fredag 9 december 2016

Lustmord på Pisa

Årets sista Nyhetspanel ägnade jag åt lustmord på Pisa-undersökningen. Vilket kändes skönt. Hur många har läst den? Och om man har läst den, hur kan man då få till alla brakade rubriker och svulstiga politiska uttalanden? Glädjande nog tycktes såväl Ursula som Tove vara inne på liknande spår.

Här finns Gomorron Sverige, dra fram till 07.45 så kommer du till soffpratet.

För övrigt samtalade vi om det österrikiska valet som enligt mig avglordes av vädret till förmån för det anständiga alternativet.

Nobelhus

På väg mot SVT. Gomorron Sverige och Nyhetspanelen. Tog vägen förbi Klara Mälarstrand. Bäst att passa på. Vill det sig illa ser det snart ut som på bilden. Nobelhus.

Imorgon är det Nobeldagen. Demonstrationer väntas.

Inte mot att ett ekonomipris delas ut, trots att Alfred Nobel inte alls föreslog något sådant.

Inte heller mot att norrmännen inte kan läsa innantill - fredspriset skall, enligt testamentet, gå till den som bidragit till militär avrustning.

Demonstrationen är mot Nobelbygget. Ni vet den där fyrkantiga kärnkraftsliknade byggnaden som krossar stadsbilden och förfular en av Stockholms vackraste profiler.

Sossar, moderater, Wallenbergs stiftelser och HM-familjen stöder eländet.
Lördag den 10 december 17.00 inleds demonstrationer på kajen vid Klara Mälarstrand. Därefter förflyttas demonstrationen närmare Stadshuset. Det gör den förbannat rätt i.

Juryn som beslöt om byggnaden hävdade att det förslag som vann "har ett elegant, tidlöst och vackert yttre uttryck som på ett övertygande sätt kan symbolisera Nobelverksamheten." Stackars Alfred!

PS!
Att jag skulle tycka samma sak som Björn Tarras-Wahlberg i en enda fråga förskräcker - men nöden har ingen lag...

torsdag 8 december 2016

eFolket

Vad finns att säga denna dag när det plötsligt är tio grader varmt och vedhögen ligger och ser sur ut? Jo: I Sörmland är det ont om dagstidningar. Samma ägare, och nästan samma tidning, finns i länets alla kommuner. Konkurrens är det inte tal om. Vilket sätter sina spår. Nu har en nättidning startat: eFolket. Finns här. Jag finns med på ett litet  hörn. I E-folket kan man läsa den här bloggen, vilket alltså innebär att information om att E-folket finns nu kan läsas i E-folket. Kretslopp har ju alltid varit i min smak.

Apropå kretslopp. "Är inte du en sån där miljönisse", kommenterade en fin herre vid biljettluckan på Stockholmsoperan för några år sedan. Ungefär som att "vad fan gör du här, ska du inte vara i skogen och titta på myrstackar...?".

Under mina år som språkrör för Miljöpartiet mötte jag ofta en konstig attityd från omvärlden när det kom fram att jag läste böcker, gillade musik och hade åsikter i kulturdebatten. Jag visste redan då att miljöpartister var osedvanligt kulturellt intresserade - alla övernattningar hos partister i hela landet under femton år gav en tydlig bild av detta. Miljö och kultur, hand i hand. Finkultur och fria teater- och musikgrupper i en enda salig röra.

Men bilden var en annan. Den gav sken av att det mest var vänsterpartister och folkpartister som utgjorde kulturfolket - det hängde väl ihop med att inrökta kulturjournalister haft svårt för naturen. De är ofta rent av rädda för den. Har jag förstått.
För en tid sedan blev det fastslaget rent vetenskapligt, det här med miljöpartisterna... SOM-institutet vid Göteborgs universitet kom fram till att det är miljöpartister och folkpartister som är kulturintresserade och är typiska scenkonstbesökare.

Rapporten visade till och med att klassiska konserter och opera är mest populärt bland miljöpartister. Tja, inte ens det är jag förvånad över. Jag har suttit i åtskilliga gröna kök och samtalat om Verdi, Puccini och till och med deltagit i riktigt nördiga samtal om Jussi Björling... För att sedan surra om vattenmolekylens vandring genom kretsloppet eller det fantastiska med rådjurens graviditet eller lyckan av att i sin hand hålla sommarvarm jord som kryllar av allt det där osynliga livet.

Hur det står till i MP nuförtiden vet jag inte. Många glin med nyliberal anstrykning har kommit in förstår jag. De twittrar att jag är en fossil och/eller tomte. I deras ögon är man det om man inte försvarar allt som språkrören gör och säger.

I de flesta gröna kök där jag har suttit har det klart framgått att man där har prioriterat miljö, kultur och fri tid framför materiell överkonsumtion. Miljöpartister var något av en egen art...  Den sorten är kanske numera utrotningshotad?

Hade jag varit i form för gammal god politisk språkrörsretorik hade jag klämt ur mig något om att miljöpartister ligger främst i evolutionen... Kreativa varelser. Det gäller bara att deras parti också vill fortsätta att göra det...:-). 

Glöm inte eFolket. Visserligen mest om Eskilstuna. Men i alla fall.

onsdag 7 december 2016

Avdankat...

En avdankad politikers liv kan vara ganska variationsrikt. Idag skall jag prata om Elvis och rockmusikens barndom. De här föreläsningarna är lite av en ventil, för annars blir det ju mest politik nu när föreläsningarna om Elin Wägner har avtagit - men det blev nästan 70 stycken innan det tog slut för den här gången. Det är nog Elin Wägner och hennes kamp för kvinnlig rösträtt, fred och miljö som jag känner mest för att tala om. I övrigt är det Nyhetspanelen på fredag - kvart i åtta som vanligt.

Funderar en del på hur språkrören egentligen har det, hur kritik och dåliga opinionssiffror känns. Det sistnämnda har jag erfarenhet av, det förstnämnda, trots allt, inte särskilt mycket. Det blev en del kritik för att jag var en av de som drev fram inrättandet av en partistyrelse istället för de olika utskott som, ofta var för sig, tidigare utgjorde MP-ledningen mellan kongresserna. Sen blev det en del kritik för att jag syntes för mycket - i relation till det kvinnliga röret - efter valet1994.

Så visst mådde man som rör dåligt många gånger. Uttröttad på krav och internt käbbel drog jag vid ett tillfälle hem, drog ner rullgardinen i sovrummet och låg några dagar i mörker och mådde uselt. Utan Lena och ungarna vet jag inte hur det gått. Peter Eriksson tog sig förresten ut och hälsade på, vilket var ett led i att jag kom tillbaka. Blev tyvärr övertalad att köra valrörelsen 1998 också, trots att jag verkligen ville sluta inför kongressen året innan. Den nya valrörelsen överlevde jag på rutin, men utan lust.

Ingen rutin alls var det 1988, men oerhört mycket lust, så mycket att ett ständigt resande, sömnbrist och till och med övernattningar på järnvägsstationer - partiet hade inga pengar och själv hade jag lånat för att kunna vara rör - kändes helt OK. 1994 gick ännu bättre, vi var utslagna några månader före valet men gjorde en kanonbra valrörelse.

Skillnaden mellan då och nu är förstås att byråkratin och antalet tjänstemän och annat sattyg vuxit till katastrofal form idag. Jag tror inte heller att det är så bra att språkrör får så mycket input från välbetalda tjänstemän och kommunalråd snarare än från medlemmar som lever sina vardagsliv långt ifrån kristallkronor och politiska arvoden.

