Tar inte den som vårdar dig som gammal något ansvar i arbetslivet, Carl B Hamilton?

Det är svårt att vara småsur ens på folkpartister en dag som denna. 

Päronträd, plommonträd och körsbärsträd i full blom... humlor och bin är euforiska... svalorna störtdyker, lommen meddelar sin närvaro, tomatplantorna doftar i växthuset och tidningarna får ligga kvar i brevlådan... 

Men så är det då det här med Hamilton. Folkpartisten, ni vet.  

Människor som tar ansvar i arbetslivet skall ha ersättning för detta, meddelade Carl B Hamilton häromdagen. Detta som en kommentar till att han är riktigt nöjd med att inkomstklyftorna ökar mest i Sverige, vilket en OECD-rapport visar.

Ökande klyftor mellan rik och fattig är ett mål för Folkpartiet Liberalerna, meddelas av denne Hamilton. De som "tar ansvar i arbetslivet" ska ha mer än de som inte tar ansvar.

Och så kommer det: Hamilton betonar att det just är för att de "som tar ansvar i arbetslivet" skall få mer ersättning som FP "vill ta bort värnskatten".  De som tar ansvar i arbetslivet tjänar således mer än 46 741 kronor i månaden. Enligt Hamilton.

Det vill säga mer än dubbelt så mycket som de som kan komma att ta hand om Hamilton om han råkar ut för en stroke och blir liggande som gravt beroende av hjälp. Kanske att vändas på, att byta blöjor på, att duscha och kamma och mata och vårda och ge den omsorg som varje människa bör få.

Hans ordval och uttryckssätt avslöjar en världsbild som innebär att den som inte haft vett att skaffa sig en lön i trakten av riksdagsledamöters löner inte tar ansvar i arbetslivet. Sånt där ansvar som finansmatadorer tar...

Här kan man lyssna på Hamiltons världsbild, dra fram till 1 minut och 40 sekunder. (I Ekots skrivna text har man tagit bort det där med ansvar i arbetslivet... fråga mig inte varför. Kanske ville man inte förstöra våren.)

Hamilton hade jag för övrigt med att göra här i en märklig tillställning.

Nåja, lommen, humlorna, päronträd i blom, dofterna i växthuset... Hamilton lär jag glömma sekunden efter det att jag nu sätter punkt. Punkt.

Veckans hjälte: Tina Strobos

Den 19 maj 1920 föddes Tina Strobos. Under andra världskriget arbetade hon för den holländska motståndsrörelsen. Hon, hennes mor och mormor gömde hundratalet judiska flyktingar på sitt pensionat  i Amsterdam. 

Som läkare kunde hon också ge dem medicinsk vård. På övervåningen hade man byggt lönnrum. Nazisterna sökte flyktingar i pensionatet flera gånger, men hittade aldrig några.

Tina Strobos deltog även aktivt i icke-våldsmotstånd mot nazisterna genom att förfalska pass som kunde användas av judar så de kunde resa ur ur landet. 

Hon arresterades själv nio gånger, men gav aldrig upp. Hon dog 2012. Hon är en av alla de människor som är värd att minnas. En av de som gjort världen lite bättre. 

Svenska folket mjuknar... Kampanjen lönade sig...

Svenskarna har mjuknat i Natofrågan

Ovanstående rubrik möter mig i dagens SvD. Svenskarna har mjuknat. Senaste jag hörde att någon mjuknat var i en maffiafilm. Då hade en småföretagare mjuknat. Var tillräckligt uppskrämd, efter ett antal hot, för att betala avgift för att bli skyddad av mafioso.

SvD har bedrivit en kampanj för mer pengar till militären med målet svenskt medlemskap i Nato. Den ena artikeln avlöste den andra om ryssen som "övade anfall" mot Sverige och ryska spionplan som flög nära svenska gränsen i samband med en "svensk övning". Detta kommenterade jag bland annat här. SvD:s uppgifter avfärdades för övrigt av Carl Bildt som hysteriska.

Nu har SvD:s och deras försvarsengagerade journalist Mikael Holmström (som även är medlem i Krigsvetenskapsakademien) kampanj gett resultat. Svenskarna mjuknar. Lustigt nog presenterade just Krigsvetenskapsakademien för någon dryg månad sedan en rapport om hur illa det skulle gå för Sverige om ett fientligt sinnat land (Ryssland) anföll med robot och flyg. 

Rapporten avfärdades eller ignorerades av de flesta. Så Mikael Holmström hade väl behov av att konkretisera… I kampanjform. Under rubriken Ryskt flyg övade anfall mot Sverige målas, visade SvD ett ryskt plan som flyger över Sverige under påskhelgen. Visserligen befann sig ryskt flyg i internationellt luftrum - men sådana bagateller är inte bra att visualisera om man driver kampanj för att få folket att mjukna.

