måndag 24 juli 2017

Dmitrij Donskoj, Aurora och tigande rör

Dmitrij Donskoj. Hört talas om den? Det är den atomdrivna ryska ubåt som tagit sig in i Östersjön för att trappa upp krigsretoriken i praktisk handling. Den spiral av sådan som pågår - och där Nato, Ryssland och Sverige deltar fullt ut - är inte bara tragisk utan också livsfarlig eftersom det kan gå över styr.

Medier, som driver på krigshetsen, uppträder ansvarslöst. Det började för några år sedan med att SvD drev upp retoriken genom rubriker och bildsättning, DN  kände att de hamnat på efterkälken och köpte över SvD:s krigsretorikmotor Mikael Holmström, medlem i Krigsvetenskapsakademien (vilket SvD i det längsta inte ville delge sina läsare), för att komma ifatt.

Så är vi där, upprustning, krigsretorik, atomdriven ubåt som inte har i Östersjön att göra på väg till St Petersburg, följd av ett av världens största ytstridsfartyg, Sveriges värdlandavtal med Nato som i september skall övas i den gigantiska Aurora där vägar, hamnar, flygplatser och järnvägar skall användas och amerikanska marinkåren skall delta. Vardagen i Mälardalen, Stockholm, Göteborg och Gotland skall militariseras.

Krigsretorik fungerar inte utan att medierna blåser på och att politikerna vulgariserar (som när Annie Lööw i en partiledardebatt började tala om "ryssen"). Det som sker nu sker under rödgrönt styre. Det är en olycka att Sveriges försvarsminister just nu heter Hultqvist och att denne beter sig som Putin genom att hävda att den som kritiserar regeringens politik - värdlandavtal och Aurora - går fiendens ärenden.

Det är en olycka att det parti som har sina rötter i fredsrörelsen tiger trots att man säger att man har makt på allvar. Det är en olycka att MP leds av fega språkrör som tiger och därmed gör MP totalt ointressant i fredsfrågan. Skämmes, ta mig fan!

söndag 23 juli 2017

Vem lyssnar partierna på?

Vad skulle "nationalekonomins fader" Adam Smith anse om dagens bolag och finansfigurer och politiker som vänslas med Almega? Det kan man ju fundera på när man vet vad han ansåg om gårdagens köpmän.... Så här skrev han i alla fall:

"Köpmännen utgör en klass av människor vilkas intresse aldrig exakt sammanfallet med allmänhetens och som vanligen har ett intresse av att föra allmänheten bakom ljuset och till och med förtrycka den."

lördag 22 juli 2017

Och vi klampar på...

60 procent av arterna på Västkusten har försvunnit på 80 år. Det visar en undersökning från bland annat Svenska Artprojektet. Antalet individer av kvarvarande arter har dessutom i många fall minskat dramatiskt. Men BNP har mer än fördubblats. Jag kan väl citera Kjell Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister, som 1970 på Chalmers redovisade för sin och sitt partis uppfattning:

- Idag är det för en del av den svenska industrin inga andra attraktiva lokaliseringsområden än västkusten... jag kan inte hitta någon annan lösning som ger bättre avkastning, och varför skall vi då göra det, jaa, vi vill ha ekonomisk tillväxt, vi struntar i om vi förstör några mil kust i det här landet. Det finns ju hundratals mil kuster runt Medelhavet och andra hav, dit vi kan åka med denna ekonomiska tillväxt i bagaget så att säga... Och vi har ju andra delar av världen och avstånden krymper och vi har hela Stilla Oceanen att plaska omkring i på sikt.

fredag 21 juli 2017

Allvarligt talat...

Jag borde förstås skriva om Transportstyrelsen och dess fantastiska ledarskap i kampen för att skjuta sig själv i foten. Och en fundering blir det: man har spridit uppgifter bland annat om, vilket inte minst upprör försvarspolitiker,  bärighet på broar, vägar och annat som främmande makt har intresse för. Det är ju minst sagt illa, men den som tror att främmande makt - det må gälla Ryssland eller USA - inte redan har koll på det där  är nog ganska naiv.

