkritiker kallar det för ett uttryck av Stureplanscenterns nyliberala offensiv. Vilket är märkligt med tanke på att idén varit djupt förankrad i centerns ideologi innan man ens kommit på tanken att plantera sina fötter på Stureplan.

Vad mer: Grundtrygghet är en av de frågor som förenat De gröna och centern ända sedan mp bildades 1981. I takt med med att samarbetet med sossarna utvecklats så har De gröna emellertid valt att tona ner talet om grundtrygghet. Redan i Ekots partiledarintervju inför valet 2002 så tog Peter Eriksson avstånd från partiets förslag genom att säga något i stil med att "vi är på väg att titta över frågan". På följdfrågan om man inte längre skulle se partiprogrammet i denna fråga som partiets politik, så blev svaret svaret: Nej, det skulle man inte göra.

Jag tror att man kan hävda att De grönas partiledning - och kanske också andra i partiet - under senare år känt sig besvärade av att svara på konkreta frågor om utfallet av grundtrygghet. Några får ju mindre ersättning än idag.

Jag har lite svårt att förstå rädslan. Tal om grundtrygghet är väl utmärkta språngbrädor för att utveckla en grön syn på människors lika värde, syn på frihet och allas rätt att slippa stå med mössan i hand på socialkontoren för att få mat för dagen. En sympatisk balans mellan både ökad frihet och ökad solidaritet.

Men självfallet inser också jag att idén om grundtrygghet är något som belastar samarbetet med socialdemokraterna. Dessa har ju alltid utformat sin politik så att den mest gynnar de stora grupperna. När majoriteten tog steget från fattigdom och blev medelklass, så var det hos den nya majoriteten sossarna vill vinna väljare. Den strategin lade redan Hjalmar Branting fast. Strategiskt är det säkert rätt, ideologiskt kan man ha betänkligheter.

Tanken att staten skall behandla alla lika menar jag är en grön grundbult. Men jag sitter förstås inte inne med något facit över grön politik. Bara en övertygelse.

Dagens system där de som har det allra marigast hamnar utanför systemet är otillfredsställande. Inte ur ett över- eller medelklassperspektiv. Men ur ett underifrånperspektiv. Och det är det perspektivet man bör ha som grön politiker, tycker jag. Grundtrygghet medför att människor slipper söka socialbidrag, vilket i sig är befriande. Att det sedan minskar kommunernas kostnader är en bonus.

Vänstern anser att grundtrygghet är ett högerförslag. Man hävdar att det inte går att få acceptans för rimligt höga skatter om inte också de mer välbeställda får rimlig del av välfärdssystemen. Men, vitsen med grundtrygghet är alla - allt från de mest välbeställda till de med sämsta levnadsförhållanden - får just rimlig del av samma system, och att alla behandlas lika (bortsett från de som verkligen behöver mer hjälp för att klara sina grundläggande behov - t ex funktionshindrade - som får stöd utöver grundtryggheten).

Den som vill skaffa försäkringar utöver grundtryggheten bör stå för detta själva - eller som De gröna hävdat: Guldkanten får man stå för själv. Att det bör finnas statliga frivilliga försäkringar som kan konkurrera med privata försäkringsbolag är väl självklart ur ett grönt perspektiv - mångfald är grönt, och staten bör vara en aktör på samma villkor som de privata.

Även om denna senare tanke säker inte faller de nya centerpartisterna i smaken - de som gruppar sig bland fina folket kring Stureplan för att ersätta hederlig kodynga med annan, mindre nyttig, dynga

Stöld - polisanmälan eller inte?

Ägnade gårdagen åt att göra flädersaft och rabarbersaft. Den gamla blev stulen. Inbrott i ett uthus. Där frysen stod. Nyss infrysta jordgubbar och sådant som man kan grilla försvann också. Tydligen lite åt gången. Sista gången tog vi dom på bar gärning.

En av dem hade just knackat på och frågat om han fick låna tändstickor. Man skulle grilla, sa han. Och hade ingen eld. Några tändstickor fick den unge mannen inte låna. Skogen är ganska torr. Föga anade vi då att det var vår mat han tänkte grilla en bit upp i skogen...

Jaha, så tar man de fyra tjuvarna på bar gärning. Norpande de sista köttbullarna som vi skulle ha när släktens småungar kommer på besök. Vi tar dom i nackskinnet och släpar in dem i köket. En smiter innan vi lyckas ta fast dem. I köket får de ringa sina föräldrar. För tjuvarna var små rackare. I tioårsåldern.

De hade snott verktyg också, visade det sig. Kofot, hammare och ganska mycket annat som hängde i verktygsboden. Hade nog tänkt sig mer bastanta inbrott. Av någon outgrundlig anledning hade de snott gräsklipparolja också... Det hade pågått ett bra tag, visade det sig.

Föräldrar kommer. Några gråter. Vad gör man? Råden går i sär: Antingen skall man polisanmäla för att killarna skall få sig en läxa, så att det känns så obehagligt det kan utan att bli total kaos för dem. Några av föräldrarna säger att de tycker att det är bäst. Eller också ska man låta bli.

En tredje variant är att polisanmäla, bjuda in killarna med sina föräldrar, prata med dem och sedan riva anmälan. Tja, vad gör man? Vilket är rätt och bäst?

Har en kompis som påstår att en polisanmälan i hans ungdom räddade honom från att fortsätta de hyss som så småningom skulle bli allvarliga brott.

Suck. Fläderbären luktar i alla fall gott. Och vad gör man nu?