En sak är säker: vi hade roligare förr. Vi var entreprenörer mer än administratörer. Vi skapade politik, vi formulerade sådant som låg utanför den etablerade lådan. Vi vågade stå för något. Vi skulle vara stolta över om någon partist fick pris av Svenska Freds - nu har partiets beslutsorgan bestämt att Valter Mutt som just fått ett sådant pris inte skall omnämnas på hemsidan. Det vi var stolta över, skäms dagens partiledning för. Jag tycker synd om språkrören, det kan inte vara lustfyllt att vara rör idag.

Och frågan jag ofta ställer mig: Hur hade Gustav för fem år sedan sett på det han nu beslutar om?  Hur hade han då definierat "regeringsduglighet"? Som att styra politiken dithän att polis ska kunna gå in i skolor och hämta barn för att skicka till Afghanistan. Eller bjuda in USA-förband att öva på svensk mark?

De små stegens tyranni. Det sluttande planet. Oviljan att se sig själv med utanförperspektiv, rädslan som gör att man skyddar sig med pansar i form av "lojala" partikamrater som försöker legitimera handlingarna ända tills den stund kommer då de istället kommer att sticka kniven i den de tidigare försvarat.

Som nu sker inom moderaterna. Nu är allt Reinfeldts fel. Den Reinfeldt de nyss skyddat och försvarat med en mur av pansar. Det gör mig ont att Gustav och Isabella kommer att få uppleva samma sak. De satte sig på det sluttande planet frivilligt, kanske i förvissning att de skulle ha kontroll på läget. Och så sitter man plötsligt där och försvarar sådant som man aldrig någonsin tänkt sig att man skulle kunna försvara. Som att barn skall hämtas ur skolorna. Som att sjuka skall hämtas från sjukhusen.

Erkänner att det är lätt att tycka som jag gör när man är avdankad. Försvarar mig med att jag tyckte samma sak som icke-avdankad.

tisdag 6 december 2016

Jill Stein ger sig inte...

Så har då Jill Steins och Green Partys kamp för ett rättvist valsystem i USA, och rätten till kontroll av röstresultat, lett till en CNN-intervju, finns här.

Klimatfrågan kom också upp. "I'd like to see Al Gore, for that matter, step up to what we really require, which is 100 percent renewable energy, clean renewable energy by 2030," Stein said in an interview Monday. The Hill skriver: "Gore, who previously warned that a President Trump would lead to a climate catastrophe described his meeting with the presidentas "sincere" and "productive" -He also met with Ivanka Trump, and said in an MSNBC interview Monday night that she appears to be committed to the climate.

Al Gore träffar Trump: "Extremely interesting..."


"I had a lengthy and very productive session with the president-elect. It was a sincere search for areas of common ground ... I found it an extremely interesting conversation, and to be continued, and I’m just going to leave it at that...", sa Al Gore efter att ha besökt Trump för att tala om klimatfrågan. Mer här.

Varför stället man upp för att gissa att tåget är på väg till Säffle?



Frågan är om vad det skall skrivas denna dag när stjärnorna strålar i det mörka kosmos. Antingen ska jag skriva om den där gasledningen som nu regeringen skall ta ställning till. De borgerliga, som själva godkänt den tidigare gasledningen, säger nej. Peter Eriksson som då kritiserade borgerligheten för dess slappa attityd gentemot såväl klimat som Ryssland är nu statsråd. Spännande. Fast gaslednignen har jag redan skrivit om förstås. Ganska ingående. Ganska bra skrivit. Här.

Eller också ska jag skriva om På spåret. Johan Croneman, som titt som tätt skriver beska sanningar i DN, berättar om hur en, för oss som varit med ett tag, välkänd författare och journalist bönat om att få vara med, gjort en provinspelning och fått besked om att man valt någon mer lämpad.

Croneman fattar inte hur någon överhuvudtaget utsätter sig för  "det intellektuella gatlopp programmet lätt kan urarta i".

Detta får mig att dra en suck av lättnad över att jag tackat nej till att ens bli påtänkt för en provinspelning. Jag har tackat nej till allt dylikt - springa runt och leta efter nycklar på slott, laga mat, dansa och liknande - väl medveten om att man sökt långt ner i det avdankade kändisträsket för att hitta mig och än mer medveten om att jag aldrig någonsin skulle få för mig att leta efter nycklar, laga mat, dansa eller gissa att tåget är på väg till Säffle i teve. 

Varför ställer politiker - om än avdankade - upp på sådant?

Varför ställer man överhuvudet taget upp i sådant som inte har med politik att göra? Lars Leijonborg, som då låg taskigt till i opinionsmätningar, satte sig framför kameran i ett program där själva tanken var att driva gästen till att svara på korkade frågor - Leijonborg fick svara på frågan om han rakade pungen. 

Vad driver människor att söka sig till en sketen tevekamera? Adel (Östermalsmfruar), präster (som söker partner), borgare (som rakar pungen) och bönder (som söker fruar och män) - vad driver dom in framför tevekameror?

En gång ställde jag upp, uppmanad av partikamrater, i ett underhållningsprogram. Glömt och förhoppningsvis förlåtet. Politiska kändispar tävlade i vilket som kände varandra bäst. Jag, Anna Lindh och Lars Leijonborg - med respektive, som det heter - tävlade. Själv fick jag bland annat frågan: Om din fru var en bil, vilket märke skulle hon vara?

Det var då jag förstod att jag inta har i dylika program att göra. Fast jag tror att Lena och jag vann. Minnet säger så. Men minnet är en skum figur. 

Sen har jag varit med en gång i Snacka om nyheter - men det låg liksom mer inom det område där jag håller till. Jag och Ronny Eriksson bildade lag. Tävlade med andra lag. Vi vann. Minnet säger så. Men minnet är en skum figur.

Ja, frågan är nu vad jag ska skriva om. Inget av det här i alla fall. Kanske borde jag lägga ut det här istället? Om att inte hoppas för mycket.

måndag 5 december 2016

Ska Marine Le Pen krossa glastaket...?

Några få procent till och Österrike hade fått en president som om Europa inget lärt. Nu blev det en miljöpartist som värnar värden som frihet, jämlikhet och syskonskap.

Hur blir det i Frankrike? Avser de som lät argumentet "hon kan krossa glastaket" vara det tyngsta i retoriken för Hillary Clinton vara lika begeistrade i att Marine Le Pen ska krossa glastaket? Så att unga kvinnor i Frankrike förstår att det är självklart att en kvinna kan bli president? Identitetspolitikens dilemma...

Min senaste ledare i Fria finns förresten här Den handlar just om detta med dålig retorik byggd på identitetspolitik och det magiska i att kvinnor frågar och män får svar.

Italien. Också där är det struligt. Men där består etablissemangskritiken inte av en höger som Le Pens utan av Femstjärnerörelsen med Beppo Grillo. Vilket känns betydligt bättre. Även om det säkert är lika obegripligt för etablissemanget. Sverige skulle också må väl av en offensiv etablissemangskritik baserad på social anständighet med kritik av den liberala ekonomins avarter och konsumtionssamhällets principer.

PS!
För övrigt har oljeledningen genom Standing Rocks i North Dakota stoppats. Ni som följt den amerikanska presidentkampanjen i andra medier än svenska känner säkert till att De grönas kandidat Jill Stein deltog i protesterna. Sista tiden har förresten flera hundra krigsveteraner agerat skydd för demonstranterna...


söndag 4 december 2016

"Kapa inte MP:s rötter"... "Kompromissa bort dem är moget..."