Hur var det nu med spionplanet då? Jo, det var ett signalspaningsplan som flög i internationellt luftrum. Signalspaning förekommer, och har förekommit, över hela Östersjön. Från många länder. Även från Sverige. Svenska signalspaningsplan "spionerar" t ex vid gränsen till Kaliningrad. 

Vad kan man lära av det som varit? Jo, att medier lätt blir krigshetsens bästa vän. Och att fulkampanjen för svenskt medlemskap i Nato påbörjats. 

För övrigt:  Det enda överskridande av andra länders luftrum i Östersjöområdet som skett de senaste åren har varit svenska JAS-Gripen som kränkt utländskt (finskt) luftrum...

PS!
Den opinionsundersökning, som SvD beställt, visar att 32 procent säger jag till medlemskap i Nato. Innan kampanjen var det (2011) 23 procent.

Vidare meddelas i kampanjbladet SvD: "Få svenskar intresserar sig på djupet för försvarsfrågor. Därför är en förutsättning för att opinionen ska förändras att debatten tar fart. Där spelar opinionsbildning och uppmärksamhet i medierna avgörande roller." (Fil dr Karl Ydén, som i en kommande SOM-rapport har skriver om opinionen och försvarsfrågor).

Pest, fundamentalism och gryningstendenser...

Godmorgon! Eller godkväll! Beroende på hur man ser på det. Jag tänker på hur man ser på effekterna av marknadsfundamentalismen. 

De senaste påhittet i denna gren av vansinne tycks bestå i ett lagförslag som lagtekniskt tolkas som att det kan bli förbjudet att ta sticklingar från mormors pelargonior och nyttja fröer från den egna trettioåriga kedjan av gårdens tomater. Det är lobbyisterna som fått byråkrater i EU att insjukna till denna absurda nivå i ekonomistisk fundamentalism. 

Det senaste resultatet av denna gren av vansinne (marknadsfundamentalism) visar att Timbro och de andra fundamentalisterna lyckats med att odla fram ett klimat i Sverige som gjort det möjligt för de ekonomiska klyftorna att växa snabbare här än någon annanstans. Allt enligt OECD. Pesten började spridas redan under den socialdemokratiska regimen. Ja, ska sanningen fram, var det socialdemokraterna som öppnade dörren så smittan kom in.

Det senaste utbrottet i denna gren härrör från SvD:s ledarsida där - som jag förvarnade om igår - ledarskribenten Sanna Rayman spyr lite fundamentalistisk galla över idén om friår. Det är ju förskräckligt att man skall kunna överlåta sitt arbete under ett år till någon arbetslös och att alla parter - inklusive arbetsgivaren! - är nöjda med detta. Så fungerar inte en marknadsfundamentalist - ty en sådan vill inte se en god och solidarisk fördelning av vare sig pengar eller tid.

Den senaste insikten man kan få om denna gren av vansinne består i att digerdöden inte var först i sitt slag att systematiskt och akut omfattande ta kål på människor. Den pestbakterie (Yersinia pestis) som förorsakade digerdöden hade redan storskaligt slagit till på 500-talet och tagit kål på 25 miljoner människor. Därefter drog den sig tillbaka i just denna dramatiska form.

Det är i detta, det sistnämnda, vi kan finna hopp. Även marknadsfundamentalistpesten kan dra sig tillbaka. Även om det i vårt land ser magert ut med botemedel - glöm inte att det var under socialdemokratisk regim som klyftorna började växa och fundamentalismen tog fart i enlighet med Timbros och gamla Svenska Arbetsgivarföreningens recept.

Men som sagt, även pesten som farsot gick att övervinna, även om den alltid ligger på lur att slå till igen...

Undrar om vi inte snart får säga god morgon till en blandekonomiskt grundad kulturrevolution - på temat fördjupad omsorg om människorna, utvidgad omsorg till andra än människorna för att citera Arne Naess - och god kväll till marknadsfundamentalisterna. Synd att inte fler riksdagspartier än V idag tycks invänta morgonen.

Att återhämta sig från pesten medför fortsatt immunitet. Kanske därför V har klarat sig den här gången. Man var ju drabbad av den kommunistiska fundamentalismen.

MP levererar nytt arbetsmarknadsprogram: "Från Miljö- till Jobbpartiet...."

Grönfärgade skåp kan också vara tomma...

Jag njuter när jag läser... Den kritiska udden är vass mot konsumtionssamhället. Shoppande har blivit meningen med våra liv. Via modet skapar vi våra logotyper av oss själva... Designnamnet gör oss till aktörer på gatans scen... vi rör oss mellan shoppingtemplen... vår identitet är kundens... Den moderna staden har bara en mening: köp, öka tillväxten, var inte nöjd med den du är...   Människan är reducerad till konsument, som ständigt våldtas av kravet på att konsumera... Gatan, staden överfallet...