Tillägg dagen efter (den 3 juli): Sanslöst! Aftonbladet hittade bloggen och hävdade att "Politiker fick inbrott i sitt hem". Två fel av två möjliga, trots att man rimligen läst min blogg: Jag är inte politiker, inbrottet skedde i ett uthus. Man frågade sina läsare vad man ansåg i frågan: 42.000 hade en uppfattning, varav 66% ansåg att man skulle polisanmäla. Så blir inte fallet.

Bilden är lånad från en grön favoritfotograf.

Grattis Hägglund! Djurskyddsmyndigheten nedlagd och du får driva kravet på sänkt bensinskatt...

Djurskyddsmyndigheten finns inte längre. Sökte hemsidan straxt efter midnatt. Fann att den var släckt. Det gjorde ont.

Myndigheten lades ner efter en relativt massiv förtals- och förvrängningskampanj. En märklig kampanj eftersom man skjutit på den myndighet som överfört innehållet i den svenska djurskyddslagen från pappersprodukt till det enskilda djuret. Jordbruksintressen, centern och kristdemokraterna har varit pådrivande.

Ville man åt något så borde man ändra på lagstiftningen. Men den är man stolt över. Världens bästa, säger man. Men när man skall leva efter den slår man bakut. Hyckleri. Och var så säker: med myndigheten nedlagd kommer djurskyddslagen att urgröpas - och kanske till och med skrivas om.

Jag upplever att djurskyddsmyndigheten föll på grund av passiv kommunikation. Motståndarna fick sätta dagordningen och fick därmed företräde när det gäller problemformulering. Myndigheten var helt enkelt för snäll när det gällde aktiv mediehantering.

Ett exempel på märklig debatt i medierna var myndighetens förslag till regler för hästhållning. Eller rättare sagt det som tidningar hävdade att förslagen innehöll. Men var är det för konstigt att föreslå att hästars, vetenskapligt bevisade, behov av social kontakt ska tillgodoses? Att de dagligen ska få röra sig fritt? Att de ska få en minsta mängd grovfoder och att de inte ska tillåtas stå uppbundna i spilta mer än 16 timmar per dygn?

Är detta upprörande? De allra flesta remissinstanser var positiva till förslaget och de få som var negativa hade inte den vetenskapliga expertisen på sin sida. Tråkigt att Aftonbladet gjorde ett sista angrepp så sent som för några dagar sedan: då på temat att myndigheten svek hästarna. Återigen berodde detta missförstånd på senkommet agerande från myndigheten, denna gång reagerade man inte tillräckligt snabbt på ett dåligt formulerat TT-meddelande. Tittar man förresten in på Djurens Rätts hemsida så hittar man inte en rad om nedläggningen - startsidan inleds istället av att man kan köpa en tröja med en gris på.

När nu djurskyddsmyndigheten lägg ner försvinner den tredje större strategiska förändringen som miljöpartiet lyckades få igenom efter alla års samarbete med sosseregeringen:

• grön skatteväxling för att styra ekonomin så att det som är rätt långsiktigt också blir lönsamt kortsiktigt,
  
• friår för att ge människor andrum,
  
• och djurskyddsmyndighet som skulle ge djuren den rätt de enligt lagen skall ha.

Det var de tre första sakfrågorna jag, på uppdrag av riksdagsgruppen, tog upp med Göran Persson den första gången vi träffades, i köket på Sagerska palatset. Efter valet 1998. Nu är det bortsopat. Och sossarna kommer inte att lägga två strån i kors för att återställa det. För egentligen var man emot alltihop. Men man tvingades att acceptera det. Förmodligen hade man hellre gjort upp med moderater och kristdemokrater och sluppit både skatteväxling, friår och djurskydd.

Bitter? Det är bara förnamnet.

Fast bittrare bör såväl förespråkare för demokrati som djurskydd vara. Regeringen lade nämligen ner myndigheten utan utvärdering och utan att jämföra hur djurskyddet sköttes tidigare av jordbruksverket. För centerpartiet och jordbruksministern räckte det kanske med att generaldirektören var miljöpartist - Matz Hammarström - som, förutom att inte vara del av LRF:s kompiskrets, har intellektuell förmåga utöver politisk retorik. Det blev väl bara för mycket för jordbruksministern.

För Göran Hägglund, som varit den som hårdast slagit mot myndigheten, kanske det varit besvärande att Matz Hammarström är prästutbildad och ändå haft mage att ägna de "själslösa djuren" sin uppmärksamhet... Jag minns med visst förakt att jag från kristet håll, i varenda valrörelse, fick möta påståendet att jag hellre skulle rädda en påkörd älgkalv än ett påkört barn. Ur det debattmoraliska perspektivet är det inte förvånande att kristdemokraternas kongress, som ett led i att rädda skapelsen, åter igen slagit fast att bensinskatten skall sänkas...

Kanske tänkte majoriteten på kongressen som delar av den kristna rörelsen i USA gjort: ju fortare det går åt helvete på jorden, ju fortare kommer Jesus tillbaka... Ni vet, gammmal kommunistisk strategi: låt det först blir riktigt dåligt, sedan vill folket göra revolution.

Nåja, Göran Hägglund, kan idag vara glad: Djurskyddsmyndigheten läggs ner, han får slåss för sänkt bensinskatt mot den dumma miljörörelsen och de dumma vetenskapsmännen, och hans parti kan tänka sig att så småningom ingå i militäralliansen Nato med kärnvapen på sitt program. Underliga äro de judisk-kristna värderingar som Göran Hägglund brukar hänvisa till som grund för sitt partis beslut...