Fåglarna är bekymrade, eller snarare irriterade. Medan homo sapiens smörjer kråset med söndagsfrukost har de tomma fågelbord. Försöker förklara för dom att världen är sådan, den som har vare givet, den som inte har vare intet givet.

Nåja, ska väl ut och bidra, ska bara skriva klart bloggen. Om vad? Valet i Österrike?  Eller den stackars julbussen i Göteborg som får ställs in. Eller mitt fördomsfulla svar när jag fick frågan - vi hade hamnat framför teven i fredags och glodde på Vart är vi på väg? och jag fick frågan om jag hade kunnat leva med någon som kunde svaret på vad tre väskor - förmodligen tänkta som "damväskor" - hette. Mitt svar var fördomsfullt: Nej.

Äh, det blir en blogg i upplysningens tjänst. Så här:

Ett antal "veteraner" - vi kallades så i media - skrev att vi var oroliga för MP:s utveckling. Vad gäller intern kommunikation, bristande opinionsbildning och regeringspolitik med brunkol, värdlandavtal med Nato, avveckling av skatt på kärnkraften etc.

Ett antal kommunalråd svarade med att de hade stort förtroende för partiledningen. Nu har 16 miljöpartistiska kommunpolitiker gått mer på veteranernas linje: kapa inte rötterna och behandla inte riksdagsledamöter som värnar ideologin som om de vore motståndare. Här är den artikeln.

Samtidigt går nya kommunalråd i Dagens Samhälle till angrepp på "veteranernas" artikel som ett stöd för partiledningen. Man anser att det är moget att kompromissa bort effektskatten på kärnkraft och lägga proposition om värdlandavtal med Nato.

Frågan för partiledningen är väl hur man skall agera för att hålla ihop partiet. Och om man vill.  Det är inte säkert. Man kanske vill renodla det Nya Miljöpartiet. Vårens kongress kommer att vara viktig.


Och så: Tyvärr är den här inledaren i Syre relevant. Läs den.

”Miljöpartiet får inte kapa sina rötter”

Fåglarna är bekymrade, eller snarare irriterade. Medan homo sapiens smörjer kråset med söndagsfrukost har de tomma fågelbord. Försöker förklara för dom att världen är sådan, den som har vare givet, den som inte har vare intet givet.

Nåja, ska väl ut och bidra, ska bara skriva klart bloggen. Om vad? Valet i Österrike?  Eller den stackars julbussen i Göteborg som får ställs in. Eller mitt fördomsfulla svar när jag fick frågan - vi hade hamnat framför teven i fredags och glodde på Vart är vi på väg?  och jag fick frågan om jag hade kunnat leva med någon som kunde svaret på vad tre väskor - förmodligen tänkta som "damväskor" - hette. Mitt svar var fördomsfullt: Nej.

 Ah, det blir en blogg i upplysningens tjänst. Så här:

Ett antal "veteraner" - vi kallades så i media -  skrev att vi var oroliga för MP:s utveckling. Vad gäller intern kommunikation, bristande opinionsbildning och regeringspolitik med brunkol, värdlandavtal med Nato, avveckling av skatt på kärnkraften etc.

Ett antal kommunalråd svarade med att att de hade stort förtroende för partiledningen. Nu har 16 miljöpartistiska kommunpolitiker gått mer på veteranernas linje: kapa inte rötterna och behandla inte riksdagsledamöter som värnar ideologin som om de vore motståndare. Här är den artikeln. 

Samtidigt går nya kommunalråd i Dagens Samhälle till angrepp på "veteranernas" artikel som ett stöd för partiledningen.

Frågan för partiledningen är väl hur man skall agera för att hålla ihop partiet. Och om man vill.  Det är inte säkert. Man kanske vill renodla det Nya Miljöpartiet. Vårens kongress kommer att vara viktig. 

Och så: Tyvärr är den här inledaren i Syre relevant. Läs den.


lördag 3 december 2016

Moderaten som ber om ursäkt

"Som politiker ska man aldrig vara trogen en organisation utan sina värderingar - den dag de traditionella partierna började befolkas av organisationsgängare och partigängare utan personligt ansvar för sina egna värderingar tog den demokratiska parlamentarismens det första steget mot partidiktatur."

Det ovanstående skrev jag 1990. Det var inte något konstigt att skriva så för en som redan då gjort sin första vända som språkrör för partiet. Tvärtom.

Mikael Sandström. Känns han igen? Han var moderat statssekreterare under den tid då partiet talade om öppna hjärtan. Han ångar sig nu. Ber om ursäkt.

Frågan är om Sandström någonsin trott på det han hade i uppdrag att säga, skriva och tycka under sin tid som statssekreterare. Eller om han som andra bara följde med.

Av detta kan vi lära mycket.

För det första att moderater nog inte var så mycket för att öppna sina hjärtan, de var mer beordrade att hålla med sin partiledare.

För det andra att politiker bör stå för det man anser.  Man är inte i första hand riksdagsledamot eller statsråd eller statssekreterare. Man är människa. Och man har ansvar som sådan. Säger man något emot sin övertygelse är man inte bara falsk, man är köpt.

Det har inte varit ovanligt att generaldirektörer låtit meddela en sak som generaldirektör, en motsatt uppfattning när man gått i pension.

Jag tycker mycket illa om köpta politiker. Som passionerat tycker en sak före ett val, och lika passionerat en helt annan sak efter valet.

Före ett val kan man argumentera mot t ex ett värdlandavtal med Nato, efter ett val pläderar man istället för ett värdlandavtal med Nato. För att ta ett exempel. Man kan vara beordrad att göra det, beordrad att trycka på "rätt" knapp. Man belönas med social välvillighet.

"Att ikläda sig rollen som parlamentariker är inte riskfritt för individer ur en rörelse som försvarar civil olydnad. Gröna parlamentariker måste vara beredda att offra sin formella parlamentariska roll om den hotar möjligheterna att ta personligt, individuellt ansvar som människor och individer. 'Rollen' som människa måste alltid väga tyngre än alla andra roller."

Skrev jag 1990. En essä i Anarkistisk Tidskrift. Man fick skriva i den som språkrör.

Svårare än så borde det inte vara. Även om det blir obekvämt. Som politiker ska man vara trogen sina idéer. Inte sin organisation, inte sina ledare. Börjar man agera mot sin övertygelser så börjar det ena ge det andra. Och snart är man bara ett köpt mähä. Som bedrar både sig själv och andra.

fredag 2 december 2016

Idag ska det ske: USA:s patriotförband bjuds in

Det ryktas om att det skall ske idag. Ett regeringsbeslut. Om att formellt bjuda in USA:s armé till Sverige för att öva med sitt Patriotförband - "patriot" är de luftvärnsrobotar som användes första gången i Gulfkriget på 1990-talet.

Det behövs ingen moderatledd regering för inbjudan. Det går så bra med en rödgrön också. Det är liksom bara en efterdyning av världlandavtalet med Nato. Man ska helt enkelt öva för "värdlandstöd".

Värdlandsavtalet innebär att regeringen - även en minoritetsregering - snabbt skall kunna ge Nato tillgång till svenska hamnar, flygfält och vägar samt lokaliteter med möjlighet att anfalla "tredje part" (läs: Ryssland).

Det hela skall gå av stapeln i september nästa år då 40 svenska myndigheter och 19000 soldater skall öva tillsammans med bland annat USA.

Det är en del av upptrappning i Östersjöområdet. Eller som svenska politiker väljer att säga: "ett svar på upptrappningen i Östersjöområdet". Att se bjälken i sitt eget öga är ju inte svenska politikers främsta gren. För övrigt brukar Putin också hävda att den ryska upprustningen är ett svar på Natos upptrappning.