Det är mycket nu. Miljöpartiet presenterade igår sin jobbpolitik. Men texten ovan är inte hämtad från MP:s program... Utan beskriver innehållet i Elfriede Jelineks nya teaterpjäs Die Strasse. Die Stadt. Die Überfall. 

Jag hade önskat att Jelineks analys varit Miljöpartiets. Men det nya Miljöpartiet tar inte chansen att delta i samhällskritiken på det sättet. Tvärtom, partiet tycks snarare vara inne på att acceptera samhällsstrukturer (mer, större, snabbare), samhällssystem (tillväxt, tillväxt, tillväxt) och samhällsnormer (jobba, konsumera, producera, jobba, konsumera, producera). Dock alltihopa utklätt med gröna kläder... Alla jobb ska bli gröna, meddelade språkrör igår. Naivt är bara förnamnet. Utan reflektion över konsumtionssamhället och vad som driver det. Begreppet grönt förlorar den ideologiska innebörd det gröna partiet en gång försökte utveckla. Gustav kan bättre. Mycket bättre. Kan vara modigare. Mycket modigare. Är det boxen som är för trång?


Från Miljö- till Jobbparti. Nu omfamnar även Miljöpartiet arbetslinjen. Meddelar DN. Undrar hur många gröna miljöpartister som njuter av det meddelandet...

Goda villkor för industrin - vilket tycks vara Gustav Fridolins hjärtefråga efter det att han skrev sin senaste bok som lika gärna kunde varit skriven av en småradikal sosse - och fler unga som startar egen företag. Det sistnämnda bygger på en djupt överdriven föreställning om egna företags förträfflighet. Man glömmer att anställningar alltmer övergår i att bolag köper tjänster från just egenföretag. Människor tvingas mer eller mindre starta företag för att få behålla jobben. Själv är jag småföretagsfreak, men till och med jag inser att det hela börjar gå över styr.

Mer ur programmet: Minska "regelkrånglet" för företagen med 25 procent - en mer än lovligt korkad procentmatematik som borde överlåtas till retorikens fåntrattar. Stöd till riskkapital - som om inte riskkapital vore just rikskapital. Tidigare har man berättat att man skall kunna växla skatt på arbete mot skatt på kapital....

Ingen sänkt normalarbetstid
Partiledningen meddelar: "En sänkning av den så kallade normalarbetstiden i arbetstidslagen ser vi inte som ett bra sätt eftersom det inte påverkar den reella arbetstidens längd i så stor utsträckning då kollektivavtalens normer för heltid går före. Vi tycker det är viktigt att arbetsmarknadens parter fortsätter komma överens om arbetstider i olika branscher och att en sänkning av arbetstiden anpassas till olika arbetens förutsättningar." Och så avslår man en rad motioner från lokalavdelningar som kräver just sänkt arbetstid.

Man motiverar inte varför lagstiftningen skall slå fast att just 40 timmar utgör det normala och analyserar inte varför just detta skulle utgöra den optimala siffran i ett samhälle där rationaliseringar och effektiviseringar steg för steg minskar mängden arbete. Över 8 procent arbetslösa i Sverige, trots att nästan alla fyrtiotalister uppnått 65-årsåldern. Det var nu arbetskraftsbrist skulle inträda, enligt de som avslagit kravet på sänkt arbetstid...

Miljöpartiet missbedömer, vågar jag hävda, hur många nya jobb som skapas för arbetslösa i Sverige genom de ganska måttliga investeringar ("istället för sista jobbskatteavdraget...") man avser att göra genom det där som blivit ett mantra: lägga ut räls, bygga om miljonbostäderna, vindkraft och satsa på skolan. För det första kommer många av dessa jobb att tas av europeisk arbetskraft (27 miljoner är arbetslösa inom EU) och för det andra handlar det i stor omfattning om arbeten som ersätter de arbeten som samtidigt försvinner. Helt enkelt en fortsättning på kedjan av strukturförvandlingar. Som alltid sker. Men som inte ger mer jobb än de gamla... Dessutom: det finns dilemman som bör analyseras, investeringarna kräver nämligen massor med fossila bränslen, som de närmaste tio åren kommer att bli betydligt dyrare än idag - skrev om det här.

Sänks inte normalarbetstiden så kommer vi att ha kvar skyhög arbetslöshet - och vad värre: några jobbar kraften ur sig, andra känner ångest för att de inte har arbete alls.

Så här skrev jag om arbete i boken Svarta oliver och gröna drömmar (1997)

Arbetsmiljö - inget starkt kort...
Miljöpartiets arbetsmarknadspolitiska proposition är luddigare än mycket annat - partiledningen vill nog ta sig rätten att själv allt efter läge konkretisera de allmänna teserna eftersom avslutningens att-satser med  19 punkter innehåller mycket litet konkretion. Kongressen ska uppenbarligen inte lägga sig i så mycket.

