onsdag 29 mars 2017

Försvarsministern farlig för demokratin och det öppna samtalet

När man letar efter liv i universum så vet man egentligen inte vad det är man letar efter. Liv kan vara något som vi på vår planet inte ens kan föreställa oss. Något som inte är kolbaserat.

Det finns någon sorts tröst i den vetskapen när den självutnämnda kolbaserade eliten på den här planeten bär sig åt som den gör. Homo sapiens, den visa människan, namngiven av sig själv.

Det var så jag tänkte när :jag hörde försvarsminister Peter Hultqvist.

Fortsättningen skriver jag i gårdagens ledare i ETC -  här:

tisdag 28 mars 2017

Krigsretoriken varvas upp

Bild från Fria Tidnigngen
Sköter man sig så kan man bli dekorerad av USA:s väpnade styrkor. Man kan tilldelas Legion of Merit. Det är inte vilken metallbit som helst. Det är en stilig metallbit, hängande i en stilig tygbit. Den delas ut till speciellt utvalda.

Sveriges ÖB Micael Bydén är en sådan utvald.

Häromveckan levererade han en rapport till regeringen där han framhåller, vad han anser vara, fördelarna med ett svenskt medlemskap i Nato.

 Det var Svenska Dagbladet som avslöjade rapporten. Man noterade, ganska förtjust, att det inte...

Läs hela min inledare i Fria Tidningen här.

måndag 27 mars 2017

Obligatorisk vaccinering - är inte det fullständigt kontraproduktivt?

Ska Sverige införa obligatorisk vaccinering mot mässling? Obligatorisk, dvs tvång. Det föreslås i en moderat motion till riksdagen. Beslut förväntas gå igenom i maj.

Jag är övertygad om att fördelarna med att vaccineras mot mässling vida överskrider nackdelarna. Mina barn är vaccinerade. De slapp det elände som jag gick igenom.

Men skall vi tvångsvaccinera?

Måste man inte vara extremröd, brun eller bara allmänt dum om man föreslår något sådant?

Bilden av barn som med våld dras från sina föräldrar för att få ett stick armen förskräcker. Och hela idén kommer att öka motståndet mot vaccinering.  Tilltron till myndigheterna är inte så stor att ett tvång kommer att ses som annat än illvilja, brist på förmåga att motivera till frivillig vaccinering, storebrors övergrepp.

Hela förslaget är kontraproduktivt. Misstänksamheten kommer att öka. Det reella tvånget att nyfödda skulle få lapris i ögonen togs bort en gång i tiden, vilket var av godo.

Men vi har ju skolplikt, menar en del, varför då inte ha vaccinationsplikt? Det är ett svagt argument som öppnar för allt möjligt tvång på temat "har vi lite tvång kan vi väl ha lite mer".

Men är laget inte viktigare än jaget? Det händer ju att jaget tvingas att göra saker för lagets bästa. Så är det. Så resonerade det kinesiska kommunistpartiet då man införde enbarnspolitiken för andra än minoritetsbefolkningar. Befolkningen växte för fort för samhällets bästa, var motivet. Kinesisk press tilläts förstås inte ta bilder, och mobiler fanns inte när kvinnor som vägrade tvångsomhändertogs för att genomgå tvångsabort.

Skillnaden mellan vaccintvång och detta är naturligtvis enorm. Det skall sägas. Men jag trycker ändå att tanken på bilder där föräldrar tvingas hålla sig på avstånd när barn tvångsvaccineras inte är tilltalande... och de kommer att skapa förstärkt motstånd, förstärkt misstänksamhet, förstärkt misstro.

Det ser alltså ut som om riksdagen kommer att ge de starkaste vaccinmotståndarna vatten på sin kvarn. Driver man igenom tvång så är det just det man gör.

God, en enkel, argumentation, frikopplad från läkemedelsindustrin, räcker. Fördelarna med mässlingsvaccin överväger med råge nackdelarna. Säg det. Men tvångsvaccinera inte. Det är ett nederlag för demokratin, rent av en skam.

Giriga läkemedelsföretag får naturligtvis många att undra... Så sluta upp med er girighet -  en nåd att stilla bedja om, om än naiv...

Säg inte att sprutan är ”helt säker”, helt enkelt därför att det är information som inte stämmer. Istället bör budskapet vara ”fördelarna starkt överväger och att allvarliga biverkningar kan förväntas vara mycket sällsynta”. Som medicinsk expert har man mycket att vinna på att vara lyssnande och inte för ivrig med sina egna fakta, menar Anders Lindberg i DN. Anders Tegnell från Socialstyrelsen håller med, enl samma artikel. Klokt.



söndag 26 mars 2017

Sin tids rockstjärna...

Så har då Paganinis samlade  stycken för violin, cello och gitarr kommit ut i nya inspelningar.

Samlade och samlade, de var inte så många. Men Paganini var desto mer.

The complete works for violin/violoa, cello och guitar. Schysst recenserad i DN. Har inget mer att tillägga, mer än en en text om Paganini själv, sin tids rockstjärna:

Passo di Gatta Mora, Svarta Kattens Gränd. Det är en liten, smutsig och mörk trappgränd i staden Genua. Ibland känner man dofter från hamnen tränga upp till den lilla gränden. Det är dofter av tjära och hav. Dofterna från hamnen är ett välkommet avbrott i stanken av avfall och läckande latrintunnor uppe i gränden.

Här uppe i gränden kan man höra glam och stoj, och ibland flöjttoner, från torget som inte ligger så långt bort, alldeles i närheten av stans flotta palats. Främmande ansikten tillhör vardagen uppe i gränden. Och främmande språk. Hit drar nämligen sjömän på jakt efter kvinnor. Mellan spyorna berättar de om Orienten och Amerika på lagom berusat blandspråk. I gränden hänger tvättkläder, linorna är spända mellan husen. I kläderna fastnar doften från avskräde.