Vilket kom först: hönan eller ägget? Medan man bråkar om det så är Sverige gladeligen med i den upprustning och krigsretorik som fungerar som en spiral som kan sluta i förskräckelse.

Begreppet "gemensam säkerhet" myntades för att beskriva hur potentiella fiender skapade gemensam säkerhet genom att bland annat försöka se på sin egen verksamhet med den andres ögon. Begreppet har, inte minst under nuvarande försvarsminister, kommit att betyda dess motsats: gemensam säkerhet med de som redan är ens vänner.

Sverige gör sig självt till plats för kraftiga anfallsvapen som en annan part känner sig hotade av och kan få för sig att slå ut.Intressant.Det som kallas försvar i ett land, uppfattas som anfallsvapen i ett annat. Och vice versa.

Nog är det ironiskt att en rödgrön regering - med Miljöpartiet som har rötter i fredsrörelsen - är den regeringen som bjuder in USA:s Patriotförband att öva på svensk mark.

Jag undrar hur det hade låtit från MP om man suttit i opposition - ja, det vet vi förresten: den förre försvarspolitiske talespersonen Peter Rådberg gick till hårt angrepp på värdlandavtalet innan MP ingick i regeringen.

Den nuvarande försvarspolitiska talespersonen Anders Schröder röstade  för avtalet. Och språkrör hävdar plötsligt (10 juni 2015) från riksdagens talarstol att hen är stolt över värdlandavtalet... Politik när den är som sämst.

I en regering ges numera, efter ändring i grundlagen, rätt för ministrar att motsätta sig beslut. Vore inte det på sin plats att miljöpartisterna gör det? Eller blir det dålig stämning då?


torsdag 1 december 2016

BirdLife problematiserar biobränslen - vilket de gör rätt i...

Den europeiska fågelorganisationen BirdLife har presenterat en ny rapport om biobränslen. Den innehåller sådant som är obekvämt. Det handlar inte bara om hur palmolja - som vi formligen vräker i oss vare sig vi vill eller inte eftersom den finns överallt - utan om hur vi här i Europa beter oss.

BirdLife tar upp exempel från bland annat Tyskland och Finland som alla påverkar den biologiska mångfalden och dessutom skapar klimatpåverkande utsläpp när jordbruks- och skogsmark omvandlas till intensivodling av biobränsle.

I t ex Finland använder skogsbolagen extremt mycket död ved och stubbar. På tio år har antalet stubbar som tas ut ur skogsbruket gått från 0 till 1 miljon kubikmeter och nu är bristen på död ved det största hotet mot skogslevande djur i Finland.

Men vem i urbana samhällen har en aning om vad stubbar betyder i skogen? Skog, är ju enligt dem som aldrig gått i en riktig skog, allt där det växer träd.


- Vi måste också försöka se energiförsörjningen i ett helhetsperspektiv, säger Anders Wirdheim från svenska delen av BirdLife till Natursidan.se.

Jo, just det. Och det är ju det som är dilemmat. Som vi inte riktigt vill kännas vid. Därför att det ställer till det för politiker och ekonomer och oss alla. Jag är övertygad om att många skulle känna det befriande om någon ledande politiker vågade tala klartext, vågade ta väljare på allvar, vågade känna tillit till att också väljare kan begripa.

Att upprätthålla (den ekomodernistiska) modellen har sitt pris. Tanken att vi med ny teknik och t ex biobränslen skall kunna bevara vårt sätt att leva och verka är förstås förförande. Men bedräglig.

Häromdagen träffade jag en av alla dessa som ständigt talar om ny teknik och miljövänliga bränslen som lösning på klimatproblemen och fick så småningom veta att hen är väl medveten om att det inte stämmer men att "allt annat är att skrämma människor så att de inte gör någonting...".

Jag svarade lakoniskt att det i så fall är tur att svenskar är så dåliga på matte. Det är nämligen bara att sätta sig och räkna på vad som krävs av rovdrift på skogar och natur och/eller tekniska genombrott om vi skall ersätta fossila bränslen. Och dessutom fortsätta med nuvarande system, strukturer och normer.

Det är ju inte bara innehållet i dagens BNP som skall befrias från fossila bränslen -  också den fortsatta tillväxten, som man strävar efter, skall vara fri från fossila bränslen.

Debatten är, som jag ser det, nästan värre än miljösituationen i sig. Den är så ohyggligt bedräglig. Oavsett om den drivs av debattörer i röda, blåa eller gröna kläder.

"Jo, men har vi väl fått människors medvetande om att det är kris så växer ett krismedvetande fram och vi kan flytta fram debattpositionen", funderar min vän klimatdebattören.

Tja, det kanske är så många i den gröna politiska rörelsen - och i den mer allmänna miljörörelsen, inklusive forskare -  resonerar. Jag tror inte på den strategin. Jag tror att ärlighet varar längst och biter bäst.


Nu senast har vi hört politiker som hoppas att en flygskatt skall driva fram tekniska utveckling som gör att man kan använda mer biobränslen.

Att varsamt få fram den mängd biobränslen som det talas om -  för flyg, bilar, fartyg, husbyggen etc -  kommer inte att fungera. Biobränslen som drivs fram genom mer eller mindre ensidigt intensivodling får till följd att biologisk mångfald minskar.Det vi vinner med att ersätta stora mängder fossila bränslen med biobränslen förlorar vi på andra sätt.

Vi måste också ha klart för oss att solceller och vindkraft visserligen växer snabbt - och det är bra och önskvärt - men om man inbillar sig att vi, på den tid vi har på oss, skall kunna ta oss ur klimatkrisen med hjälp av sådana lösningar så beror det på att man inte kan räkna. Det som skall ersättas är av sådana enorma mängder att var och en som sätter sig ner och räknar inser hur läget är. Därför vill väldigt få sätta sig ner och räkna. Det blir så jobbigt...


Samtidigt som sagan om att ersätta fossila bränslen så snabbt att vi klarar 2-gradersmålet  strävar man efter mer frihandel, fler transporter och ökande antal resor till och från världens alla hörn. Bläddra i t ex Dagens Nyheter - det är en enda stor propagandabroschyr för ökande utsläpp av koldioxid. Res längre, köp mer - du är värd det. Det går inte ihop. Sorry!

Hur skulle de vara om vi vågade titta på oss själva i den skrattspegel som blivit vår vardag.

onsdag 30 november 2016

Pris från Svenska Freds till Valter Mutt


Ibland blir man riktigt glad. Som t ex när Valter Mutt nu tilldelats Fredspriset för 2016 av Svenska Freds i Göteborg. Motiveringen är dessutom på pricken rätt. Visat civilkurage. Hade jag själv delat ut ett pris i Elin Wägners anda så hade det också gått till Valter. Mer här.


tisdag 29 november 2016

Så nära omställning har vi aldrig varit

Sverige har aldrig varit så nära en omställning bort från uran och fossila bränslen som vi var 1987-88. Den som idag bläddrar i tidningar från denna tid lär bli förvånad. Även jag som var med (jag var språkrör för MP) blir faktiskt förvånad när jag nu förstår hur nära vi var ett genombrott för en total omställning. Jämfört med idag var debatten oerhört långt kommen.

En som dokumenterat det hela i bokform är Martin Hultman - hans bok Den inställda omställningen borde vara obligatorisk läsning för den som vill förstå hur politik fungerar. Hultman är bland annat forskare på Linköpings universitet.