Trots att man talar om bättre arbetsmiljö och rätten till sin tid avslår man motion med krav på förbud mot delade turer, vilket verkligen förvånar mig. Delade turer är en skam på svensk arbetsmarknad. I programmet analyseras inte heller den djupt olyckliga utvecklingen med bemanningsföretag... Vilket rimmar illa med de allmänna ordalagen om minskade klyftor när det gäller arbetsvillkor. Märkligt är också att man inte analyserar hur arbetskraftsinvandringen fungerar - och på vems villkor den egentligen sker. När det gäller alla dessa frågor tycks Vänsterpartiet ha betydligt djupare analys till förfogande. När MP presenterade sitt första arbetsmiljöprogram i slutet av 80-talet valde till och med LO-tidningen att se det som det bästa av alla partiers.

Men, glädjande nog, är friåret tillbaka på dagordningen efter det att den tidigare partiledningen gjort allt för att gömma och glömma det förslaget. Värre än så: man skämdes för det...


Friåret ska man inte skämmas för längre...

Inga fans till friåret...

Igår meddelade Gustav Fridolin, under pressträffen när den arbetsmarknadspolitiska propositionen presenterades, att friåret inte alls var svårt att tala om... Att friåret var en viktig reform i partiprogrammet och att partiet skall driva frågan... 

De tidigare språkrören tog mer eller mindre avstånd från friår. "Det är svårt att prata om... friår är ett otäckt ord för många", meddelade Peter Eriksson efter det att partiet inte drivit det i några förhandlingar och språkrören helt sonika slutat tala om det. 

När förslaget till nytt partiprogram, som skall antas om några veckor, kom ut fanns inte ens friår med. Vilket jag kommenterade här. Men nu är det uppe på banan igen. 

En person får ledigt upp till ett år, om någon annan som är arbetslös kan och vill hoppa in - allt under förutsättning att arbetsgivaren ger sitt godkännande. Det är bra för alla, vilket lär reta ledarskribenter till vanvett i vanlig ordning.


Avståndstagandet till friår som präglat partiet under flera år motiverades av Peter Eriksson med att "friår skymmer sikten för MP:s övriga politik" och att "diskussionen kring friåret har blivit så känslomässig att det är ett ämne som är svårt att prata om".  Allt detta sagt i en intervju i tidningen Riksdag och departement. Till det kom att Peter ville inskränka vad man fick och inte fick göra under friåret.

Här på bloggen skrev jag: "Jag skulle med glädje kunna hålla ett föredrag om grön politik med just friåret som utgångspunkt. Synen på människan, synen på livet, synen på reell ekonomi, synen på värden, synen på vår historia och vår framtid. Men för språkröret är det ett hinder! För i h-e, räta på era gröna ryggar, bästa miljöpartister!"

Nu har man rätat på sina gröna ryggar åtminstone i denna fråga. I frågan om sänkt normalarbetstid hukar man dock fortfarande - man slutade driva den frågan under Peter och Marias tid som rör utifrån motiveringen att "ingen annan gör det".  

Undrar om inte medlemmarna på kongressen kommer att ge partistyrelsen på moppe där också. Jag hoppa det. Skärper man till sig också när det gäller delade turer, bemanningsföretagen och analysen av regelverken för arbetskraftsinvandringen - att missbruka arbetskraft är inte värdigt grön politik - så börjar det likna nåt.

Ekofilosofi inget för Sverige...

Så skall då bildningen i ekofilosofi läggas ner vid universitetet i Karlstad. 

Det är bara att gratulera de kortsiktiga marknadskrafterna påhejade av Timbro. Vad betyder bildning för dem? Ekofilosofi? Inte ett smack. Man vill  ju till och med att de som läser sådant som inte passar in i den enögda mallen för ekonomisk tillväxt inte skall få fullt studiebidrag. 

Så kommer då namn som Arne Naess, Sigmind Kvalöy och Johan Galtung att läggas än mer i malpåse. Tills någon plockar upp dom igen. Karlstads Universitet har då, om man nu håller fast vid nedläggningen, försatt sin chans att framstå som det framtidsinriktade lärosäte man en gång försökte bli. Planetens framtid och människans värdighet var ingenting man ville befatta sig med.

Man kan sprida sina protester mot nedläggningen här.

Fridolin, Persson och duvor som väntar på goda tider...

Börjar flockas i trädgården...

Så har då ett av plommonträden börjat blomma på tomten. Idag kommer körsbärsträden att slå ut. Några tomatplantor, kvarhållna i pensionärskuvösen istället för utplanterade i växthuset, har fått blommor. Djurgården tog sin första seger. Gustav Fridolin har fyllt trettio, vilket firas av partiets riksdagsgrupp imorgon. 