Det är sent 1700-tal.

Det kanske inte är att undra på att mödrarna här uppe drömmer om att få sina söner kastrerade på det att de - sönerna - skall kunna komma härifrån, bli gudomliga kastrater vid furstarnas hov. De skulle kunna bli rika som troll. Så var drömmen.

Som goda avlövade söner skulle de ta hela familjen till sig när de nått höjderna, låta ljuset och musiken och festen tränga in i sina arma mödrars och fäders liv på ålderns höst. Att låta kastrera sina barn var att delta i ett lotteri där det fanns en och annan högvinst. Förresten: när Mozart skrev musik för kastrater så var han själv ett barn.

Mor Teresa hade inga planer på att kastrera sina söner. Hon hade nämligen mött djävulen i en av sina drömmar. Hon hade fått ett löfte av honom att barnet skulle få en själ som skulle brinna i takt med rytmen från sin fiol. Hennes lille parvel Nicolò skulle bli rik och berömd. Men hon hade svårt att tro på det, för den lille var bräcklig och klen. Han höll på att dö flera gånger innan han ens fyllt sex. 
Men ändå talade mycket för att Teresas avtal med djävulen verkligen var underskrivet, för Nicolò blev så upprörd att han kunde få krampanfall så fort han hörde en falsk ton spelas på familjens mandolin. När han själv fick pröva mandolinen kunde han gråta flera timmar, utom sig av upprördhet, när han inte fått strängarna att låta som han ville.

Mandolinen var inte hans instrument. Så istället lånade han sin storebrors violin. Han smekte den med sina små fingrar, kände taglets strävhet mot sin kind och drog stråken över strängarna. Det var något med violinen som växte samman med honom. Men det dånade av djävulska skrik i hans huvud vid varje falsk ton. 
För att få ut skriken som ekade inom honom måste han öppna munnen och låta dem flyga ut. De studsade mellan väggarna och rasade ut genom fönstren för att ta sig nedför gränden och ut över havet.

Vad är nu detta? Jo, det handlar just om Nicolò Paganini. Den störste violinist som någonsin levt. Han steg, precis som Elvis Presley skulle göra drygt hundra år senare, in på scenen i rätt tid för att skapa något helt nytt. Under första halvan av 1800-talet minskade nämligen kyrkans och fina folkets dominans över musiken. Kyrkorna och grevarnas slott ersattes av öppna affärsdrivna konserthus med kommersiella orkestrar. Publiken blev större, ramarna vidare, utspelen friare. Presley å sin sida kom då televisionen öppnade upp för den stora publiken och de nya utspelen.

Men det handlar självfallet inte bara om att komma i rätt tid, när förutsättningarna finns för det nya att explodera. Det handlar också om konsten att skapa något nytt. Nicolò revolutionerade fiolspelet. Han var den förste som fullt ut använde sig av tekniken att knäppa på strängarna med vänster hand samtidigt som stråken dansade över strängarna. Han skapade speciella effekter genom att stämma om fiolen till det oigenkännliga. Han skapade dramatik genom att fila hack i strängarna så att de sprängdes när han spelade. Publiken tjöt, kvinnor – och en och annan man – svimmade. 
Han var sin tids rockstjärna, så klassisk musiker han än var. Han utmanade system, strukturer och normer. Precis som Presley en gång gjorde. Förresten: precis på det sätt som politiker idag borde utmana system, strukturer och normer... 

Texten är till del hämtad från ett kapitel i min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.

lördag 25 mars 2017

Har en öppen föreläsning imorgon:
Annat än arbetslinje, tillväxt, upprustning….
NÄR: 26 mars, kl 15 – 17
VAR: Andrarum, nv Österlen
Anmälan: lotta.hedstrom@mp.se

Så här blev Nyhetspanelen igår

Nyhetspanelen igår, om veckans aktuella händelser. Klicka på bilden och dra fram till klockan visar 07.46 så finns den att "avnjuta"...

http://www.svtplay.se/video/12953316/gomorron-sverige/gomorron-sverige-24-mar-06-25-1?start=auto

fredag 24 mars 2017

Lindsö tar bra betalt men smiter ut bakvägen när det blåser

Dags igen. Nyhetspanelen i Gomorron Sverige. 07.45. Förresten läggs Gomorron Sverige ner efter sommaren för att ersättas med något som mer liknar kvällstidningars nyhetssändningar, om jag förstått det rätt. Snabbare tempo, kan man ana. Plats för paneler som för längre samtal? Avdankade figurer är nog inte aktuella.

Idag blir väl Allra ett ämne i panelen. Personligen anser jag att att Ebba Lindsö, som enl SvD haft 900 000 i årsarvode, har personligt ansvar för vad som hänt. Hon har varit ordförande  i Svenskt Näringsliv, samlat styrelseuppdrag och varit partistyrelseledamot i Kristdemokraterna. Vem tror att en sådan inte kunnat förstå vad som hänt om hon bara tagit uppdraget på allvar?

Hon har, liksom Thomas Bodström, fd justitieminister (S), fungerat som skyltdocka i styrelsen. Bodström har, enligt SvD, erhållit en kvarts miljon för sitt uppdrag som skyltdocka för Allra. Lindsö och Bodström har snott pengar från pensionärer. De la benen på ryggen och sprang när bluffar avslöjades i media. Låtsas att de inte har ansvar för mer än att ta emot arvoden. Vedervärdigt.

Sen lär väl Moderaterna bli ett ämen. Hur ska det gå för Anna Kinberg Batra? Kanske batra att dra?


torsdag 23 mars 2017

Öppen föreläsning på Österlen

På söndag är det dags för en öppen föreläsning om grön ideologi - som trots allt inte är begraven...


Annat än arbetslinje, tillväxt, upprustning….