När Miljöpartiets opinionssiffror rasslade i höjden 1987 - och partiet som första nya parti på 70 år tycktes vara på väg in i riksdagen - reagerade den socialdemokratiska statsministern Ingvar Carlsson snabbt. Han flyttade plötsligt energifrågorna från näringsdepartementet till miljödepartement. Och han lät Birgitta Dahl bli statsråd för både miljö och energi.

Den 4 mars 1988 - Miljöpartiet hade krossat tioprocentsvallen i opinionsmätningarna - presenterade Birgitta Dahl en samlad miljö- och energiproposition. Ordet omställning nämndes 64 gånger! Sverige skulle bort från såväl kärnkraft som fossila bränslen. Sverige skulle ställas om!

Efter valet i september fanns i riksdagen faktiskt en rejäl majoritet för omställning. Miljöpartiet hade kommit in, Centern med Olof Johansson hade blivit alltmer miljöradikalt, Vänstern hade hakat på och¨tillsamman med Socialdemokraterna, med sin nya politik i Birgitta Dahls miljö- och energiproposition, utgjorde man en stor majoritet i riksdagen.

Men alltihopa föll ihop.

18 månader efter valet valde nämligen statsminister Ingvar Carlsson att avsätta Birgitta Dahl som energiminister. Och ersätta henne med LO:s vice ordförande Rune Molin, som stod för något helt annat än det som Socialdemokraterna lanserat före valet. Energifrågorna flyttades åter över till näringsdepartement. Såväl en ny energiproposition som miljöproposition utarbetades och den gröna retoriken var som bortblåst. Den ekologiska dimensionen hade åter ersatts av traditionell politik

Efter det att Dahl fått avgå tog LO åter ett starkt grepp om Socialdemokraternas miljöpolitik. Dessutom fick man med sig Centern - och Folkpartiet - i en överenskommelse som innebar att omställningen sköts på framtiden. Martin Hultman skriver: "Från och med denna  uppgörelse i början av 1990-talet fanns inte längre en vision tydligt närvarande inom de styrande partiernas energi- och miljöpolitik...".

Hade Socialdemokraternas ledning menat allvar med det man sa före valet 1988 så hade vi idag genomgått en omställning och varit befriade från såväl kärnkraft som stora delar av fossila bränslen. Men den miljö- och energiproposition man lät Birgitta Dahl lägga var bara ett maktpolitiskt spel inför väljarna.

Nu står vi där vi står. Långt ifrån såväl omställning som från den radikala omställningsdebatt som dominerade för snart 30 år sedan. Läs Hultmans bok! Av den finns mycket att lära om politiskt maktspel och hur kampen för att bevara gamla strukturer kan gå till.

måndag 28 november 2016

Vi är gröna

Lördagsintervju i Ekot med klimatminister och språkröret Isabella Lövin. Hon svarar rappt, inte alltid på frågorna, men rappt och med glöd. Imponerade av en hårt ansatt politiker. Som är statsråd mer än språkrör, får man nog säga, vilket väl också Isabella själv antydde.

Ett budskap från klimatministern var att näringslivet är på väg att göra sin del för att  fixa miljö och klimat. Näringslivet går före. Och med Parisavtalet på plats så är vi på väg att förverkliga de visioner som de gröna veteranerna, som bildade MP, arbetat för. Berättade Isabella.

Parisavtalet är ett skal, vi vet inte med vad det kommer att fyllas. Och näringslivets agerande i framkant? Det är en högst märklig bild av verkligheten.
  • Vi har just upplevt hur bilindustrin fifflat och manipulerat för att ge sken av att bilarna släpper ut mindre än vad de gör, vi har just upplevt hur våra ekologiska avtryck ökat, 
  • vi har just upplevt hur näringslivet strider för ett avtal som innebär att varukonsumtionen skall öka, 
  • vi har just upplevt hur näringslivet satsat hårt på Black Friday för att vi skall konsumera mer, 
  • vi har just upplevt hur läkemedelsindustrin förlägger sin produktion till länder med svaga miljölagar, 
  • vi har just fått veta att livsmedelsindustrin tillsätter alltmer fosfor i maten trots att man rimligen vet att fosfor i tvättmedel tvingats ner av miljöskäl, 
  • vi har just upplevt hur företrädare för näringslivet rutinmässigt ber om ursäkt när företagen blir påkomna för att lägga ut sin produktion i länder med minsta möjliga miljökrav. 
  • Vi ser hur kemikalieindustrin lobbar intensivt för att begränsa lagstiftning, 
  • Vi ser hur företagsledare inte bara drar en suck av sorg över Trumps seger, utan ser vinstmöjligheter för nästa kvartalsrapport i hans löften om att avveckla miljöregleringar.

Ända hänvisar klimatministern gång till gång till hur näringslivet tar klimatfrågan på allvar. Att delar av näringslivet ser att klimatallvar och vinst går ihop är en sak - men det är olyckligt om man skapar sig en bild av näringslivet efter att besökt företag som tillverkar solpaneler eller vindkraftverk eller något annat bra.

Jag säger inte att företrädare för näringslivet är onda personer, men de lever under ekonomismens järnlag och kortsiktighetens förbannelse. Aktiebolagslagen kräver det. Börsen kräver det. Förstår man inte det, utan idealiserar, är man naiv. Alltför många är naiva.
 
Som om de på allvar trodde att laddstolpar löser de stora problemen, som om de på allvar inte förstod att det ohämmade ekonomiska system vi lever med driver en utveckling där varugenomströmningen genom samhället ökar, som om de inte förstod att samma stund som vi tjänar pengar på att sätta upp solceller så gör vi något annat med de sparade pengarna... t ex byter ut fullt fungerande kök eller tar en extra semesterresa med flyg.

Som om de inte förstår dilemmat. Förstår inte en klimatminister dilemmat så har hen förstås inte heller avsikt att vare sig adressera problemet eller ens försöka göra något åt det.

Det är som om Isabella Lövin inte vill ta till sig att vi i Sverige inte alls ligger i fronten när det gäller klimatpolitik. Vi ligger på tionde plats på listan över länder vars befolkning gör störst ekologiska fotavtryck i världen. En grön klimatminister måste rimligen problematisera detta faktum istället för att negligera det i den retorik som förs. Sådan retorik må nyttjas av socialdemokrater, men av miljöpartister?

Sverige skall få en klimatlag som reglerar hur stora klimatrelaterade utsläpp vi får göra. Jag utgår från att den lagen kommer till tack vara Miljöpartiet - vars kongress satte upp den som första punkt på valmanifestet. Det är bra att också Sverige får en sådan.

Men vi måste ju också förstå att den här sortens ramverk samtidigt rundas. Det tragikomiska är att vi kan nå närmare våra klimatmål genom att vi blir rikare så vi kan byta semesterresan till moster Agda i grannbyn mot en extra flygresa till Maldiverna för att titta på ön som snart läggas under vatten... Flygresor över nationsgränser räknas inte in statistiken.

Vi kan närma oss våra klimatmål genom att fortsätta att lägga ner det svenska jordbruket och importera allt mer kött från andra länder. Ju mer vi hymlar, ju mer vi väljer fiffig modell för hur våra utsläpp skall räknas, ju mer lurar vi oss själva. Det är ju det som är ett av problemen. Och dessa löser vi inte om vi inta ens förmår vara ärliga.

I varje krona, euro och dollar finns - oavsett om det handlar om varor eller tjänster - inbakad miljöpåverkan i någon led. Det är ju därför tillväxten - även när vi lånar till den - leder till att våra ekologiska fotavtryck ökar år från år.