Har inte deras underrättelsemyndigheter skaffat fram de uppgifterna så har de nog begått tjänstefel. Intresset har förstås ökat än mer sedan Sverige skrivit på Värdlandavtalet med Nato, vilket ju bland annat innefattar att Nato skall kunna nyttja just broar och annan infrastruktur i Sverige.

Nog om detta. Över till något annat hotfullt. Det finansiella systemet som vi också behandlar på ett synnerligen naivt sätt...

Det här skulle naturligtvis ett språkrör för MP kunnat säga en gång i tiden utan att någon miljöpartist blivit förvånad. Nu är det bara några obstinata riksdagsledamöter kvar som står upp - och deras framtid i MP är ifrågasatt. Tragiskt! Klicka på bilden och lyssna några minuter och förundras över naiviteten hos de som viftar bort vad som sägs.

https://youtu.be/zbtPxEq7OoA




torsdag 20 juli 2017

Härligt, härligt, men farligt, farligt

När jag föreläste om demokrati - och hur man kan bilda partier - på ett universitet i Moskva för ett antal år sedan avslutades lektionen med att den smått förfärade lektorn utbrast: "Härligt, härligt, men farligt, farligt".

Kom att tänka på det när jag  läste en intervju med den ryske nationalisten Alexander Dugin i DN. Han har undervisat vid Moskvas statsuniversitet och uppfattas numera som en av den internationella "alternativhögerns" stora ideologer. Den höger som tycks vara närmast att slå ut den globalisering som den rödgröna rörelsen misslyckats med att slå ut.

Tänk er att Bernie Sanders hade vunnit över Clinton och sedan tagit hem presidentskapet i USA - då hade kritiken mot globaliseringen inte byggts på hat utan på solidaritet. Faktiskt. Det hade varit kapitalets rätt att gå på tillväxtjakt på demokratins bekostnad som blivit huvudmål för reformer, inte byggande av fler murar för att stoppa människor.

Kritik mot globalisering kan vara härlig, härlig - men högerns variant är farlig, farlig.

Den förfärade lektorn? Hen bjöd på te efter föreläsningen. Innan vi sa farväl log hen och upprepade fast i omvänd ordning: ´"Farligt, farligt, men härligt härligt". Huruvida omvändelsen var medveten eller omedveten vet jag inte.

onsdag 19 juli 2017

Man, kvinna och PostNord.

PostNord anländer med stort paket. Chaufför meddelar mig att han inte kan köra upp paketet till huset med kärra eftersom det är en grusgång. Ställer det vid grinden.

PostNord anländer några veckor senare med exakt likadant paket. Chauffören, samma som förra gången, frågar min hustru om han skall köra upp paketet med kärran.

Av detta kan man lära både det ena och det andra.

måndag 17 juli 2017

Arbetslinjens historia

Det hade varit en varm sommar, en av de varmaste på 1900-talet. I Härnösand hade man uppmätt 32,4 grader. Visserligen hade Europas stormakter kors och tvärs förklarat krig med varandra, men solen sken i Sverige och strandlivet kändes trots allt gott. Året var 1914. Begreppet arbetslinje skulle myntas när sommaren gått över i höst.

Nästan på dagen hundra år senare – den 10 september 2014 - skulle Sveriges statsminister, Fredrik Reinfeldt, utropa i Sveriges Radios valdebatt: ”Vi kommer att slåss för arbetslinjen tills vi dör!"

Det hade varit nyval till riksdagens andra kammare. Sverige hade två sådana. Året var 1914. Rösträtt till andra kammare hade män över 24 år som gjort militärtjänst, betalt sina skulder och inte var i behov av fattigunderstöd. Män som arbetade. 250 000 män fick inte rösta. De behandlades som kvinnor.