NÄR: 26 mars, kl 15 – 17 
VAR: Andrarum, nv Österlen




Anmälan: lotta.hedstrom@mp.se    (Begränsat antal platser)     

onsdag 22 mars 2017

Idag är det världsvattendagen - dags för grön ideologi...

En av de viktigaste frågorna för feminister borde vara närhet till vatten, så många kvinnor, har under så lång tid tvingats gå så många mil för att hämta vatten. En viktigare fråga än kvoterade styrelser, men nästan totalt bortglömd i ett land där vi ser det som självklart att vrida på en kran för att få vatten. För övrigt ska rasister inte dricka vatten om de vill vara trovärdiga.

tisdag 21 mars 2017

Var är hooonom?

Än en gång har jag hört det. Och än en gång vänder jag mig i den mörka kvällen ut mot kosmos och ropar: Roland Stoltz, var är du?

Roland Stolts var inte bara hockeyspelare och som sådan  "världens bästa långsammaste back".  Efter sin tid som spelare blev han expertkommentator i teve. Han kunde skilja på "han" och "honom" på det mest tydliga sätt man kan göra det.

Han sa inte bara honom, han sa hooonom.

Idag vore hans sätt att säga h-ordet en nåd att stilla bedja om. För idag tycks ingen jäkel - absolut inte hockeyexperter i teve - kunna använda "han" och "honom" på rätt sätt.

"Jag gillar han", "det gick bra för han idag". Hanandet har spridit sig som en helvetisk löpeld: "jag gifte mig med han", "jag slog han på käften", jag mördade han", " jag försökte få han att sluta stå och skrika upp mot kosmos efter han som sa hooonom."

Inte för att jag är språkpolis, men i detta fall vädjar jag till Roland Stoltz att komma tillbaka till de levandes skara, han slipper spela hockey bara han sitter där i tevestudion och säger "hooonom" som bara han kunde säga på ett nästan profetiskt sätt, som om han visste vad som komma skulle och desperat ville förhindra det.

Jag saknar inte han. Jag saknar honom. 




måndag 20 mars 2017

Lööf och Sjöstedt stärker den endimensionella skalan - och grön ideologi begravs i rädslans hav....

Annie Lööf och Jonas Sjöstedt stärker den endimensionella politiska skalan genom att åka runt och debattera socialism och liberalism utifrån sina partiers åsiktspaket. Den endimensionella politiska skalan stärks. Det borde vara ett riktigt grönt språkrör som debatterar med någon av de andra. Men sådana finns inte tillgängliga. Därför dör den politiska skala där grön och grå står för motsatserna.

Lars Norberg, som gick från att vara moderat till att bli centerpartist för att till slut hamna som en av de mest radikala miljöpartisterna i Sveriges riksdag, skrev vid något tillfälle att socialismen inte räcker, den kommer inte till roten med det onda. Därav var han grön. Vilket en gång var detsamma som att vara en radikal systemkritiker "med förslag som får socialisterna att verka småborgerliga", enligt en känd företagsledare som dessutom levererade följande: "Kommunisterna kan man köpa, ni är farligare, er kan man inte köpa".

Tiderna förändras, tänker jag titt som tätt. Inte alltid till det bättre. Jag längtar efter ett språkrör som vågar stå upp för allt det som bär så många kommunpolitiker, som vågar utmana, som känner tillit till den gröna ideologin, som inte låtsas att framgång är att gå åt rätt håll i ett tåg som rusar fram åt fel håll.

En av partiets avdankade gamlingar muttrade för några månader sedan: "Språkrören begraver grön ideologi i rädslans hav där partiledningen befinner sig i en gummibåt på släp efter den allt mer ruttna (s)konaren vars kompass den nyliberalt styrda borgerligheten konstruerat".

Det är i alla fall skönt att inte vara ensam om lägesbeskrivningen.

Ett brutalt inlägg om acceptism och destruktivism...

Ibland är brutala inlägg, och brutala böcker, alldeles nödvändiga, som t ex när det gäller fula byggnader, ekonomistisk planering och omänsklig så kallad effektivitet.
Här.

Avtal med Vidarkliniken sägs upp



27 mars, 14.30. Utanför riksdagen - demonstrationen avslutas utanför Landstingshuset på Hantverkargatan.  
Intressant är att den borgerliga majoriteten i landstinget säger upp avtalet. Hade man gjort det om verksamheten varit vinstsyftande...? Eller hade det varit för känsligt i så fall?

söndag 19 mars 2017

Liksom

Jag läser att 80 procent av alla avlidna slutar som aska och rök eftersom deras kroppar kremeras. Själv är jag lite sugen på frystorkning, det går till så att kroppen frystorkas i 196 minusgrader och till slut faller sönder i pulver.

Antingen är det således värme eller kyla som gäller om man inte avser att även efter döden ta stort utrymme genom att kistan sänks direkt. Det är intressant att fundera på saken.

Redan 1882 introducerades kremering av Svenska Likbränningsföreningen. Ett vinnande koncept kan man säga. Andelen som kremeras har ökat dramatiskt - ett skäl kan vara att ask- och minneslundar blivit mer populära, vilket väl i sig är följden av att barn och barnbarn flyter omkring i världen och gravar liksom kräver viss omsorg som vi inte har tid med nuförtiden.

Vi har ju knappt tid med själva begravningen, eller ens minnesstunden. Vilket väl är naturligt i en globaliserad värld med arbetslinjen som som normalitet. Vi kan ju kalla det en blandning av rotlöshet och tillväxtmani.

Aska sprids allt oftare dessutom i naturen eller till havs. Då slipper efterlevande ha dåligt samvete för att de inte ens tar sig till minneslunden eftersom det finns så många gallerier att besöka istället.

Kyrkogårdarna betyder allt mindre. Som icke-troende tycker jag det är lite trist. Det är intressant att vandra på kyrkogårdar, läsa på gravstenar och få en historielektion.