Frågan är om Gustav kommer att uppfattas som ung tills han blir femtio, ungefär som Åsa Domeij gjorde. Det var inte länge sedan någon frågade mig var det där unga tjejen gjorde nuförtiden... Hon är 50+. Själv är jag inne i graviditeten - mindre än 9 månader kvar till pensionsdagen. Duvor har redan börjat flockas på tomten. Förväntar mig att någon ställer ut en parkbänk och förser mig med gammalt bröd.

Göran Persson, också inne i graviditetsperioden, meddelar att han tror på euron med orden "alla beskriver ju euron som något slags grekiskt fiasko, ingen talar om Tysklands enorma framgångar i samma system".

Persson lyckas ge bilden av sig själv som naiv och smått historielös. Att det ena dessutom hänger samman med det andra, går honom förbi. Det går honom också förbi att bilden av Tyskland är glättad. Landet är starkt regionaliserat med sina 16 delstater. Tretton av dessa har det kärvt, Bayern, Hessen och Baden-Würtenburg ger kontinuerliga bidrag till de övriga.

Bli en lojal medlem i klubben - och var som vi som inte är så väsensfrämmande...

Sverker Åström (bland annat Sveriges röst i FN under många socialdemokratiska regeringsår)på DN Debatt för 23 år sedan

Vad sägs om följande? Invandrare måste bedömas om de kommer från ett land eller en kultur "vars seder och bruk är så väsensfrämmande att en någorlunda harmonisk anpassning är svår eller omöjlig". 

Man bör också kontrollera om flyktingen är villig att "bli en lojal medlem av det svenska samhället". 

Låter det Sverigedemokratiskt? Förvisso. Men det är den så hyllade Sverker Åström (under många år den socialdemokratiska regeringens man i FN) som skriver detta på DN-Debatt år 1990. Och det ligger helt i linje med den då förda socialdemokratiska politiken.

Samtidshistoria är något vi bör lära av och minnas. Inte minst för att förstå hur snabbt normer - och vad som är politiskt gångbart att säga och tycka - kan förändras. Så tro inte att demokrati är något givet, tro inte att system som byggs upp i all välmening inte kan användas på ett helt annat sätt än det var tänkt när norm förskjuts och det politiskt korrekta blir något helt annat än vad man inbillat sig varit så självklart. Det är så jag tänker när jag sitter i ett rum med brasan tänd och samtalet för ett ögonblick glider in på samhällets övervakning av medborgarna.

Vi är några få som ser faran. De andra tycks känna tillit till att samhället inte kan förändras för att kontrollera människor i helt andra syften än idag. Eller som Elin Wägner en gång uttryckte det: system måste utformas i medvetenhet om att de en dag kan övertas av krafter som inte är demokratiska.

Ovanstående från DN-Debatt påminner Forskning och Framsteg om i sitt senaste nummer.

En del ont blod väcktes när jag för någon månad sedan påpekade hur Ingvar Carlsson och det interna socialdemokratiska verkställande utskottet resonerade i frågan om flyktingar. Det var inte så vackert. I det så kallade Luciabeslutet infördes 1989 regelverk som skulle hålla flyktingar utanför landets gränser. MP hade kommit in i riksdagen och jag skämdes över att sitta i ett parlament där debatten var rent anskrämlig. Socialdemokraterna hade stöd av alla partier utom MP, V och FP.

Överhuvudtaget var socialdemokraterna det ledande partiet i kampen mot invandring. Den så ofta hyllade Sverker Åström var således en av de som i debatten krävde strängare kriterier för invandring. Den socialdemokratiske nestorn sa ungefär det som Jimmie Åkesson säger idag. Och vad värre: få reagerade!

Vårligt utbrott av lite av varje

Gårdagens Nyhetspanel (SVT) var riktigt rolig att vara med i, kanske för att det var vår ute och dessutom klämdag - helgdagar och klämdagar leder till gladare och mer avsända ansikten också i en tevestudio.  

Här finns panelen för de som är intresserade av att höra vad Urusla Berge, Kristina Axén Olin och jag har att säga om sådana viktiga saker som bröst på tapeter, Carl Bildt och ideologiskt avlövade partiledardebatter. 

Vad gäller det förstnämnda (tapeter) är det väl inte helt fel att även TT observerat att det finns kvinnor som är riktigt stora rappare. Nicki Minaj är synnerligen bra på det hon gör i sin genre -  hon finns som en mindre del av en tapetvägg på TT:s redaktion. Det tycks som om många, som inte vet ett dyft om rappare i alla fall, bara sett delar av bröst - dock mindre än Birgit Friggebo visade upp på den berömda Nobelfesten - på tapeten. Själv såg jag en kvinnlig artist som slagit sig in i en totalt manligt dominerad värld genom sin kompetens.

Dessutom får jag ett smärre utbrott - ursäkta svordomen i sändningen - när jag pratar om partiledardebatten som avhölls häromdagen. Den politiska debatten är ett intellektuellt moras. Här således.