Högern hade gått bra i valet. Socialdemokraterna också. Båda partierna hade tagit röster från liberalerna som får lämna ifrån sig posten som statsminister. En konservativ ämbetsmannaregering tillsätts eftersom kung Gustav V ansåg att så skulle ske. Det var ofred.

Hur skulle det gå i kriget nere i Europa? Hade Sverige något försvar? Skulle Sverige få exportera varor? Hur skulle det gå med jobben? Massarbetslöshet på gång? 

Regeringen beslutar bilda Statens Arbetslöshetskommission. Och denna lanserade begreppet arbetslinje. Principen var, enkelt uttryckt: Ingen jävel bör egentligen få ekonomiskt stöd utan att sättas i arbete.

Nu gick det inte så illa som man trodde under kriget. Ja, människor dog visserligen. Mer än 9 miljoner för att vara noga.  Men Sverige exporterade och stod i. Så arbetslösheten förblev måttlig.

Men efter kriget smällde det till. I registren över arbetslösa kunde den då valde statsministern Hjalmar Branting läsa att det fanns 163 200 män som stod utan vanligt arbete. Då skapades nödhjälpsarbeten, eller som de kom att kallas: AK-arbeten. AK som i ArbetslöshetsKommissionen. Lite som Fas 3-jobb. AK-arbetare skulle känna sig som lägre stående. Lönen sattes till sjuttio procent av vad en grovarbetare kunde räkna med.  Lägre än den inkomst en statare kunde slita ihop. Sveriges statsminister ansåg detta vara en lämplig nivå. Så socialdemokrat han var. Eller om det var därför.

Man dikade åkrar och byggde vägar. En massa vägar. Under åren 1921 till 1934 blev det 716,4 mil för att vara exakt. Ofta arbetade man – det var bara män - långt från hemmet under långa perioder. Men man fick en del gjort.  Med spadar och skottkärror. Hellre många i arbete än ny teknik. Om den nu funnits tillgänglig. Arbetet var nämligen en social fråga. Att människor arbetade var ett mål i sig. De disciplinerades om inte annat. 

I England hade tanken om basinkomst väckts. Till för den late, lär de lutheranska, eller snarare de kalvinska, tänkarna i Sverige utropat. Och de dominerade. I vart fall mer än i England. För medan britterna valde en obligatorisk statlig arbetslöshetsförsäkring och ett behovsprövat arbetslöshetsunderstöd satsade svenska politiker på just arbetslinjen. Man ansåg det inte bara vara en försörjningsprincip utan en socialpolitisk åtgärd. Arbete fostrade en god folkstam.  En tanke som den tidens arbetsgivarorgansation – Svensk Verkstadsförening – livligt understödde.

Arbetsgivarna var nämligen allvarligt bekymrade över underklassens förmåga att hantera sin tid utanför arbetet.  Den 15 december 1920 skickar man därför en skrivelse till riksdagen med anledning av att denna lagstiftat om 48-timmarsvecka för vissa grupper. Man skrev att det bland ”de yngre elementen av arbetarna icke kunnat förmärkas större intresse än förut för vare sig studier eller nyttigt arbete, snarare mindre”. Och de äldre var inte bättre de, ty ”dessa i stor utsträckning söka utnyttja sin lediga tid för arbete i koloniland och dylikt”, vilket gav lite i ”jämförelse med vad vederbörande arbetare skulle kunna prestera, om han fick arbeta motsvarande tid längre på sin plats i verkstaden.”

Folket skulle vara på plats, ja, åtminstone den del som inte levde på inkomster av kapital.

I takt med att välfärdslandet Sverige utvecklades skapades under kommande decennier trygghetsystem som byggde på arbetslinjen. Arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring. Ersättningar baserade på det lönearbete man förväntats ha. Stat, fack och arbetsgivare ansåg det vara den goda ordningen. Först ett arbete, sedan viss trygghet.

Och det är klart, de flesta hade lönearbete. Arbetslösheten låg i flera årtionden på några få procent. Tre procent uppfattades som massarbetslöshet. I Sverige arbetade vi. Om gick det åt pipan devalverade vi kronan så pass att svenska varor blev så billiga att jobben inom exportindustrin kunde upprätthållas.