Det är som om man inte förstår att i takt med att vi blir fler människor på planeten så minskar var och ens ekologiska utrymme - när jag föddes var vi 2,5 miljarder, nu är vi 7 miljarder, om jag får leva genomsnittligt länge så är vi 9 miljarder när jag dör. För att balansera det räcker det inte med teknisk utveckling. Vilket är det som så kallade ekomodernister hävdar.

Svårigheten att vara grön klimatminister i en socialdemokratiskt ledd regering skall inte underskattas. Isabella kanske inte får säga mer än hon gör. Därmed bidrar hon tyvärr till att även miljöpartistiska medlemmar börjar tro att vi är på väg att lösa klimatfrågan, på väg att ta vårt ansvar, på väg att klara allt med hjälp av ekomodernistiska tankefigurer.

Men kluvet blir det: i lördagsintervjun så gläds klimatminister Isabella Lövin åt att bensinskatten ökat, men samtidigt gläds vice statsminister Isabella Lövin åt att bensinpriset ändå inte är högre idag än för några år sedan.

Än mer kluvet blir det när klimatministern hävdar att vår gröna vision - som hon vänligt påtalar att "veteranerna" som skrivit debattartikeln i DN arbetat så hårt för - nu blir verklighet genom Parisavtal och näringslivets nya insikter. Men, kära hjärtanes, då har ju Isabella inte förstått vad som var vår gröna vision.

Ska vi krångla till det med begrepp kan man säga att Isabella ansluter sig till den ekomodernistiska världsbilden - med teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt kan vi lösa de miljö- och klimatproblem vi globalt står inför, genom att varva upp, växla upp och köra fortare skall vi liksom hinna ifatt och ta död på miljöhoten.

Det är samma tankefigur som såväl borgerliga som de flesta socialister burit på i årtionden. Den gröna tankefiguren var något helt annat, man kan hitta den i trakterna av det som kallas ekologisk postmodernism. Där är själva idén om evig ekonomisk tillväxt ett av problemen, där handlar det om systemförändringar snarare än att hålla grönmelerat innehåll i de strukturer som, enligt den ekologiska postmodernismen, utgör själva problemet.

Idén om grön tillväxt låter ju smeksamt fin. Men den är bedräglig. Ekonomisk tillväxt innebär att BNP är större i år än förra året. Ser vi BNP som en hink så skall hinken bli större varje år. Grön tillväxt innebär att det som redan finns i hinken skall bli grönare, inte att hinken blir större. För vi skall ju inte både tillverka elbilar och fossilbilar, inte  nyttja både solkraft och olja. Vi ska byta ut innehållet i hinken.

Att hävda att grön tillväxt leder till ökad ekonomisk tillväxt är lika dumt som att hävda att BNP ökar om vi köper blåfärgade kylskåp istället för vitfärgade.

Per Gahrton har hävdat - i antologin Behövs det en grön ideologi? -  att gröna partier i maktställning är ointresserade av ideologisk utveckling. Det verkar vara en helt riktig bedömning - intresset tycks försvinna likt en droppe vatten i öknen en dag när samumen blåser.

Finns då en grön ideologi?

Naturligtvis beror svaret på frågan på hur man definierar begreppet ideologi. Jag tillhör dem som anser att det finns en grön ideologi, upparbetad av bland annat europeiska gröna partier. Men än mer av tänkare utanför partipolitiken. 

Men i maktställning händer inte bara det som Per Gahrton konstaterat - gröna i maktställning är inte intresserade av ideologisk utveckling - utan någon än värre: försvar av tänkta ideologiska grundbultar blir hinder för maktpolitiska strävanden.

De landvinningar som gjorts i försöken att bygga ideologi lämnas åt sitt öde, glöms bort eller till och med förnekas. Grön ideologi har försvunnit från den partipolitiska agendan. Partiets företrädare har istället reducerat begreppet grönt till det som liberaler och socialister alltid försökt göra: till en fråga som närmast kan kokas ner till naturvård. Punkt. Men det är så mycket mer. Det är ett systemtänkande, en väv av tankefigurer som berör hela samhället, dess strukturer och system och därmed också normer.

Gröna i maktställning är inte intresserade av ideologisk utveckling. På så sätt kan man helt rått hävda att den makt som t ex MP vunnit i samband med budgetsamarbete - jag var språkrör då och kände av det - med tidigare socialdemokratiska regeringar försvagat partiets ideologiska utveckling.

Det fortsatte med blockpolitikens krav på strömlinjeformad politik som inte skulle skrämma väljare från blocket. Och förstärktes när formella maktsträvanden plötsligt omvandlade Miljöpartiet till ekomodernismens främsta företrädare. Vilket man faktiskt är idag om man utgår från vad partiledande företrädare säger och skriver. Man är det - om man utgår från vad partiföreträdare (inte partiprogram) - som Miljöpartiet bildades för att bekämpa.

Det är ju detta som är problemet, det är ju detta som ligger till grund för att de åtta "veteranerna" - eller åtta fossilerna som det sägs i Rosenbad - skrev debattartikeln i DN. 

Själv har jag mage att hålla föredrag om grön ideologi. Kanske gör jag en större sak av maktanalys än vad en del gröna anser trevligt. Jag anser således att det, trots allt, finns tillräcklig grund för att tala om en existerande grön ideologi.

Jag anser dessutom att det är nödvändigt att tala om en sådan. Dels därför att jag anser att den faktiskt finns, dels därför att det är viktigt att gröna politiker känner tilltro till de värderingar som hämtas ur det värdepaket som förvisso har en del skavanker men som ändå är fyllt med grönsaker i dess bästa betydelse såväl vad gäller maktfrågor som frihetsfrågor och synen på livet självt.

Vi är inte röda, vi är inte blå, vi är inte liberaler, vi är inte socialister, vi är gröna. Jag avslutade några av mina kongresstal som språkrör på det sättet. Idag skulle jag kunna tillägga: Vi är inte liberala eller socialistiska ekomodernister. Vi är så mycket mer: vi är gröna.

PS!
Hur gick det med Volkswagen som fifflat med mätvärden? De berättades att företag som inte tar miljöansvar, som fifflar, straffas av, inte minst svenska miljömedvetna, konsumenter. Så var givetvis inte fallet. Företagets bilar ligger etta och trea på den svenska försäljningslistan.

söndag 27 november 2016

Ny seger för Jill Stein och Green party

My campaign's goal: Transparent election processes to ensure election results can be verified—that every vote counts.


Jill Stein - de grönas kandidat inför presidentvalet - fortsätter kampen för ett rättvisare valsystem i USA. Rösterna i Wisconsin skall räknas om. Efter det att Stein och Green party samlat såväl tillräckligt med namnunderskrifter som pengar för att genomföra omräkningen. Jill går vidare för att uppnå samma sak i flera delstater. Orsak: hon vill visa hur osäkert det amerikanska valsystemet är, hur stora fel det kan bli.

En seger kom redan i folkomröstningen som hölls i Maine i samband med presidentvalet: nästa gång man väljer president sker det med rangordning, det vill säga man kan rösta på Green partys kandidat i första hand, når inte hen majoritet så går rösten till den man röstar i andra hand.

Det är onekligen märkligt att det är det fattiga, hårt ideellt arbetande gröna partiet som nu försöker driva fram ett rimligare valsystem i USA, medan Demokrater och Republikaner i gemensamt intresse försöker bevara tvåpartisystemet.

Alla dagliga inlägg inför USA-valet finns här.

lördag 26 november 2016

Är du inte med oss är du mot oss...