Företrädare för Grön ungdom funderade för en tid sedan på twitter om man inte skulle kunna bygga bostäder på kyrkogårdarna. Mycket mark, ofta i hyggligt centrala delar av städerna, tas ju i anspråk.

Jag är inte säker på att jag vågar rösta på ett parti vars ungdomsförbunds företrädare funderar sådär. Kyrkogårdar är ju liksom kulturhistoria.

Man har visserligen byggt på gravfält förr, men ändå känns idén osmaklig. Samme företrädare föreslog att momsen på manikyr och ögonfransförlängning  borde sänkas. Men den idén begravdes visst.

Nu hänger ju inte mitt resonemang ihop, själv kan jag inte tänka mig att att resterna skall ligga under en gravsten, inte ens i familjegraven som är belägen under en sten på en kyrkogård som - om vi inte ser upp med vilka som får makt - kan bli plats för  snabbbyggda bostadscontainrar.

Frystorkning, det är grejer det. Men det är visst administrativa problem. Allra bäst för miljön lär vara luftbegravning, men det kan ju kännas lite absurt för oss som är känsliga och inte levt i en norm där det är naturligt.

Nej, det beror inte på ålder som jag funderar på efter-döden-hanterande. Skrev en uppsats i skolan om detta ämne. Då var jag mest intresserad av zoroastrimens vurm för just luftbegravning ar - "begravningar" i torn där fåglarna får ett skrovmål.

Livet kan vara väldigt fint. Också för fåglar.

Godmorgon, det ser ut att bli sol idag. Fåglarna kvittrar redan. Och Djurgården är svenska mästare i hockey. Hanna Olssons segermål var vackert.




lördag 18 mars 2017

Moderat och liberal bubbla





Detta inlägg av Annika Hirvonen Falk (MP) i riksdagens debatt om trygghet fick igår moderater och folkpartister att gå i taket. Det säger en hel del om moderater och folkpartister, och det är inte vackert. DRA FRAM TILL 20:30.

http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/video/aktuell-debatt/aktuell-debatt-om-tryggheten-i-sverige_H4C120170317ad


fredag 17 mars 2017

När allt gick under - också de förfinade fördomarna...

Min filosofilärare - oj, det var länge sedan - sa på en lektion nåt om att det fanns tendens att sätta gamla tänkare på piedestal för att de i moderna ögon skulle passa bättre in i den den värld där man anser sig vara förfinande och lite förmer.

Detta har jag burit med mig och därmed nog lättare kunnat ta till mig såväl klassisk musik, litteratur och filosofiska tänkare.

Natur & kultur ger ut klassikerserien Levande litteratur. Boken När allt gick under ingår i serien. Det är ett urval av Ciceros privatbrev i ny översättning.

Denna översättning sågas grymt  av DN:s mycket förträfflige recensent Jesper Högström. Vardagliga ord används i översättningen på ett sätt som inte fick recensenten annat än såga med fotknölarna. Men. Det var då jag tänkte på min gamla filosofilärare.

Var verkligen Cicero allt det där som "de förfinade och lite förmer" ville att han skulle vara? Nja. Han kunde nog vara. Men var inte alltid.

Natur & Kultur förläggare svarar på recensionen i DN. Svaret är läsvärt, inte bara pga av att den berör recensionen utan för att den berör något mycket större. Man skriver "Ciceros brev var i stor utsträckning skrivna på ett ledigt, talspråkligt latin och tillkomna i hast...". Han ville skriva på "plebejernas språk" med "vardagliga ord". Något som gamla tiders översättare inte riktigt kunde förhålla sig till. Det stred ju mot det där förfinade och lite förmer. Spännande!

Själv är jag benägen att förorda att även gamla svenska böcker får "nyöversättas" så att de blir lättare att ta till sig. Hur vore det att börja med romanen Silverforsen av Elin Wägner?

Avslutar med ett tack till min filosofilärare som var gammal redan då, och i övrigt ganska usel som pedagog. För övrigt är filosofi ett ännu viktigare skolämne än till och med matematik. Sokratiska samtal - med betoning på frågan varför - borde genomsyra skolan. Och politiken.

torsdag 16 mars 2017

Politisk tjänsteman har talat med ryssar

Hög tjänsteman har mottagit Legion of merit....
Häromdagen tog  Ekot upp fallet med "den miljöpartistiske tjänstemannen". För några veckor sedan skrev Aftonbladet -  på löpet till och med - att en miljöpartist "i hög tjänst" haft rysskoppling.

Aftonbladet säger sig avslöja att tjänstepersonen tvingats avsluta sitt arbete eftersom hen varit en säkerhetsrisk. En källa påstår det. 

En annan källa - mindre rubrikskapande - påstår att det är trams.

Aftonbladets uppgiftslämnare antyder att det kan ha funnits risk att personen skulle lämna över hemliga uppgifter till Ryssland. Vore  intressant att veta vilken den uppgiftslämnaren är. Och vilken roll hen har och har haft i sammanhanget.

Det känns lite darrigt.

Riksdagens säkerhetstjänst ville inte lämna några kommentarer, meddelades i Aftonbladet. Huruvida det betyder att man faktiskt inte har något att säga framgår inte.

Huruvida det varit mer än de normala kontakter som riksdagspartier har med allehanda ambassader, inte minst de större ländernas, har inte framkommit.

Samtidigt uppges att allt bottnar i en personkonflikt. I så fall med föga hedrande turer, kan man tycka. Jag gjorde just det.

Hur som helst: kvällspressens artiklar om "misstänkt rysskoppling" blev snabbt i pressen  "rysskoppling". Och av bara farten slogs så fast att personen ifråga är en säkerhetsrisk. Ja, jisses, så fort det rasslade iväg. Kanske sitter någon och myser över att någon annan anklagats. Så där som det alltför ofta blir. 