Självbilden fick sig en knäck när de svenska varven började gå knackigt på sjuttiotalet. Tio procent av världens större båtar hade byggts i Sverige. Plötsligt byggdes inga alls. Så fortsatte det. Jobben försvann. Arbetslösheten ökade. Plötsligt var 7-8 procent vardagsmat. Men alla skulle jagas på för att söka jobb som inte fanns. Vi hade ju i Sverige mutat in begreppet arbetslinje. Man kunde förresten luta sig mot svensk grundlag, regeringsformens andra paragraf, där det slås fast att det skall ålägga det allmänna att ”trygga rätten till arbete”.

1996 levererade den socialdemokratiska regeringen en proposition till riksdagen på temat ”det är viktigt att stärka arbetslinjen”. Partiell arbetsförmåga skulle tas tillvara. Sjukskrivna skulle piskas för att söka arbete som inte fanns. Det handlade om uppfostring. Alla kan fan i mig lönearbeta. Orkar man inte heltid, så kan man säkert piska fram disciplinering åtminstone några timmar. Det spelar ingen roll om arbetet ger mervärde eller om det kostar att skapa arbetet. Arbetet är en social faktor, viktigare än bostad och hälsa.

Försäkringskassan drevs dithän att de ger ut en skrift som får namnet Är sjukdom ett bra skäl för att bli sjukskriven? Svaret är nej. Nåt kan nästan allagöra, är budskapet. Med nåt menas någon form av lönearbete. Ett liv i den civila sektorn räknas inte som nåt. Den som inte har arbete – sjuk eller inte – får veta att hen lever i utanförskap.  Hur mycket hen än betyder för sina barn, sina grannar, idrottsklubben eller kyrkans mötesplats för nyanlända.

Begreppet utanförskap för den som inte lönearbetar myntades av det nya arbetarpartiets dåvarande chefsideolog Per Schlingman.

Arbetslinjens begrepp fladdrade genom årtiondena: utanförskap, ge människor sysselsättning, sätta människor i åtgärder, låta människor komma i arbete, skapa sysselsättning, skapa arbete… Som om människor behövde tvångssysselsättas, som om människor var saker, som om fri tid var ett hot mot hälsa, förstånd och samhällets grundvalar.

”Det är arbetslinjen som skall säkra välfärden och det trygghetssystem”, sammanfattade Schlingman det politiska läget sensommaren 2012. 

”Att införa tillfälliga arbetstillstånd kan försvaga arbetslinjen”, meddelar Stefan Löfven när borgerliga partier vill införa sådana i syfte att minska invandringen. Det nya arbetarpartiets och det gamla arbetarpartiets visioner hade vävts samman under ett århundrade till en gemensam trosbekännelse som står över gamla formella ideologier.

Vad är det som driver politiker och organisationer att än idag att fatta sådant tycke för arbetslinjen att den blir en överideologi som förenar röda, blå och – märkligt nog – gröna politiker?

Rent praktiskt beror det väl på att man fått för sig att det är skatt och avgifter på arbetstid som måste finansiera allt sådant som förknippas med välfärd. Skola, vård och omsorg finansieras mestadels genom skatt på arbete. Trygghetssystemen finansieras mestadels genom avgifter på arbetstid. Anser man att det är så det måste vara – istället för att sträva efter en bredare skattebas – så måste man skapa mer arbete. Hur mycket vi än rationaliserar, automatiserar, robotiserar.

Dessutom: Allt mer av det vi gör i den civila sektorn – städa, diska, älska, umgås med barn – måste pressas ut ifrån denna för att istället bli lönearbete som kan beskattas.