Peter Eriksson har meddelat att Annika Lillemets, Carl Schlyter, Jabar Amin och Valter Mutt bör lämna riksdagen eller byta parti om de inte anpassar sig, deltar på veckans gruppmöte och röstar som regeringen bestämmer.

Det låter lite som George W Bush lät efter 11 september: "Är ni inte med oss är ni emot oss!"

Således skall de fyra miljöpartisterna lämna riksdagen därför att de håller fast vid det som Miljöpartiet gick till val på. Eller lämna Miljöpartiet för att de håller fast vid Miljöpartiets partiprogram och ideologi...

Det synes mig vara märkliga, rent av förunderliga, skäl.

En annan sak vore om de fyra plötsligt, mot partilinje, förordade ett värdlandavtal med Nato och att invandrande föräldrar inte ska få ta hit sina barn - eller plötsligt börjar kalla sig liberaler istället för gröna och plädera för att ta bort effektskatten på kärnkraften så att den skall överleva till minst 2040...Det vore ju rent sabotage mot det som partiet står för.

fredag 25 november 2016

Regeringsdugligt - vad är det?

Det var väl inte den roligaste morgonen för Miljöpartiets nuvarande ledning. Vi avdankade som skrev på DN-Debatt kan man ju alltid avfärda som fördettingar om man saknar argument - men en alldeles icke alls föredetting skrev på kultursidan på liknande tema. Roland Paulsens, som vanligt eleganta text, innehåller bland annat dessa relevanta frågor: "Är ett regeringsdugligt parti bättre än ett parti som håller vallöften? Och vad är det i så fall vi röstar på? Bäst diktator eller konkreta reformer?" Finns här.

Jo, jag begriper att det inte är lätt att vara språkrör. Kanske blir det lättare om man inte reflexmässigt slår ifrån sig kritik, tittar med utanförperspektiv på det man håller på med och tar djupa andetag. Jisses, vad många djupa andetag jag tvingades ta som rör för att överleva... Men syresättning är bra.

torsdag 24 november 2016

DN Debatt: "Vi vädjar till MP:s partiledning...."

"Vi är oroliga. Språkrör och partiledning slår reflexmässigt ifrån sig kritik, man hävdar att uppenbara nederlag är att se som framgång. De som värnar värderingar, partiprogram och kongressbeslut anses vara motståndare. Partiet står inför ett vägval: sudda ut särarten allt mer eller dynamiskt driva den gröna visionen". 

Det skriver åtta som tidigare varit språkrör eller som det benämndes före begreppet språkrör infördes: sammankallande.


Vi upplever att partiets företrädare ser med ovilja på sådant som är självklart för andra gröna partier i världen, skriver Eva Bovin, Ralph Monö, Per Gahrton, Eva Goës, Fiona Björling, Jan Axelsson, Birger Schlaug, och Lotta Hedström. Foto: TT Privat

Vi vädjar till Miljöpartiets ledning: våga driva opinionsbildning, våga sätta gränser för kompromissande, våga möta internkritik med öppna öron och respekt, våga känna tillit till den ideologiska grund som partiet vilar på, våga stå för de värderingar som låg till grund för partiets bildande.

Vi vädjar till Miljöpartiets medlemmar att vara lojala med den gröna visionen, inte med enskilda politiker.

Hela artikeln finns här.

Grönt försvar i röd miljö

På lördag deltar jag i ett samtal på Socialistiskt Forum. Hävdar att det inte är så mycket bättre om vi på ett jämlikt sätt knaprar slut på planeten än om överklassen själv ägnar sig åt det... Vi måste sluta knapra. Socialism utan ekologisk grundsyn är inte mindre förlegad än ekologism utan solidaritet. Med anledning av den nya boken STÄLL OM!

ABF-Huset, Sveavägen 41, Stockholm
Lördag 26 november
Tid: 12.15 - 13.00 
(Katasalen - mer här.)

Ställ om!



I den nya antologin Ställ om! skriver jag tillsammans med bland annat 
  • Richard Smith (amerikansk ekonomihistoriker)
  • Daniel Tanuro ( belgisk agronom) 
  • Michael Löwi (sociolog och filosof bosatt i Frankrike)
  • Pat Davine (författare till bland annat Democracy and economic planning), 
  • Asbjörn Wahl (norska LO)
  • Nathalie Guay (ansvarig för internationella relationer i Conféderation des syndicats nationaux i Québec). 

Mitt kapitel hamnar om ekologisk och social hållbarhet kopplat till ekonomiskt systemtänkande - och är nog att betrakta som den systemkritik som låg till grund för att MP en gång bildades. I förordet beskrivs det av Rikard Warlenius - som bland annat är "senior rådgivare" i den gröna tankesmedjan Cogito - som en "påminnelse om Miljöpartiets gröna och systemkritiska rötter, oerhört avlägsen från den nuvarande miljöpartistiska partiledningens turkosa politik..."

Tja, kanske så.

Bland annat skriver jag, vilket finns skäl att göra med tanke på några av de andra författarnas vurm för begreppet socialism: "Planeten överlever inte bara för att vi alla knaprar jämlikt på den... vi måste helt enkelt sluta knapra. Det är det som är utmaningen."

Några av underrubrikerna i mitt kapitel är: Fångar under ekonomismens järnlag, Den oblodiga statskuppen, Från tillväxt till utveckling, Nyckel till hållbarhet: sänkt arbetstid, Arbetarrörelsen - hinder eller möjlighet?

Boken kan beställas från Bokförläggarna Röda rummet, med porto kostar den 200 kronor.

onsdag 23 november 2016

Vi putsar på de där förbannade maskerna och gör dem till roder för våra liv

Jag paddlar och timmarna rusar fram som vattnet kring fören, timmarnas malande rörelser väcker vågor av känslor som sveper genom medvetandet. Dofter, färger, ljud som lagrats i det inre återuppväcks.

Långt borta är den andra verkligheten, den yttre verkligheten där maskerna, som döljer tvekan, tvivel och längtan, byggs upp. De där maskerna som så lätt växer in i huden och förvandlar oss till något sämre än vi egentligen är.

Vi putsar på de där förbannade maskerna, hivar upp dem till segel och gör dem till roder för våra liv. Maskerna reducerar oss, gör att vi ägnar oss mer åt inbördes kamp än åt inbördes hjälp, mer åt att glädjas åt andras fall än åt andras framgång, mer åt att sätta oss själva i centrum än de mål vi påstår oss arbeta för. Mer krig än fred, mer oro än frid.

Vi intar våra roller och glömmer att den enda riktiga rollen vi har är rollen som människa på den här lilla planeten i det stora kosmos. Vi försvarar det vi vet är fel, i byråkratins eller företagets eller organisationens tjänst förvandlas vi till rollspelande pajasar vars uppgift blir att leverera argument, svar och åsikter som vi har betalt för att leverera.

Den som vägrar är olydig. I rollen förväntas vi försvara värdlandsavtal, bedrägerier, manipulation, vad som helst. För partiets skull, för jobbens skull, för vinsternas skull, för hederns skull - ja, inte den egna hedern utan för den heder som kan kopplas till allt som egentligen inte betyder just någonting.

Kanske borde fler ta sig en natt i en kanot, under stjärnhimlen för att få perspektiv på det man gör, det man säger, det man intalar sig. Så man kan krypa ur den roll som man tilldelats, så man blir ärlig mot sig själv och det man tror på.