Intressant är det, utifrån det där med källkritik. Häromdagen krävde två riksdagsledamöter klarhet, varnade för häxprocess. Det gjorde de rätt i.

För övrigt vill jag meddela att jag har under flera tillfällen samtalat, ätit och umgåtts med amerikaner, och ävenså erhållit en vängåva till ett värde av cirka 80 kronor. Jag har nyligen också varit på samma möte som två ryskfödda människor. Även två balter har jag träffat på... Och en norrman, det vill säga en person från Natoland. Liknande hände - bortsett från vängåvan - när jag var språkrör. Det ingick liksom i jobbet. Att samtala. En del av dessa utländska människor försökte torgföra sina åsikter i akt och mening att få mig att närma sig deras uppfattning. Det var väl deras uppdrag att tala gott om sina länder.

Men jag stod fast trots alla samtal med främmande makts företrädare i vårt land. Så jag motsätter mig sådant som värdlandavtal med Nato. Militärt bilateralt samarbete med Ryssland är inte heller tillrådligt. Däremot förordar jag diplomatiska förbindelser och jag hoppas att svenska politiker talar med såväl amerikaner som ryssar och andra. Allt annat vore förfärligt.

Självfallet är jag inte heller dekorerad av främmande makt - till skillnad från Sveriges ÖB som blivit dekorerad av USA:s väpnade styrkor genom att hedras med Legion of Merit. Se bilden som visar denna stiliga metallbit. Kanske har denna USA-koppling skett i form av amerikankoppling på USA:s ambassad. Men om det vet jag intet. Det kan ju också skett i samband med att han jobbade i Washington tre år innan han blev svensk överbefälhavare. SvD avslöjar att ÖB i en rapport, riktad till regeringen, lagt ett gott ord för svenskt medlemskap i Nato. Blir detta fallet kan säkert fler svenska politiker och höga tjänstemän erhålla metallbitar för gott utfört arbete.

Personligen skulle jag tacka nej till såväl amerikanska som ryska metallbitar. Artigt men bestämt.

onsdag 15 mars 2017

Borde inte den generaldirektören avgå?

Han heter Herman Sundqvist. Är generaldirektör. På Skogsstyrelsen. Miljöminister Karolina Skog (MP) borde se till att ge honom något annat uppdrag. Han förordar nämligen att Skogsstyrelsen ska sluta att identifiera skogar som har mycket höga naturvärden.

Identifierar man sådana skogar så har man ju liksom upptäckt dem. Och det är dumt. För då blir de svårare att avverka. Så resonerar generaldirektören. Så han vill ”pausa” arbetet med att identifiera skyddsvärd skog. Pausen skall gälla stora delar av Norrland.

Generaldirektören menar att marknadens aktörer själva kan ta ansvar. Som om marknaden hade gjort sig berömd för att ta ansvar för annat än vinstkolumnen i kvartalsrapporterna.

Det handlar om så kallade nyckelbiotoper.
Läs hela ledaren här - och dela gärna.Myten om att Sverige ligger i fronten när det gäller att skydda natur bör avslöjas som den bluff det är!

tisdag 14 mars 2017

Så kunde det låta 2000: "Så min vädjan till de språkrör som väljs på lördag är att värna den gröna identiteten, våga vara uppkäftiga och våga stå för det radikala, systemkritiska i den gröna ideologin!"


Igår firade S, M, MP, C och KD genom att äta tårta . Man hade kommit överens om att skjuta till ytterligare en halv miljard, redan i år, till försvaret. 

Jag minns när en finansminister ringde mig och frågade om vi skulle bryta samarbetet om Försvarsmakten skulle få någon miljard för att täppa till något som kallades "svarta hål". 

Ja, sa jag. OK, sa han. Det blev inga pengar. 

Apropå tider som varit... Så här avslutades min sista debattartikel som språkrör på DN-Debatt. 

 "Klapp på axeln från det gamla etablissemanget skall inte nödvändigtvis betraktas som något positivt. Så min vädjan till de språkrör som väljs på lördag är att värna den gröna identiteten, våga vara uppkäftiga och våga stå för det radikala, systemkritiska i den gröna ideologin!"

Det var den 1 juni 2000.  Blev påmind om den häromdagen då en vänlig själ skickat debattartkeln i ett gammaldags brev som jag hittade i den gammaldags brevlådan:

Artikeln går ut på att man inte når någonstans med sossarna om man inte utövar utpressning. Jag tar också upp exempel på detta från vårt två år gamla budgetsamarbete.

Den gamla goda tiden var en strid... Här ett utdrag:

DN DEBATT 1 juni 2000

"Ge Persson nya ultimatum".

Avgående Birger Schlaug skriver testamente och uppmanar efterträdarna fortsätta pressa regeringen.

Det hävdas ibland från såväl det politiska, ekonomiska och fackliga etablissemanget som från tidningarnas ledarskribenter att miljöpartiets roll är utagerad, eftersom samtliga politiska partier nu har miljöprogram och är medvetna om vikten av att värna miljön.
Ingenting kan vara mer fel. Man har visserligen rätt så till vida att ord och begrepp som vi i miljöpartiet använde för femton år sedan - kretslopp, skatteväxling, hållbar utveckling, ekologisk odling - numer är standardfraser i den politiska debatten. Man har också rätt så till vida att de gamla partierna dessutom alla skaffat sig miljöprogram.

Men i sak är det som händer ingenting att yvas över: de framgångar som gjorts på det miljöpolitiska området är till förskräckande stor del resultat av mer eller mindre utpressning från miljöpartiet.

+ Grön skatteväxling, det vill säga sänkta skatter på arbete och höjda på energi och utsläpp, kommer de närmaste tio åren att omfatta minst 30 miljarder kronor. Det är en följd av mycket hårda förhandlingar med s och v. Vi hade helt enkelt inte kunnat fortsätta budgetsamarbeta med dessa två partier om vi inte fick igenom vårt krav.