Arbetslinjen är således inte ny. Begreppet är hundra år gammalt. Men få har talat så euforiskt, nästan i religiös hänryckning, om arbetslinjens som Fredrik Reinfeldt gjorde året innan han röstades bort. Ingen annan har lyckats få 2802 deltagare på en moderatstämma att ”hoppa på tre för arbetslinjen”, medan ledaren likt en pastor utropar: ”Känner ni kraften???  Nu hoppar hela Trollhättan! Nu hoppar hela Luleå!! Nu hoppar hela Oskarshamn!!! Vi tror på den, vi tror på arbetskraften!” 

Fredrik Reinfeldt förlorade valet. Ersattes av Stefan Löfven, socialdemokrat, som lanserade en app att vakna till, en väckarklocka med partiledaren som ringsignal. Partiledarens stämma ljuder som ur en megafon:

”Lystring! Dags att kliva upp. Kom ihåg: Framtiden byggs inte av snoozare.”

Det fanns de som skakade på huvudet och trodde att det var sabotage, en drift med socialdemokratin, en elak hackare som jävlats på partiets hemsida.

Det var det inte. Det var arbetslinjen. Hundraåringen som inte försvunnit. Än.
(Text tidigare publicerad i magasinet Syre)

lördag 15 juli 2017

Vem bryr sig?

Att färdas genom Sverige är att se landet där de gamla ladugårdarna förfaller. Ingen tycks bry sig, taken rasar in, väggarna rämnar, minnen förintas.

http://galleri-sagoliden.blogspot.se/2009/12/minnen-att-bevara.html

fredag 14 juli 2017

MP:s väg till regeringen



Våren 2002 hade varit varmare än normalt. En åskfront drog över Sundsvall och spelarna i GIF Sundsvall förberedde sig att åka ner till Stockholm för att möta Djurgården. Ett antal miljöpartister hade redan kvällen innan smyckat Tonhallen med budskapet Tid att leva.

På morgonen den 9 maj var hallen redo att motta de 594 deltagare som anmält sig till Miljöpartiet de Grönas tjugofemte kongress. De var skärrade. Opinionssiffrorna pekade neråt. Temo 2,7 procent. Skop 3,3 procent. En del skyllde på terrordådet i New York. Andra på budgetsamarbetet med sossarna. Men flest på språkrören.

Det manliga språkröret Matz Hammarström hade tröttnat redan efter ett år, uppdraget kostade för mycket för familjen. Pendla till Lund var ingen höjdare. Lotta Nilsson Hedström, som varit språkrör ett år längre än Matz, hade tappat sugen. Kände bristande stöd i tjänstemannakåren. Båda språkrören meddelade att de ville avgå. De trodde inte längre på språkrörsmodellen. Opinionssiffrorna tärde.

Partiet var i kris. Kampanj drevs för att Åsa Domeij skulle ta över. Hon var älskad i partiet. Nästan en myt. Det var hon som, tillsammans med mig och Eva Goës, var frontfigurer när MP som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen. Det var 1988.

Problemet var att partiet åkte ur riksdagen i valet därpå. Och nu var man snubblande nära igen. Fyra månader till valet. Desperation. Några vilsna själar bad mig ställa upp som återvunnet rör en tredje gång. Partisekreteraren vädjade till Per Gahrton. Han funderade på saken. Ett fattigdomsbevis, ansåg en del.

Men inte bara det var fattigdomsbevis. Partistyrelsen hade meddelat kongressen: avveckla modellen med två jämställda språkrör. Inför partiledare istället. Nu. Språkrörsidén fungerar dåligt.  ”Det är synd men ärbart att erkänna att så är fallet”, skrev partistyrelsen.

Valberedningen föreslog Claes Roxbergh som ny partiledare. Claes var kommunalråd i Göteborg. Entusiasmerande var han inte, snarast lätt grötmyndig. Radikal var han inte heller, snarare en maktpolitiker. Blekgrön menade många. Om ens det, lade andra till. Men vad fan ska vi göra? frågade de vilsna. 


Ska man förstå vad som hänt med Miljöpartiet så är det i Sundsvall den 9 maj 2002 man skall börja. Resan från att ha varit ett radikalt systemkritiskt grönt parti till att bli ett harmlöst parti bland alla andra tog riktig fart just där och just då. En del är glada för det. Andra är besvikna och ställer frågan: Vad i helvete vad det som hände?