I övrigt är det åter en Springsteendag - mannen som kan få 50 000 att känna sig som om man sitter på baren och har det gemytligt... Som en av paneldeltagarna uttryckte det vid fikat efter sändningen. Springsteen verkar vara av de få artisterna som verkar ha roligt hela dan, utan att som de flesta stora i branschen ens droga ner sig. Här är det utbrott av glädje:  





PS! Eftersom jag de senaste dagarna inte haft tid att följa kommentarsflödet efter detta inlägg - om ekonomisk tillväxt och offentlig/gemensam sektor - har jag nu lagt in två kommentarer som svar på kommentarer.

Klämdagen ett hot mot tillväxten

Bild lånad från Ecoprofile

Återigen en sådan där klämdag, en dag då många försöker få ledigt för att öka på sin välfärd genom att medverka till minskad tillväxt. Röda dagar uppfattas ju numera som ett aktivt hot mot välfärden, har jag hört. 

Men, skit samma, nu ska jag iväg till Nyhetspanelen med Ursula Berge och Tove Livfendahl. Lär bli nåt om MP och S - det verkar i alla fall vara ett ämne som journalister vill ha någon sorts analys av inför MP-kongressen senare i vår.

Sedan lär vi väl inte komma undan Bildt-affären. Nej inte själva sakfrågan, att han kallat Norge för mindre vetande som skrev under att kärnvapenkrig kan få stora humanitära följder, utan att han rundade Ekot och ringde till Ring så pratar vi i P1.

Riktigt gamla nyheter är det där med försvarets flygplan som står på marken och är miljövänliga istället för att rusa iväg och vifta med vingarna när ryssen flyger i internationellt luftrum. Skriver en drapa om det ämnet i veckans krönika i HD. Lär finnas att läsa på nätet så småningom - och då hittar man den här.

Musik i gryningen just innan lommen vaknar...

Myt 2: "Skola, äldrevård och omsorg kräver ekonomisk tillväxt..."

Även gröna, och röda, hävdar att kakan måste växa...

Genom fortsatt ekonomisk tillväxt kan vi satsa mer på bättre skola, omsorg och äldrevård. Så brukar det heta i den politiska debatt som förs av ledande politiker - de må vara blåa, röda eller gröna. 

Men detta är en myt. BNP har de senaste 30 åren fördubblats. Under samma tid har nedskärningarna inom skola och omsorg pågått. 

Om myten vore mer än myt hade detta naturligtvis inte varit fallet. Tvärtom borde ju skolan, omsorgen och äldrevården varit dubbelt så bra...

Att myten är en myt hänger ihop med det som brukar kallas tjänstedilemmat. Skola, vård och omsorg består till största delen av tjänster som utförs av människor av kött och blod. Vilket innebär att kostnaderna för denna del av det goda samhället stiger om dessa människor av kött och blod skall ges samma reallöneutveckling som andra i samhället. Vilket ju är mer än rimligt.

Ekonomisk tillväxt innebär därför inte att vi med automatik får mer pengar till ökande satsningar på allt det goda vi vill ha inom skola, vård och omsorg. Det vill säga det populära uttrycket "växer kakan får vi råd med fler vuxna i skolan och fler händer i vården" är tom retorik. Det är värt att upprepa: Hade det varit så hade skolan, sjukvården, omsorgen varit betydligt bättre i dag än för trettio år sedan. Nedskärningar i form av färre anställda hade inte varit aktuella. Tvärtom.

Tyvärr har även MP anammat det felaktiga synsättet i sin retorik - vilket bland annat framgår av det nya förslaget till partiprogram. I förslaget skrivs att "den offentliga sektorn är för sin finansiering mycket tillväxtberoende". Lustigt, att det där inte är sant visste partiet för ett antal år sedan...

Skola, vård och omsorg hänger intimt ihop med hur stor skattekvoten - det som borgerliga politiker, Timbro och ledarskribenter retoriskt istället kallar för skattetryck - är. Det vill säga hur del av samhällsekonomin som utgörs av skatter.

Genom att låtsas att tillväxt med automatik ger bättre utrymme för skola, vård och omsorg kan man utan större debatt sänka skatter utan att ta debatten om vad det innebär. Istället pratar man om växande kaka som skall ge gåvor till välfärdssektorerna..  Oavsett vad man anser i sak om skattekvot och gemensam sektor bör en debatt, som har som utgångspunkt att vara hederlig, inte utgå från ett falsarium.

Självfallet kan man också inom den skattefinansierade delen av samhället prioritera olika områden.

Ni som följt min blogg vet förstås att jag inte förordar hög skatt på arbete - sådan skatt bör främst vara fördelningspolitiskt motiverad - utan en breddad skattebas som utgår från omsättningen/"produktionen" (oavsett om dess värden skapas via arbetstimmar eller via robotar, automater, datorer eller vad det nu kan vara).