+ Men även de mycket stora anslagshöjningar för inköp av skyddsvärda skogar, miljöforskning, marksanering och allergisanering av skolor och dagis är en följd av att regeringen tvingats samarbeta med De gröna.

+ Som en följd av samarbetet är nu också Sverige det första land i världen som har infört gröna nyckeltal i finansplanen. Dessa nyckeltal likställs med tal som beskriver BNP, inflation, ränta etcetera och ger bilden av den verkliga verkligheten, det vill säga hur miljön påverkas.

+ När Fastighetsskattekommittén nu tvingats föreslå att miljöinvesteringar inte skall medföra höjd fastighetsskatt är det också resultatet av politisk press - mp vägrade nämligen ställa sig bakom betänkandet om vi inte fick igenom det vi slagits för ända sedan partiet bildades 1981.

Väldigt lite av en god miljöpolitik faller således ut av sig självt, som en följd av det allmänna politiska pratet om "hållbar utveckling". Det krävs alltför ofta ultimatum. Och detta ser jag som ett bekymmer för framtiden. Dels för att det så naket beskriver hur svagt intresset är för en rimlig miljöpolitik så fort denna krockar med andra intressen, dels för att samarbetet mellan mp och de andra två sam- arbetspartierna riskerar att även i framtiden komma att handla om ultimatum från miljöpartiets sida.

Även om politiken är seg så kan man notera att miljöfrågorna tagit steget in i vardagen. Jag minns, med viss skadeglädje, hur jag bemöttes av en företrädare för LRF i en debatt i mitten på 80-talet. Jag hävdade att inom tio år skulle ekologisk mjölk vara en del av den vanliga sortimentet, oavsett vad LRF ansåg. Han anklagade mig för att vara en flummig bakåtsträvare, som ville återföra den svenska bonden till femtiotalet.

Jag glömmer inte heller hur jag bemöttes av företrädare för skogsindustrin när jag i en debatt i Bollnäs tog fram ett klorblekt kritvitt kaffefilter och hävdade att detta skulle komma att uppfattas som någon närmast äckligt inom tio år. Han anklagade mig för att sprida lögner om klorets miljöpåverkan och påstod att svensk pappersindustri skulle tvingas flytta utomlands om man tvingades avstå från klor. Jag minns hur Kjell-Olof Feldt, i egenskap av finansminister, avfärdade min första interpellation i riksdagen som handlade just om att miljöinvesteringar i fastigheter inte borde leda till ökad fastighetsskatt.

Men det är långt kvar till ett hållbart samhälle. Miljöproblemen är både bredare, djupare och allvarligare i dag än för tjugo år sedan. Världen och framtiden räddas nämligen inte genom att vi köper miljövänligt tvättmedel, återvinner papper eller källsorterar. Världen räddas inte heller genom att vi skyddar bråkdelar av de skogar som är nödvändiga för den biologiska mångfalden. Det är en bra början, javisst. Men det krävs mycket, mycket mer. Fortfarande växer miljöskulden i Sverige, i Europa och i världen. Det vi ägnat oss åt hittills är lövverket - men stammen är på väg att ruttna.

För att klara detta måste vi inse att den typ av kapitalistisk marknadsekonomi som i dag dominerar i sig är ett hot mot miljön. Naturen har ingen röst på marknaden. Kommande generationer har inte heller någon röst på marknaden. Därför måste vi förändra de ekonomiska spelreglerna så att dessa gynnar en hållbar utveckling. Efter beslut om grön skatteväxling och en miljöprofil på fastighetsbeskattningen måste vi nu gå vidare när det gäller hushållens konsumtion och sparande. Vi måste också driva in nya spelregler när det gäller frihandeln. Och då är vi inne och korrigerar något av det heligaste inom marknadsekonomin. Vilket alltid leder till ramaskri från dem som inte begriper bättre.

Avarterna i det kapitalistiska systemet och bristerna i dagens marknadsekonomi är så allvarliga att det vore ett svek mot hela den gröna idén att inte gå i bräschen för ett nytt ekonomiskt tänkande. Styrs inte marknadsekonomin upp genom nya spelregler är den lika förödande för miljön som planekonomin en gång var. Det ser vi ju varje dag! Därför vore det förödande om miljöpartiets systemkritik tystnade som en följd av regeringssamarbete, anpassning eller, för den skull, ålder på organisationen.

Miljöpartiet har en god plattform att stå på i dag; dels genom budgetsamarbetet med regeringen och vänstern, dels som vågmästare i riksdagen mellan socialister och borgare. Jag vågar påstå att vi balanserat på ett ganska kvalificerat sätt hittills. Det är viktigt att inte slukas upp av samarbetet - utan tvärtom värna rågången mellan oss och de övriga partierna. Det är en rågång vi skall vara stolta över.

Klapp på axeln från det gamla etablissemanget skall inte nödvändigtvis betraktas som något positivt. Så min vädjan till de språkrör som väljs på lördag är att värna den gröna identiteten, våga vara uppkäftiga och våga stå för det radikala, systemkritiska i den gröna ideologin!

Birger Schlaug
DN DEBATT 1/6 2000


måndag 13 mars 2017

"Tårta med killarna"

Så har då S, MP, M, C och KD enats om att skjuta till ytterligare cirka 400 miljoner till Försvarsmakten - inklusive civila delar handlar det om 500 miljoner. Detta firades med tårta. Åsa Lindestam (S) kunde meddela att hon ätit "tårta med killarna" (övriga deltagare i uppgörelsen) för att fira.

Av detta kan man lära två saker:

A) Trots MP:s medverkan i riksdagen finns det inget parti som driver en annan linje än upprustning, krigsretorik och ökande andel av BNP till militären.
B) Man skall vara försiktig med vilka man äter tårta, och framför allt varför man äter tårta.