Många som äntrade kongresshallen var oroade, besvikna och frustrerade. Sifo pekade nedåt, ledningen verkade förvirrad och sossarna, som man samarbetade med, var stöddiga.

När man kom till kongressen fick man dessutom en smärre chock. Dagens Eko hade just meddelat: "Vid miljöpartiets kongress i Sundsvall kom det överraskande beskedet att Peter Eriksson, som idag är kommunalråd i Kalix, kandiderar till posten som partiledare…”

Ekot berättar att Claes Roxbergh kvällen innan kongressen skulle påbörjas ”kommit överens med Peter Eriksson” om att dra sig tillbaka. En del delegater drog en suck av lättnad. Andra var upprörda: får man göra så här, var är demokratin?

Det skulle bli lättare att avveckla språkrörsmodellen om välkände Peter var den som skulle bli partiledare, viskades det i korridorerna.  Och Peter var villig att ställa upp även om kongressen skulle jävlas. Det vill sägas om den av nostalgiska, eller rent av ideologiska, skäl vägrade avveckla språkrörsmodellen.

Kongressen jävlades. Och Peter valdes till manligt språkrör. Vid sin sida fick han Maria Wetterstrand. Vem är det, frågade man i medierna. En blivande stjärna, svarade de som kände henne.

Deltagande demokrati är ett begrepp som Miljöpartiet kramat ömt. Medlemsdemokrati var en grundbult när partiet bildades. Men aldrig har väl ett partis lokalavdelningar blivit så överkörda som när Roxbergh och Eriksson bestämmer sig för att göra upp i ett slutet rum. Kvällen innan kongressen öppnar. Sovjetiskt, frustade en i det gamla gardet.

Ändå drogs en suck av lättnad genom partiet. Kanske skulle man nu undvika nesan att än en gång ramla ur riksdagen. Peter kände man sig säker med. Han skulle inte göra bort sig. Han hade varit tongivande i arbete med partiprogram som innehöll gröna krav på sänkt arbetstid, medborgarlön och gedigen kritik av jakten på ekonomisk tillväxt.  Han hade slagits för pacifism på MP:s kongresser. Värnande sin inlärda norrländska så sörlänning han var.

Och Maria var ju Maria. Hon var visserligen ung, men hade varit språkrör i Grön Ungdom och suttit ordförande med den äran på partiets stökiga kongresser. Dessutom kunde hon debattera samtidigt som hon äckligt snabbt löste Rubiks kub.

Det man inte visste var att Peter inte längre var den självklare ideolog som slogs för gröna idéer och deltagande demokrati. Som kommunalråd i Kalix hade han lett en koalition av allt från vänstern till moderaterna för att slå bort sossarna från den makt dessa innehaft sedan tidernas begynnelse.

För sådant krävs hårda nypor. Och kanske mer intresse för makten i sig än av politikens innehåll.

Att Maria skulle få – eller kanske redan hade – fäbless för det nyliberala tankegodset var det ingen som då visste. Med förvåning upptäckte man så småningom att hon var omhuldad omslagsdam på den nyliberala tidskriften Neo. Och gillade vinster i välfärden, vad än MP:s kongresser beslöt.

Men vad spelar det för roll? Partiet var beroende av språkrören. Maria blev en fixstjärna på den politiska himlen. Många i partiet tycktes vilja bli styrda. Man ville ha en partiledning värd namnet. Ledare. På tyska heter det nåt annat, muttrade några.


Peter och Maria stoppade den nedgående trenden. Peter tonade snabbt ner kontroversiella frågor, tog avstånds från medborgarlön, tvivlade på arbetskritik och krävde plats i en regering. Om inte sittande statsminister Göran Persson erbjöd detta skulle MP rikta misstroendeförklaring mot honom.