Om man nu längre tror på något. Om man inte växt ihop med rollen. Som företagsledare. Som prostituerad reklammakare. Som åsiktsproducent. Som oppositionsledare. Som gruppledare. Som statsråd.

tisdag 22 november 2016

"Hela resonemanget bygger på maskerad rasism och en kolonial föreställningsvärld."

Min senaste ledare i ETC innehåller bland annat detta:

"Men frihandeln i sig är det nästan ingen i Sverige som problematiserar. Den som gör det stämplas som mindre vetande. Låt mig då stämplas ...

Det berättas att ökad frihandel leder till fler arbetstillfällen. Trots att vitsen med frihandeln är att låta stordriftens och centraliseringens fördelar slå igenom. Med hjälp av rationalisering, robotisering, datoriseringar. Inget ont i det – men den som hävdar att frihandel med automatik leder till fler jobb i nutida samhällen är ute och cyklar.

Tanken med frihandel är att främst varuomsättningen skall öka. Det kan bidra till ökande tillväxt. Vi skall helt enkelt handla fler varor i hastigare takt. Konsumera mer. Men ligger det i linje med klimatmålen? Ligger det i linje med att vi skall minska våra ekologiska fotavtryck? Knappast.

Ökad frihandel leder också till ökande transporter. De transporter vi talar om är till 95 procent baserade på fossila bränslen. Och kommer att vara så under många år.

De åtaganden som länderna kommit överens om genom Parisavtalet pekar på en höjning av jordens medeltemperatur med tre grader. Eftersom målet är 1,5 grader måste vi göra mer – då har vi inte har vi inte råd med ökande transporter.

Det finns således en del problem med frihandel som man liksom inte vill kännas vid. Det är som om klimat- och miljödebatten förs i en bubbla. Medan debatten om frihandel förs i en annan.

Frihandelsfundamentalisterna bortser gärna även från sådant som etik och moral. Man förordar ju system som saknar sociala och ekologiska regelverk. Billigast vinner. Det innebär konkret att vi i namn av frihandel kan missbruka människor i andra länder.
Tanken är att om de lever under tillräckligt dåliga förhållanden – och därmed kan producera billigare än oss – vad gäller arbetsmiljö och anställningsförhållanden så kommer befolkningen i framtiden att få det bättre. En plattform av elände skall användas som språngbräda.
Hela resonemanget bygger på maskerad rasism och en kolonial föreställningsvärld."

Hela ledaren finns här. (Kommentar gärna, men läs i så fall helst hela artikeln först.)

måndag 21 november 2016

Länge leve skammen...?

Hamnade i en debatt där det påstods att det var sociala medier som skapat det vulgära debattklimat som nu råder.

Men det är inte sociala medier som skapat det klimatet. Det är människor. Och - hör och häpna - vi som i falsk självbild kallar oss själva för skapelsens krona är inte bättre än så.

Det är nog viktigt att ha klart för sig.

Allt vi människor skapar - eller "vi" och "vi" förresten, det är fåtalet särbegåvade människor som skapar något, vi andra hakar bara på och tror att vi är smarta fast vi för det mesta inte ens har en aning hur den dator fungerar som vi använder för att plita ner våra mer eller mindre snodda idéer och lånade texter...

Jag tar om det... Allt det som vi människor skapar kommer att missbrukas. I form av att även det sämsta och lägsta inom oss ges ökat utrymme. Det må gälla knivar, krut eller sociala medier.

De sistnämnda får människan att i anonymitetens skugga skriva en massa skit som hen inte vågar stå för med vare sig namn eller ansikte. Det som håller vår art på anständig nivå är skammen att avslöjas som mentala krymplingar, som mobbare, som allmänna skitstövlar. 

Så länge leve skammen! Eller rättare sagt: delar av den i alla fall. 

Sen finns de sådana som inte känner skam för någonting, Har de ett jobb, där det inte passar sig att det man säger internt kommer till "allmänhetens kännedom", så kan de för syn skull få sparken om det kommer till allmänhetens kännedom... Det kan gälla begravningsentreprenörer, moderater eller ICA-chefer. Eller någon av oss andra.

För övrigt satte sig Anna Kinberg Batra på det sluttande planet själv när hon utsåg oss som bor oss utanför Stockholm som mindre smarta. Eller Dagens Nyheters ledarredaktion som valde att benämna de som röstade på Trump för trumpnissar. Min grövsta variant, under tiden som politiker, var väl att kalla sossar för betonghäckar. Vilket för övrigt fick betongindustrin att tillskriva mig och påpeka att betonghäckar inte alls skulle ses som något negativt.

Hur som helst: Länge leve skam. Inte all skam. Men den skam som förmår oss att undvika att låta uppbubblande skit inom oss själva drabba andra.

Hur vore det om vi försökte att, en dag i sänder, inte känna ilska, inte känna oro, däremot, en dag i sänder, känna tacksamhet, vara ansvarsfulla och vara vänliga mot de vi möter. Då behövs ingen skam för att hålla tillbaka våra sämsta sidor. Och vi ger våra bästa sidor chans att växa lite till.

Godmorgon!  




söndag 20 november 2016

Hoppa över ålen

Ål. Den ligger illa till. Vare sig myndigheter eller yrkesfiskare tycks bry sig. Eller kanske snarare så här: myndigheterna förmår inte, medan yrkesfiskarna tänker på nästa kvartal. Och sen har vi då det illegala fisket. Jag läser i Landets Fria att kustbevakningen beslagtog 379 illegala ålfiskeredskap förrförra året.

Det är Johanna Sandahl och Ellen Bruno från Naturskyddsföreningen som skriver. De avslutar sin artikel så här: "När du hittar ål på ditt julbord - berätta att den är utrotningshotad och att det inte finns några ålar som är hållbart odlade eller fiskade."

Jag håller med.

Inför det att jag i Kunskapskanalen intervjuade John B. Erikson - entusiast som skrivit bok om sportfiske - djupdök jag i ålarnas historia och livscykler. Tyvärr var inte John, som kan det mesta om att fånga fisk och sedan "försiktigt återföra" den till sjön, så insatt just i ålen.

Ålar. Fantastiska varelser. Som de flesta varelser är. Ålar som själva tar sig in i Östersjön kan hitta ut därifrån, när det är dags att ta sig tillbaka till Sargassohavet för att leka och göra nya ålar. Man kan tro att det ligger i generna hos arten.

Men så enkelt är det inte. För de ålar man planterar in i Östersjön, efter att ha hämtat dem på andra platser, tycks inte alls hitta ur ur Östersjön. Åtminstone var det forskningsläget när jag gjorde intervjun. Detta skulle således tyda på att det inte bara är gener som styr, utan att ålarna även har personliga minnen på individplanet.

Det finns studier som visar att ålar orienterar sig efter de magnetiska fält som finns i jordskorpan  och forskarna tänker sig att de skapar ett slags inre karta under sina vandringar, som hjälper dem att hitta tillbaka samma väg som de kom.

De ålar som lever i det geografiska område som kallas Sverige har fötts i Sargassohavet. Dom tar sig - får lifthjälp med Golfströmmen - till Europas kuster där de letar sig upp i floder och in i sjöar. Där lever de i bortåt 20 år. Sedan förvandlas dom, blir silverfärgade och slutar äta - matsmältningen slutar fungera - och "söker sig en mörk natt tillbaka mot havet". Det vackra citatet är från Johannas och Ellens artikel.

Sedan simmar de - ålarna alltså -  utan att äta  de700 milen till Sargassohavet för att leka och dö. De är värda vår respekt. Så skippa ålen på julbordet, visa att det får vara nog nog, att vi vill ha arten kvar i våra vatten.