För de som anser att det behövs en kraft i riksdagen som aktivt driver såväl tanken om gemensam säkerhet, i dess ursprungliga betydelse, som vikten av praktiskt globalt motstånd mot militär upprustning finns inget alternativ. Vi har hamnat i en spiral där krigsretorik är en del av normaliteten.
  • Vi borde tala om nedrustning, men vi talar om upprustning. 
  • Vi borde agera för minskade konfliktytor, men vi bygger själva upp sådana genom värdlandavtalet. 
  • Vi borde tala om konsten att skapa fred. Men vi talar om krig som en konst. En självgående spiral som kan sluta i katastrof.
Det vore onekligen värdefullt om det fanns en grön kraft i riksdagen och i den offentliga debatten. 


Recension: Ingenting är sant, allting är möjligt

En bok om det postsovjetiska Ryssland. Omslaget består av Putin och något som nog skall ge skenet av att boken handlar om nätet och dess troll.

Boken är skriven av Peter Pomerantsev, brittisk journalist, född i Sovjetunionen. För femton år sedan flyttade han tillbaka till Ryssland - landet med nio tidszoner och en sjättedel av planetens landmassa - och jobbade för en tevekanal, främst som dokumentärskildrare i teve.

"Det nya Kreml kommer inte att göra om samma misstag som det gamla Sovjetunionen - det kommer aldrig att låta teve bli tråkigt", skriver han och redovisar noga sina egna tillkortakommande som journalist som vill göra ett seriöst jobb men som förväntas göra underhållning snarare än dokumentärer. Program som gärna speglar konspirationsteorier - och hellre Kremls härlighet än sanningen. Vad nu detta innebär i ett land där ingenting är sant och allting möjligt, om man får tro bokens titel. En variant av Trumpland.

Boken lovar mycket, men håller inte vad jag fått för mig att den lovar. Böcker utgivna på Ordfront brukar inte säljas in på falska premisser. Men syftet att skriva och berätta underhållande leder i det här fallet till att underhållningen dränker tilltron till vad som skrivs.

Där ironikerns motorsåg går fram borde istället dokumentärskildraren gått fram med skalpell. Tyckrr jag. Andra som recenserst den har annan uppfattning. Boken är, tänket jag, stundom pinsamt light, om man nu inte är intresserad av författarens liv och leverne. Vilket jag inte är. Visst känns det lite patetiskt sorgligt att följa hur han köps och misslyckas i att anpassa sig till de krav som ställs i skuggan av Kreml, men det räcker inte.

Att den ryska regimen - jag vet att en del inte gillar att man skriver regim om sådant ledarskap som man starkt ogillar, men inte om andra - styr och ställer och beter sig kriminellt är vardagsmat för oss som läser svenska medier. Propaganda och showbusiness blandas hej vilt i rysk teve. Tja, vi som håller koll på Russia Today som motvikt mot det vi kan se i Fox vet ju hur det är.

"Den unika blandningen av kitsch och hotfullhet som bara finns i Moskva", skriver Pomerantsev när han skall beskriva arkitekturen. Uppriktigt sagt är det den bästa formuleringen i boken. Den är på pricken.

Tja, vad finns mer att säga? Svar: ingenting. Läs hellre Svetlana Aleksijevitj.


söndag 12 mars 2017

Bokrecension: Den oväntade vändningen utanför en port på Sveavägen

"Se upp för det helt otroliga och håll dig till sådant som besparar dig att idiotförklaras". Detta skrev Göran Lambertz till författaren av En oväntad vändning. Och Lambertz, om någon, bör ju veta vad det innebär att bli idiotförklarad.

Författaren är Claes Hedberg, med benägen hjälp av Bo Hall. Boken är en i raden av böcker om mordet på Olof Palme.

En del menar att Elvis inte dog utan bara drog sig undan världen eftersom han inte orkade mer. Här handlar det om samma tema med Olof Palme i huvudrollen. Olof Palme mördades aldrig, det var en flykt undan världen eftersom han inte orkade mer. På grund av sjukdom, en sådan som på den tiden inte bara ansågs vara skrämmande, utan också skamlig.

Seriöst? Omslaget till boken ger intryck av att det handlar om något djupt oseriöst och nästan pubertalt. Teckningar i boken förstärker intrycket. När jag läste boken funderade jag på om dessa naiva ingredienser skulle tolkas som en blinkning med betydelsen "ta det för vad det är värt, ganska underhållande, eller hur"

På baksidan kan läsa att det är en "storartad sammanställning!" och att det "i kapitel efter kapitel avslöjas det hittills dolda". Tja, det är väl att ta i. Men visst innehåller boken en sammanställning av det som privatspanare, med olika teorier, har påstått och förvisso också påvisat under decenniernas gång.

Att alla dessa böcker, och alla dessa så kallade privatspanare, existerar beror på att så mycket är så oklart om mordet på Sveriges statsminister. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att de formella utredningar som gjorts gett svar på de frågor som ställts. Eller ens försökt ge svar.

Periodvis, under mina år som politiker, ägnade jag tid åt att ta del av den formella dokumentationen. Den ingav inte så stor respekt precis. Utredningar, kommissioner och konstigheter väver en väv som gjord för inte bara ställa kritiska frågor utan också för den konspiratoriskt lagde att söka mönster som bekräftar konspirationen. Författaren till En oväntad vändning tillhör de sistnämnda.

Den som skriver en bok i ämnet bör nog lyda Lambertz råd. Det gör inte författaren. 

Här radas upp mer eller mindre välkända personer, med mer eller mindre anknytning till Olof Palme, som dött konstiga dödar när de inte utsatts för justitiemord eller gått in i dimman. Och mordet var inget mord utan ett skådespel, i akt och mening att skydda socialdemokratin och Sverige från pinsamheter. Och förstås: en hel drös personer - allt från Ingvar Carlsson och Lisbeth Palme till skumma poliser och mediehus - är involverade i den stora mörkläggning

Om alla dessa införstådda får leva tills de av ålder börjar prata bredvid mun - istället för att tas av daga - kommet den svenska vårdapparaten få höra mycket märkliga ting... 