Frågan om att ingå i regering hade plötsligt blivit viktigare än politikens innehåll. Partiet tog sina första stapplande steg från att vara ett idéparti till att bli ett maktparti.

Tio dagar före valet låg partiet fortfarande under 4 procent i Sifo. Då tog Maria till räddningsplankan i teve: lovade att en röst på MP var en röst mot en borgerlig regering och en garant för att Göran Persson skulle få sitta kvar som statsminister. Syster fyra procent lyssnade. Partiet klarade spärren med några tiondelar.

Per Gahrton, partiets grundare, meddelade lakonsikt: ”Inte förrän Maria klargjorde att en grön röst var en röst på Göran Persson som statsminister ökade vi tillräckligt för att klara spärren”.

Trots löftet satte sig språkrören direkt efter valet i regeringsförhandlingar med FP, C och KD. Göran Persson blir fly förbannad. Han skriver i sin bok Min väg, mina val: "På min direkta fråga förnekade språkröret Peter Eriksson att det pågick förhandlingar med kristdemokraterna, men samma dag hade någon av kvällstidningarna bilder på miljöpartister och kristdemokrater runt ett mötesbord. Jag blev ursinnig. Våra väljare hade stödröstat för att hjälpa in miljöpartiet i riksdagen."

Centern hoppade av regeringsförhandlingarna. Och Persson vägrade släppa in Miljöpartiet i sin regering. Jag vet varför.

Redan efter valet 1998 hade Persson meddelat vad som krävdes för att han skulle acceptera bildandet av en rödgrön regering. MP måste avveckla tillväxtkritiken, byta fot i försvarsfrågan och släppa kravet på utträde ur EU.

Peter och Maria lär ha fått samma budskap. Det dröjde nämligen inte länge förrän de anpassade sig till Perssons krav…

Den första augusti 2004 skrev Maria Wetterstrand och Peter Eriksson, tillsammans med Göran Persson och Lars Ohly, på DN Debatt: "Våra tre partier är fullt och fast övertygade om att våra ambitioner för ett rättvisare och grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer." Ett budskap som stred totalt mot partiprogram, kongressbeslut och partiets ideologiska bas. Men Persson hade fått signalen. Språkrören kunde köra över sitt parti. Till och med i den heligaste frågan för MP: kritik av jakten på ekonomisk tillväxt. Sådant krävs om man skall ingå i en regering. 

En månad senare gjorde språkrören upp med S om försvarspolitiken, i enlighet med Perssons krav. MP ställde sig bland annat bakom att militära EU-insatser skulle kunna ske utan FN-mandat. En närmast ohygglig kovändning. Omöjlig för ett grönt idéparti. Nödvändigt för det maktparti som nu utvecklades.

En detalj i sammanhanget är att partistyrelsens försvarspolitiskt ansvarige Per Gahrton aldrig blev inbjuden till det riksdagsgruppsmöte där frågan skulle avgöras. Per avgick som försvarspolitisk talesperson i protest. Ytterligare en signal till Persson.

Det tredje kravet för att bli regeringsdugligt i sossarnas ögon var att MP skulle ändra uppfattning i EU-frågan. Maria Wetterstrand tog på sig den uppgiften. På DN-debatt krävde hon att partiet skulle släppa utträdeskravet. En medlemsomröstning genomfördes. Den blev snarast en förtroendeomröstning om Marias ställning. Partiet behövde Maria, hon hade högre förtroendesiffror än något språkrör någonsin haft. Utpressning, mumlade kritiker. Äntligen, sa andra. Partiet har mognat, meddelades på ledarsidor. Vi vet vad som är stadiet efter mognad, sa kritiska miljöpartister.

Åren gick, samarbetet tog fastare form, sossarnas krav på MP var med råge uppfyllda inför valrörelsen 2010. Det var då frukterna skulle skördas. En rödgrön regering skulle bildas. Några gröna frågor hade inte drivits i valrörelsen.

Men det blev ingen skörd. Borgarna vann. Peter och Maria avgick. 