PS!
Skalar man bort ledande politikers - de må vara blåa, röda eller gröna - försök att förvilla genom sin retorik finner man att kunskap om detta finns även inom den politiska sfären: Långtidsutredningen (2008) prognostiserar en ekonomisk tillväxt som skulle medföra att den svenska ekonomin skall växa att växa med 50 procent till och med 2030. Men utan att detta ger något ökat utrymme för det som kallas välfärd.

Fortsättning följer, men imorgon blir det paus - det är ju en röd dag, en sådan som hotar tillväxten och därmed anses som skadlig. Imorgon blir det något man kan ta del av innan lommen vaknar i viken...

Myt 1: "Investera Sverige ur krisen"

Alla partiledare i en och samma

Ett mantra som hörs från politiker och andra - nu senaste Kristina Persson från Global Utmaning (SvD  28 april) - är att vi kan investera oss ur krisen. Det berättas att detta skall ge massor med jobb i Sverige - en saga som inte minst berättas av Miljöpartiet.

Men, jag är ledsen att behöva strö salt i öppna sår, det är just en saga. Tanken tycks vara: Investera i järnväg, elöverföring och renoverade bostäder så skapas massor med nya jobb och vi kan leva lyckliga i alla våra dagar.

Investeringarna, som jag nämner ovan, är bra. Nödvändiga rent av. Men tro inte att det löser arbetslösheten eller ens drar igång någon "hållbar tillväxt" och minskar vårt behov av fossila bränslen. Alla dessa investeringar kräver nämligen massor med (allt dyrare) fossila bränslen för att färdigställas. Och de som kommer att få arbete är inte i första hand boende i Sverige, utan människor från EU-länder där arbetslösheten är än mycket större än i vårt land - inget ont i det, men man bör åtminstone redovisa att det är så systemet ser ut.

I Europa finns mer än 27 miljoner arbetslösa. I Sverige är över 8 procent arbetslösa. Samtidigt pågår en intensiv rationalisering i syfte att ersätta mänskligt arbetade timmar med robotar, datorer, automater och allmänt mer slimmade organisationer. Lägg till det att nästan alla 40-talister gått i pension utan att den arbetskraftsbrist uppstått som tidigare utredningar om sänkt arbetstid varnat för...

De investeringar som behöver göras - men som inte görs eftersom regering såväl som opposition fått för sig att det är viktigare med ökande privat konsumtion med hjälp av jobbskatteavdrag - innebär i bästa fall att effekten av rationaliseringar som pågår skulle kunna motverkas på marginalen.

Således: De investeringar som förordas minskar inte våra koldioxidutsläpp så länge de pågår, kommer att kosta mycket mer än man anar eftersom oljepriset kommer att öka de närmaste tio åren, löser inte krisen med hög arbetslöshet och medför på intet sätt "hållbar tillväxt".

Investeringarna behövs - men då krävs att vi ökar skatteintäkterna, breddar skattebasen, inför investerings- och driftbudget i statsbudgeten och håller nere den privata konsumtionen. Men, som sagt, dessa investeringar löser inte de systemfel vi byggt in oss i. 

Forts följer...

PS! Kristina Perssons debattinlägg i SvD är helt befriat från insikter i den globala utvecklingen - hon bortser från peak oil och dess högre priser, hon tror att Sverige nu kan ta täten när det gäller elbilar (hur globalt informerad är hon egentligen??) och hon tror att människan kan framställa energi (vilket vore ett naturvetenskapligt fenomen utan dess like...).

Enda skälet till att inte starta ett nytt parti är att jag varit med om det en gång förut.

Enda skälet till att inte starta ett nytt politiskt parti är jag en gång varit med om det. Och därmed vet vad det innebär. 

Det är så jag tänker när jag förvånas, förundras och till slut blir förbannad på hur partiledardebatten igår malde på i den mentalt undermåliga och politiskt inskränkta lilla burk där svenska politiker och dess journalistfölje befinner sig. 

Låt mig ta grunderna en gång till:

Vi bor i ett land vars ekonomiska tillväxt de senaste tio åren blivit möjligt genom att vi alla lånat allt mer pengar för att konsumera på ett sätt som inte planeten klarar av. 

Vi har en skuld till planeten, en skuld till långivarna, en skuld till våra barn.

Vi lever på krita. Men de politiska partierna vill inte dra några slutsatser av detta. De tror att "väljarna", det vill säga människor, inte vill höra det. De tror att människor, inte minst från medelklassen, är så dumma att de inte kan tänka sig att rösta på ett parti som säger som det är.

Därför tiger de om att tillväxtsamhället är kört. De är rädda för att väljare skräms över tanken. De tror inte att människor förmår se att utveckling kan vara något större än tillväxt.