En av alla dem som tidigare skrivit om mordet på Olof Palme är Lena Andersson.Hon hävdar i sin bok Förnuft och högmod att Lisbeth Palme är "den som har störst orsak att dölja vad som egentligen händer" på mordplatsen. Hon menar att dogmen "Lisbeth Palme talar sanning" präglat hela utredningen. 

Lena Andersson menar att människor döljer saker. Och varför gick paret Palme helt ologiskt över Sveavägen den där kalla vinternatten istället för att ta raka vägen hem? För att titta i skyltfönstret till en klädaffär? Teorin som framförs i En oväntad vändning är att paret smet in i en port för att tas ut bakvägen medan skådespelet på Sveavägen sköttes av andra...  

Hur detta skall trappas upp till kommande böcker vet jag inte. Kanske att Olof Palme hämtats av ett ufo?

Under mina år i riksdagen ägnade jag faktiskt några dagar åt att gräva lite i vad som hände den där natten och blev bara mer och mer förundrad. Det ledda fram till att jag med dåvarande justitieminister Laila Freivalds tog upp frågan om att låta någon utländsk utredare, ”fullständigt befriad från kopplingar till Sverige, svenska politiker, svensk polis och svenska etablissemanget över huvud taget”, få i uppdrag att gå igenom hela materialet kring mordet på Olof Palme. 

Svaret från Freivalds blev att "en grundlig genomgång av i stort sett samtliga tips och spår av betydelse" redan hade gjorts. Än idag finns skäl att kommentera detta med ett enda ord: Jaså... Vilket bland annat togs upp i SVT:s granskande program Striptease 1999.

Jag krävde också att man skulle offentliggöra de strukna delarna av obduktionsprotokollet, men fick nej också på den frågan.I En oväntad vändning byggs en del upp kring att protokollet inte är offentligt. Men om det skulle bli offentligt, och skulle visa sig inte peka på några konspirationer, så skulle det också beskrivas som en del av själva konspirationen.

Förresten avslutade jag frågan till Freivalds med följande mening: "Som i dag aktiv politiker vill jag inte tillhöra de som ställs till svars om 10-20 eller 30 år om varför man ingenting sade trots att så mycket i fallet verkat märkligt."

Om lösningen ramlar ut en vacker dag så beror det inte på regeringar eller formella utredningar och kommissioner. Vilket man faktiskt i all ödmjukhet bör ta sig en funderare över. Detta föranleder förstås privatspanare att hålla igång. Så länge de lever. De flesta börjar bli till åren. 

Själv har jag under årens lopp följt den gamle DN-murvelns Sven Anérs rotande, grävande och, som det tyckts, aldrig sinande engagerade ilska över sakernas tillstånd. I sin memoarbok Så fick det bli skrev han bland annat: "Jag är lärd, från den DN som fanns på 40-talet, att en journalist inte får väja eller stoppa helt, när han märker att det blåser. Metoden, som livsstil, är inte helt lättsam, det kan jag inte påstå, och Vargen väcker mig 03.45 och undrar vad i helvete jag håller på med."

Jag förstår både Sven och vargen.


Tillbaka till En oväntad vändning. Texten hade vunnit på att bli ytterligare redigerad, för en som inte levt i "mordet-på-Olof-Palme-bubblan" känns den ganska rörig trots de intentioner författaren säkert haft. Och ibland känns det som om författaren blivit sågad av sådana som G W Persson - denne får sig några, som jag tolkar det, hämndmotiverade kängor. 

Författaren skriver att han blivit illa, för att inte säga hotfullt, behandlad under tiden då han arbetat med boken.

Några recensioner i någon av de större tidningarna har det inte blivit. Den enda recension jag tills dags dato lyckats hitta är skriven av den som korrekturläst boken: Pia Hellertz, som ofta skriver om sådant hon anser vara konspirationer - jodå, på det temat har hon också skrivit om klimatfrågan. Och chemtrails. Och frimurare. Hela kittet så att säga.

Hur som helst: det finns mycket att önska av de formella utredningar som gjorts kring mordet på Olof Palme. Att så många agerat så klumpigt under så många år kan dock bero på annat än en gigantisk iscensatt konspiration... Även om den tanken förstås är lockande. 

För övrigt tror jag att Elvis är död. Och att Olof Palme inte, efter det formella mordet, levde på något slott i Frankrike. Inte ens, som var populärt för några år sedan i mer konspiratoriskt lagda kretsar, i Sovjetunionen.

För några år sedan vädjade jag tillsammans med bland annat Inga-Britt Ahlenius, Wilhelm Agrell, PC Jersild och pensionerade chefsåklagaren KG Svensson om att förutsättningar skulle ges för att Palmeutredningen verkligen skulle kunna slutföra ärendet efter alla år av misstag, diffusa påståenden och trådar som inte utretts. Jo, det vore bra. Hemlighetsmakeri kring obduktionsprotokoll etc må ge bränsle till böcker, men knappast skapa tilltro till rättsapparaten.

lördag 11 mars 2017

För trettio år sedan varnades för kaos i...

Det sägs att det skall bli en solig lördag. Våren är på väg. Det var den för trettio år sedan också. Opinionssiffrorna pekade på att Miljöpartiet skulle kunna bli det första nya parti på sjuttio år att ta sig in i riksdagen. Och då skulle det bli kaos, enligt griniga socialdemokrater som ansåg sig kränkta över att medborgarna inte nöjde sig med de partier som redan fanns.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6432737
Klicka på bilden.

Trettio år har gått... Sant var det som sades från talarstolen, och en del av det som reportern berättade, men en del av det han sa var aningen hårdvinklat...