Gustav Fridolin och Åsa Romson tog över. De nya språkrören skördade det som de avgångna sått. Man blev statsråd och i ett maktpartis perspektiv är det makt att vara statsråd. I det ljuset lever partiet mitt i en framgångssaga.

Men en del frågar sig: Vad i helvete är det som hänt? 
(Texten, med lätt modifikation, har tidigare varit införd i Syre)

torsdag 13 juli 2017

Ormens väg på hälleberget

Få böcker blir bättre som upplästa. En är väldigt mycket bättre. Personligen anser jag att Ormen på Hälleberget, uppläst av Torgny Lindgren, är en sådan. En njutning. Och nog kan man lära känna också vårt nuvarande tid genom berättelsen från en annan tid. En del är sig så likt. Sista dagen idag som radioföljetong. Klicka på bilden.

https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1111&grupp=24068

onsdag 12 juli 2017

Om konsten att breda ut sig, fylla ut och kväva sådant som är i vägen.

Nej, egentligen är det ingen nyhet. Snarare ytterligare en bekräftelse. På att arten homo sapiens, till skillnad från andra arter, är tillräckligt smart för att kunna utrota det mesta utom sin egen girighet. Tillräckligt smart för att ta sig ur övriga arters begränsningar, men inte tillräckligt begåvad för att ta sig ur ekonomismens tankefigur. The Guardian sammanfattar i den här två minuter långa filmen:

https://www.theguardian.com/environment/2017/jul/10/earths-sixth-mass-extinction-event-already-underway-scientists-warn



tisdag 11 juli 2017

25000 dagar

Jaha, så har man då levt i 25000 dagar. Just idag, den 11 juli 2017. Dagen firas med nya, av läkarvetenskapen föreslagna, försök att bli fri från influensa och lunginflammation.

För övrigt kan konstateras att rosornas doft ligger tung i trädgården. Kvävande tung när man har svårt att andas. Av det kan man också lära en del om perspektiv. Godmorgon!

lördag 8 juli 2017

SD smygs in i viet....

Årets upplaga av Almedalsveckan blir nog, med facit i hand, den som normaliserar SD i den offentliga debatten. Plötsligt har man ett värre alternativ, Nordiska Motståndsrörelsen, att peka på och man kan smyga in sig i begreppet "vi mot dom" - på vi-sidan. I övrigt kan konstatera att de hjältar,  som Åkesson talar om i den svenska vården, varit betydligt färre om hans politik fått styra...

torsdag 6 juli 2017

Det berättas mig...

.... att klimat- och miljöfrågan dominerar alla talares framträdanden i Almedalen...
Inte? En skarp debatt om närmandet till Nato då? Inte det heller? Nähä.
Om robotiseringens nästa fas och hur man skall bemöta det faktum att vårt största skattebas - arbete - utgör en allt mindre andel av den totala ekonomin? Inte det heller?
Jaså, är det de gamla vanliga frågorna som dominerar. Ja, där känner man sig ju hemma förstås. Tryggt att hålla sig till det hemvana där alla veta vad alla skall säga. Men var så säker det kommer att göra väldigt ont en vacker dag.

onsdag 5 juli 2017

Det var väl det jag trodde...

SVT Nyheter meddelade igår:

Den som anser att utvecklingen inte måste upphöra kan kika på bloggen Från tillväxt till utveckling". Till exempel kan man ju fundera om det är tillväxt, eller människans strävan efter bättre liv, som varit motor i samhällsevolutionen.

tisdag 4 juli 2017

Trafikutskottets ordförande tvingas till avbön

Sverige har lovat att bli ett av världens första fossilfria länder. Planerar vi för framtiden eller försöker vi bromsa den? frågade Karin Svensson Smith retoriskt innan regeringen tvingade henne till avbön. Frågan är bra.
En annan fråga som måste ställas är: varför fick hon inte språkrörens stöd för sitt uttalande? Är språkrören språkrör enbart för den löfvenska regeringen? 
Det undrar jag i dagens ledare i ETC.