Semestrarna har börjat och jag läser att köerna till Ullared och andra konumtionstempel växer.
"Att handla är livet", hör jag någon säga i radion. Medan en annan tar till med att "jag älskar att konsumera". Vi
beräknas köpa uppåt 10% mer denna sommar än förra. Allt fler försöker, i ångestladdad panik tycks det mig, skapa sig en
identitet genom att konsumera.
Stackars jävlar, tänker jag. Och så dyker en fråga upp i huvudet: Kan världen överleva utan religion?
För några år sedan hade jag svarat obetingat ja och undrat om frågeställaren var riktigt klok. I dag är jag obehagligt osäker. Trots allt elände som religioner ställer till med. Men kanske är det så att vi utan religion, som ger oss normer om något högre än det materiella, inte förmår leva på ett sätt som alla kan leva alltid. Kanske är det så att vi för att kunna leva tillsammans behöver en religion, som sätter ramar och styr våra liv. Är det rent av så att religion är smörjmedel för oss ynka människor att ta oss upp ur ekonomismens och konsumismens träskmarker.
Tragiskt i så fall. Men vad ska man tro när man ser sig omkring?
Isac Newton förledde oss att se på världen på ett mekaniskt sätt. Han gav oss gravitationsteorin och lärde att allt kan beskrivas som materia och mätas matematiskt. Världen är ett urverk. Mätstickan är en värdemätare. Vi lärde att eliminera livets kvalitéer från de kvantiteter de ingår i. Mer och större blev synonymt med bättre.Och så har det fortsatt. Det är volymer och matematik som gäller. Nationalekonomin, och därmed också det mesta av dagens politik, tog fasta på denna föreställning. Så kom välstånd att mätas i ett volymmått: "bruttonationalprodukt". Ekonomi reducerades till en fråga om ständigt ökad produktion och konsumtion. Ekonomer och börstempel ersatte Gud och kyrkorna som normskapare. Jag kan inte påstå att det blivit bättre. Bara annorlunda.
Om var och en gör det som är bäst för den egna ekonomin, då bli det bäst för alla, hävdade nationalekonomins, och marknadsekonomins, fader Adam Smith. Om vi låter den osynliga handen styra, så blir allt till det bästa. Smith menade visserligen att den osynliga handen styrs av moral och etik. Människor vill ju inte stå där med skammens rodnad inför vare sig vår Herre eller inför sina grannar... Men det var när marknaden var så liten att producent och konsument kunde se varandra i ögonen. Och när kyrkan stod mitt i byn som ett varnande finger, ett hotande monument och/eller ett budskap om att det fanns högre värden. I dag konsumerar vi något som någon producerat på andra sidan jorden, vi behöver inte skämmas när vi ser ögonen på den vi utnyttjat för att få varorna så billigt som möjligt. Och kyrkan är det inte mycket bevänt med, och någon högre andlig makt är det svårt att tro på.Ibland fylls jag av vanmakt. Vi lever inte på ett sätt som är hållbart. Vi lever på ett sätt som förtar våra möjligheter att leva i morgon. Och vi anser oss inte har råd till något annat. Vi utsätts för mer normskapande påtryckningar än vi som mänsklighet någonsin gjort: konsumera, köp, var aldrig nöjd, sitt aldrig stilla, tänk inga långa tankar för det hotar välfärden.
Den mekaniska världsbilden formade våra tankar, satte gränser för våra utblickar och reducerade oss till något mindre än vi är. Och nu står vi här, främmande och rädda för att göra det vi vet att vi egentligen borde göra. Frihet från religion och kyrka skulle få oss att växa i frihet som individer, att ta ställning själva i stället för att bli påtvingade av mer eller mindre outtalade hot och löften. Jag tror fortfarande på det. Men jag vet inte om det fungerar. Människan tycks inte klara sin frihet.
Trots att det senaste århundradet gett oss så mycket nytt - relativitetsteorin, kvantfysiken, kaosforskningen - tycks mycket av våra liv och våra föreställningar styrda av det gamla mekaniska synsättet. Mäta volymer. Det tar tid för det nya att tränga in i skolan, politiken och normbildningen. Det nya är dessutom obekvämt. Den nya vetenskapen handlar nämligen inte om säkerhet utan om osäkerhet. Inte om mätbara enheter utan om sammanhang. Det nya säger oss att det inte går att skilja det iakttagna från den iakttagande. Det nya säger oss att medvetandet påverkar den fysiska verkligheten. Hur flummigt och irrationellt som helst i öronen på den som är rädd för det som inte låter sig förklaras i gamla invanda termer.
Det nya är som gjort för att vi ska känna oss lite illa berörda, lite skakade, lite omtumlade. Men, egentligen, vore det inte konstigare om det mesta förhöll sig på det enkla sätt som det synes vara? Bara den, numera, oomstridda tesen att tiden flyter fortare i den tyngdkraftsbefriade rymden än här på jordytan får alla invanda rationella föreställningar att rämna, samtidigt som den befriar oss från de bojor som förhindrar tankarna att gå på upptäcksfärd långt utanför det synligt förnuftiga. Det är kanske då, och först då, vi har blivit civiliserade. Och förmår fylla vår utmäta tid med sådant som betyder något. Inbördes hjälp i stället för inbördes kamp. Varsamhet med jorden i stället för rovdrift. Vi måste lära oss att tro på något som är större än veckans extraerbjudanden.
Jaha, så var den formella premiären av (D)elvis Presley - som jag gör tillsammans med den brittiske musikern Fred Lane - avklarad. Föreställningen bygger på min bok Gud Älskar Att Färdas I En Rosa Cadillac.
Muslimsk vrede. Den har vi sett mycket av. På den ena bilden efter den andra.