De förstår inte ens att det är människors strävan efter bättre liv som gett oss allt det goda vi idag har. Det är inte tillväxten i sig som gett oss bättre liv. Den har blivit en följd av vår strävan efter bättre liv.


De förstår inte att vi i varje tidevarv måste fråga oss vad som är bättre liv. Svaret är förvisso olika för varje enskild människa, men svaret är i grunden baserat på i vilket skede av samhällsevolutionen vi befinner oss. Det som tidigare gav bättre liv var intimt förknippat med materiell och ekonomisk tillväxt. Idag kan bättre liv mycket väl vara något helt annat: mindre stress, mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro. Sådant som inte med automatik leder till ekonomisk tillväxt. Men till bättre liv.

Då måste vi rimligen ställa oss frågan: hur ställer vi om samhället, ekonomin och välfärdssystemen så att vi inte blir beroende av evig ekonomisk tillväxt. Det är ett intellektuellt moras att i partiledardebatt efter partiledardebatt blunda för detta.

Väljare, det vill säga människor, matas med budskapet att den viktigaste frågan är att skapa jobb. I gårdagens partiledardebatt hördes det från varje talarstol. En fråga värd att ställa: när blev målet för arbetarrörelsen att skapa mer arbete? Har man glömt sin Marx? Han som beskrev det goda tillstånd när människan skulle slippa arbeta i sitt anletes svett och istället få växa som människa, få tid att reflektera över livets stora frågor, få tid att ägna sig åt kultur, få tid att leva i det civila samhället utanför grottekvarnen.

En gång i tiden talade arbetarrörelsen om sänkt arbetstid, om att dela på jobben och öka livskvaliteten både för dem som jobbar för mycket och dem som saknar jobb. Idag utgör denna tanke ett hot inte bara för högern, utan lika mycket för vänsterns politiska och fackliga etablissemang.

Partierna  hävdar att det är mer arbete som skall skapa välfärd. Som om inte mer fri tid vore välfärd. Som om röda dagar vore ett hot mot människors välfärd. Som om mindre stress vore en förlust. Som om civilsamhället vore något hotande. Som om mer tid för barn och barnbarn vore olönsamt.

Det är i sanning ett intellektuellt moras! Ett moras som enbart är möjligt i ett system som är helt förblindat av ekonomistiskt tänkande. Ett moras som enbart är möjligt om man sitter fast i en tankefigur som bygger på att vi människor är kuggar i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare. Vi har blivit reducerade till smörjmedel för ett intelligensbefriat maskineri som reducerar våra liv och vår tid till något mycket mindre än det borde kunna vara.

Vi sitter fast i ett tillväxt- och konsumtionssamhälle istället för att ta steg över till ett utvecklingssamhälle.


Men vi måste ju få pengar till skola, vård och omsorg, säger partierna med en röst. Eller som Stefan Löfven uttrycker det – utan att Mats Knutson förmår ifrågasätta: Det är bara genom mer arbete som vi får råd till välfärd. Vilket betyder att hur mycket vi än automatiserar, robotiserar, datoriser, effektiviserar och rationaliserar så kommer vi ändå alltid att tvingas arbeta mer för att ha råd med skola, vård och omsorg. Som om produktion med hjälp av robotar, datorer och maskiner inte skulle kunna beskattas på liknande sätt som människans arbetstid beskattas.
 
Det är i sanning ett intellektuellt moras!

Ledande politiker som vi valt till riksdagen - de må vara röda, blåa eller gröna - vägrar ta väljare på allvar. De vädjar till våra plånböcker snarare än till våra hjärtan. De vädjar till vår ryggmärg, inte till vår hjärna. De tror inte att vi förmår tänka utanför den norm som gällt så länge.

De förväntar sig att DU ska tro på deras fördummande retorik. De förväntar sig att DU inte skall tänka själv.

Det är i sanning ett moras!


Partierna borde inse att deras uppdrag är att ta väljare på allvar, ta planeten på allvar, ta livet på allvar. Det behöver inte vars så tråkigt som det kanske låter. Det är definitivt roligare än den debatt som idag råder.

Partierna borde ställa sig följande fråga: Vad är en människa? Är vi ekonomiska varelser vars uppdrag det är att vara duktiga idioter i ett ekonomistiskt hjul som snurrar allt fortare? Eller är vi biologiska, sociala, kulturella - och om du så vill andliga - varelser?

Och låt mig säga i klartext: Det är en enorm skillnad på att bygga ett samhälle för ekonomiska varelser och att bygga ett samhälle för riktiga människor. Så räta på ryggen, kräv mer av politiker än att de skall prata som om du vore en idiot som inte förmår tänka en enda lång tanke! Kräv av partiledare och språkrör att de skall kravla sig ur den där förbannade burken de befinner sig i.

Vårmorgon